No. 38
NYA SVENSKA PRESSEN
MS “Lions Gate” Johnson Line Newest Ship in Port of Vancouver on Maiden Voyage
Vancouver, B. C., Torsdagen den 21 sept. 1950.
Vol. XIII
-
M/S “Lions Gate” passcs under the Lions Gate Bridge.
• ■ ••



Marine history was made in Port of Vancouver, B. C., September 17th, when sleek new Johnson Line motorship, “Lions Gate” arrived on her maiden voyage from Sweden. As she entered the port’s outer harbour entrance after which she was named, she dipped her flag and blasted her whistle three times in salutation.
Fresh from a clean sweep of all her trial runs in Swedish wa-ters, where she averaged a remarkable 21.4 knots, the 9,000-ton, 500-foot stream-lined new-est addition to Johnson Line’s fleet of fast, modern motor-ships, has a cruising speed of 19.5 knots fully loaded.
Addition of the “Lions Gate”, most modem ship of it’s type afloat, will vastly augment the fast, direct service between Europé and the North Pacific range via Panama Canal. The Johnson Line has operated this service since September, 1914.
The name “Lions Gate” was suggested by R. E. Borchgrevink, Vice President of C. Gardner Johnson, 340 Burrard St., who are local agents for the Johnson Line.
“We are pleased our suggestion was accepted by the own-er,” said Mr. Borchgrevink. “We wanted a name distinctly British Columbian, and one that cannot be confused with or du-plicated by any other place in the world.”
While in port Col. Wm. G. Swan, President, Vancouver Board of Trade, presented the ship with a handsome copper plaque, depicting the sweeping entrance to the harbour.
On her maiden voyage the ship discharged general cargo from Swedish and Finnish ports. She loaded B. C. products for her outbound voyage to Sweden.
The vessel is a sister ship of M/S “Golden Gate” and fourth in a series of five new Johnson Line ships which maintain reg-ular speedy freight and pasSen-ger service between Pacific coast ports and those of Europé.
Although designed basically as a cargo ship, it has accom-modations for 12 passengers in spacious outside cabins, each with private bath. Besides an owners double cabin with sitting room, there are four single and three double cabins, as well as a passenger’s dining room. smoking salon and lounge. The passenger quarters are beauti-fully appointed and panelled throughout with Swedish ma-plé, mahogany. American wal-nut and other fine woods.
The-Johnson Line is one of Europe’s prominent shipping companies. The total fleet is 38 motor ships which total 270,-300 tons. Twenty aix of these ships have refrigeration space which totals 2.290,000 cubic ft.
Johnson Line is owned by Consul General Axel Axelson Johnson of Stockholm. He is one of the world’s largest shipown-
ka Verkstad, Sweden, February loading and loading time.
18th.
M/S “Lions Gate” dimensions are 5Q2 ft. overall length; extreme width 64 feet. The hull is specially welded and diesel engines produce 14,000 horse-power.
Seven cargo hatches are serv-ed by 14 speed cranes operated electrically which reduce un-
The ship is equipped with all modern aids to navigation and i§ under command of Captain A. F. Ranke, Commodoré of Johnsons Line fleet.
Johnson Line agents in Vancouver are C. Gardner Johnson Ltd., 340 Burrard St. R. E. Borchgrevink is vice president of the agency.
Den barndoms Jul
som Ni i så många år gått och drömt om, ligger alls inte så avlägsen, som Ni kanske tror. På litet mer än en vecka kan Ni vara hemma i Sverige igen, träffa alla nära och kära och deltaga i “da’n-före-da’n”-brådskan därhemma och åter känna den påtaliga, varma Julglädje, som en svensk-amerikan alltid förknippar med sina barndomsminnen.
Svenska Amerika Linjen har slagit vakt om det traditionella julfirandet och på linjens fartyg råder före julseglingarnas avgång från New York samma brådska, som hemma hos Mor i köket. Allt skall pyntas och göras i ordning för Sverige-passagerarna, köksmästarna lagar extra god julmat och orkestern övar jul visor och sånger. Allt för att passagerarna skall få en försmak av den jul som väntar dem i “det gamla landet.”
Så, gör slag i saken i år! Bestäm Er för att resa “hem till jul”, en fras, som så länge förblivit en tanke.
Svenska Amerika Linjens M/S “Gripsholm” avgår måndagen den 4 december från New York och M/S “Stockholm” går den 9 december. Med “Stockholm” medföljer Charles V. Johnson från SAL’s Chicago-kontor för att tillse att passagerarna riktigt skall trivas med överresan.
SÖT STUDENTSKA SKALL STUDERA I USA
Högtidlig mottagning ombord
Sent i söndags kväll ångade M/S “Lions Gate” in genom Lions’ Gate, inloppet till Vancouvers hamn, efter vilket detta Johnson Linjens nyaste fartyg fått sitt namn. Trots den sena timmen kantades piren av hundratals människor som tåligt väntat på fartygets ankomst. Dagstidningarna och radion hade givit det ultramoderna last-och passagerarefartyget god publicitet och under de två dagarna det låg i hamn vallfärdade stora folkskaror till hamnen för att bese detsamma.
På måndagseftermiddag hölls mottagning för ca. 150 affärsmän ombord, varvid inte bara gavs tillfälle att inspektera fartyget utan även bjöds på fina förfriskningar.
Värdskapet sköttes på excel-lent sätt av befälhavaren kapten A. F. Ranke och hans officerare, av Direktör P. J. Moberg från Stockholm samt av Johnsonlinjens agenter härstä-, C. Gardner Johnson Ltd., genom herrarna R. E. Borchgrevink, J. K. Cavers och Harry Elliott.
Liksom på de övriga nya systerskeppen av samma klass, vilka Johnsonlinjen urider ^e senaste åren låtit bygga och vilka insatts på denna tråd, Sverige — Stilla havskusten, företer M/S “Lions Gate” samma smäckra strömlinjeform i förening med kraft och stabilitet. Och när man vandrar igenom fartyget finner man samma höga standard, med ytterligare förbättringar här och där. Skönhet i förening med praktisk nytta och effektivitet synes vara regeln i dessa fartygs konstruktion. De luxuösa passage-rarhytterna med den allra finaste inredning och privat bad lämnar sannerligen intet övrigt att önska. Röksalong, matsal, skrivrum och bar, liksom hytterna inredda i ädla träslag, såsom alm, lönn, bok och mahogny, i konstglas och rostfritt stål framkallar en känsla av all den bekvämlighet och trevnad man skulle kunna tänka sig. Den maskinella effektiviteten är om möjligt ännu mer imponerande. De fjorton lastkranai-na, vardera driven med fem elektriska motorer, de två 7-cylindriga jättemotorerna, vilka ge M/S “Lions Gate” dess fart av omkring 20 knop är verkligen någonting för lekmannen
till maskinrummets nedersta botten, fyra däck nedanför. Man fick se besättningens kvarter och officerarnas, allt bekvämt, fint och ändamålsenligt. I sin egen rymliga hytt med angränsande kontor och badrum visade maskinchefen Strandberg med ännu större personlig glädje och stolthet på fotot av sin 7-åriga dotter Ingegerd. “Hon har just börjat skolan,” säger han med ömhet i rösten. Hr Strandberg är född närking och är nu bosatt i Göteborg. Under senaste året har han med sin familj varit bosatt i Malmö där han tjänstgjort som teknisk rådgivare vid byggandet av M/S “Lions Gate” vid Kockums varv. Maskinchefen Strandberg har i över tjugo års tid mångfaldiga gånger besökt Vancouver med Johnsonlinjens båtar. Man kunde dock skönja hos honom och hos andra av officerarna en stigande tillfredsställelse över detta senaste praktverk av svensk skeppsbygg-nadskonst, vars fulländning och ultramodernitet så uppriktigt beundrades av de 150 sjöfarts-och andra affärsmän som besågo fartyget denna eftermiddag.
Efter ett besök på bryggan med förste styrman, Hans Horn-dahl från Hälsingborg, vilken beredvilligt visade hur djup-
Söta studentskan Eva Lindahl från Katrineholm smilade scenvant mot fotografen när hon anlände till New York med SAL:s M/S Stockholm den 31 aug. — Jag skall gå i college det här första året, berättade hon, och sedan, om jag trivs här, kanske jag stannar på allvar.
mätningsinstrumenten,
radar-
systemet, automatisk styrning etc. fungerade, var det tid att gå hem. Sedan man som avslutning sökt sig tillbaka till “för-friskningsdäcket” och konsumerat ännu ett par ansjovis-smörgåsar, några köttbullar och en flaska pommac.
På tisdag hölls det lunch för ett antal inbjudna, varvid presidenten för Vancouver Board of Trade, Col. Swan, överlämnade till befälhavaren, kapten Ranke, en stor, stilfullt utförd bronsplakett av inloppet till Vancouvers hamn Lions’ Gate. att av dess namne M/S “Lions Gate” bäras på prominent plats på dess färder över världshaven.
ers. The 9,100 ton carrier was launched at Kockums Mekaius-1
att se på.	, ,
Vi från Svenska Pressen hade nöjet att med maskinchefen Sven Strandberg gå igenom hela fartyget, frän hytterna och salongerna på översta däcket
Koreasjukhuset under FN-flaggan.
Det svenska Koreasjukhusets samtliga medlemmar samlades söndagen den 3 sept. till en enkel avskedsceremoii på Fort Dix. Gruppen ställde upp till parad för Sveriges permanente delegat hos Förenta Nationerna, envoyén Sven Grafström, och militärattachén i Washington, överste Gunnar Möller. Vid samling senare inomhus överlämna-
En kvinnas bragd
---------Av MATTHEW M. LINDFORS-------
En radiorapport för Canadian Broadcasting; Cor-porations International Service av dess svenska reporter i Vancouver, Matthew M. Lindfors. Med benäget tillstånd från CBC. Kortvågsprogrammen från Canada höras i Sverige varje afton kl. 8, svensk tid.
Hon var en fin. vithårig kvinna, med stora blå ögon som lyste av vänlighet och godhet. De ord hon yttrade lät nästan otroliga: — “Jo,” sade hon, “jag har skyfflat hundratals ton kol. Att skyffla kolen var dock inte det värsta, men att ta ut aska och slagg, och i en skottkärra forsla ut det, det var en hårdare och otrevligare syssla. Mr. Carter, skolinspektören, har sagt ibland, att han måste räkna ut hur mycket kol jag har skyfflat under min 25-åriga tjänst här.”
Tant Bergquist har varit vaktmästare vid skolan i Prin-ceton, British Columbia, sedan den hade endast två klassrum. Och tillsynen har varit mer än oklanderlig under alla dessa år. Aldrig har man haft uppfrusna vattenledningar i Princeton-sko-lan, inte ens de vintrar då temperaturen ibland sjunkit till 40 graders köld. Och varför? Jo, därför att Tant Bergquist alltid samvetsgrant vakat över allting. Mången kall vinternatt, då det knakat i skolbyggnaden av köldens grepp, har hon vaknat av dånet av ansvaret, liksom en moder väckes ur sin sömn av barnets röst. Och då har Tant Bergquist stigit upp, tagit på sig tjocka kläder och vandrat bort över gården till skolbyggnaden. Här har hon vridit på vattenkranarna för ett tag samt gjort upp eld i pannorna. Kanske var klockan 4 eller 5 på morgonen, då hon kom tillbaka till sitt, och lagade en god kopp kaffe. Mången nattlig vandrare, som sett hennes ljus brinna, har också fått värma sig, och bjudits på hett kaffe hos Tant Bergquist. Platsens läkare, Dr Vosberg, är väl den som oftast kom in på väg till eller från sjukbesök under kalla nätter, och han säger att ingen i hela sta’n kan koka så gott kaffe som Tant Bergquist.
“Aldrig har jag behövt kalla in en rörläggare,” säger hon med stolthet, “vilket sparat vår skola hundratals dollar. När det blivit något fel, såsom läckande kranar, uppluggade vattenställ, eller klosetter som inte fungerat, så har jag lagat det själv.”
Och golven se’n. Ingenstädes såg man renare golv. Tant Bergquist inte bara tvättar sina skolgolv och polerar dem, hon till och med fernissar dem själv, så ofta det behövs — och re-
sultatet är, att Princeton-skolan har ryckte om sig att vara den renaste skolan i hela inre British Columbia.
Hennes godhet är lika mycket omtalad. Av skolbarnen, av föräldrarna, av lärarna och skolstyrelsen. Ibland har lärarinnor bott hos henne, och alltid har de kunnat betrakta sin bostad som sitt eget hem. Vid hennes varma brasa har de kunnat sitta och korrigera uppgifter, här har de samlats till kotterier och haft sina parties, och inte har de trott, att Tant Bergquist tog illa upp. att de gick in i skafferiet och gjorde ras-sia på hennes nybakade kakor eller annat gott — och det gjorde hon inte heller. Hennes goda hjärta har säkert vunnit henne lika många vänner som hennes kaffepanna. En kvinnlig skribent skriver i en tidningsartikel om Tant Bergquist: “Hon har min oändliga tacksamhet sedan jag gjorde hennes bekantskap på lasarettet, där vi båda var patienter. Jag låg där, i feber och yra och ropade på min familj, som jag tyckte mig se i rummet, men som inte kunde höra mig. Tant Bergquist väntade en stund. Men då ingen kom och hjälpte mig, steg hon med svårighet upp ur sin egen sjukbädd, kom över till mig, läde en kall duk på min panna och talade vänligt och lugnande, så jag återfick min sans.”
En gång ombads Tant Bergquist att för några dagar ta vård om en liten gosse, som blivit utan hem. Det blev inte bara för några dagar, det blev många år.
För omkring fem år sedan, då det började se ut som om skolbarn och lärarinnor kunde komma och gå, åren igenom, men Tant Bergquist kunde fortsätta för alltid, segnade hon en dag ned på golvet utanför skol-principalens kontor. Sedan dess har hon inte arbetat. Hennes händer och fötter är missformade av arthritis, hennes hjärta är svagt och i hennes bröst ligger skuggan av sotet från många eldar.
Men Tant är fortfarande intellektuellt vaken och trevligt sällskap, då hon berättar om romanser och små intriger som hon sett och tagit del i, medan en hel generation uppväxande människobarn gått igenom folkskolan i Princeton.
de envoyén Grafström en FN-fana som skall medföras till Korea. “Jag vet.” yttrade han i sitt tal, “att Ni kommer att hedra Ert fosterland och bli värdiga företrädare för Förenta Nationerna. Glöm aldrig de ideal som fört Er ut och bär med tillförsikt vissheten att den fria världens ögon med sympati och förväntan skall vara riktade på Er.” Sjukhusets chef, dr Carl-Erik Groth, som nu för första gången mötte gruppens samtliga medlemmar, lämnade en del praktiska anvisningar och instruktioner och upplyste bl. a. om att svenskarna i fält skall lyda under de amerikanska krigslagarna. Han mottog FN-fanan och lovade att gruppen skall verka för de ideal som FN symboliserar.
Under uppehållet på Fort Dix blev den svenska truppen allmänt omtyckt. Både bland GI’s och bland officerarna, hette det i en artikel i New York Times den 4 sept., väckte den starkt gillande på grund av sin utmärkta hållning. En amerikansk officer skulle enligt samma artikel ha yttrat: “En sak är säker: den svenska gruppen gjorde genom sin friskhet, entusiasm och genuina artighet ett intryck som skall länge leva.”
“HERTIG LARSON AV MONGOLIET” TILL SVERIGE
Frans August Larson från Los Angeles, Calif., mera känd som “Hertig Larson av Mongoliet” avreste nyligen med Svenska Amerika Linjens “Stockholm” för att besöka sitt gamla hemland, Sverige. Larson kom till USA 1939 efter att ha tillbringat större delen av sitt liv, som hästhandlare i Mongo-
liet. Den svenske upptäcktsresanden och författaren, Sven Hedin, en av Larsons personliga vänner, har skrivit en bok om det spännande och även-tyrsfyllda liv, som “Hertig Larson av Mongoliet” haft.
Mrs. Lester Walker, Larsons dotter, var nere vid båten för att ta avsked av sin far.