No. 36
THE SWHDISH PRESS

NYA SVENSKA PRESSEN
Vancouver, B. C., Torsdagen den 7 sept. 1950
Vol. XIII
En radiorapport för Canadian Broadcasting Cor-porations International Service av dess svenska reporter i Vancouver, Matthew M. Lindfors. Med >< naget tillstånd från CBC. Kortvågsprogrammen från Canada höras i Sverige varje afton kl. 8, svensk tid.
Nellie McClung
----Av MATTHEW M. LINDFORS—_
Radiogram till The American
Swedish News Exchange i N. Y.
Sveriges överbefälhavare
Det var under seklets första årtionde, som Nellie McClung började framträda i landets tidningspress. Vem var då denna Nellie McClung? en kvinnosaks-kvinna, nykterhetskämpe. politiker och författarinna. Genom sin livsgärning blev Nellie McClung en av Canadas främsta kvinnor.
Hon var en av de ledande i förbudsrörelsen, genom vars intensiva kamp rusdrycksförbud infördes i Manitoba år 1915. Alberta kom näst. Även här gick Nellie McClung i elden för denna sak, med många föredrag om dagen under den hetsiga kampanjen, och förbudsvänner-na noterade en två mot en seger vid omröstningen. Att rus-drycksförbudet. både i Manitoba och Alberta, några år senare upphävdes hör till den historiska utvecklingen, fast icke till denna levnadsteckning över Nellie HcClung.
Men kanske går jag händelserna i förväg. En återblick på denna kvinnas tidigare levnad vore väl på sin plats. Hon var född år 1873 i Ontario och hennes flicknamn var Nellie Leti-tia Mooney. Hon var yngst av sex syskon. Vid 15 års ålder avlade hon lärarinne-examen i Winnipeg, Manitoba, dit familjen hade flyttat. Hennes första lärarinnetjänst blev i en liten by vid namn Hazel (eller Hassel). Det var här som Nellie Mooney mötte sin utvalde. Egentligen var det inte sin blivande fästman och make som hon valde utan sin blivande — svärmor. En ny prästfamilj hade nämligen kommit till den angränsande kyrkbyn Manitou och då den unga lärarinnan följande söndag övervar bibelklassen i kyrkan, fann hon den nya prästfrun som ledare för densamma. Hon olev så förtjust i denna kvinna, att hon sade till sig själv — och senare till sin väninna Clara — “Henne skall jag ha till svärmor.” Gott och väl, så långt. Men vad som ännu kvarstod var att utröna huruvida prästfrun, som så helt vunnit Nellies hjärta, hade några söner. Snart tog hon reda på att prästfolket hade två söner, en 10 och en 14 år gammal. Att hon själv var 16 år gammal, det tyckte Nellie gjorde ingenting. “Nar jag blir 52 år och min man är 50, så är det ingen som vet det,” sade hon till sin väninna.
Men ödet hade det ännu bättre ordnat för Nellie Mooney. Bara några dagar senare kom Clara från kyrkbyn cch visste berätta att prästparet hade ännu en son, 18 år gammal, som just hemkommit från sina studier och nu hade plats i en
affär i samhället. Nellie tog på sig sina finaste kläder och med häst Qch “buggy”, eller jig, åkte hon in till Manitou. Direkt till affären ställde hon sina steg för att se sin redan utvalda. Att den unge mannen var rödhårig, ja, det gjorde ingenting. Just nu kom det för Nellie att hon alltid tyckt om rött hår. Och så gick hon fram till det nya biträdet och frågad efter en reservoarpenna. Efter att noga ha tittat på alla pennor som fanns i affären och låtit unge Wesley McClung ge sitt expertutlåtande om dem, köpte Nellie en penna för tre dollar, sina sista tre dollar till
Nellie McCiung
Biskop Torsten Bohlin död.
Biskopen i Härnösand. Torsten Bohlin, avled den 27 aug. på Härnösands lasarett. Han var född i Uppsala 1889. År 1925 blev han professor i systematisk teologi vid Äbo akademi och fyra år senare utnämndes han till professor i dogmatik och moralteologi vid Uppsala universitet. Biskop i Härnösand hade han varit sedan 1934.
Torsten Bohlin skrev sin doktorsavhandling om den danske filosofen Sören Kierkegaard, som han även senare ägnade betydande arbeten. Bland hans andra verk märkes “Tro och uppenbarelse”, “Gudstro och Kris-tustro hos Luther”, “Den krist-; na gudsrikestanken under 1800-talet och i nutiden”, “Evangelisk troslära”, och “Kristen livssyn”, Den bortgångne var länge en av de ledande inom Sveriges kristliga studentrörelse och sedan 1946 var han ordförande i KFUM:s riksförbund. Som stiftschef vårdade han sig om det av lekmännen'utförda frivillig-a arbetet i kyrkans tjänst.
rande period 1949. Även import-ten har emellertid ökats avsevärt, och för januari—juli föreligger ett exportöverskott på 288 milj, kr., mot 173 milj. kr. för samma tid i fjol. Det är främst olja, maskiner, bilar och vissa livsmedel som importerats i ökad utsträckning. Utrikeshandelns expansion har i hög grad underlättats genom Marshall-hjälpen till västra Europa, fastslog handelsministern.
St. Eriksmässan är i år hela 40 proc, större än fjolårets imponerande utställning och sätter nytt storleksrekord. Sexton utländska nationer deltar.
nästa avlöning om två veckor. “Men från den stunden,” har Nellie skämtsamt yttrat, “hade inte Wesley en chans att undkomma — inte en chans i världen.”
Och om sin svärmor, den goda prästfrun, har Nellie McClung alltid haft oändligt mycket gott att säga. — Det var svärmodern som först väckte hennes intresse för kvinnosaken. Prästfrun hade tagit initiativet på platsen till en petition om rösträtt för kvinnor. Denna petition hade hon tagit med sig till ett symöte med framställning till närvarande damer om att skriva på. Men detta stötte på motstånd. Kvinnorna tyckte det var en skamlig utjnaning mot sina män att begära rösträtt. Men Nellie bad att få se på pappersarket. Utom prästfruns egen fanns det EN signatur på det, “Anna Johnson” (kanske en svensk kvinna för övrigt). I alla fall blev tredje namnet på listan “Nellie Mooney”, för Nellie visste att om den rara prästfrun ansåg att det var rätt att kvinnor skulle få rösta, då VAR det rätt också. — Med intresset väckt var det emellertid Nellies egna känslor och åsikter som sedermera dikterade hennes självuppoffrande verk-(Fortsättning på sidan 6)
Svenska utrikeshandeln växer.
I ett tal vid öppnandet av Stockholms industrimässa. St. Eriksmässan yttrade handelsminister- John Ericsson att den svenska utrikeshandeln alltjämt visar en mycket stark ökning. Under juli uppgick exporten till 410 milj, kr., jämfört med 334 milj. kr. samma månad ifjol. Årets första sju månader visar en exportökning på 680 milj. kr. jämfört med motsva-
Amerikanerna i téten.
Vid fri-idrottstävlingarna i Hälsingborg den 13 aug. svarade de amerikanska idottsmän-nen för en rad ypperliga resultat. På 200 m. segrade Lloyd La Beach på 20.6, och pa 100 m. nådde samme man 10.3. Fuchs stötte kulan 17.44 m. och kastade diskussen 51.28. McKenl^y fick tiden 46.0 på 400 m. Även svenskar noterade några vackra resultat. Löpning 800 m. blev en gigantisk kamp med tre man över mållinjen på samma tid, 1.51.1. Det var Olle Lindén och Sten Lindgård från Stockholm och Tore Sten från Hälsingborg. Vid amerikaspelen i Slottsskogsvallen i Göteborg fick Lloyd La Beach tiden 20.7 på 200 m. Jim Fuchs nådde 17.58 i kulstöt-ningen. Lennart Strand hade ingen större svårighet att vinna en engelsk mil och därmed Dick-son-pokalen. Han fick tiden 4. 07.2.
HELGE JUNG — KR LGARE OCH HUMANIST
Svenska sjukhuspersonalen på väg till Korea
VÄLKÄND FÖRFATTARE TILL SKANDINAVIEN
Wells
reläsare och kommentatoi a „.en tillsammans med sin radio och på television rest	j för en omfattan-
maka ombord på SAL:s M/S St^khonn	f.]m_
de rundresa i Skand.^v.en l
fotografen G. b. C. latem. y kommer att anvandas fakta och bildmaterial, vilket senare *	am
av Mr. Wells i hans	Btanna där tills i oktober.
De tre resenärerna beraknai stanna uai
De två första kontingenterna av det svenska Koreansjukhu-sets personal anlände den 27 och 28 augusti med chartrade SAS-plan till Idlewild. Den tredje gruppen kommer den 31 aug. och den fjärde och sista den 2 september.
Den första gruppen, som anlände den 27, fick ett särskilt högtidligt mottagande. Efter debarkeringen ställde den upp framför flygplanet, med svenska flaggan och Röda korsflag-gan, och hälsades av en militärorkester som spelade amerikanska och svenska nationalsångerna. På flygplatsbyggnaden vajade amerikanska, svenska och FN-flaggor, och New Yorks poliskår hade sänt en styrka på 22 man som hedersvakt.
Mottagningsceremonien gynnades av strålande sommarväder. Bland dem som väntade på flygplatsen märktes fältläkaren general William E. Shambora, som representant för Första armén, från FN t. f. generalsekreteraren S. Lall, generalsekreterarens assistent Andrew W. Cordier och dr Ralph Bunche, vidare Sveriges permanente delegat hos FN, envoyén Sven Grafstrom. svenske militärattachén i Washington, överste Gunnar Möller, samt fältsjukhusets chef, medicinalrådet Carl Erik Groth och svenska Röda korsets ombud, kapten Fritz Braun, vilka någon tid vistats i USA för förberedelser av olika slag.
Sedan tull- och passformaliteterna snabbt avklarats avreste svenskarna till Fort Dix i New Jersey, där hela personalen skall samlas innan färden går vidare till Västkusten och sedan till Japan. En av läkarna, prof. Gerhard Rundberg, reste dock först till Washington för fortsatta konferenser och vissa kompletteringsköp. Kapten Braun har för det svenska sjukhusets räkning inköpt 36 lastbilar och 6 ambulanser samt röntgenapparater och annan utrustning.
I samband med mottagandet
Dr. Carl-Erik Groth
av den första svenska gruppen på Idlewild yttrade FN :s t. f. generalsekreterare Lall: “Jag är glad att få välkomna förbandet på generalsekreterarens vägnar. Det är första gången vi från utlandet mottagit ett förband som detta, som skall fortsätta för Förenta Nationernas räkning för att bidra att göra slut på en aktion vilken säkerhetsrådet konstaterat utgöra ett angrepp. Jag hoppas att syftet, att skapa fred, skall uppnås.” Med instämmande av generalsekreterare Lies assistent, Cordier, tilläde Lall att det svenska förbandet gjort ett utmärkt intryck.
När general Helge Jung den 1 april trädde i spetsen för den svenska krigsmakten fick denna en överbefälhavare, som främst är soldat men också humanist.. Som krigare är han svår att inrangera i någon specialgren, men som humanist är han framför allt historiker, fastän han har utpräglade intressen för även andra discipliner.
Det är utan tvivel den humanistiska bildningen som i förening , med karaktärsegenskaperna gjort general Jung till en tämligen självskriven överbefälhavare. Genom sina omfattande krigshistoriska forskningar och andra historiska studier har han fått ett vidgat perspektiv på den militära yrkesutövningen, som kommit mycket få av hans kollegor till del. Den andliga träningen och mångsidiga studier har frigjort honom från det traditionsbundna vanetänkandet, som så ofta visat sitt hämmande och skadliga inflytande på krigsmaktens utvekling, inte minst i vår tid med dess rekordsnabba framåtskridande i snart sagt allt som bildar grundvalén för krigsmaktens organisation och funktion.
General Jung har under sin tid som överbefälhavare visat intelligens och karaktärsstyrka, kunskaper och ett mångsidigt militärt kunnande, Han hade en lång tid bakom sig i trupptjänst när han efter genomgången krigshögskola blev lärare på Karlberg, där han fostrat flera årsklasser av svenska blivande officerare. Som general-stabare tjänstgjorde han flera år vid krigshistoriska avdelningen, vars chef han blev, och under denna tid nedlade han ett arbete av bestående värde för den svenska krigshistoriska forskningen. Hans pedagogiska intresse förde honom också till en lärostol vid krigshögskolan.
Det väckte stort uppseende inom militära kretsar, när dåvarande chefen för krigshistoriska avdelningen blev satt som den främste militäre representanten i 1930 års försvarskom-mission. Det var emellertid inte minst hans förtjänst att 1936 års försvarsanordning blev ett steg i rätt riktning. Med sin omutliga saklighet och sina djupa insikter i militära ting lyckades han övervinna det motstånd som från mera än ett håll restes mot en verklig modernisering av det då föråldrade svenska försvaret. Han var en av de få som tidigt insåg flygets betydelse för krigföringen.
Innan general Jung kallades till den högsta posten vid krigsmakten hade han också hunnit med att utöva chefskapet över två infanteriregementen, kommandoexpeditionen och general-
stabskåren samt arméstaben och slutligen både andra och fjärde militärområdena.
gom människa, svensk och skåning önskade general Jung lika intensivt som tillskyndarna av 1925 års nedrustningsbeslut den eviga fredens utbredning. Som soldat, forskare och sam-hällskännare hade han svårare att övertygas. Han tog konsekvenserna och startade bl. a. en tidskrift — Ny Militär Tidning — för att få bättre utrymme för sin uppfattning. Han gick fram som en rakbladsman, fullt öppet, petande hål på ballonger av skiftande utseende och innehåll. Men ingen blir dock överbefälhavare uteslutande på sådant. Mera fordras, och fanns och finns, i general Jungs fall. Han ser försvarsfrågan inte som ett isolerat fenomen, som till varje pris måste priviligie-ras, utan som en vital del av samhällsbyggnadens helhet. Någon oinskränkt visdom, reserverad för en styltgående ledar-kader, tror han inte på. utan på allsidig, saklig, demokratisk upplysning och kritik.
“Det är min övertygelse att Sveriges folk, utan att andra väsentliga behov därför eftersättas, även framdeles -förmår upprätta det försvar som är nödvändigt för rikets säkerhet,” deklarerade generalen i kunskapskällan, programförklaringen och bekännelseskriften “Vårt framtida försvar”. “Det är min förvissning, att Sveriges folk är villigt därtill om det får klar insikt om de risker den allmänna situationen i världen och vårt lands utsatta läge alltjämt innebär för vår fred, vår trygghet och vår frihet.”
(Fortsättning pä sidan 6)
Vice konsul Widenfelt avgår
Vicekonsul Hans Widenfelt vid svenska generalkonsulatet i Montreal kommer att avgå med pension från sin befattning den 1 okt. 1950. Han avreser dessförinnan till Förenta Staterna på semester.
Konsul Widenfelt, som inträdde i tjänstgöring vid generalkonsulatet år 1917 och under de senaste åren förestått verksamheten därstädes, ämnar jämte sin canadensiskfödda maka, bosätta sig i Stockholm. Han ef-trädes av vicekonsul G. H. Lundh, som tidigare tjänstgjort vid svenska beskickningen i Dublin.
I avvaktan på konsul Lundhs ankomst, som beräknas ske omkring den 20 no v., kommei- generalkonsulatet i Montreal att tills vidare förestås av attaché Hans Sköld vid beskickningen i Ottawa.