NYA SVENSKA PRESSEN
No. 50	. ' '	'	....................................................
~	Vancouver, B. C., Torsdagen den 15 dec. 1949	Vol. XII
■C Den röda tråden >
Av ELISABET BERGSTRAND POULSEN
Fast — egentligen är det ju inte en tråd, utan ett band. Ett fint, brett band av glänsande, styvt siden.
Men rött är det. Lika rött som den berömda ‘röda tråden’.
Och genom några år kom detta band också att för ett par unga människor spela en liknande roll, som denna betydelsefulla “röda tråd”, vilken sä-ges slingra sig igenom varje människoliv, även om den tid-1 vis försvinner bland alla de svarta och grå färgdominanterna.
Början på historien är en dag, bräddfull av sol.
De två förut omtalade — ännu mycket, mycket unga människorna — kommo roende över sjön i solhettan mitt på dagen, de lade till vid stranden, just där några stora stenar kring-växta av vilda rosenbuskar hindrade skogen att nå ända ner till vattnet.
De gingo i land, bundo båten, hoppade lätt över stenarna förbi de vilda rosorna och fortsatte in i skogen.
Solfläckarna började strax att muntert dansa över deras unga gestalter. Skogen var djupgrön och doftade av varm kåda, sjön, som de nyss lämnat bakom sig, glittrade och lyste som pärlemor, himlen över dem djupnade i bottenlös azur, solen var den gulaste sommarsol, den unge mannens studentmössa skinande ny.
Och i flickans tunga, halmljusa fläta var bundet ett brett, rött sidenband, vars rosett vid de häftiga rörelserna under rodden hade löst sig, så att de båda ändarna nu vajade festligt i solen, som långa, röda vimplar.
Två mycket, mycket unga människor — ännu spensliga, litet kantiga. Ännu nästan barn.
Flickans hår solblekt, hennes ansikte obeskrivligt milt och skinande av förväntan. Läpparna svala som ett barns, ögonen lugna och lika ogrumlat klara som den ljusaste bärr.sten.
Studentens kinder och panna äro vackert brynta av den första starka vår- och sommarsolen. Håret ser ännu mörkare ut mot den vita studentmössan och i hans grå ögon och kring munnen komma ibland drag av oro och längtan. Ty båda buro de — var på sitt sätt — i sina hjärtan den första daggfriska, blå blomma. Men medan han ansträngde sig för att gömma sin så djupt som möjligt, lät hon den gärna lysa högt i oförställd ömhet och beundran.
De gingo nära varandra, fast ännu inte så nära att de rörde vid varandra. Men ibland, då de röda sidenbanden lyfte sig högt i vinden och fladdrade fram och strök över studentens ansikte, då brusade en lyckoström igenom honom, lika stark, som om det varit hennes hand som smekt honom. Också genom flickan gick samma ljuva glädje varje gång de röda banden försökte förena dem genom att
stryka över hans panna eller hår.
Nu strax sker det något stort, tänkte hon varje gång lika förväntansfull. Nu tar han först min hand — och sen — vem vet!
Men. studenten företog sig ingenting av det hon väntade.
Dock blev hon inte därföi' otålig eller besviken, ty hon hade i överflöd av ungdomens ro och tålamod . . .
Men plötsligt hände det dock något. Något helt annat.
Mitt i en ljusning i skogen höjde sig ur djupgrön mossa en hten gran. Den såg lika rörande ung ut som de två människobarnen och den stod där så ensam och förnäm, som om det varit något särskilt med den.
Det var det också.
Ty den var så rak i stammen och grenarna sutto så regelbundet och voro så felfria i form och storlek, som om vår Herre gjort sig alldeles särskilt besvär för att just den framför alla andra granar skulle växa upp till en skönhet utan vank och brist. Dessutom sköt i varje grenspets ut ett skott, klar-grönt, silkemjukt, vilket gjorde att hela det lilla trädet tycktes omgivet av en gloria.
Granen visade sig vara precis lika hög som studenten. Och den var lika rank och smäcker i växten som den unga flickan.
— Se, där står en julgran, ropade studenten. Än är den för liten, men om ett par år blir den lagom hög och vid till vår sal. Låt oss märka den, så att vi lätt kan finna den då vi om ett par år är ute för att söka efter julgran. Vad har vi att märka den med?
I samma ögonblik svepte åter det röda sidenbandet över hans ansikte. Han grep det ivrigt. Och flickan kände i sitt hjärta, som om det var hennes hand han grep fatt i.
— Vi binder ditt flätband i toppen på granen, så syns den på långt håll.
Det var hennes nyaste och vackraste flätband, men hon löste det utan ett ögonblicks tvekan och räckte honom det. Varpå han band fast det i granens topp med en stadig knut. De långa röda vimplarna dansade nu muntert i sommarblåsten.
En stund stodo de tysta och sågo hur vackert bandet lyste i det gröna.
Flickans hjärta klappade häftigt.
— Nu måste det väl ändå ske något, tänkte hon, nu lägger han nog strax sin arm omkring mina axlar.
Men inte gjorde han det, inte! Utan de gingo bara vidare.
Så länge de kunde se granen, vände de sig ofta om och sågo, hur ivrigt bandet viftade i vinden, som om de ville locka dem tillbaka.
— Den granen blir lätt att hitta till nästa jul, sade studenten. Och så fortsatte de.
Men flickans fläta, som nu inte mera hölls samman av något band, löstes mer och mer upp av blåsten. Snart flög hennes mjuka, ljusa hår — liksom sidenbanden nyss — över hans
Radiogram till Tne American Swedish News Exchange i N. Y.
Sandviken Jernvallen besökt dagligen
av tusen personer
Svenskarna får risgryn till jul.
Det blir fria risgryn till de svenska julborden denna jul. Från och med måndagen den 16 december får försäljningen av risgryn ske fritt, meddelar nämligen livsmedelskommissionen.
Statsminister Erlander om nordiska frågan.
Ju djupare man tränger in i problemen desto klarare visar det sig vilka stora gemensamma intressen de nordiska folken har, förklarade statsminister Tage Erlander i en intevju med Norsk Telegrambyrå, som till en rad kända svenskar ställt frågan hur man skall få till stånd en saklig och vänskaplig debatt om de nordiska problemen. Man kan ibland, tilläde statsminstern, efterlysa större vänlighet i debatten, men å andra sidan får man inte glömma de olika förhållanden som rådde i Sverige och Norge under kriget och alla möjligheter till missförstånd som därmed yppat sig. “Med hänsyn härtill är det väl närmast förbluffande att man efter fem år kommit så långt på förståelsens
väg som man har gjort.”
Vinst ligger i kampen mot sjukdomar.
Enorma nationalekonomiska vinster ligger i kampen mot sjukdomarna. Detta visas av en undersökning som nyligen publicerades i Sveriges landstings tidskrift där det framgår att sjukdomarna under ett år vållar Sverige en produktionsförlust på 1,200 milj. kr. Därtill kommer de privata och offentliga utgifterna på grund av sjukdomar, som beräknas till 900 milj. kr. per år, vilket blir ungefär 135 kr. per invånare och år. Undersökningens avsikt har varit att visa inte minst de kollossala nationalekonomiska vinstmöjligheter som kampen mot sjukdomar rymmer.
Det var storbröllop
i Majorna, utanför Göteborg, häromdagen. Inte en barnunge i trakten missade tillfället att få se fyra brudpar på en gång bege sig till Birgittakapellet. Det var stadsvägare O. Johansson och ' dennes maka, Olivia, som gifte bort två söner och två döttrar.
“Amerika-Lucia 1949”
Under de senaste veckorna har Scandinavian Airlines tillsammans med Stockholms Tidningen tagit initiativet till en serie Lucia-tävlingar i fem av de större städerna i Amerika. I Seattle omhänderhades arrangemangen av tidningen Post Intelligencer och Ballard Scan-dianvian Festivals Committee, i Minneapolis av Minneapolis Star-Tribune, Svenska Institutet och Svenskarnas Dag-kommitté, i Chicago av Svenska A-merikanaren Tribunen och en för ändamålet tillsatt kommitté, i Boston av Aquilo Club med stöd av tidningen Svea i Wor-cester och i New York av Svenska Nationalförbundet och tidningen Nordst jernan. Över 600 flickor deltog i tävligarna av vilka ovanstående fem utval-
des för finalen, som hölls i New York den 6 dec. Den slutliga vinnaren — “Amerikas Lucia 1949” — blev Miss Norma Free-man från Chicago (med ljuskronan). De övriga finalistema äro, från vänster: Carol Audet, Bristol, Conn.; Corine Nehr-man, Minneapolis; Lorraine Olson, Seattle och Lois Wester-dahl från New York. Med Mrs. Florence Lamborn, maka till Stockholms-Tidningens korrespondent i New York, som “Lu-cia-mamma” avreste de fem flickorna i förra veckan via SAS med Köpenhamn som närmaste mål. Efter ett par dagars besök i den danska huvudstaden fortsätter färden till Stockholm, där de komma att övervara festligheterna på Luciadagen den 13 dec.
DIRIGENT FÖR USA-KÖR
Upsala College’s kör, dirigerad av Gladys Grindeland, presenterade ett julprogram som rundradierades från kust tul kust utav The National Broad-casting Company’s radiostationer, lördagen den den 10 dec., mellan 4 och 4.15 e. m.
ansikte.
Hon blev så vackert röd om kinderna och åter lyste hennes ögon av förväntan.
— Nu, tänkte hon, nu kan han nog ändå inte låta bli att lägga sin arm om livet på mig.
Men fortfarande vågade han inte röra vid henne . . .
Efter den långa vandringen hade de kommit tillbaka till sjöstranden. Det hade blivit kväll, en sådan där stilla, varm, mulen sommarkväll, med åska i luften. En åska, som mullrar ofarligt långt borta. Och med milda, varma skurar eller enstaka, tunga regndroppar.
Plötsligt sken solen till ett ögonblick, och i detsamma reste sig två regnbågar på himmelen, en stark lysande och en mattare. Och alla de vilda rosorna tycktes ha slagit ut i samma ögonblick och lyste nu vitt och skärt mot den askblå himmelen.
_____ Nu bryter han en ros och räcker mej den. Och så bryter jag en, som jag sätter i hans
(Forts, på sidan 3)
Flingorna falla
Det ringer i dämpade klockor, det snöar på gårdar och skjul Ett minne tassar i sockor. Tag fatt, så leka vi jul!
Låt visaren vandra sin bana, det kommer ej oss vid: i drömmen glida vi kana tillbaka till nissarnas tid.
Vi åka till morfars stenhus, — det vackraste i stan — det strålar av stora grenljus och doftar av silvergran.
Vitt skägg, men kinder av rosa och spjuverlöje som förr — där står med sin näverdosa den gamle i salens dörr!
På det att intet må fela i morfars trolleri, begynner en stol att spela sin speldosmelodi.
Men bäst vi lyssnar, så faller ett underligt mörker på.
Det klingar som vita kristaller, när valsen går i stå.
Det är ej stort att förmäla. Ett barndomsminne som kom!
Vad julens flingor besjäla, det leva vi evigt om.
— ANDERS ÖSTERLING.

Nya moderna enfamiljs hus byggs i ökad skala för arbetarna vid Sandvikens järnverk.
Från sin tillkomst och ända in på 1900-talet styrdes Sandvikens Jernverk patriarkaliskt. Konsul G. F. Göranson bestämde inte bara över industrins, hans omsorger sträckte sig också till de anställdas hemmabekymmer och fritidsproblem.
Kostnaderna för sjuka och åldringar bestreds av järnverket, likaså bekostade järnverket skolväsendet. I slutet av 1880-talet byggde bolaget vidare ett sanatorium för lungsjuka, vilket drevs för ett par år sedan för att ge utrymme åt den expanderande industrin. Vidare uppfördes vid sekelskiftet ett badhus, där man alltjämt kan få bada bastu för 10 öre — förmodligen Sveriges billigaste badstuavgift — samt ett sjukhus, Som först drevs helt av järnverket, men numera fått bidrag från landstinget. Vidare uppfördes tvättinrättning och en samlingslokal, Valhalla, där man hade möten — dock inte av politisk art — familjefester och då och då teaterföreställningar och musikstunder. Alla de här nämnda sociala välfärdsinrätt-ningarna finns kvar, ehuru byggnaderna givetvis fått genomgå renoveringar och moderniseringar.
I detta sociala uppbyggnadsarbete, som var särskilt livligt vid sekelskiftet, var konsul Göransons son, brukspatron Henrik Göranson, den drivande kraften. Och efter kom hans son, bruksdisponent Karl Fredrik Göranson, och fortsatte dessa traditioner. Med undantag för en kortare period under 19-00-talet har ledningen för järnverket gått i arv från far till son. Då bruksdisponent Göranson avgick 1948, avslutade den Göransonska dynastin sitt verk i Sandviken. Den nye bruksdisponenten Erik W. Forsberg, även han en son av Sandviken, ehuru inte släkt med familjen Göranson. Disp. Forsbergs far startade för närmare 50 år sedan en annan industri i Sandviken, See fabrik, som speciali-cerat sig på svetsade rör för olika ändamål.
Bruksdisponent Göranson har fullföljt traditionerna från fadern och farfadern. Han lyckades på ett enastående sätt få det bästa i den gamla patriar-kaliska andan att slå rot i den nya, mera oroliga tid, som följde efter arbetarrörelsens genombrott och Social-Sveriges framväxande. Han strävade under hela sin chefstid att finna vägar till samförstånd. Långt innan de båda parterna, arbetare och arbetsgivare, sökte varandra för fredliga och sakliga diskussioner om gemensamma problem hade bruksdisponent Göranson — därtill understödd av sin syster fröken Sigrid Göranson — genom sammankomster på bred front mellan arbetare och företagsledning diskuterat framkomliga vägar till lösningar av gemensamma intressen. Det var denna demokratiska anda, uppmärksammad över hela Sveri-
ge, som föranledde den kände radikalen Fabian Månsson att i riksdagen fälla yttrandet, att Sandviken var socialiserat.. Naturligtvis var hans yttrande överdrivet, men det vittnade dock om att Fabian Månsson i Göranson funnit den nya tidens man, som visade vägen.
Men tiderna förändras, och i samma mån som Social-Sverige byggdes ut, blev det för den enskilde företagaren allt mindre utrymme för initiativ på det sociala området. Skolväsendet och omhändertagandet av sjuka och åldringar övertogs av de kommunala myndigheterna. Allt övrigt, såsom vägväsendet, vattenförsörjningen, distribution av el-ström m. m., togs också om hand av kommunen. Dessa nya initiativ från kommunens sida blev särskilt starkt framträdande i samband med kö-pingsbildningen år 1927 och än mera då samhället 1943 erhöll stadsrättigheter. Järnverket har numera helt släppt “greppet” över samhället, som sköter sig självt.
Likväl finns det ett par områden, inom vilka järnverket älltjämt är livligt verksam, nämligen fritidsproblemen för de anställda och bostäder. När det gäller fritidsproblemen för personalen är det nog få om ens något i Sverige, som ägnat dessa så stort intresse som Sandviken. Det största initiativet togs av brukspatron Göranson under senare delen av 30-talet, då han skisserade upp den imponerande idrottsanläggningen Jernvallen, som i omedelbar foljd fick en byggnad för inom-husidrott med ett bottenplan på ca. 2,500 kvm. samt en idrottsplan för fotball, men som fullt utbyggd avser att ge plats också för ett simstadion. I Jem-hallen utövas en mängd idrotter såsom handboll, bågskytte, tennis, bowling, bordstennis, boxing, brottning m. m. Där finns också övernattningsrum för gästande idrottsmän, sam-manträdesrum, träningsrum samt en mycket frekventerad restaurang. Stora tennishallen har också ofta använts för stora publika sammankomster med föredrag o. dyl. samt som bankettsal med plats för över 1,000 gäster. Under normala förhållanden besöks denna Jern-vallen av över 1,000 personer dagligen, som utövar skilda idrotter.
I det nya KFUM-hemmet får ungdomar med anställning i järnverket men med föräldrahem utanför Sandviken bo mot en billig penning. Idén med denna anläggning, som i fråga om komfort och trevnad står på toppen av vad man kan möta i Sverige, är att hjälpa pojkarna till rätta och skapa hos dem en god kamratanda. Här får de bedriva studier och spela teater, idka scoutliv och ägna sig åt andra uppfostrande nöjen och tidsfördriv. En del ungdomar från andra trakter inackorderas i Högbo bruksherr-gård, som ägs av staden, och Forts, på sidan 10.