Torsdagen den 4 nov. 1954
THE swedish press
4 Två män i en båt h
Av KALLE I DALEN
Matsäck och metdon stuvades in och så lade man ut från stranden. Fabrikör Sjöberg skulle fortfarande sköta motorn, medan målarmästarn placerade sig på mittbrädan vid årorna
Varenda lördagskväll under aktersnurra till båten. Sjöberg i hela sommaren brukade fabri- fick i uppdrag att skriva till en | Sjöberg och hans firma och rekvirera en lämplig gode vän målaremästare Albert । maskin på ett par tre hästkral-Andersson fara i väg till en li-
kör Niklas
ten sjö en mil utanför staden och ägna sig åt sin käraste fritidssysselsättning, fiske. De ägde en båt hop, och det roligaste de visste var att sitta ute vid sina vassar och grund och meta abborrar. Det var deras weekend och den räckte från lördagseftermiddagen till sena söndagskvällen. Båten hade de döpt till “Delfinen’’- vilket namn målarmästaren snirklat dit i sirliga bokstäver framme i stäven.
Det var en liten smäcker eka, precis lagom stor för två personer av Sjöbergs och Anderssons vikt. De vägde nämligen sä där en hundi a kilo netto per person och skrov, så de var just inga iättviktarc. Rodden var det besvärligaste för dem, när de skulle färdas runt sjön till de olika abborrgrunden, i synnerhet när det var varmt. De svettades och pustade och smågrä-lade om vem som rott längst, och detta tog bort en del av nöjet för dem. Det allra besvärligaste var, att årorna tog emot magarna på dem, så de kunde aldrig ta ut årtagen som de ville. Därför hade de gjort en finurlig anordning med årställen, så att de kunde sitta baklänges och ro.... Men det var besvärligt det också i längden. Så en dag när de var ute på sjön och rodde och svettades mellan ett
med glasögonen i handen.
— “Man lossar uppsvängning-anordningen och fäller ner motorn”, läste Albert, då de kom-mit ut på djupt vatten.
Sjöberg lossade- fick pekfing-
ter, och redan nästa lördag hade de sin snurra levererad och klar.;	-	_	-
De tog fritt från arbetet redan r^t mellan båtkanten och staget förmidd^en för att ägna och gav upp rytande av smarta.
Sidan «
Så slog de sina kloka huvuden ihop och kom till det beslutet, att motorn och Albert skulle placeras längst framme i fören, medan Sjöberg som var god simmare skulle placeras bredvid. På detta sätt kom båten att stå så högt med aktern i vädret att vattnet inte kunde strömma in akterifrån. Experimentet lyckades, fast det blev en mödosam färd in till land. Där lämnade de den stjärtlösa “Delfinen” och den likaledes stjärtlösa aktersnurran och begav sig tillbaka till utgångspunkten och bilen. Det är synd att säga att de båda herrarna var på vidare gott humör under hemfärden till stan. Fabrikör Sjöberg hade en bränn blåsa, stor som ett fågelägg på ena pekfingret, och målarmästare Anderssons ena handlove var som en välstoppad korv. Beslu-. tet att avyttra motorn var i i varje fall enhälligt, ty varken Sjöberg eller Anderson ville ha sin weekend utskämd på det här sättet något mera. Vad som emellertid förargade dem mest var firmans oförskämda sätt att annonsera ut, att “ett barn kan sköta den”. Sjöberg kunde inte neka sig det lilla nöjet att skriva till leverantören och påpeka, att firman borde skicka en barnsköterska med varje levererad motor. Ty enligt hans förmenande är väl alla akter-snurror lika nyckfulla och brå-1 kiga som de allra värsta barnungar, när de är på det humöret.
på förmiddagen för att ägna sig åt en smuda maskinteknik, | cch det hela var för resten täm- att svänga upp käften så otäckt ligen enkelt. För övrigt stod morrade han åt Albert och sog det i broschyren, som följde P& si t blågredehna finger. Det med, följande lugnande ord: (har skoter jag helst sjalv.
“Ett barn kan sköta den”. Och! - “Man griper tag om båda knapparna på balanshjulet ochl sätter det i gång med en knyck från vänster till höger sedan man vridit bensinskruven ett halvt varv nedåt, för påsläppan-det av bensin”, predikade Albert oberörd.
Sjöberg vred och knyckte och knyckte och vred.
— Tutt-tu-tutt, spottade motorn för att visa att den åtminstone levde.
Sjöberg vred bensinskruven ett helt varv runt och högg på nytt i startknapparna med för-tvivans energi under det svetten skvalade av honom.
Motorn gav ifrån sig en suck och ett par försmädliga host-ningar.
— Kom ihåg att ett barn kan sköta den, förmanade Albert och bläddrade i bruksanvisningen.
Men då exploderade Niklas Sjöberg i stället för motorn. Han tog ett hopp från aktern till mittbrädan, grep Albert i kragen och röt:
— Sköt den du då, om dn kan! Du är visserligen inget barn, åtminstone inget välartat sådant men du kan ju försöka ändå.
Albert reste sig stillatigande, gick bort till motorn, tog ett stadigt tag i de båda knapparna och klämde til.
— Tjo!
I nästa ögonblick slungades han baklänges i båten, rakt i knät på Niklas, under det han med en smärtsam grimas kra-
vad skulle inte då de båda vännerna kunna, som hade var sina femtio år på nacken sedan bar-naåldern! Så skaffades bensin och olja- vilket blandades ihop emigt bruksanvisningen, växelhuset fylldes med fett, och allt ( var klappat och klart.
Med den splitter nya snur-ran bak i bilen startade så Nik-!as och Albert på lördagsefter-niddagen ut till sjön för sin lilla efterlängtade weekend. Framkomna till sjön bar de ner motorn i båten och började inmonteringen. Albert stod med glasögonen på näsan och läste högt som en präst ur den lilla broschyren, om hur man skulle sköta motorn, medan Niklas svettades i aktern på båten med att skruva fast underverket. Då och då, när han hov ur sig några vackra ord om muttrar, som inte ville passa, påminde Albert honom de trösterika orden,
par avlägsna abborrgrund kom1 Sjöberg på en fin idé.
som stod som huvudrubrik, att “ett barn kan sköta den”. Och då ilsknade Niklas till ändå värre och röt åt Albert, att han kunde gå och skaffa ett barn,
— Hör du Albert, sa han, om om det äntligen skulle vara ett sådant.
vi skulle ta och köpa oss en utombordsmotor, så slapp vi det sär galärslavgörat. Och tänk vad fort vi kunde komma fram mellan metställena sen.
Albert fann förslaget värt att tänka på och på hemvägen till staden dryftade de frågan osh beslöt sig för att skaffa en
Äntligen satt emellertid motorn fast på sin plats och Sjöberg och Andersson kände sig belåtna. Nu hade “Delfinen” fått en stjärtfena, som skulle sparka iväg till det allra yttersta och bästa grundet på ett litet nafs.
LANDSMÄN OCH LANDSMANINNOR:-
Under det sista året, sedan den 1 juli 1953, har en handfull av svenskar i Vancouver, övertagit och utgivit Svenska * Pressen i förhoppning att vi ännu i många år skall kunna låta tidningen utkomma och på så sätt utgöra en förenings-länk mellan oss svenskar på västkusten och prärieprovinser-na.
När utgivandet av tidningen- i fjol hade förbrukat hela det gamla aktiekapitalet och var i skuld, var det några sven-■ skar, föreningsfolk o. d., som övertog tidningen och bildade ' ett nytt aktiebolag med tanke på att vid sidan av tidningen också idka tryckerirörelse och på så vis balansera affärerna. Den gamla staben, som fåfängt försökt under 12 år gav upp och nya krafter tog vid. Olyckligtvis blev den byggnad på 427 Hamilton Street, där vi hade vår verksamhet i många lår, dömd att nedtagas, så vi måste flytta och detta kostade oss en avsevärd summa. Så måste maskinerna, som var i dåligt skick, repareras och kostnaderna voro stora, men vi .-hoppades på framtiden och på svenskarna.
Tryckerirörelsen har gått bra, men för att få en riktigt stor och god tidning måste vi ha flera prenumeranter. När vi får flera prenumeranter kan vi också få mera annonser, vilka egentligen skulle betala tidningen.
Vi hemställer nu till Eder att hjälpa oss med detta: Prenumerera på tidningen! Få en vän att prenumerera på den! Nyheterna som Ni läser i tidningen kommer från Svensk-Amerikanska Nyhetsbyrån, vilken sänder samma nyheter till alla svenska tidningar, så har Ni en annan svensk tidning, får Ni läsa samma nyheter i dem. Det menas inte att Svenska Pressen tar sina nyheter från dessa tidningar, endast att vi får våra nyheter från samma källa, och , som vi är längst borta från New York får vi våra nyheter några dagar senare. Andra tidningar tar sina nyheter från västkusten ur vår tidning, så diskussionen är ju öppen om , det inte vore lika fördelaktigt att ha denna tidning som någon annan.
Om Ni kan läsa svenska, kasta inte bort detta brev utan att ha tänkt över dess innehåll. Kanhända är Ni en Viking som glömt Ert skandinaviska hemland, som inte vill ha något med det att göra, då har detta brev inte någon apell tjll Eder. Men om Ni fortfarande känner att Ni har liksom släktingar bland skandinaverna därute i skogarna, på prärien, i gruvorna, i sågverken och bland dem som fiskar därute i det blåa Pacific eller var det finns personer som fortfarande läser sitt eget språk, då skall säkert denna skrivelse påverka Ert sinne att Ni hjälper oss att hålla denna stora släktkrets tillsammans! Prenumerera för Er själv. Prenumerera för någon släkting eller vän i Sverige. Priset är detsamma, 3 dollar om året.
THE SWEDISH PRESS’
315 VERNON DRIVE VANCOUVER 6, B.C.
Enclosed please find $............. for	renewal of
my subscription.
Name: ..........
Address: ..............................................
Subscription rate: Canada and Other Countries $3.00 per year.
-------■—--------------------------------------—... j
— Om du ändå ville låta bli
made om sin vrickade hadlove ..
Men motorn gick så det dånade medan båten åkte karusell runt, runt i en snäv cirkel. Sjöberg rusade till och fick fatt i styrspaken och nu stack “Delfi-
nen” iväg som en pil utåt sjön.
— Hej, vad det gick undan! i Sjöberg kramade om styrspa-! ken och satte kurs mot det stora grundet- som markerades av ett par stora stenar ungefär mitt i sjön. AJbert studerade ivrigt broschyren, trots att hans vrickade handlove allt mer började likna en ordinär hästskank och värkte svårt.
Stenarna borta vid grundet blevo allt större och större ju mer man närmade sig och Albert skrek ett varnande ord åt kam-raten att sakta in på farten. Niklas vred och mixtrade med bensinskruven, vilket endast hade till påföljd att motorn ökade farten till högsta möjliga. Då märkte Albert till sin fasa, att det stora grundet rent av flög emot dem och i sin förtvivlan grep han bruksanvisningen och gav till ett illvrål genom motordånet:
— “Man vrider bensinskruven åt samma håll tills det tar emot, samtidigt som man trycker på avgasningsknappen och stryper till gasen, så att mitorn stoppar...”
Under tiden låg Niklas på knä framför surran och mixtrade och vred och tryckte både här och där. Till slut tryckte han med förtvivlans energi på av-gasningstrumman, varvid han svedde hela toppen av pekfingret å det rent av osade stekt fläsk. Med ett illvrål släppte han styrspaken, och i nästa sekund inträffade katastrofen. Med full fart rände båten upp på grundet, ett krasande hörde akterut och där låg nu motorn i sjön sedan den ryckt med sig halva akteratammen, varvid den var fastskruvad!
Vid stöten rände Niklas och Albert skallarna ihop som ett par ilskna baggar och sedan blev allt tyst och lugnt.
Situationen var bedrövlig men Inte omöjlig, och efter en stunds återhämtning från spänningen började de dryfta rädd-nlngsfrågan. Det var en dryg kilometer till närmaste strand och en båt utan akter är inget vidare att lita till. Först fiskade de upp motorn, som låg på endast en halv meters djup, och konstaterade att den — “var tämligen illa medfaren”, som Albert behagade uttrycka sig.
i en ficka innan han gick om-1 bord på “tefatet”.
”Tefatet” startade med ettl ytterst svagt brummande Ijlud, ungefär som en humla, och det steg lodrätt till väders med stor hastighet. Det var av samma färg som himlen och var borta på ett ögonblick.
Man undersöker för närva-runt platsen där tefatet skulle i ha landat för att om möjligt! finna spår efter det.
TEFATSMAN 1 KONTAKT MED NORSKA KVINNOR
Tidningen “Helgoland” berättar nyligen denna fantasifulla historia:
“Ett flygande tefat landade i lördags i Peydalen på öjfjället vid Mosjöen. Det hade en mans besättning, en mörk man med långt hår, men för övrigt til1 storlek och utseende som människor äro mest. Två förtroendeingivande damer från Mosjöen, som var ute och plockade bär, kom i kontakt med mannen, men fastän den ena damen kunde både tyska, franska och engelska, förstod hon inte ett ord. Han vinkade dem med sig ett stycke och visade dem ett fly-। gand tefat, som låg i en dalsänka. Strax efteråt gick han in i tefatet och försvann i Iuften“.
Konstapel Stephensen i Mosjöen försökte få tag i damerna men han fick bara tala med en syster till en av dem, och hon förklarade att hon ägde full kännedom om saken.
De två damerna voro på bär-p'ockning. Plötsligt hoppade de till när en mörk mansperson med långt hår kom fram till dem från bakom några buskar. De blev mycket förskräckta, men han verkade vänligt stämd och kom fram till dem. Han försökte göra sig förstådd medelst några krumelurer på ett papper. Det var himlakroppar och banor och dylikt. Då detta inte hjälpte vinkade han med sig. Damerna fick inte komma ända fram till hans farkost, men de uppskattar den till cirka fem meter i diameter. Den såg ut som två djupa tallrikar som satts ihop. Mannen kröp in vid den ena kanten, vinkade till dem och försvann rätt upp i luften. Damerna blev mycket perplexa, och av fruktan att inte bli trodda, talade de inte om sin upplevelse för någon förrän några dagar efter händelsen. Då fick polisen hand om saken och satte i gång en undersökning.
Stephensen i Mosjöen bekräftar att två systrar i Mosjöen 23 och 24 år gamla, påstår att de under bärplockning sett ett "tefat”, sam landat. Damerna hade under bärplockningen sällskap med en herre som hela tiden uppehöll sig i närheten av dem, men hade inte sett något anmärkningsvärt. De båda damerna berättade inte heller något för honom på hemvägen, och han kunde inte märka på dem att de varit ute för någon ovanlig upplevelse. Den ena av damerna är gift, och hon berättade vad hon sett med detsamma hon kom hem, och dagen efter bekräftade systern historien. Polisen fick reda på att reporter fått tag på historien1 och satte sig genast i förbindel se med denne. Dagen efter förhördes de båda damerna var för sig, och de berättade att mannen var klädd i klänriings-liknande dräkt utan knappar, men möjligtvis med skärp. Den ena påstår att han hade långt hår medan den andra inte lade märke till detta. Papperet han skrev på vek han ihop och lade
SILVERSMIDE FULLKOMNAT 1 SVERIGE.
Böjd över ett arbetsbord i en liten ateljé i Stockholms Bohe-mian konstdistrikt, “The Mont-martre” av denna nordliga stad voro fem arbetare sysselsatta med att utarbeta silverpjäser komponerade av Sigward Per-
son.
Ateljén är ett silver handi-craft shop, en verkstad i den gamla traditionen av svenska silversmeder. Här är herr Person mönsterritare och silversmed själv och hans arbetare tillverka de exklusiva och unika pjäser vilka i sig sig självt har gjort honom riksbekant. I våningen ovanför ateljén, liksom historiens alla silversmeder, bor han med sin familj, och där ligger något i själva luften av diskussion om form och stil.
I denna moderna tid inskränker sig hr Person inte endast till silver. Han tycker om att modellera rostfritt stål, ty sä-’ ger han, det är så “seglivat” hårt och praktiskt. Hans gafflar i sulver eller rostfritt karakteriseras med korta tinnar, och skaften med skålformiga rund-ningar, passande för bruk med all sorts föda.
Hr. Person är läng och mager. Hans allvarliga ögon får en bestämd glans när han talar om sin plikt att återerövra något av den gamla tidens sätt att hantera eller utarbeta ädla metaller. Silver, säger han är ett rörligt material, men mycket starkt. Silver kan böjas tills det är nästan vetenskapligt exakt. I. arbetet, som han gör i sin trevliga omgivning, har han rum för experiment, och kan, som han säger “känna ut” önskningarna av de som finna vägen till hans kuriösa shop och söka “custom”-gjorda skatter.
Han har haft sin egen affär sedan 1945 och har glatt kunderna inte endast genom att använda det bästa av de gamla metoderna att hantera silver, men också genom att utarbeta moderna enkla linjer och perfekt balans,
I en helt annan omgivning i samma stad, lägger Sven Arne Gillgren sin del till det Svenska silvret. Rätt så ung, som också hr Person är, har hr Gillgren avancerat till “chief designer” för den finaste fabriken i Sverige — Guldsmedsaktiebolaget. Men han gör också mönster för speciella beställningar och ett sterling mönster han kompoone-rat, återfinns ii alla legationer världen runt.
Herr Gillgren, likasom så många av de skickligaste hantverkare av i dag, är angelägen att förbättra det mönster och silver som alla behöva i dagligt bruk.
Överallt i Sverige finner man intryck av hans form och stil i varje silverpjäs i enskilda hem, instutioner och restauranger.
Genom sin anställning i fabriken har hr Gillgren tillvaratagit tillfället att höja standarden av artiklar för massproduktion. Herr Person har som sin “första kärlek” artiklar gjorda på beställning men han överför sin gåva till kommerciella mönster när tillfälle gives.
Båda män offra också rätt mycket av deras tid för konst för den Lutherska Kyrkan i Sverige, ock äro välkända för deras fina kyrkliga konstverk.
(Christian Science Monitor)
Det finns de som bär sedlighetens fana högt. Om de bar den lägre skulle den skyla bättre.
— Om han ä rik? Han ä ban-nemej så rik så han har skavsår efter plånboken.
•	• • • •
I Vancouver
— Hur länge har det regnat i den här trakten av världen, frågade turisten.
— Det vet jag inte! Jag är bara femton år.
•	* • * *
— Får jag beställa Gduseppe Verticelli!
Kyparen:- Ursäkta, men det är källarmästaren;
*****
— Jag tror att jag måste ha bilen till en verkstad, så vi kan få uppklarat varför den slutat rassla.
•	• • * •
— Har inte fröken Storm ännu lagt märke till att människor, som är tillsammans, ofta liknar varandra.
— Jodå, kandidaten, jag såg । det i går, då ni varit ute på promenad med fröken Hansson. । Ni var alldeles vit av puder på । ena kinden.
*****
Det skulle vara en mycket <-komstbringande verksamhet att köpa människor efter deras verkliga värde och sälja dem till det pris de påsätter sig själva. *****
— Snälla doktorn ge mig något lugnande, jag ser fullt av röda vypor överallt.
— Vypor? Vad är det?
— De vet jag inte. Det är därför jag är så nervös.
•	• • • •
— Du har fantasi.
—Hur så?
— Du ser så belåten ut, när du speglar dig.
*****
New York Herald refererade 1928 års Vasalopp på följande sätt:
“Den stora nationella svenska skidlöpningen på nio mil lång bana vanns något överraskande av skidmästaren Gustav Vasa på utmärkt tid.” *****
I televisionens Amerika råkade häromsistens ätt par herrar som varit på en riktig hippa | hamna i en tvättinrättning, där ! där husmödradna stod och kontrollerade sin tvätt genom små glasrutor i tvättmaskinen. En av herrarna klev fram och tit-adte, varpå han vände sig till kamraten:
— Vicket visset program, va?
IF YOU HAVE A BUSINESS
WE SUGGEST THAT YOU
AD,VERTISE
In
THE SWEDISH PRESS
Remember: - This paper is read every week by a arge number of good and subatantial cl Oxe»/