No. 51
»SH PRESS
NYA SVENSKA PRESSEN
Vancouver, B. C., Torsdagen den 21 dec. 1950
i
Det blev glädje till jul
5	Sann berättelse av A. L.	g
Olle Börell såg sig omkring i sin storstuga och grymtade av belåtenhet. Allt var så glänsande fint och rent, som det kunde bli. I det lilla köket innanför stökade mor, och en ljuvlig doft av oblandat kaffe spred sig under det låga taket. Stugan var så låg, att när den reslige gubben satte knutna handen på det snövita håret, stötte handen mot takbjälkarna.
Nu kom mor ur köket med kaffebrickan. Det var dukat för många ty det var dagen före julafton och barnen skulle för första gången på många år gemensamt fira jul i det gamla hemmet, och ha barn och blomma med sig.
Borell satt med de tre barnens brev framför sig. Han hade åter en gång läst dem, för att liksom bereda sig till det glädjefulla sammanträffandet.
—• Nu är tåget snart här, sade mor och såg över snöfältet ner åt järnvägsstationen, vars semafor stod som ett rött streck mot det vita.
Borell svarade inte. Han hade plötsligt blivit så beklämd och satt och snurrade glasögonskal-marna mellan fingrarna. Det var tre av barnen, som väntades
hem, sonen, av.
När
men det fjärde, yngste hade inte heller nu hörts
mor inte fick något svar,
vände hon sig frågande mot hono och följde hans blick, som stor och allvarlig vilade på sonens porträtt på dragkistan. Hennes glada anlete stelnade till
i ett vemodigt drag och djup suck gick hon ut igen. Kära voro de barn skyndade mot hemmet
med en i köket som nu för att
fira jul i dess sköte, men kärast var yngsta sonen, som irrade i världens villa, var, visste de inte sedan många år. Utan håg för ordnat arbete hade han drivit ut bland livets bränningar, och tidningarna hade berättat att han till och med varit i kontakt med rättvisan. De gamla hade rannsakat sig själva utan att kunna finna' att de hade någon skuld i sonens förfall. De tre äldre barnen voro arbetsamma och rent av välbärgade. Och varför skulle då han, som de hyst så stora förhoppningar om, alltid stå som en mörk, ängslande skugga över deras ålderdom och deras glädjestunder?
Så kommo barnen och dagen gick, och julafton med dess smussel med paket led också mot sitt slut. De gamla fingo var sin bekväma vilstol, och sedan de placerats i dem togo dottern och sonhustrurna hand om hushållsbestyren.
— I dag är det far och mor som är hedersgäster i sitt eget hem, och nu får ni vackert bli stilla, förklarades det. Och de gamla måste finna sig, trots protester.
Genom de små fönstren glimmade granens och stakarnas Ij us ut i den klara, gnisterkalla kvällen. Barnens glada skratt under de många “klapparnas” avprovande ekade och de gamla och grå gladdes med de unga. Men stundom möttes deras ögon och då for ett drag av vemod och sorg över de fårade dragen. Slutligen märkte de unga detta och viskade till varandra: “De tänka på Henrik.” Och så upp-togos snart allas sinnen av tankar på den frånvarande, om vilken dock ingen ville tala.
Plötsligt knäppte mor sina ar-betströtta händer och läste en bön. Det blev tyst i skaran. Då hon slutat och såg allas ögon riktade på sig, sade hon tVek-Samt:	....	U JA
____ Det föll en stjarna, och då måste jag be för den, som saknas ibland oss.
Alla nickade god mening, men den glada stämningen förbyttes i vemodsfullt allvar.
Då klingade en bjällerkrans från den ett stycke bort varande landsvägen. Dess muntra ljud fyllde den lilla stugan med sin klara klang.
____ Vem är ute och åker så sent en sådan kväll, undrade far och man talade hit och dit
Vol. XIII
Choir Conductor
En Julklapp
— Av Einar Olson —
de
bli-
son, som
tera att han avstyrt ett nästan I skeppet i havet.
g
Alla Svenska Pressens läsare
och gynnare
Styrelsen:
förunnat oss gamla så mycken nåd och glädje genom att giva
Henrik föllo på
och den
pa du
medan tårarna runno över vissna kinderna sade han:
— Jag tackar dig Gud, denna heliga afton, för att
oss åter en älskad vit en man . . .
— Amen, sade två stora tårar bländvita duken.
HAROLD SWANSON J. A. NOREUS GODFREY JOHNSON OSCAR E. ECKMAN ALBERT JOHNSON
‘GRIPSHOLMS’ DOKTOR FÅR KRAM OF TACKSAM PATIENT
MED TACK TILL ENSKILDA, FÖRENINGAR OCH KYRKOR SAMT AFFÄRSMÄN, g
om vad som kunde vara orsaken, ty någon långväga var det förstås inte, utan nog hörde skjutsen hemma i trakten.
Fruntimmerna beredde sig just att bjuda till bords, då dörren flög upp. Ur ett moln av imma steg en reslig, pälsklädd herre fram, med famnen full av paketer och en stor kappsäck i handen.
— God jul allesamman, ropade han.
Då foro far och mor upp.
— Henrik! Henrik! ropade de och föllo nykomlingen om halsen. Nu blev det ett hälsande och välkomnande och frågande i all oändlighet, medan de små barnen förskrämda gömde sig i mödrarnas kjortel veck.
— Jag ville inte visa mig innan jag kunde göra det med heder, förklarade Henrik: Men nu är jag situerad karl, sedan jag för många år sedan tagit mitt förnuft till fånga, tilläde han.
När man äntligen kom sig för att gå till bords höjde far sin djupa, darrande stämma och
Dr Fredrik Sjöblom på Svenska Amerika Linjens “Grips-holm” hade all anledning att känna sig nöjd med sin resa, för övrigt den sista, innan han slår sig ned på landbacken igen, när fartyget anlände till New York den 1 december. Dels kunde han glädja sig åt att vara “Dagens Hjälte” inför alla reporters och fotografer, dels kunde han med tillfredsställelse no-
Miss OLGA JOHNSON
who conducts the Choir of the Augustana Lutheran Church. The well trained, 16 voice choir will be heard in a special program on Christmas morning, when the traditional “Julotta”-Service will be held at 7 p. m. Story and announcements on the Church page.
hopplöst fall av brusten blindtarm, och därigenom räddat livet på lilla emigranten Siv Johnson från Kungsbacka, som tillsamman med sina föräldrar och syskon gjorde resan över Atlanten. Siv insjuknade den 23 nov. i blindtarmsinflammation, och Dr. Sjöbloms undersökning gav vid handen att operation omedelbart måste företagas. Till all lycka rådde under operationen lungt väder och blindtarmen, som hunnit brista, avlägsnades flinkt av lugne Dr. Sjöblom, som för att förebygga komplikationer fick använda rikliga mängder av penicillin och sulfapreparat. Den lilla patienten fick tillbringa några dagar i säng, men när Gripsholm kom till New York var hon på benen igen och tog sig en titt på den stora världsstaden från fartygets däck. Och som ett litet bevis på sin stora tacksamhet mot den snälla “Farbror Doktorn” gav hon honom en ordentlig kram inför alla pressfotograferna och journalisterna.
DRAMATISK RÄDDNING
En dramatisk räddning utfördes den 21 november av fyra svenskar ombord på livräddningsbåten “Helge A:son Johnson”, som under rykande storm sex sjömil norr om Almagrun-det vid Upplands-kusten räddade 19 man från det sjunkande norska fartyget “Kul”. Fartyget hade lastat malm vid Rönnskär i Västerbotten, men på färden nedefter norrlandskusten försköt sig lasten. Utanför Almagrundet fick 2,000-tonna-ren 45 graders slagsida och kunde ej räddas i den hårda stormen. Med hjälp av smala linor halades en efter en' av de nitton besättningsmännen ombord på livräddningsbåten. Strax efter det den siste lyckats komma ombord försvann den norska
Lågorna från elden i kakelugnen kastade sitt mystiska skimmer på de lätta gardinerna i det ' lilla nätta rummet, där Maria Nilson satt i en bekväm stol med ett brev, som hon nyss läst, bredvid sig på bordet.
Det var gamla Maria, född därborta i gamla Sverige någonstans, som hade slagit sig till ro i sin bekväma villa i en av mellersta Canadas storstäder för kvällen. Efter att ha lagt brevet ifrån sig, lutade hon sig bekvämt tillbaka i stolen och lät minnen passera revy. Tankarna smög sig utefter den långa livskedjan som ödet hade smitt tillsammans, länk efter länk, och stannade borta på andra sidan jorden någons tåns i Västergötland. Där stod det en liten stuga, inte röd, ty som dagsverkstorpare hade hennes fader inte råd att måla den.
Slit och släp för ungjäntan Maria, upp tidigt på morgonen; först att mjölka den skinntorra kon och sedan ut i fälten för slåtter och skörd, om inte på familjens torp så var det att gå för de storvulna hemmansägarna. Det tog aldrjg slut på arbetet för Maria, ty när bärplockningen sinade på hösten, var det spinnrocken som började surra, strumpstlckorna klirrade och vävstolen slamrade hela vintern.
Den enda trösten var bondens son, en käck pojke som Maria var kär i upp över öronen, och John tyckte nog lika bra om Maria till storbondens fasa och förargelse. Och så småningom gick det som det gått så många gånger förut; Maria fick ett barn — ett oäkta barn.
De dagar som nu följde i det fattiga torparhemmet kan inte beskrivas. Maria kunde ju inte vara tillsammans med städat folk och hade att sänka blicken var hon än visade sig. Bonden förbjöd sin son att se Maria något mera och gav torparen ett års uppsägning. Efter någon tid fick de gamla övertaga barnet och Maria gav sig ut att tjäna i en grannsocken.
En dag fick Maria ett kär-kommet besök — det var John som kom för att tala med henne. Han hade nu också övergivit sitt hem och var på väg till Ca-nada eller Förenta Staterna. Hans fader hade förbjudit honom att ha något vidare att göra med Maria och det kunde inte John vara med på. De gjorde nu upp sina planer: han skulle gå först och komma sig i ordning litet och sedan skulle Maria komma efter och allt skulle gå bra. De skulle då ta sin son över där, var ingen kände dem och leva lyckliga för alla tider.
Allt gick efter beräkning, och under de närmaste två åren kommo breven tätt och ofta från Sudbury i Ontario, där John arbetade i en gruva., Och så kom den stora dagen när Maria
Forts, på sista sidan.
MEDARBETARE OCH KORRESPONDENTER, FÖR GOTT SAMARBETE UNDER DET GÅNGNA ÅRET TILLÖNSKAS
GOD JUL och GOTT NYTT AR
Redaktionen och Stab:
M. M. LINDFORS RUD MANSON E. R. HEDIN JEAN PAONE