No. 3
NYA SVENSKA PRESSEN
Vancouver, B. C., Torsdagen den 18 jan. 1951
Vol. XIV
Svenska statsbudgeten rekordstor
FÖRSVARETS KOSTNADER BERÄKNAS TILL DRYGT 1,200 MILJONER KRONOR
Stockholm den 11 jan. — ASNE
Den svenska statsbudgeten för 1951—52, som den 11 jan. framlades för riksdagen, är som väntat den största i landets historia. Den upptar inkomster på 5,709 miljoner kronor och utgifter på 5, 367 milj. kr. överskottet är dock endast skenbart, eftersom kommande löneregle-rngar ännu inte i full utsträckning medräknats. Utgiftssteg-ringen är praktiskt taget helt en följd av tidigare fattade be-
1,560 milj. kr. För första gången i fredstid överstiger försvarets budget 1,000 milj. kr. Budgeten slutar på 1,051 milj, kr. De totala försvarskostna-derna beräknas bli högre, eller 1,212 milj. kr. Försvarsministern räknar med repetitions-övningar krigsförbandsvis nästa budgetår för 70,000 man, mot 40.000 under 1950—51.
Under utrikesdepartementets
huvudtitel föreslås indragning av beskickningscheferna i Bu-
slut, bl. a. förstärkningen av i karest, Havana, Lissabon och försvaret, ytterligare indextill- Wellington, New Zealand.
lägg på folkpensionerna och höjning av det allmänna barnbidraget. De beräknade inkomsterna överstiger den löpande budgetens med nära 700 milj, kr. De största posterna är inkomst- och förmögenhetsskatten, som beräknas ge 2,741 milj.
Wellington, New Zealand.
Den medicinska undervisningen skall ytterligare utbyggas, och vid Göteborgs medicinska högskola inrättas tre nya professurer. Jordbrukets huvudtitel minskar med 158 milj, kr., huvudsakligen beroende på sub-
_ . ventionernas utveckling. Under kr., och skatterna på spritdryc-1 inrikeshuvudtiteln föreslås ett ker, tobak etc. samt tullar, vil-1 investeringsanslag av 100,000 kas avkastning uppskattas till. kr. för lån till högst hundra 1,846 milj. kr.	j österrikiska läkare, som enligt
Av de olika departementens avtal med österrikiska regerin-budgeter är socialdepartemen-1 gen skall överföras till Sverige.
tets alltjämt den. största med i
Matti Haupt
en sen född klassiker
Av JUSSI LAPPI-SEPPÄLÄ
Forts, från föregående no.
Matti Haupts temperament och konstnärspsyke står främmande för det dramatiska och heroiska, liksom också för genren och det spirituella. Närmast är det den handlingslösa existensbilden som är hans rätta medium och det är även på den linjen han hittills givit sitt bästa. Särskilt är det kvinnokroppens skönhet Haupt så träffande lyckats fånga. Det är i kvinnofigurerna hans klassiskt skolade formspråk och poesifulla föredrag vackrast kommit till uttryck. Man vore nästan frestad att påstå att Haupt med sina kvinnofigurer introducerat
Gustaf VI Adolf öppnar årets riksdag
Stockholm den 12 jan. — ASNE
Riksdagens högtidliga öppnande i rikssalen den 11 januari fick sin prägel av tronskifte och av det allvarliga internationella läget. Gustaf VI
“NORSKAN
Porträtt i marmor av konstnären Matti Haupt.
TAG HEM SVENSKA U. S. A.-ARBETARE FÖRESLÅS
“Det är bättre och förmånligare att hjälpa hem svenskamerikanare i stället för att importera italienare ellei’ annan
' utländsk arbetskraft,” under-undervisnrngsministeriet inköp- stryker ordföranden i träindu-te till Galleria d’Arte Moderna '
ett arbete från hans utställning i Rom. Bland konstnärens nyare porträttskapelser bör nämnas vidstående kvinnoporträtt samt framför allt porträttet av Finlands förste president, K. J. Ståhlberg, som utfördes i brons på officiell beställning i samband med finska riksdagens 40-årsjubileum och som jur. kand. El jas Erkko nyligen donerat i marmor till Helsingfors universitets juridiska fakultet. Ståhl-bergporträttet är ett kraftprov, ett verkligt statsmannaport-rätt, intensivt och djuplodande i karaktär.sskildringen, ädelt i
striarbetareförbundet och leda.-moten i LO:s ledning, Knut Larsson i fackförbundstidnin-gen. “Jag tror att många svenskar i Amerika skulle vilja återvända till hemlandet. Det finns tusentals arbetare som aldrig lyckats komma på grön kvist i USA, men som arbetar och sliter och får det att gå ihop dag för dag. De ‘generar’ sig för att komma hem. Skulle de få en chans och kan säga att ‘det gamla landet behöver mig’, så kanske det skulle vara tillräckligt för många av dem att söka sig tillbaka till fosterlandet.”
Adolf höll för första gången trontalet såsom konung, och på drottningläktaren intog hans gemål främsta rummet.
Ceremonin i rikssalen föregicks som vanligt av gudstjänst i slottskapellet. Vid sin ankomst till rikssalen hälsades konungen av kungssången, varefter han höll trontalet. Han erinrade till en början om sin faders, kung Gustaf V:s bortgång.
Efter att ha hänvisat till föredömet av sin faders plikttrohet fortsatte konungen: “Sveriges förhållande till främmande makter är gott. Det internationella läget har emellertid under 1950 undergått en allvarlig försämring. Sverige söker i detta läge att fullfölja sin traditionella utrikespolitik till fredens bevarande. Vårt land vill inom ramen för Förenta Na-, tionerna lämna sin medverkan till alla åtgärder som enligt vår uppfattning äro ägnade att medföra internationell avspänning och varaktig fred. De internationella motsatsförhållandena kunna emellertid hastigt nog leda till en utveckling som ställer oss inför stora faror och vanskligheter. Sveriges folk står obrottsligt samman i sin fasta beslutsamhet att värna landets frihet och oberoende. För nästa budgetår föreslås ökade anslag. Repetitionsövningar skola enligt värnpliktslagen anordnas i full omfattning. Utvecklingen kan göra det nödvändigt att föreslå Eder ytterligare åtgärder för höjande av försvars beredskapen.”
Vid årets riksdag är partiställningen i första kammaren: 79 socialdemokrater, 20 medlemmar av folkpartiet, 25 bon-deförbundare, 21 högermän, 4 kommunister samt en oavhängig konservativ, det vill säga talmannen Johan Nilsson. I andra kammaren finns det 112 socialdemokrater, 57 folkpartister, 30 bondeförbundare, 23 högermän och 8 kommunister.
Indian-program över CBC kortvåg
Svenska avdelningen av CBCs Intenational Service gav nyligen ett indianprogram från Vancouver, främst berörande indiansk konst. Programmet hade uppgjorts och iscensattes av CBC:s svenska representanter härstädes Matthew M. Lindfors och Gunnar Sva-lander. Vi återge här vissa delar av detsamma:
Indianer! Det var en tid då detta var ett utrop av fruktan och bävan. Många var de nybyggare som med förfäran utropade det ordet, då deras nybyggen, om de lyckligt nått fram till sitt mål, utsattes för attack
fot med lärt sig Och vi bättre.
indianerna och de har att leva och låta leva.
har lärt känna
När indianerna kom till amerikanska kontinenten
dem
den och
upptäckte den, det är svårt att avgöra, och varifrån de kom det är man inte heller alldeles säker på. Men när Columbus kom seglande hit och mötte landets innebyggare, kallade han dem helt enkelt indianer, för han trodde att han upptäckt Indien, som ju varit hans egentliga mål. Men indianerna använder ingen särskild benämning på sig själva såsom en fristående rasgrupp, utan kallar sig helt
Gunnar Svalander, Chief Mathias Joe Capi-lano och Matthew M. Lindfors. Fotot taget i CBC:s studio i Hotel Vancouver i samband med ett kort vågsprogram till Sverige, i vilket indianhövdingen medverkade.
av lömskt smygande
eller
vilt skriande rödskinn på krigsstråt.
Detta var längesedan — hundra år eller mer. Sedan dess har vi lärt oss att leva på fredlig
“SITTANDE FLICKA
Det nya hemmet
— Av Karl Williams —
Varje vår och höst brukade alltid gumman Stolt komma gående till byn med sitt knyte och sin käpp och få en nypa ull och litet smått och gått i gårdarna, samtidigt som hon hade litet kram att sälja och bjuda ut. Det hände aldrig att gumman Stolt bäd om någonting. Hon bar sitt namn med heder, stolt var hon
verkligen, stolt och inte vågade man sig henne som man ger kringvandrare. Nej,
ärlig, och på att ge en vanlig när gum-
Jul- och nyårshälsningar över Atlanten
Marmorskulptur i naturlig sedan gjutningen i brons eller storlek, som senaste år av fa- ' huggningen i marmor — arbets-miljen Kreuger donerades till' faser, vilka vi på grund av ut-
Stockholms stad.
Irymmet här inte närmare kan
Det kan framhållas — som ett, gå in på. Så mycket kan dock
uttryck för det allvar med vil- ’ sägas att marmorblocket till ket Matti Haupt arbetar — att ovan avbildade “Sittande flic-
man kom och knackade på i husen, var det mera som en gammal bekant, barnen och gårdsfolket kände henne och hon dem, och det var snarare som gäst hon hälsade på. Men så visste också folk, att Anna Stolt var en ärlig och hederlig människa, fastän livet varit så hårt mot
henne, som det så ofta är mot
enbart modelleringen av en hel-' ka” var fem meter långt och en fattig och ensam kvinna, figur i genomsnitt brukar taga 1 tre meter högt innan skulptören | En gång i livet var hon med cirka tre år i anspråk. Då leran började med grovhuggningen' bland de besuttna i byn och satt
i jul- och nyårsdagarna förmedlade CBC:s svenska avdelning ett stort antal personliga hälsningar från svenskar i Ca-nada till anhöriga i Sverige. De atmosfäriska förhållandena var visserligen inte gynnsamma, men hälsningarna kunde i alla fall uppfattas sedan några utsändningar upprepats.
Utsändningarna blev för övrigt inspelade på magnetofon-band så att anhöriga i Stock-holms-trakten blev i tillfälle att avlyssna dem efteråt även om dom själva inte lyckats ta in den canadensiska kortvågssän-daren i Sackville, N. B.
Detta gällde bland andra anhöriga till Ingrid och Gunnar Svalander i Vancouver. Efter att ha avlyssnat den kärkomna hälsningen från Canada, beslöt familjen Svalander i Sverige att besvara hälsningen på liknande sätt.
Därför inköptes ett magneto-fonband, som räckte dryga 15 minuter hälsningar till släktingarna i British Cplumbia, både stora och små. Först pratade fru Olga Wettring, Abrahams-
berg, och hennes dotter, fru Sigrid Barnholdt, samt dotterdotter Ulla Wettring-Barnholdt en stund direkt till dottern Ingrid Svalander och barnbarnen. Därefter övertogs programmet av herr och fru Svalander, som kommit till Stockholm från Göteborg på julbesök. Efter traditionella hälsningar blev det ett verkligt underhållningsprogram med bland annat en historia från Bohuslän berättad av konstnären Yngve Svalander. Det blev också ett tillfälle för pappa Svalander att på fiol spela en vaggvisa, som han själv komponerat speciellt åt ett av sina barnbarn i Vancouver.
Så snart svensk exportlicens ordnats, kommer bandet att översändas till Gunnar Svalander i Vancouver, där det säkert kommer att avlyssnas med stort intresse.
Kortvågen och inspelnings-banden kan på detta sätt bli mycket betydelsefulla bidrag till banden mellan svenskarna i förskingringen och Gamla Landet.
Danderyd.
är färdigt plasmerad kommer av detsamma!
en ny, genuint hauptsk kvinnotyp i nordisk skulptur i detta nu. Oftast huggna i ädel Car-rara-marmor äro de förnäma
närens broder, och då italienska sin höga etiska resning.
Vid sidan av helfigurer och porträtt har Haupt under de de
exponenter för en konst, som senaste tiderna även sysslat bäres av en på våra breddgra- med dekorativa uppgifter. Bland
der icke vanlig skönhetsträng-tan.
Till Matti Haupts senaste skapelser på figurkonstens område slutax- sig här återgivna, nyss färdigblivna marmorfigur.
Haupts starka kärlek för helfigurer och monumentalsaker — just den genre inom vilken han skapat sig ett iså aktat namn, både -utomlands och hemma — har inte hindrat honom att även ägna uppmärksamhet åt porträttkonsten. Som porträttör vann Haupt redan i tonåren stor framgång, bland annat då finska staten införlivade med
konstsamlingarna
Ateneum
porträtt i svart granit av konst-
dessa kan främst nämnas en puttogrupp, som konstnären nyss färdigställt i Rom och som utgör huvudpartiet av en med mosaikbotten försedd fontändekoration.
Matti Haupts konst saknar i ovanligt hög grad de egenskaper. som predestinera till snabb po-1 pularitet. Där finnes intet av effektsökeri eller insmickrande! känslofullhet eller falskt patos. Till hela sin syftning genuint skulptural, till sin känsla ogrumlat äkta är den i sina J)äs-ta ögonblick välgörande sträng och ren. Den är av den konst som griper långsamt, men så mycket djupare. — J. L-S.
som god husmor på gård och grund, men sjukdom och svårighet plockade ner allt på ett obarmhärtigt sätt. Det var en större borgensförbindelse som tog knäcken på ekonomien i det gamla, forna hemmet, och maken var för svag att bära förlusten. Livet slår hårt ibland, när de c börjar föra piskan, och en dag, strax efter den stora förlusten, fann Anna sin annars präktige man hänga död över logslidret. Och där stod hon med sina två små barn, obarmhärtigt kullkastad och övergiven.
Från den tiden mindes man henne som mor Stolt på Kullagården, men efter den dagen blev det helt enkelt Anna på Sjöbacken. Ty i en liten ödestuga på ett av byns utskiften, kal-iat Sjöbacken, måste hon efter den sorgliga händelsen flytta in med sina två små barn. Där kämpade hon i många år en en-
(Fortsättning på sidan 6)
Arne Skog,
Direktör och fru Gunnar Svalander från Göteborg, samt yngste sonen, konstnären Yngve, i färd med att intala ett hälsningsprogram till sonen och brodern i Vancouver, ' Mr. Gunnar Svalander och dennes familj.
enkelt “The People” — folket. Indianen har bebott hela denna kontinent i århundraden och givetvis utvecklat mycket olika anlag beroende på under de olika förhållanden han levt. Här finns ju öde sandöknar, milsvida prärier, vilda berg och skogar, och allt detta har satt sin prägel på indianen. Indianstammarna har alltså utvecklats under så skilda förhållanden att avgörande olikheter uppstått dem emellan. Inte alla stammar talar samma språk, men mellan många av dem är skillnaden inte så stor, och ungefär ett trettiotal stammar kan hänföras till samma språkgrupp. Innan den vite mannen upptäckte honom, levde han ett lyckligt men strävsamt liv. Han hade inte råd att vara lat, utan varje man, kvinna och barn måste gemensamt bidra till familjens försörjning. Mannen var jägaren isom försåg familjen med kött. Hans arbete var svårt, hans plikter tunga, och hans liv i ständig fara.
Indianen måste hämta allt — såväl föda som kläder från djuren, och han hade från början bara sina primitiva vapen att tillgå och som han tillverkat själv. Ofta måste han också söka upp sitt villebråd många, många mil från sin hydda, och kanske han ändock kom tomhänt hem. Världen omkring honom var hans skola, och han blev så småningon en mästare i att känna naturen och dess olika växlingar. Varje bruten gren, en rispa i en sten, eller ett avtryck i sanden, allt lärde han sig förstå och tyda meningen uti, och ur allt detta utvecklade han under århundradenas lopp sin egen kultur, som ju också inrymmer en konstart, som står på ett högt och mycket intressant plan.
“De sköna konsterna är fem” — hette det förr i världen — byggnadskonst, målar konst, skulptur samt poesi och musik. — Har man haft tillfälle att litet närmare titta på och undersöka den indianska konsten, finner man uttryck för en kultur som inte alls gör benämningen “vilda” indianer rättvisa, för den indianska konsten finner vi mer eller mindre omfatta alla dessa fem. Någon vild man var inte indianen, åtminstone inte i den betydelsen vi inlägga i det ordet. Han hade en under-
(Fortsättning pä sidan 8)