THE SWÄISH PRESS

NYA SVENSKA PRESSEN
No. 1
Vancouver, B. C., Torsdagen den 4 jan. 1951
Vol. XIV
G. Hilmer Lundbeck, Jr., fyller femtio år
med ens börjat stöna och frusta blod ur näsborrarna.
— Vad tog det åt den dumbommen som lekte så snällt
Ett äventyr i Padang
G. Hilmer Lundbeck, Jr., verkställande direktören i Amerika för Svenska Amerika Linjen, var hedersgäst vid en stor middag, som gavs till hans ära på Union Club den 10 december i anledning av hans 50-årsdag.
Bland ett 70-tal gäster märktes direktör Tor Erland Broström, ordförande i styrelsen i Svenska Amerika Linjen, direktör Erik Wijk, Linjens president, och direktör Leif Janson, Linjens vice president, vilka alla kommit direkt från Sverige för att närvara vid middagen.
Bland de som höllo tal till födelsedagsbarnet voro, förutom direktörerna Broström och Wijk, George P. Johansen, ordförande för middagskommittén och utgivare av “Nordst jer-nan”, som överlämnade en antik “punch bowl” med inskription från Mr. Lundbecks många vänner samt en handtextad “scroll”; svenske generalkonsuln i New York, Lennart Nyländer; Gerhard T. Rooth, president i United Swedish Soci-eties of New York och Allan Kastrup, direktör för Svenska
Nyhetsbyrån i New York. Andra talare voro Tore Nilert, president för Scandinavian Airlines System; Nils R. Johane-son, president i Svenska Handelskammaren i New York; Cap-tain Granville Conway, president för Cosmopolitan Steam-ship Lines och f. d. administratör i War Shipping Administration samt kapten J. O. Pettersson, Port Captain för Linjen i New York.
Direktör Broström överlämnade en skeppsklocka i brons med bolagsemblem utförda i emalj, represenerande de olika rederierna inom Broström-kon-
cernen, hängande i ett teaksta- Brothers.
tiv.
George E. Hanson, direktör för Linjens passagerareavdelning, höll ett kort tal och överlämnade därefter en gåva från Linjens personal i Amerika.
Bland övriga gäster märktes: Carl U. Ackerlind, Ragnar Asplund, Earnest B. Bearnarth, Åke Bonnier, Harold Gylien-sward, George Hedman, Dr. Evald B. Lawson, Dr. Henry Goddard Leach, Holger Lund-bergh, Arvid Lundquist.
Middagen avslutades med en filmförevisning, “Edgar Bergen och Charlie McCarthy i Sverige’’, vilken lånats från Warner
nyss . . .
— Men aj!
Nu kom där ett par nya, otäcka stötar, som kom den gamla kon att knäa och gå i backen.
Och så hördes det rop och oväsen otäckt nära. Och nu sade henne instinkten, att det var de där tvåbenta varelserna med sina dånande och eldsprutande tingestar, som var ute.
Ett par fruktansvärda ansträngningar hjälpte henne på benen igen och vacklande, med blodet frustande i ett par röda kvastar ur näsborrarna flydde hon blint nedåt sluttningen. Med huvudet emot hennes länd travade kalven. Den andre låg kvar med de båda benen viftande ett sista farväl åt det härliga livet på Roparåsen.
Ute på en liten öppen myrsänka stannade älgkon, vaggande fram och åter i smärta och yrsel. Hennes stora ängsliga ögon sade något till kalven och denne begrep det tysta språket.
— Fly från eldmännen, sade ögonen, fly från de tvåbenta varelserna så fort du kan.
(Fortsättning på sidan 6)
Av ALBERT ENGSTRÖM
Den gamla älgkon på Roparåsen
— Av KARL WILLIAMS —
Intresset för den engelskspråkiga kursen ökar.
Intresset för den ettåriga specialkursen för engelskspråkiga studenter vid Stockholms högskola har i år varit större än tidigare. Ett hundratal ansökningar hade inkommit, men på grund av Korea-krisen togs en del tillbaka. Antalet deltagare är nu 51, varav 44 deltar i hela kursen och sju i delkurser. Majoriteten av studenterna, eller 43 stycken, kommer från USA. En nyhet för året är att> studenterna kan delta i enbart de inledande kurserna i svenska, introduktionskurser o. specialföreläsningar i ekonomi, statskunskap och socialpolitik. För nästa läsår kommer två stipendier att anslås till amerikanska studenter. De blir på vardera 2,500 sv. kronor plus fri undervisning. Årets kurs är den femte i ordningen. Initiativet till kursverksamheten har tagits av Svensk-Amerika Stiftelsen.
Det var ett riktigt gudarike förhoppningar. Där var inte av blånande skogsryggar, cn mindre än åtta mannar lägrade mjukt rullande ocean av vågiga 1 omkring kaskbordet, och stäm-horisontlinjer i höstens skiftan-' ningen var hög. Tre av sällska-de nyanser, som bredde ut sig pet presiderade som hedersgäs-så långt ög-at kunde nå från ter ‘och ägare till marken uppe klätten uppe på den mäktiga på Roparåsen och resten var Roparåsen. Mellan de böljande bjudet sällskap att deltaga i skogsåsarna brann höstens kla- morgondagens stora slakt, ra färger med en sällsam kolo-
FRU ANNA BRANTING AVLIDEN
Fru Anna Branting, änka efter Hjalmar Branting, avled den 11 dec. i sitt hem i Stockholm, 95 år gammal. Från 18-80-talet och fram till 1917 var hon en av Sveriges mest uppmärksammade teaterrecensenter under pseudonymen “René”, och hon blev också känd som författarinna. Hennes berömmelse berodde inte minst på hennes personlighet utanför arbetet. År 1884 gifte hon sig med Hjalmar Branting, som sedan blev landets förste socialdemokratiske riksdagsman och längre fram dess förste socialdemokratiske statsminister och som blivit allmänt erkänd som en av dess främsta statsmän. । Han dog år 1925.
80-ÄR1NG TILLBAKA I CHICAGO
rit,
Efter fägnaden synades ge-
och just i soluppgången vären och ammunitionsfrågan
GDYNIA AMERICA LINE
blänkte ett slingrande bälte av togs upp. Av de åtta skyttarna skummande vatten, där älven; befanns hälvten vara ägare till skar genom landskapet som ett1 egna dubbelbössor av vanlig ha-glittrande silverstreck.	| gelgevärstyp, vilka nu skulle
Där den gamla älgkon stod och vädrade mot de farande dimslöjorna nere i dalen från sin höga utsiktspunkt på Ro-paråsens söderklätt, hade hon ett helt litet skogsrike att blicka ut över.
Den gamla säkra avelskon hade gått och skumpat omkring i många år och fött en hel mängd långbenta och lustiga kalvar till världen. Ett härligt skydd och goda betesmarker hade hon haft alla åren och därför var hon både orädd och vacker och stor. Herrarna, som arrenderat Roparåsen under en följd av år, hade varit verkliga jägare och endast skjutit tjurarna samt en och annan gall-ko.
Men nu hade arrendet löpt ut, och de fyra småhemman, som ägde utmarkema där, var fria. Se det var så, att nu hade sönerna och släkten kommit överens om, att de skulle ha mar-
I kerna själva. Och så begav det sig at den gudomliga och fredade Roparåsen blev en allmänning igen.
laddas med kulor. De övriga fyra hade lånat ihop en arsenal av enkelpipor av de mest varierande och skröpliga sorter från mynningsladdare till den något yngre stiftantändartypen.
— Men se, kom det bara kulor och krut i dem, så nog skulle de bita på älgen alltid.
Det var ett älgskyttelag i sin yppersta prydno, som satt i flottarbasen Larms stuga denna aftonstund och tyvärr inte så särdeles ovanligt heller i vårt skog-rika land, när älgskyttetiden stundade . . .
Den gamla älgkon stod där högt uppe på Roparåsen denna gudagranna höstmorgon och njöt av tillvaron och tystnaden emellanåt som hon blev förargad på sin bråkiga avkomma. Kalvar är kalvar var en har dem, tänkte hon, när de stora klumpedunsarna knuffade henne gång på gång då de under leken drumlade emot henne. Själv visade hon dem hur fru-kosten skulle börja genom att sträcka mulen upp mot en liten asp och bita av en ännu ej frost-
En av passagerarna på Gdynia America Line’s M/S “Batory”, då det nyligen anlände till New York, var den 80 år gamle Carl August Halberg från Chicago. Han var glad att vara tillbaka från sju månaders besök i Sverige och Norge, varunder han tillryggalagt över 10,-000 miles. Mr. Halberg, av svensk härstamning, uppgives ha varit en personlig vän till de amerikanska presidenterna Grover Cleveland och William Mc-Kinley.
Den vackert pyntade julgranen på “Batory”, då den före jul avgick från New York, var tydligen mycket frestande för de två små'flickorna, vilka synes på bilden. För övrigt förnams en allmän och gemytlig högtidsstämning ombord på det väl dekorerade fartyget.
Hade den gamla älgkon kunnat ana detta, där hon stod pa åskrönet och vände den tunga mulen mot soluppgången, så hade hon nog inte stått så synlig och trygg. Men nu stod hon där som en gudomlig vildmarkssyn med högt lyftat huvud under det tvenne gängliga årskalvar gnabbades omkring henne.
Inne i ett tätt gransly stod den gamle försiktige tjuren väl dold. Gud vet om han inte kände på sig att domedagsmorgonen var inne, ty han hade varit med ji elden förut.
Det hade varit “samling” kvällen förut nere i ett av små-ställena i byn, där flottarbasen Larm bodde. Hela stugan doftade av brännvin, tobak och ljusa
biten kvist.
Förresten var dom där klumpedunsarna till kalvar redan mätta. Hela familjen hade under natten varit nere och spisat ett skrovmål av hayre på en liten utodling i mossmarkerna.
Den gamla beskedliga älgkon stod just och funderade på att ta sig en morgonlur, då det med ens stack till i ena lårbenet i samma ögonblick som ett dovt skott small borta ifrån sänkan. Hon hann inte alls fundera över den besynnerliga händelsen förrän tvenne nya, brännande stick förnams, denna gång i magen. Hon hade nu gärna följt den gamle tjurens exempel och flytt bort, om inte i samma ögonblick den ene av kalvarna
KOREASVENSKARNA FÅR ÖKAT ARBETE
Stockholm den 14 dec. —ASNE Den svenska Korea-ambulan-sens sambandsofficer, major K. Håkansson, befinner sig f. n. i Sverige för att söka ordna med avlösning åt den del av den svenska sjukhuspersonalen som anställts på sex månader. Det är över hälvten av personalen som måste bytas. Flertalet av dessa är stats- och stadsan-ställda som inte kan få tjänstledigt mer än sex månader. Arbetet vid det svenska lasarettet Jiar på grund av den kinesiska offensiven i hög grad ökats. Åtgärder har vidtagits för att överföra de flesta patienterna till Japan för att bereda plats åt nya. Hittills har omkring 2,000 patienter varit intagna på sjukhuset, och 1,525 operationer har gjorts, varav 600 större ingrepp. Antalet röntgenbehandlingar rör sig kring 1,300.
Redan som pojke hade jag klart för mig att en sjöman måste vara personifikation av mod, styrka och vighet. I denna åsikt understöddes jag livligt av min vän och skolkamrat “Movänta” (öknamn efter fädernehemmet). Vi skulle båda rymma till sjöss. Han gjorde det. Jag var feg och vägrade i vändningen samt fick lida mycken smälek för varje gång Movänta kom på besök efter någon långfärd. Hans berättelser voro så underbara och handlade mest om slagsmål i hamnar, på olika breddgrader där han rensat krogar och lem-lästat poliskonstaplar, rivit ned hela kvarter i de tropiska städerna och jagat hela gendarme-rier på flykten. Hans ansiktsuttryck under förkunnandet av dessa lögner var så trohjärtat och hederligt att han vann allas tillit — Movänta borde ha blivit religionsstiftare och folkledare i stor stil, ty han fick människorna med sig.
Jag måste medge att civilisationen ännu icke lyckats avlägsna min sympati för kraftkarlar i den stilen, fast jag ogärna går ut och härjar med dem. Min kärlek är starkast på avstånd Men jag blir glad då min vän kapar kaptenen från någon exotisk hamn skickar mig ett livstecken och gladast då han bifogar något ungdomsminne — t> han är en ypperlig berättare. Jag känner mig bara som en litterär tjuv, då jag med hans tillstånd relaterar hans berättelser, ty allt för ofta känner jag mig tvungen att använda hans ord och vändningar, emedan de till-fredställa mig mer än mma egna. Vi ha samma gamla sympati för den urkraft, som förr i världeil utmärkte den skandinaviska . sjömansstammen. Med “ förr i världen ” menar jag för ungefär ett kvartsekel sedan. Kaparkaptenen har många minnen av idealiska representanter för denna urkraft.
Nyss fick jag ett brev från honom, skrivet pingstaftonen. Han ligger till ankars i Pungwe-floden vid Beira i Portugisiska Östafrika. Från bryggan kan han se en ensam palm på ett fält, där veckan förut ett par lejon beto ihjäl tre åsnor, tillhörande en fattig portugalare, som köpt dem för en dag sedan. Här har varit lejonkrig under fjor ton dagar, ty djuren har blivit närgångna och en mängd har skjutits alldeles utanför staden.
Möjligen har detta lejonkrig fört kaptenens tankar på andra kraftprov, ty han sätter sig nästan omedelbart efter brevets avsändande ned vid sitt skrivbord och upptecknar ett minne ungefär så här:
Första världskrigsåret var jag förste styrman på vårt rederis den tidens största och modernaste ångare. Vi hade kommit från Sidney och lågo på redden av Padang på Sumatra, där vi lastade soyabönor från en tysk ångare som tidigare på öppna havet överraskats av krigsutbrottet — radio fanns redan den tiden — och lyckats att med sin dyrbara last rädda sig in i en holländsk kolonialhamn.
Vår besättning bestod till hälften av svenskar. Den andra hälften var en blandning av norrmän, danskar, australier och yankees. Det var på den tiden då halva besättningen rymde i Australien och kriget hade inte åstadkommit någon avsevärd ändring i denna trevliga vana. Det säger sig självt att de nymönstrade voro en högst underlig samling med brokiga levnadsbanor bakom sig. Men nu vill jag bara tala om tre av dem, då inga andra ha med berättelsen att göra. Först måste jag dock s'äga några ord om Padang.
Padang ligger praktiskt taget på ekvatorn. Staden ser ut som de flesta andra regeringcentra i de holländska kolonierna med vackra boningshus i bungalowstil under skuggande palmer. Den är säte för Sumatras guvernör som till sitt förfogande har en större garnison.
Då vi kastade ankar befann
sig hela Padang i festrus. Man firade nämligen den stora Has-san-Hussein-f esten, instiftad till minne av Muhammeds nevö, som blev mördad och ur vars grav hans hand säges ha vuxit ut som en anklagelse mot mördaren. Hela fjorton dagar varar denna tillställning, som endast i denna trakt av världen firas med så stor pompa. Under musik tåga människor av olika na-
(Fortsättning pä sidan 6)
ÅTERVÄNDER TILL SITT HEMLAND
Mr. och Mrs. Fred Silfverna-gel återvände till sin hemstad Härnösand med M/S “Stockholm” en tid sedan efter ett par års vistelse i USA. Mr. Silfver-nagel, som det senaste året varit verksam på SAL:s reklamavdelning i New York, skulle under resan assistera reseledaren, Charles V. Johnson, med omhändertagandet av de danska, tyska och svenska grupperna, som foro hem för att fira julen i sina respektive hemland.
FINLAND
Geologiska forsknings-
anstalten har nu slutfört undersökningarna beträffande de zinkfyndigheter man funnit i Lampinsaari och konstanterar i sin raport ätt förekomsten ut-götes av ca. 700,000 ton zinkmalm vars medelhalt av zink uppgår till cirka 6 proc. Förekomsten ligger i Isoneva kärr i Alpua by av Vihanti socken, under ett torvlager av mellan 5 till 10 meter.
Tillverkningen
av fiberplattor, som endast är 4 år gammal i Finland, har nu ökats till 100,000 ton per år, tillverkad vid sju fabriker.
Samtliga finska tillgångar,
som varit frusna i Förenta Staterna, har nu frigivits. Den sista frigivningen gällde ett antal privata depositionskonton omfattande omkring en miljon dollar.
I Lappland
har påräffats Europas största magnesitförekomster, vilka enligt undersökningar innehåller miljontals ton 90-procentig magnesit. Fyndområdet befinner sig i närheten av Enare och Enontekis vid Kaaritunturi. Magnesit användes huvudsakligen i byggnadsindustrin.
Ett nytt handelsavtal
har ingåtts mellan Finland och Israel, enligt vilket handelsutbytet kommer att ökas till 832 miljoner mark för året. Bland annat får Finland ett större antal Kaiser-Frazer bilar från koncernens fabrik i Haifa.
Enligt det nyligen
undertecknade handelsfördraget mellan Finland och Ryssland, kommer Finland att sälja till Ryssland under nästa år fartyg, maskiner och trähus för 9 miljarder mark. I utbyte fås spannmål, socker, kraftfoder, gödning och olja.
Export av djupfrusna
höns har börjat till Italien. Den första sändningen omfattade 6,000 stycken.