NYA SVENSKA PRESSEN
No. 37
Vancouver, B. C., Torsdagen den 14 sept. 1950
Vol. XIII
Yukon är hennes hem
------Av MATTHEW M. LINDFORS-—_
En gammal friskytt
— Av KALLE I DALEN —
En radiorapport för Canadian Broadcasting Corporation» International Service av dess svenska reporter i Vancouver, Matthew M. Lindfors. Med »enaget tillstånd från CBC. Kortvågsprogrammen höras 1 Sverige varje afton kl. 8,
svensk tid.
, Låt oss lämna storstadens vimmel och förflytta oss långt norrut till det vidsträckta Yukon, som vid sidan av Alaska gränsar mot British Columbia i norr. Just VARFÖR folk slår sig ned där, skulle säkert fylla en hel bokhylla.
Varför till exempel Mrs. Dorothy Macintosh, med sin filosofie doktobsgrad från Columbia universitet, har valt att tillbringa sina år med att driva en liten handelsbutik i Yukon och sälja måltider till turister är svårt att förklara. Själv ger hon den enkla förklaringen “detta är mitt hem”.
En gång för många år sedan nekade denna kvinna kategoriskt att bosätta sig i Yukon, i Men då Whit Macintosh, fjorton år senare, ännu en gång frågade henne, gav hon honom sitt "ja”. Hon övergav den lärda banan och följde med Macintosh som hans maka, norrut.
Kanske önskade hon senare, att hon givit sitt “ja” första gången, ty nu förunnades hon endast fyra år av äktenskaplig lycka. Men under de fyra åren på den lilla utposten fick hon lära konsten att värdera och uppköpa pälsskinn, odla grönsaker, att använda såg och hammare samt annan praktisk kun-skaip
År 1938 avled Whit Macintosh i California, dit de hade rest för hans hälsas skull.
Dorothy Macintosh var fast besluten att igen resa till nordlandet och där leva med minnet av sin man. Trots alla goda råd från släktingar och vänner. Yukon var hennes hem — och dit ville hon. Och hon drog tillbaka till vildmarken i norr — den sista sträckan från Whitehorse,
150 kilometer, med hundspann och släde. Och här i Bear Creek sköter hon alltjämt den av hennes man påbörjade handelspos-ten samt trädgården.
Länge hade lagens väktare i nordlandet — den välrenommerade Royal Canadian Mounted Police — sökt förmå “denna ensamma kvinna, som bodde så långt ifrån några grannar” att flytta därifrån, men för länge sedan har de gett upp dessa försök.
Så kom under kriget den stora Alaskavägen — och denna väg går mitt igenom hennes landområde. Nu blev det inte så ensamt längre. Sedan väg-। byggarlagen, som hon härbär-I gerat, rest sin väg, kom turister, det vill säga under somrarna.
Mest enastående på Mrs. Macintosh’ gård, där i de ändlösa vidderna, är hennes trädgård, där över dussinet olika vegeta-bilier odlas i otroliga kvantiteter. Men det går åt. För hungriga och vitaminsvultna turister har funnit denna oas i öknen en kär plats att stanna på, efter flera dagar av enformig kost på långa färdevägar.
Nog är det ansträngande med turisttrafiken, erkänner Mrs. Macintosh. “Men jag tycker om det, och träffar många intressanta människor. Och på vintern får jag vila”, säger hon. Om det nu kan kallas vila att hugga och hemforsla ved och sköta de dagliga göromålen. Men ingenting avskräcker denna hjältinna, filosofie doktor Dorothy Macintosh, icke köld, enslighet eller hårt arbete. Icke . ens Kaliforniens soliga stränder . kan locka henne söderut. Yukon har vunnit hennes hjärta.
EMIGRANTFÖRFATTARE N MOBERG TILL U. S. A.
Författaren Vilhelm Moberg anlände den 23 aug. med Sven-Amerika Linjens M/S “Grips-holm” till New York och möttes vid ankomsten av sin gode vän, chefredaktör Edgar Swen-son (t. v.) vid tidningen “Nord-stjernan”. Moberg skall stanna i USA ungefär ett år, varunder han kommer att företaga ytterligare forskningsarbete för sitt stora emigrantepos. Romanens första del publicerades i Sverige i början av detta år och blev
en av den svenska bokmarknadens “best sellers”. Boken skall även utges på Engelska och ett känt förlag i New York har översättningen om hand.
Det var under 1800-talets sista decennium, som den gamle soldaten Isak Vakt härjade som värst i markerna kring sin stuga. Han var gammal redan då, omkring sextiofem år, och hade fått avsked från tjänsten på grund av svag hörsel. Då for han hem och blev korgmakare på lediga stunder, tjänade några kronor här och där hos bönderna i trakten genom att göra potatiskorgar åt dem, och var dessutom en mycket anlitad byslaktare.
Vakt var en verklig gammal karolintyp, gråskäggig och bister, och han skröt och skrode-rade och ljög som endast en äkta och oförfalskad kronoknekt kunde göra. Men att sitta stilla vid korgmakeriet eller sköta om sitt lilla torp hade han föga stunder till. Vakt var nämligen ända in i det sista en oförbätterlig springskytt, som från morgon till kväll rände omkring । på jakt med sin gamla myn-j ningsladdare. Han gick som han ville helt ogenerat överallt på böndernas marker och ingen vågade hejda honom. Ty gubben hade ett rasande humör. Men på sista tiden började han se illa också och gjorde inte stor skada med sin gamla pinnaladdare, så man lät honom hållas. Folk hade förresten mest roligt åt gubbens jaktbravadqr och försummade aldrig att retas med honom.
En gång’ var där en spjuver, som tog sig för att sätta upp en gammal sotig, trebent kaf-fekittel fylld med lingonsaft i toppen av ett träd. En av byns småpojkar fick i uppdrag, att alarmera gubben Vakt och meddela honom, att det satt en orr-tupp i trädet och sen behövdes inte mer. “Svinryggen” åkte ner från sin spik över dörren och sen bar det iväg. Vakt visste hur skygga orrtupparna brukade vara, och han tog saken helt strategiskt. Ålande fram på magen i snösörjan lyckades han efter stora ansträngningar komma inom håll. Och efter ett noggrant siktande spydde gubbens muskedunder ut en fruktansvärd sopkvast av eld och bly ur mynningen.
Men “tuppen” satt kvar. Den bara sträckte litet på halsen, tyckte Isak, som i rivande fläng fick fram kruthornet och hagel-pungen och började ladda om. Och efter att ha hasat sig fram ytterligare några meter närmare trädet brakade skottet nummer två loss med en skräll, som lade nejden i gråskymning. Och nu hände något häpnadsväckande. “Tuppen” där uppe började plötsligt spruta blod i en hel mängd fina strålar, som färgade snön röd under trädet, varefter den lossnade från sin kvist och slog i marken med en duns.
Vakt stannade inte en sekund längre än han behövde för att återfå rörelseförmågan efter den hemska chocken. Det enda I han gav sig tid att se var en ; svart hals, som stack upp ur ’ snön med ett likaledes svart, ormliknande gap, och detta var
allt som behövdes.
Gamla knektar, som sysslar med jakt, är inga duvungar, men så pass vet de ändå att skygga för, när det gäller trolldom och förvänd syn . . .
— Tvi för den dålige för o-knytt!
Vakt darrade i väg mot hemmet med benen tunga som bly och knäna fulla av dallrande gelé, tacksam att han kom ifrån det så billigt.
Hela den dagen låg han på soffan hemma i knektatoipet, tyst och blek och kunde varken förtära snus eller kaffe. Och dagen efter tog han hela morgonmjölken med sig i en kruka och gick till kyrkväktaren med den för att byta sig till en nypa avskrapad klockmalm att lägga i krutet . . .
Något år senare skedde en stor förändring i den gamle friskyttens jägarliv.
Ingen mer och ingen mindre än själva kungliga jaktklubben med Hans Majestät Gustav den femte, dåvarande Sveriges kronprins, som högste jaktherre, arrenderade då jaktmarkerna därstädes vida omkring.
En jaktuppsyningsman tillsattes, och nu var det slut med rännandet i parkerna för den gamle soldaten. Det var ett hårt slag för Vakt, men han gav sig inte i första taget. En dag stegade han i väg den flera mil långa sträckan till staden,- där hans förre kompanichef bodde, och efter mångt och mycket fick han herr kaptenen att hjälpa sig. Genom dennes hjälp och inflytande erhöll Vakt en befattning som någon sorts under-uppsyningsman för trakten, och nu kände hans stolthet och glädje inga gränser. Man såg mellan fingrarna med Vakts så kallade “uppsyn” och gubben blev snarare så småningom populär bland de höga jaktherrarna vid deras besök, då han var med och tjänstgjorde som bärare och vägvisare.
Så snart ett antal medlemmar av klubben varit nere för någon jakt var det sötebröds-dagar för Vakt. Då satt han i bystugorna kvällarna i ända och ljög och skroderade och talade om prinsar, grevar och baroner som om det varit hans dagliga umgängesvänner.
Så snart kronprinsen varit med och jagat, och det hände rätt ofta, hade alltid Vakt varit i hans närhet och hjälpt honom med sina passopptjänster. Det var alltid “jag och kronprinsen” när han berättade, och ibland sade han helt familjärt bara “Gustaf”.
Men det var lögn alltsammans, för Vakt var visserligen med som bärare, men då aldrig hos högste jaktherren, vilken följdes av sin egen jägare och för övrigt var en ypperlig fågelskytt. Men man kan föreställa sig vad gubben Vakt skulle imponera på sina förra rotebön-der med dylikt tal, och kaffe-kaskar och långsmörgåsar haglade över honom.
1 (Fortsättning pä sidan 6)
Chefen för Förenta Staternas delegation hos Förenta Nationerna, ambassadör Warren Austin, i samspråk med Sveriges permanente delegat hos FN envoyén Grafström.
Radiogram till The American Swedish News Exchange.i N. Y.
Försvarsutställning i Boden. 1
En av de"största försvarsut-ställningar som 'hållits i Sverige invigdes den 26 aug. av överbefälhavaren general Jung. Om det skulle bli ett tredje världskrig yttrade han, är risken betydande 'för att Sverige mot sin vilja dras in i konflikten. Skulle så ske, är Norrbotten en av de mest utsatta landsdelarna. Omedelbara åtgärder till försvarets förstärkning måste vidtas, men samtidigt bör dessa planmässigt samordnas med tanke på en framtida organisation. En hög “ögonblicklig beredskap”, innebärande att flera årsklasser samtidigt hålles under vapen.
påyrkas T. n. inte av någon ansvarig militär myndighet.
Försvarutställningen i Boden visar bl. a. ett stort fotomontage över atombombens verkningar. Vidare demonstreras radarutrustning, amfibiefordon, eldkastare m. m. Ett av huvudnumren är Bofors nya 10.5 cm. luftvärnskanon. Boden är Sveriges mest utpräglade garnisons stad och samtidigt dess starkaste fästning. Staben för 6:e militärområdet, Norrbottens regemente, Norrbottens artillerikår, Bodens artilleriregemente, Bodens ingenjörkår, samt signal- och intendenturtrupper är förlagda där.
Sveriges äldsta
aktiva segelfartyg. Väner-skutan “Lisa”, har i dagarna tjänat ut efter en 150-årig seglats. Under sitt långa liv har “Lisa” t. o. m. hunnit transpoi-tera slavar mellan Afrika och Sydamerika. Under 125 har den uteslutande drivits fram med segel, men 1925. installerades en motor.	_.
För 150 år sedan
kom förbindelsen Trollhatte kanal till stånd och sammanlänkade Göta älv med Vänern. Jubileet högtidlighölls häromdagen på ett enkelt och värdigt sätt bl. a. med en minneshögtid i Trollhättans kyrka och kransnedläggning.
Vasaordens distrikt No. 13 håller möte
Vasaordens distriktmöte, som hölls i Kelso, Wash., under förra helgen, blev en lyckad tillställning och lockade besökande från stora delar av Nordvästern.
Styrelsen för distriktet Pacific Northwest No. 13 för den kommande terminen fick följande sammansättning:
Martha Pearson, Spokane, Wash., distriktmästare; Linnea Youngve, Seattle, vice distriktmästare; Anna M. Anderson, Tacoma, sekr.; Carl. A. Anderson, Tacoma, vice sekr.; Olaf Sellander, Bellingham, Wash., kassör; Bert Nord, Renton. Wash., och John Leander, Vancouver, B.C., ledamöter av verkställande rådet; Hjalmar Sandgren, Hoquiam; Wash., och hr Berglund, Klamath Falls, Ore„ revisorer.
Vidare uppgifter om mötet kommer att införas i nästa nummer.
Svår olycka drabbar svenska kustartilleriet.
Nio man omkom den 29 aug. vid en av de svåraste olyckor, som drabbat det svenska kustartilleriet. Bogserbåten Barbara med 20 mans besättning gick i 24 sekundmeters storm runt ca. 800 m. utanför Bottö i Göteborgs skärgård. Olyckan inträffade under bogsering av artillerimål. Elva man av besättningen lyckades efter en dramatisk simning ta sig i land på Böttö. Trots att omedelbar räddningsaktion sattes igång med hjälp av lotsbåtar från Vinga, fiskebåtar och fartyg från kustartilleriet, var allt sökande efter de nio förgäves.
Resolution
i'
I B Z
n första fvrtiofyra delt agarna i det svenska fältlasarettet till Korea anlände till New York med Scandinavian T? linL söndairen den 27 augusti. Här står de uppställda vid den högtidliga mottag ningsceremonien på flygfältet med sambandsoffic er kapten Håkansson i spetsen.
c-ÖBD

Alldenstund Svenska Posten och Svenska Pressen under en följd av år villigt och fritt upp-I låtit sina spalter till Vasa Or-den’s fromma och nyheter av allmänt intresse, och
Alldenstund vi i framtiden önska se att Svenska Posten och Svenska Pressen förbliva ny-hetsförmedlande länkar mellan Sverige och Amerika, och
Alldenstund tidningarna befrämja och bevara vårt kulturarv — Det Svenska Språket — bör vi svensktalande Vasamed-lemmar gynna, sprida och understödja tidningsföretagen, och
Varder det härmed beslutat:
Att Pacific Northwest District No. 13. Vasa Orden av Amerika vid sin 22: a sammankomst i Kelso, Washington, den 2, 3 och 4 september, 1950 till Redaktörerna H. H. Fabbe och M. M. Lindfors uttrycka vårt hjärtliga tack för visad välvilja och för den reklam som de givit åt Distriktmötet;
Vidare beslutas att denna Resolution införes i Distriktet’s Protokoll och en kopia därav sändes till Svenska Posten och till Svenska Pressen.
Louis Person, Edwin A. Fossuni Lars E. Byström.
Press-kommitté.