PRESS
No. 10	Subscription $3.00 per year.
NYA SVENSKA PRESSEN
Vancouver, B. C., Torsdagen den 8 mars 1951
Single copy 7 cents.
Vol. XIV
Albert Viksten reser tillbaka till Alaska.
Förra fredagen avreste författaren Albert Viksten med tåg härifrån Vancouver till se-attle for att därifrån med flyg resa till Fairbanks, Alaska, där en hel del utfärder och äventyr är planerade, delvis med flyg och delvis med hundspann.
Som bekant reste Mr. Viksten tillsammans med den svenske artisten Bengt Ellis och den kände vancouversvensken Swan Carlson till Alaska senaste höst. Det var också meningen att de skulle övervintrat i Alaska och riktigt levat sig in nordlandet under vinterns mörkaste månader. Men ogina omständigheter planer. Dessa omständigheter är också relaterade i nedanstående artikel av Alhert Viksten.
Bengt Ellis reste på förvintern hem till Sverige, Swan Carlson stannade i Alaska och Albert Viksten . reste ned till Horsefly i Cariboo, där han under ett par månaders tid vistades hos sin broder Eric. Även här blev det tillfälle för den bemärkte författaren att uppleva många äventyr och han har säkert samlat ihop mycket material för både artiklar och böcker.
Så kom han till Vancouver i februari och vistades här ett par veckor hos sin broder Adolf' Viksten samt hos sin dotter Mrs. | Nicholas Koerner och hennes make. Han var också strängt upptagen med en del radioreportage för CBC till Sverige såväl som sammankomster med professorer vid UBC och annat.
Nu reste han som sagt till Fairbanks, där han igen skall sammanträffa med Swan Carlson, som gjort förberedelser för vårens äventyrsfärder däruppe.
Vägen mot norr.
— Av ALBERT VIKSTEN —
Redan i början av oktober kom vinterkylan över Yukon, och därmed den oigenomträng-liga mjölk vi ta dimma som om höstarna stiger upp ur Yukon River, när vattnet är varmare än luften. Snön föll helt sparsamt och varje tanke på att begagna hundsläde var utesluten. Vi började bli oroliga av flera orsaker. Utrustningen 'för vintern, som skulle ha kommit över Skagway via Yukon River hade ännu inte hörts av. Järn-vägsstrejken i Canada hade lamslagit all godstrafik både till lands och vatten. I veckor hade vi väntat och frågat. Det kommer säkert med nästa båt blev det ständiga svaret. Alla våra vinterkläder var med i sändningen och nu måste vi ha dem. Vid nästa snöfall skulle vägen till vårt avsedda vinterkvarter på Alaskagränsen, Moose Creek, vara blockerad. Vårt hundspann som skulle komma kustvägen från Seattle kunde på grund av strejken inte sändas, då sjötrafiken också dragits med i konflikten. Att köpa eller låna hundar i Dawson föreföll omöjligt. Sedan bulldozan och flygmaskinen tagit upp transporterna även till de avlägsnaste platser, var det endast indianer och trappers som höll sig med hundspann. Alla som ägde hundspann rustade för pälsjaktén. Hundsjukan rasade i indianbyarna och polisen hade i en by dödat 30 hundar för att begränsa smittan. Därtill kom att vildreflen sedan sju år till-- baka totalt försvunnit från trakterna kring Dawson och norrut. Det hade blivit ett problem att hålla hundpann. då man saknade vildren att föda dem med.
Det hopade sig en massa svårigheter som vi inte beräknat. Tiden var inne för start mot vinterkvarteret och något måste göras. Vi fick meddelande
Picture Courtesy Vancouver Daily Province
ALBERT VIKSTEN I POLARUTRUSTNING
om att den sista lastbilen för året skulle gå med olja till Moose Creek och fattade ett avgörande beslut. Ellis och jag skulle ta den utrustning vi hade och följa med. Swan skulle stanna i Dawson för att se om utrustningen kom med sista båten. Samtidigt skulle han göra de sista ansträngningarna för att ordna med hundspann.
Det var en bister morgon. Dimman låg tät över Yukon och frosten pudrade oss, färjan och den tunga lastbilen.
I två timmar arbetade vi oss
hästar för varje lass. Då myllrade kullarna av caribous, vildrenarna som var banbrytarnas vandrande skafferi. Efter hästarna kom de tunga lastbilarna, som drog hela tågsätt av lastvagnar efter sig och slutligen caterpillars, eller bulldozan som
man populärt kallar den. Där hade man den idealiska dragaren, som kunde ta lika många lastbilar på släp som lastbilarna tidigare tagit hästvagnar. Då försvann hästarna och vildrenarna och därmed också hundspannen. Inte många hai* råd att köpa hundmat, som man tidigare hade gratis. Trappers och guldgrävare tar hellre en flygmaskin och dyker ned på någon sjö vid den plats de önskar. Hundspann tenderar till att bli en lyxartikel, som endast i undantagsfall räknas till den absoluta nödvändigheten.
Det dröjer inte så länge förrän ett hundspann på Dawsons gator kommer att väcka lika stort uppseende som en hästskjuts. Indianerna flyttar från sina byar och reservat in till* staden, blandar upp sig med befolkningen och förlorar därmed kontakten med sitt tidigare fångstliv, där hundarna tidigare var den absoluta nödvändigheten.
Jag rycktes ur mina funderingar och bilen stannade. Bilföraren, en ung fransman, eldig och livlig, hoppade ned på vägen.
— Här bakom sköt jag en björn för ett par veckor sedan. Jag ska bara titta efter om vargarna varit på kadavret.
Han kom tillbaka om några minuter.
— Nothing, sa han och vagnen gnisslade vidare. Han skildrade björnjakten med all den (Fortsättning på sidan 6)
En av våra svenska byggmästare.
Välkänd svensk affärsman i vår stad är byggmästaren Helge Pearson. Egentligen bor han i West Vancouver, som visserligen är en stad för sig och den plats där Mr. Pearson satt sina mesta märken i uppbyggandet. Då han kom till Vancouver för omkring 14 år sedan gissade han nog så rätt, då han ansåg att West Vancouver stod inför en blomstringsperiod. Han köpte här ett stort antal väl belägna byggnadstomter, vilka sedan genom en kraftig ökning i prisvärde gav honom tämligen solitt fotfäste i den snabbt växande förstaden.
Helge Pearson är född i Ti-bro, Västergötland. Han reste till Canada år 1925. De första två åren vistades han i Saska-toon. Sedan reste han till Chicago och arbetade där i två års tid för sina farbröder som hade Person Construction Company. På hösten 1929 vände han åter
Mora-Nisse gjorde bragdlopp i Holmenkollen.
uppåt ständigt uppåt i snäva kurvor och branta uppförsbac-kar. Till slut nådde vi solen, en glimrande klar himmel och det första “road-house”, ellei’ väg-stugan. Det var en förfallen koja fullständigt omöjlig som natthärbärge, om så skulle vara nödvändigt. Aldrig har jag upp-levat ett landskap så storartat ödsligt. Så långt ögat kunde nå bara gnistrande rundsvarvade höga kullar med skog djupt nere i dalarna. Högst uppe på höjderna trevade sig vägen fram för att söka de åsar som på bekvämaste sättet kunde nå nästa höjd. Långa omvägar hade vägbyggarna måst ta för att undvika de djupa dalarna under oss. Ibland for vi direkt mot väster, men kunde samtidigt se vägen slingra sig över en höjd flera mil långt borta i öster. Nere i djupet låg dimmbankar-na från Yukon, smög sig som en seg vit massa in i dalarnas djup och kom bergstopparna at det hållet att bilda som en arkepilag av öar i ett fruset hav. Men långt borta mot öster stod horisonten taggig av gnistrande vita fjälltoppar. Det var Mackenzie Rockies väldiga bergskedja, gränsen till Nordväst-territoriet.
Jag föll in i mig själv exalterad av det ödsligt storslagna sceneriet. Detta är alltså det stora bistra äventyrslandet, Jack Londons, Services och många andras tummelplats med dikt och verklighet, landet där pionjärerna utfört övermänskliga stordåd och där verkligheten i all sin brutala vresighet vida överträffar även den o-tämjda fantasien. Här rullar jag sakta och knarkande fram på en av de stråk, där den feberheta guldjakten kokat sin dramatiska häxbrygd. Djupt nere i bråddjupen går bäckarna, där det lockande guldstoffet dolde sig och fortfarande gömmer sig, smulor från ännu fördolda kvartsådror i urberget. Här drog hundspannen fram över kullarna till Forty Miles, till Moose Creek, till Sixty Miles, Little Gold Creek och hundratals andra platser. Det var hundspannen som letade upp vägsträckningen. Sedan kom hästarna, fyra till åtta
OVATIONER AV
— Av Martin örner —
—Oslo 24 febr. — (ST) I världens mest klassiska långlopp på skidor, Holmenkollens 50 kilometer, vann Nisse Karlson i dag den betydelsefullaste seger en svensk skidlöpare vunnit på många år. I en dramatisk duell med fjolårets Kollensegrare på 18 km., finnen Eero Kolehmai-nen, kämpade Mora-Nisse en kamp som går till skidhistorien som Kollentävlingarnas hårdaste.
Handikapad av dåligt vallade skidor, i ett före som han hatade och med favoritskapets tunga börda, slet han sig igenom de fem tunga milen fram till en seger som låg hopplöst långt borta efter halva banan.
Utan hopp men med en envis vilja att aldrig ge upp en tävling kom han till slut som tri-umfator hälsad av ett öronbedövande jubel från 10,000 entusiastiska norrmän, ett jubel som rullade över höjderna likt ett mäktigt eko från Nordmarka.
Han kämpade inte bara mot sina egna svårigheter, han kämpade mot en finne i världsklass, en man som fått en absolut fullträff både med sin dagsform och sin valla,och svensken trodde sig själv vara utan all chans ända till bara en mil återstod av loppet.
Då hade åtta svenskar av elva startande brutit, men då fick också Mora-Nisse rapport om att det försprång Kolehmainen haft efter halva banan krympt ihop från 4.35 minuter till 50 sekunder. Och så kom segerbruset honom till mötes, han stormade fram mot mål obetvingligt med sin kraft och sin styrka
ETT SVENSKHATAT FÖRE
Det blev ett lopp som gast-kramade åskådarna med sin spänning och nerv. Nollgradigt uppe på Bessemd. där start- och målplatsen var belägen, hårt och slirigt i spåret, ett före som alla svenskar hatar.
Första kontrolltiden efter 12 km. gav besked om hur det stod till. Kolehmainen 42,20, Göran
10,000 NORRMÄN
Thor 43,10, Gunnar Karlson 43, 30, Nisse Karlson 43,40, Mono-nen 43,50, Gunnar Eriksson på tolfte plats, Herrdin 18 :e, Anders Törnkvist 30 :e o. s. v.
KOLEHMAINEN I SÄRKLASS
Alla onda aningar slog ut i full blom, då löparna varvade efter 25 km. med den våldsamt korande Kolehmainen i särklass på 1.47.50, följd av Mononen 1.50,40. och Göran Thor 1.50,50. Norrmannen Landsem hade 1. 52,05 och Nisse Karlsson 1.52, 25, alltså 4.35 minuter efter den ledande finnen som dessutom åkte i bra humör och med fint glid.
Norrmännen hade överraskat positivt, ty Estenstad kom med fina 1.53,15 före Gunnar Karlsson 1.54,15 och Maartman på 1.54,20. Schweizaren Roch var före finske favoriten Kuva-ja och Junnola samt vår egen Gunnar Östberg.
Strax efter värvningen kom Gösta Olander från banan och talade om att Mora-Nisse stannat och vallat om. Han slet som ett djur med sin bakhala.
—Vad var det jag sade i går. kom Huvudstadsbladets “Kim”. Svenskar och finnar vinner varannan dag — i torsdags vi på 18 km. i går ni i damtävlingen, och nu i dag vi igen.
KOLEHMAINEN INTE ATT HEJDA
Tävlingen såg ut att vara avgjord ty strax förut hade speakern meddelat att Kolema-inen kört på i fruktansvärt tempo och vid 37-kilometerskontrol-len klockats för 2.38,00, och Mononen hade där 2.42,50. Kuvaja 2.44.50 och farlige Estenstad 2.44.20, Göran Thor 2.46.30.
Nisse Karlsson hade just passerat kontrollen på 2.40,20 vid 37 km. ,hördes högtalaren igen. Det betydde alltså att Mora-Nisse kört in 2.15 på finnen. Var det möjligt att han trots allt kan klara det?
Med olidlig spänning väntades rapporten från Ullevålssä-ter 8 km. från mål. Mononen har passerat på 3.20,40, Estenstad
(Fortsättning pä sidan 6)
HELGE PEARSON
till Saskatchewan och gjorde denna gång Regina till sitt hemvist. Han började nu som egen byggmästare och entreprenör. Även under de “hårda åren” på 30-talet lyckades han hålla sig med arbete hela tiden. Några kontrakt utförde han för Saskatchewans regering, vidare begav han sig ut på elevatorbyg-gen, då det inte fanns något annat att göra.
Till Vancouver flyttade han år 1937 och slog sig ned i West
Vancouver. Den; nya bron från Prospect Point över till nordsidan var just då under byggnad, och “Bud” Pearson kan skryta med (om han nu vore av den skrytsamma typen), att han var den förste att köra över Lions Gate-bron, den förste menige man, ,så att säga, följande omedelbart efter det officiella sällskapet. Egentligen sökte han inte alls denna ära och hade varit gladare att slippa den, för ceremonierna tog en långt rundligare tid än han hade beräknat och där satt han i sin bil utan den minsta chans att komma därifrån eftersom hela vägen bakom honom var packad med bilar och folk. Och under tiden satt hans arbetsgång ute vid universitetet på Point Gray-udden och väntade på honom. Eller kanske de inte satt, men väntade gjorde de i alla fall.
Under årens lopp har han uppfört ett stort antal byggnader och villor. Bland dessa är ett flertal skolor, såsom Su-therland Junior High, Pauline Johnson School, Gleneagles School, och för närvarande håller hajn på med Keith-Lynn School.
Helge Pearson är sedan 1942 förenad äktenskap med Ruth Gwendolyn Cöwan, som är född i Hartney, Man. Deras trevna hem är beläget på Palmerston Ave. vid 29 :e i West Vancouver.
Även inom föreningslivet är Mr. Pearson synnerligen aktiv och ägnar sålunda sitt intresse också åt det sociala samhälls-byggandet. Han är chartermedlem av Kiwanis-klubben i West Vancouver, inom vilken han gjort en stor insats. Som belöning för gott arbete, men också för att anförtro honom än mer krävande uppgifter har nu Kiwanis-klubben valt honom till den hedrande posten såsom dess president. Han är också ledamot i styrelsen för West Vancouvers Y.C.M.A. Han är finanssekreterare för Swedish-Cana dian Rest Home Assn., medlem av Scandinavian Business Men’s Club och han har nyligen fullbordat två hedersamma år som president för Svenska Klubben.
Den energiske och framgångsrike landsmannens firma heter Pearson Construction Co., med kontor å 1920 Marine Dr., North Vancouver.
Finlands minister besöker Vancouver.
MINISTER URHO TOIVOLA MED SIN MAKA
Finlands minister i Canada Urho Toivola besökte tillsammans med sin maka Vancouver förra veckan. Ministern höll under visiten föredrag om Findand på flera lokaler. Bland annat talade han vid Women’s Canadi-an Club, ett föredrag höll han här för i Vancouver bosatta finnar och ett för finlandssvenskar, det sistnämda i fredags kväll på Svenska Hallen.
En talrik publik hade mött upp i fredags kväll och lilla salen på Hallen var fullsatt. Deko-reringen i hallen var vackert
ordnad av damerna, vilka också sörjde för en smakfull och präktig servering. Vid Minister Toivolas och hans makas inträde, åtföljda av Finlands konsul i Vancouver, Helge Ekengren och hans maka, sjöng Runeberg-kören under Mr. Gunnar Abbors ledning “Vårt land” och “Modersmålets sång”. Mr. Victor Johnson hälsade å körens vägnar ministern och hans fru välkomna.. Kören sjöng så “Guds lov i naturen”. Mr. Ragnar He-rlin spelade tvenne violinsolon
(Forts, på sidan 4)