Vol. XII
Alla Svenska Pressens läsare
och gynnare
GOD JUL och GOTT NYTT AR!
$
bort jag men
god han
Redaktionen och Stab: M. M. LINDFORS RUD MANSON E. R. HEDIN H. W. ESTRIDGE
slungade prästen bara, för att liksom erinra om det opassande i att komma till expeditionen
g
*
har ju gått och slarvat julens själ, och nu söker den. Jag har sökt och sökt,
MED TACK TILL ENSKILDA, FÖRENINGAR OCH KYRKOR SAMT AFFÄRSMaN, MEDARBETARE OCH KORRESPONDENTER, FÖR GOTT SAMARBETE UNDER DET GÅNGNA ÅRET TILLÖNSKAS
så inpå den stora helgen.
— Jag söker julens själ, svarade främlingen. Människorna
NYA SVENSKA PRESSEN
Vancouver, B. C., Torsdagen den 22 dec. 1949

| Det var en gång en julafton «
Av SVEN
AXELSSON

Det hade snöat hela förmiddagen. Ibland föll flingorna stillsamt och högtidligt mot jorden, ibland åter grep en snål blåst tag i dem och virvlade runt med dem, slängde dem högt upp i luften igen och vräkte sedan utmed stenmuren, skogsbryn och lagårdsräckor. Men marken kläddes vit. Den rätta julstämningen infann sig till sist. Ty det var julafton —
Det kom en ensam man vandrande på bygatan. Han gick raskt och han såg sig inte om. Det var en ung man och han var klädd som folket i landsbygden är klätt inför en stor högtid. Men det var en sällsynt gäst bygden fått denna vintriga julafton. Det var en mycket sällsynt gäst.
Då den ensamma vandraren kom fram till prästgården stannade han till ett tag. Där låg kyrkan i förnämlig avskildhet invid bygatan. Omkring den låg de dödas åker. Mot skyn reste sig tornet, som kröntes av korset, och han log stilla. Men endast för ett ögonblick. Därefter blev han allvarsam. Ett tag verkade det som om mannen tänkt fortsätta fram till kyrkan. Men så åtrade han sig. Han såg upp mot den stora prästgården, och så gick han beslutsamt dit. Han steg upp på trappan, knackade ett tag på dörren och steg in över tröskeln. Med sig i tamburen tog han en vindpust och en skyffel snö. Främlingen steg in i pastorsexpeditionen, där prästen satt i stillhet och ägnade juottepredikan en sista översyn.
— Gud vare med dig! hälsade främlingen.
Prästen steg förvånat upp från skrivarken. Han hade inte hört främlingen knacka på dörren eller stampa av sig snön i tamburen. Prästen blev sannerligen förvånad. Det var också en ovanlig hälsning, främlingen riktat till honom.
— God jul! svarade prästen.
Prästen verkade irriterad. Det hade minsann inte hänt någon enda julafton tidigare, att en främmande man oanmält stigit in till honom på expeditionen och stört honom i arbetet. Rösten var därför en smula ovänlig, när prästen frågade:
— Vad kan jag stå till tjänst med, på själva julafton?
Det där med julafton fram-
ingenting funnit . . .
Främlingens röst var men mycket bedrövad, då talade om hur han sökt och sökt men ingenting funnit.
— Julen, upprepade prästen. Söker ni julens själ? Det var synnerligen originellt, det måste jag säga. Julens själ finns
ju överallt . . .
_____ Finns den! utropade mannen. Var finns den? Finns den i ditt hjärta? Allt annat finns, men inte det. Inte julens själ!
— Julens själ, repade prästen upp. Julens själ . . .
— Hur är det med dig själv ? fortsatte mannen. Vilket är det viktigaste för dig? Jo, det är din predikan i morgon i ottan. Predikan, maten, gåvorna, firandet, se det är det viktigaste. Men inte är det julens själ?
— Det är ju så sällan jag får predika för fullsatt tempel, svarade prästen. Är det underligt då, att jag vill hålla en 1 vacker predikan.
I — Är en vacker predikan ju-
lens själ? Ord, ord, ord . . .
Främlingen gick sin* väg och den gamle prästen tog sig fundersamt om haken. Hade han möjligen drömt det där med främlingen? Var han verkligen så utschasad, att han lurat till ett tag över sin predikan? Men visst låg det något i detta, att människorna slarvat bort julens själ och innersta mening. Visst var det sant . . .
Främlingen fortsatte förbi kyrkan, därefter gick han in i ett stort hus. Där bodde kyrk-
byns ende handlande, och han hade just stängt sin affär för dagen, med anledning av att det var julafton.
— Vi har stängt nu, sade handlanden, då han såg främlingen träda in genom dörren till kontoret. Men eftersom det är julafton, är jag inte småaktig, utan ni kan gott få köpöa något.
— Jag skall inget köpa, svarade främlingen. Tack, men jag skall verkligen inget ha.
— Jaså, men varför kommer ni då hit? Har ni köpt julklappar oc‘h allt det andra helgen fordrar? Är allt redan klart?
— Kan man köpa julen? frågade främlingen. Tror ni verkligen man kan köpa julen?
Mellan jul och trettondagen — Av Sten Falkman —
^KSSBSKKKS^KÖK^KKiSäg^KaE^K^^K^K^^K^KägK^KJgK^jgK^ggSSJgS:^
Har ni sett ett barn som lyssnar till en saga?
En äkta saga skall det vara, av det gamla goda slaget. Och ett äkta barn, en koncentrerad intensiv liten varelse som lever med av hela sin själ i den oskyldiga prinsessans lidanden och den tappre prinsens faror. Har ni sett tillfredsställelsen och den moraliska triumfen hos ett sådant barn då det onda till slut får sitt straff i sagan? Det är en inlevelseförmåga och en re-aktionskraft som en vuxen nästan inte kan fatta.
En gång i forna tiden då människorna inte kunde läsa, inte skriva, då flertalet kunskaper inskränkte sig till bara det man kunde erfara i sitt dagliga liv,
Valdemar Vv 111 e n
NÄR ÅTER TÄNDES JULENS LÄGOR TILL GLÄDJEFEST I HEM OCH HUS — LÅT LIVETS TUSEN DUNKLA FRÅGOR Dö BORT LIKT VILSNA VINDARS SUS!
VAR SJÄLVISK LUST, VART BITTERT MINNE LÅT GLÖMSKAN VAGGA BORT TILL RO OCH HELGENS STÄMNING TILL DITT SINNE FRÅN FRIDENS HIMMEL SLÅ EN BRO!
OM OCKSÅ HJÄRTATS BLOMMOR HUNNIT ATT VISSNA UNDER ÅRENS DAMM — UR ASKAN AV EN ELD, SOM BRUNNIT, KAN ÄN EN LÅGA BRYTA FRAM:
TAG MOT DU KÄNT
OCH
IN I
DET DIN
EN FLÄKT AV OSKULDSFRÖJDEN VID JUL SOM BARN EN GÄNG SKALL FALLA LJUS FRÄN HÖJDEN SJÄL OCH BLI TILL SÄNG!
t»
OSS
MINNA JULENS LJUS OM VÄRAR,
DÅ LIVET FULLT AV LÖFTEN LOG — SÅ OCK OM LEENDEN I TÅRAR OCH STJÄRNOR ÖVER NATTMÖRK SKOG. MEN EVIGT NY LER JULENS STJÄRNA MED GLANS AV HOPPFULL GRYNINGS GLÖD OCH BUD OM DEN, SOM KOM ATT VaRNA EN HJÄLPLÖS VÄRLD MOT NATT OCH DÖD.

Gunga Dins julottefärd
Av IVAR ANDERSON
Vi möttes första gången nära gruvstaden Aurora i Minnesotas bergslag, Gunga Din och jag. Gunga Din var inte hans rätta namn. Någon hade börjat kalla honom så efter Kiplings odödliga vattenbärare, Gunga
Din.
Han mellan siktet flitigt
var gammal och grå, sjuttio och åttio år. An-bar tydliga spår efter whiskydrickande. Hans
verkliga namn var ett vanligt svenskt allmogenamn, och han var född i nordvästligaste delen av Blekinge skogsbygd, i hörnan där Skåne, Småland och Blekinge stöter ihop. Han hade i sina unga dar agt en gård på 300 tunnland i sin födelsesoc-
ken. Varit gift med ett duktigt fruntimmer, och haft allt “gra-vationsfritt”, som han själv brukade uttrycka sig.
Gunga Din bar dricksvatten till oss på sommaren, och om vintern satt han vi kaminen i dresisinskjulet och klyvde ut “pligg” som vi slog i spikhålen på rälssliperna, när vi lade underlag under rälsen. Det hände ofta, att kölden lyfte upp rälsen långa sträckor, och då fick vi palla under, för en järnväg måste vara något så när jämn.
Amerika och Gunga Din passade inte ihop. Ingenting i det nya landet var som i gamla, för honom, Gunga Din var lika fel-Forts. på sidan 3.
måtte vuxna människor ha haft något av samma intensitet och inlevelseförmåga som vi numera påträffar endast hos de yngsta.
Nu för tiden vill det mycket till för att en vuxen skall uppleva en lika stark känslostämning som ett barn. Julen t. ex. — vad säger oss den? Barndomens ljuva chock vid blotta nämnandet av detta ord erfar vi inte. Och om vi inte genom tradition vore underrättade om händelsen i Betlehem och den betydelse man genom tiderna tillmätt den, så skulle ytterst få av oss självmant vidta alla de omfattande förberedelserna för julfirandet. Vi skulle inte alls komma på den tanken att fira en stor allmän fest så här års, utan spara våra ansträngningar och pengar till personliga bemärkelsedagar och andra lämpliga tillfällen.
Det är dock ingenting märkligt att den mest isolerade forntida skogsbo, skärgårdsbonden på sin ö eller bergsbon i sin avlägsna by lika väl som invånarna i forna tiders stora städer och tätt bebyggda länder alla kände ett behov att lämna sina vardagssysslor för att under olika riter odh festformer hög-tidlighålla en eller flera dagar denna tid av året. Grekernas “chronia”, romarnas “saturna-lia”, den gamla nordiska “jola-blot” bär vittne om att så varit fallet.
Och det är ingen tillfällighet att Jesu födelsedatum — som rent historiskt aldrig kunnat fastställas — förlagts till den 25 december, ty för forntidens människor med deras “barnsliga” känsloliv och starka inle-
Forts. på sidan 12.
Styrelsen: HAROLD SWANSON J. A. NORENS GUNNAR A. ABBORS OSCAR E. ECKMAN ALBERT JONHSON