No. 23
THE SWHDISH PRESS
NYA SVENSKA PRESSEN
Vancouver, B. C., Torsdagen den 8 juni 1950
Vol. XIII
Märkliga glasmålningar i Gagnefs
kyrkas korfönster
Byggnadsstyrelsen har nyligen godkänt för utförande skisser till målade korfönster i Gagnefs kyrka i Dalarna. I och med fönstrens utförande kommer en betydelsefull del av den gamla, numera alltmer försvinnande dala- och allmogekulturen att bevaras i minne. Konstverken, tillkomna på initiativ av stifts-sekreteraren O. A. Morén i Uppsala, som själv är Gagnefs-karl, ha utförts av konstären Anders Gabrielsson i Rättvik. Genom sin nära förbindelse med och sin inlevelse i ortens förhållanden — han är sonson till den i början på 1900-talet i Gagnef verksamme kraftfulle kyrkoherden Gabrielsson—har konstnären lyckats ge en målande och lättfattlig syntex av bygdens liv i gången tid i bilder, som samtidigt stämma till andakt och begrundan.
I strålande färger låter han Gagnefs folk — män, kvinnor och barn — iklädda hembygdens sockendräkter, uppträda i helg och socken mot bakgrunden av den egna hembygden, vars ve-modsmättade fägring erinrar om den store dalaskal-ien Erik Axel Karlfeldts ord i Elie himmelsfärd: “Och vi se det är ett stycke av vårt eget dalaland i de drömmande furubergens skygd.” Endast med fantasiens hjälp kunna bilderna här ovan återge det färgsprakande konstverkets skönhet.
Konstnären vill med sin framställning ge uttryck åt fädernas livsuppfattning och arbetssam-ma levnadsdag. Dala-allmogen — icke minst i Gagnef — fullgjorde sin livsgärning under knapphetens kalla stjärna. Men de voro idoga och förnöjsamma och i förtröstan på Guds hjälp och bistånd hyste de en stark livsvilja, som manifesterades i stora barnskaror. Under strävsamt arbete på åker och äng fostrades det uppväxande släktet till hederliga och sam-hällsnyttiga medborgare, vilket visar sig alltfort i den dag som är, enär bygden saknar allt vad brottslighet heter, såvitt är känt.
Det ena fönstret, kallat “Våren”, erinrar om livsviljan och barndomstiden. Motivet är “Låten barnen komma till mig”. Mödrar föra fram sina barn till Jesus. Det är lövsprickningens tid. Blommor och grönska, betande lamm och vårliga skyar samverkar till en underton av ljust o. glans. Såsom bakgrund framträder bygden med kyrkan och Dalälvarnas förening samt de blånande bergen.
Det andra fönstret är “Hösten”, arbetets och mödans tid,
med motivet “Kommen till mig i alle, som arbeten och äro betungade”. Skörden pågår. De unga och kraftiga deltager däri. De gamla sysselsätta sig med arbete hemma. En gumma stickar strumpor, en annan väver band. Gammelfar lagar skor. Kvinnor tvättar kläder vid en “loka”. Och Jesus går mitt ibland dem, välsignande dagens arbete och årets skörd. Även denna tavla har en bakgrund av blåa berg, glittrande sjöar och byar med röda stugor.
Kristusgestalten framträder i båda motiven såsom centralpunkt i sedvanlig österländsk dräkt. Runt omkring honom grupperar sig män, kvinnor och barn, klädda i hembygdens sockendräkter.
Allmogekulturen försvinner alltmer. Det torde vara en tidsfråga, när Gagnefsdräkten är helt borta. Förmedelst korfönstren kan ett värdefullt kulturinslag på ett lättillgängligt sätt bevaras i minne, en bild av det gamla Gagnef i helg och socken.
Konstverken komma att på ett särskilt sätt tala till betraktaren. Särskilt samhörigheten med och tacksamheten mot gångna släktled kommer därvid att göra sig starkt förnimbara.
Gagnefsbor, både hemma och på avlägsen ort, beredas nu tillfälle bidraga till täckandet av kostnaderna. Gåvo givarnas namn och namnet på de nära och kära, som givaren vill hugfästa minnet av, komma att inskrivas i “en gyllene bok”, som kommer att bevaras. Gåvor kunna sändas till Kyrkorådet i Gagnef, som också i detta syfte kommer att sätta sig i förbindelse med de Gagnefsbor, vars adresser äro kända.
Nittonåring på väg mot toppen.
Den yngsta, fagraste och kanske allra mest lovande nykomlingen på den svensk-amerikanska stjärnhimmelen är utan tvivel välsj ungande koloratursopranen Ingeborg Nordquist från Ossining, N. Y. På några år har hon passerat amatörstadiet, klivit ur de musikaliska bamskorna och är nu på god väg mot nationell berömmelse.
Upprinnelsen till det hela kom när Ingebqrg vid tre års ålder lärde sig sjunga “When the Moon Comes Over the Mountain” till den närmaste släkt- och bekantskapskretsens stora förtjusning. Under skolåren sjöng hon med kören i Trinity Church i Ossining och detta ledde till att hon upptäcktes av Edgar B. Fowlston, musikdirektör och erkänd sångpedagog, när hon var nio år. Han arrangerade en försöksperiod på sex månader och när halvåret var över, var han så övertygad om hennes begåvning, att han tilldelade henne ett stipendiat för röstskolning och han har sedan dess varit hennes lärare.
När hon var tolv år gammal gjorde Ingeborg Nordquist sin radiodebut i WJZ’s program “Three R’s” och sjöng då “Gi-annina Mia” samt “Dearly Be-loved”. Samma vecka uppträdde hon i NBC’s “Air Breaks” och var då den yngsta deltagaren. Efter dessa följde det ena radioframträdandet efter det andra och allmänheten började att “få upp öronen” för den svensk-amerikanska sångfågeln och Deanna Durbin blev t. o. m. så intresserad att hon skrev ett brev till Ingeborg, vari hon berömde hennes sång samt förutsade en lysande karriär för henne.
År 1947 sjöng 16-åriga Ingeborg Nordquist i “Night of
Examen vid Upsala College.
Ej mindre än 448 elever kommer i år att avlägga examen vid Upsala College, East Orange, N. J. Klassen är den största, som någonsin avlagt examen vid denna skola.
JO	■■■	■■■	■■■ CÄ
< En palsjagares ode >
— Av JOHN OSTLUND —
När Oskar Simonson gott och väl funnit ut att hårdare tid stod för dörren, efter att den sista rälsspiken slagits in på Grand Trunk Pacific någonstans nere i Bulkley Valley och rallarna började att skingras av en del österut till Fort George och en del till Prince Rupert, för vidare befordran till Vancouver, för att därstädes låta de hårt förvärvade dollrarna försvinna i sus och dus, beslöt han att ändra levnadsbana.
Oskar hade ej varit lycklig nog att komma med i något av de skandinaviska “stationsgän-gen” varest de, som dansken
sade “lavede goe penge”, utan
alternativet, och det vore då att stanna rätt där han var och på något vis söka krångla till sig brödfödan. Som det på den tiden ej kunde tänkas på att en man skulle ha någon framgång i jordbruk i dessa ogästvänliga nejder, beslöt sig Oskar för att att försöka sig på pälsjägarens hårda, mödosamma, men dock en del gånger välbelönade lott.
Han hade under en tids vistelse i Hazelton, blivit bekant med en halvblodsindian, vilken hade beskrivit för honom tjusningen av det fria livet i vildmarken, varest man ej hade en bas som stod och tittade en ‘skyffelstiff” i nacken dagen
hade hållit sig bland dem sompång, i regn och solsken under arbetade för timpenning och så-1 ^.° timmars arbetsdag, för att ■ ‘ * ------------ ... >ej omnämna de stora förtjäns-
lunda ej haft tillfälle att inhåva “kovans mångfald”. Han hade också hört berättas om, huru otrevligt det vore för en ny-kommare, att komma till en storstad och bli utan pengar. Bliva “på bommen” med andra ord. Återstod alltså det tredje
i
Swedish Stars” i Carnegie Hall
New York och därmed lade
Ingeborg Nordquist.
hon hela New Yorks svenska koloni för sina fötter. Är 1950 blev från början ett verkligt framgångens år för Ingeborg, som i början av januari gjorde sin lycka på Arthur Godfrey’s “Talent Scout Show”, vilken hon vann med betryggande marginal. Godfrey blev intresserad i den unga sångerskan och sedan följde ett flertal radioprogram samt fyra framträdanden på dennes televisionsföreställ-ning. Hundratals brev, lovprisande Miss Nordquists skicklighet, strömmade in till radiostationen och en hel nations intresse för den “svenska näktergalen” vaknade till liv.
Ingeborg Nordquist har inga definitivt utarbetade planer för den närmaste framtiden, annat än att fortsätta sin karriär och bereda sig för större uppgifter. Hon hoppas vara redo för ope-ratoriska roller inom några år.
Svenska språkets nyaste begrepp är
ordet
Flyttar sin affärs rörelse
ter som en pälsjägare alltsom oftast brukar komma över. Dessutom själva livsföringen och beskådandet av de storslagna naturscenerierna voro endast de värda, att man uppoffrade en del, av vad vi brukar kalla civilisationens välsignelser. Jean Lalonde var ej stadd vid kassa, men han hade vad som var kanhända mycket värdefullare när det gällde pälsjägarens yrke och det var, att ha kännedom om pälsdjurens vanor, uppehållsorter och rätta vägar att sätta ut snaror och giller. Själv hade Jean nog av dessa senare redskap och dessutom en bössa, vars like han påstod att även Oskar borde skaffa sig. Detta gjorde han och dessutom köpte han upp de snaror och giller som Jean trodde honom vara i största behov av, under denna sin första vinter som pälsjägare.
När så den mest behövliga
E. A. ALM
Den 1 juni flyttade Mr. A. E. Alm sin affärsrörelse med samma namn från dess gamla adress på Pender St. till Broad-way. Vi lyckönska å landsmännens vägnar den geniale ägaren Ed Alm till denna ytterligare expansion. Jämten Ed Alm från Ånsta, nära Östersund, har visat sig äga gott affärssinne och har gjort stor framgång här i Canada. Efter flera kontraktarbeten i Saskatchewan, vilka utfördes med reda och skälig vinst, kom han i början på 20-talet till Vancouver. Hans framsynthet och företagsamhet ledde honom genast in på den af-färsbana, han alltsedan dess så framgångsrikt har följt.
Men ett gott affärssinne har ingalunda trängt ut andra intressen. Mr. Alm ger sig även tid med sport och rekreation. Han är intresserad i litteratur och konst. Hans blod av jämtländsk bondestam har ej heller
Hemmets vår.
Möllor, åar, byar, vårplöjd jord och vintersäd under stilla skyar blåna mellan stilla träd.
Gräs har grott på denna
stig
späda strån, som dofta, var jag fjärran, tro du mig, gick min dröm den ofta.
Men där drömmen strövat syns ej spår av trägen fot, blott en rest bedrövat kvällssus slår mig än emot.
Här till mina färdeår vill farväl jag säga, ingen vår som hemmets vår helt min själ kan äga.
— Anders Österling
TRYGVE LIE
En internationell stämning kommer att råda i och med det att Trygve Lie, Förenta Nationernas generalsekreterare, kommer att närvara för att mottaga hedersgraden Doctor of Laws. Estraden för högtidligheterna flankeras av Förenta Nationernas flaggor. Fem elever från främmande länder avslutar i år sina studier vid Upsala, nämligen Austen Johnson, Frank Bivrell och Olle Hawor från Sverige; Emmanuel Udon-kim från Västafrika, samt Mo-hamad Tabatabai från Iran.
Ett stipendium, till minne av greve Folke Bernadotte, Förenta Nationernas framlidne medlare, utdelas i år för första gången till någon studerande, som gjort lovande framsteg i strävandet för internationell fred och vänskap.
Dr. Frans A. Ericsson, Dean, kommer att presentera eleverna, och Dr. Evald B, Lawson, Upsalas president, ansvarar för diplomutdelandet.
‘^hemsamarit”, om man får tro sjuksköterskan Ella Borglind och fröken Inga-Lisa Söderberg i Falun. De är flitigt i elden för att utbilda barmhärtiga samariter, som skall lära sig bistå hjälplösa sjuklingar.
Två östromerska
guldmynt från mitten av 400-talet e. Kr. har påträffats i Åby på Öland av Tore Thureson. Mynten har präglats i Konstan-tinopel och troligen vilat i ö-ländsk jord mer än 1,500 år.
För att få fram nya
lyxtelegrambanketter har Telegrafstyrelsen och Nationalföreningen mot tuberkulos utlyst en tävlan med priser på sammanlagt 10,000 kr. Inalles 800 förslag kom in från ca. 300 deltagare. Förra året såldes i Sverige nära 4.5 miljoner lyxblan-ketter. Bland blanketterna är den utan tvekan populärast som visar en svensk flagga mot blå himmel och som gått i över en miljon exemplar.
provianten uppköpts och Oskar ej hade så värst många dollar kvar, så beslöt de båda kompanjonerna att draga åstad till jaktmarkerna långt upp i nord, varest Jean hade sin sträcka av jakthyddor, uppbyggda här och där vid myrar och bäckars utflöden i åar och sjöar.
På eftersommaren drogo de iväg ditupp, för att i tid bliva färdiga innan vinterns inträde med allt som hade att göras dessförinnan. Bland annat hade Oskar att sätta sig in i pälsjägarens förarbeten innan jaktsäsongen började på allvar. De hade att transportera alla de nödvändiga matvarorna och fördela dem i de olika hyddorna längs jaktlinjen. Vad angick kött, så hade de endast att välja bland skogens högvilt för att få nog för sig själva hela vintern. Dessutom behövde Oskar att orientera sig i trakten, varest han i framtiden ämnade att uppehålla sig och tjäna sitt le-levebröd.
Vi vilja nu inte gå in i detaljer över hur de båda kompanjonerna hade det den första vintern, och beskriva alla de strapatser de hade att genomgå innan den tiden kom då de på våren drogo ut till civilisationens utposter med en del av vinterfångsten. De mesta av skinnen de fått hade en päls-uppköpare redan tidigare på vintern varit ditupp och köpt upp av dem. Men likväl hade de ganska tunga bördor att kånka på, när de gåvo sig av. Behållningen av vinterns mödor och strapatser blev ju icke så illa och Oskar satte av en del i banken i Fort George, men icke så Jean Lalonde; han hade för många fränder och vänner bland indianerna, både bland det manliga och kvinnliga könet och därför rullade hans dollar för fullt tills de en dag togo slut. Han kom då till Oskar med ett förslag, att de två skulle begiva sig till Fort St. James och där skaffa sig en del förråd, packa ner dem i en kanot och sedan begiva sig av på en sommarfärd norrut. De skulle färdas längs norra stranden av Stuart Lake till Tachee-floden,
I förnekat sig. En
har han förblivit i sedan många år är farmare” och har
jordens son det att han “gentlemanen fin gård
i Sardis med en boskapsbesätt-ning av fina rasdjur.
För gamla Sverige har han också en varm känsla och senast för tre år sedan var han med sin maka på några månaders vistelse därhemma i Östersund och omnejd.
följa denna till Trembleur Lake, över denna och in i Middle River, tills de efter denna kunde paddla sig in i sydöstra ändan av den långa och smala Takla Lake. Dennas norra strand skulle de så följa tills de i nordvästra ändan av densamm, kommo in i Driftwood River, följa den till utloppet av Kotsine River och där var platsen varest de hade uppehållit sig föregående vinter. Det var programmet som Jean hade gjort upp och som han ej hade några pengar kvar av vinterförtjänsten, blev det Oskar som fick stå för omkostnaderna för trippen. Men han ångrade sig icke i alla fall över det, ty det var vildmarks- och friluftsliv så det förslog under färden den sommaren uppefter
(Fortsättning pä sidan 6i
RESER TILL SVERIGE EFTER 60 ÄR
Mr. och Mrs. Oscar Evenson från Chicago, gjorde nyligen sin första resa till Sverige sedan de kom till USA på 1890 talet. De reste med SAL:s M/S “Grips holm den 10 maj och skall stanna i Sverige under tre månader samt även besöka Norge, varifrån Oscar Evenson utvandrade 1893.
Glöm ej ”Pionjärernas Dag” den 18 juni!