No. 51
NYA SVENSKA PRESSEN
Vancouver, B. C., Torsdagen den 23 dec. 1948
Vol. XI
En komplott
— Av GERTRUD LILJA —
Fru Ask gjorde sig redo atl fira jul, sin femte ensamma jul . . .
Hon hade inte mycket att stöka med; för storstök krävdes många rum, många människor och goda inkomster. Men det som var att göra, det gjordes grundligt: de båda rummen och köket skurades, varje tavla togs ned från väggen och dammtor-kades på baksidan, varje prydnadsföremål, som tålde vatten, såptvättades liksom skänkens alla kärl, glas och assietter. I köket putsades kopparkärlen skinande blanka, skafferiet rymdes ut, och det som undei året samlats på översta hyllan, söndrigt, men“för bra att kasta bort,” bars upp på vinden. Med tiden skulle det komma krusat papper och hyllspetsar kring murband och hyllor.
Hon gjorde korv och lagade annan julmat, om också i blygsam skala. Hon bakade limpoi och rågsiktsbröd, vetebröd, pepparkakor och småbröd. Uncter pauserna i arbetet, när hon rätade ryggen över skurborste eller bakbord, trängde en fråga på henne: varför gör jag allt detta? Frågan plagade henne, hon tystade ned den, kunde för resten knappt svara på der själv. Men i själva verket stökade hon väl till jul av samm; anledning som en ordentlig husmor sätter på sig en ren klänning på söndagen, även om hon är ensam: av vördnad för tradition och minnen.
Denna jul var det nödvändigare än vanligt att stoka av alla krafter för att döva en oro, som börjat röra sig inom henne, som stegrades och blev olidligare med var dag som gick, utan att posten medförde brev.
Och under det hon arbetade, steg minnen av tidigare, lyckligare jular upp i hennes medvetande. Jularna i barndomshemmet, den gamla gården med många tjänare och många gäster . . . Jular i det egna nya hemmet . . . Ainas första jul! Tjugu lyckliga jular samman med make och dotter . . . Och slutligen den första olyckliga, när Aina och hon blivit ensamma. Och sedan — de fyra jular, som sedan följt. Nu skulle denna alltså bli den femte: jul utan Aina.
När maken dog, visste varken hon själv eller Aina, att därmed skulle följa andra bekymmer än sorgen och saknaden, de visste inte, att de skulle få lämna sitt stora, vackra hem, och, när alla fått sitt, stå utan tak över huvudet. En av faderns vänner hjälpte dem, de hade igenting annat att göra än att tacka och ta emot och lova betala igen i en oviss framtid. Aina avbröt sina studier och fick plats som kontorist — en plats, som nätt och jämnt försörjde henne och inte lämnade ett öre över till avbetalningar på skulder. Själv satt hon lutad över en stickmaskin dag ut och dag in. Man tyckte Gud ske lov om hennes jumpers, scarfs och mössor. Tack vare dem kunde hon åtminstone ordna, så att skulderna inte växte.
Hennes tappra Aina! Det snörde i moderns strupe, där hon stod och tog ut peppar-kakshjärtan — det hade brukat vara Annas göra ända sen hon var liten . . . Hon skulle aldrig glömma den dag Aina helt oförmodat kom hem från Stockholm och förklarade, att hon slutat sin plats. Hon hade varit blek, men lugn och be-slutsam. Detta gick helt enkelt inte längre! På detta sätt blev de aldrig skuldfria! Men hon härdade inte ut med tanken, att det skulle låda någon skuld vid pappas minne, hon skulle inte ha en glad dag, förrän de betalt sin välgörare . . . Och slutligen kom det: hon tänkte fara till Amerika, det fick bära eller brista!
Aina till Amerika? 1 det längsta hoppades modern, att det var ett hugskott, ett utbrott av exaltation, trötthet, överansträngning. Men nej: Alna hade redan skaffat biljetten! Ännu kunde modern känna ångesten,
o
Ett ljus är tänt. Mjukt smyger aftonfriden i dunkelskenet över rummets golv En klockas knäpp markerer droppvis tiden,
och visaren är vänd mot tolv.
Nu stupar året i decembernatten.
En morgondag har redan grytt.
Som en lanterna över mörka vatten går ljuset, tvekande och nytt.
Du öppnar fönstret. Nu skall året fara, och klockorna har satt i gång.
Från fjärran orter syskonstämmor svara. Din ruta darrar under sång.

som kommit hennes hjärta att krympa, ensamhetens försmak.
Sista kvällen Aina var hemma hade hon varit hos faderns vän, deras välgörare, en affärsman. När hon kom tillbaka, var hon inte ensam, husets son
hade följt henne. Modern kunde höra deras röster länge, innan han slutligen tog farväl och Aina kom in. Då hade Aina varit blek, tyst, och efter en stund brustit i hejdlös gråt. Ångrade hon sig? Modern hade inte vågat fråga. På morgonen, när hon tog farväl, var hon lugn igen.
Hur hade Aina haft det därute den första tiden ? Det skulle väl modern aldrig få veta. Men efter ett år kom det verkligen pengar. Aina hade fått en utmärkt plats som utrikeskorrespondent på ett stort kontor. Själv hade modern undanbett sig all hjälp; allt Aina kunde avvara måst gå till skuldens betalande, desto förr kunde hon

MED TACK TILL ENSKILDA. FÖRENINGAR OCH KYRKOR SAMT AFFÄRSMÄN, MEDARBETARE OCH KORRESPONDENTER, FÖR GOTT SAMARBETE UNDER DET GÄNGNA ÄRET TILLÖNSKAS
Alla Svenska Pressens läsare
och gynnare
ETT LYCKOSAMT NYTT AR!
Redaktion och Stab: M. M. LINDFORS RUD MANSON E. R. HEDIN
Styrelsen:
HAROLD SWANSON J. A. NOREUS GUNNAR A. ABBORS OSCAR E. ECKMAN
komma hem igen. Och Aina hade sänt hem allt större avbe-talningssummor. I sitt sista brev hade hon triumferande förklarat, att nu återstod bara en sändning till, så var saken klar. Men intet ord om att kom
ma hem. Och detta brev hade modern fått för mer än tre månader sedan . . .
Det knackade på köksdörren. Fru Ask torkade av händerna och gick att öppna.
Därute stod en ung man på skidor, Knut Holmgren, välgörarens son. Nu var han kompanjon i sin fars, affär.
— Jag var efter posten och tyckte jag kunde ta med fru Asks, då jag ändå skulle här förbi . . .
Hon tackade och tog emot tidningen och ett par för tidiga julkort. Inget brev!
Kanske såg han hennes besvikelse. Hon måste förklara sig.
Forts, på sidan 6.
En låga tänds mot rymdens vinterväder, ett löfte darrar över hav och land.
I rummets helgdagsfrid du varsamt träder.
Du bär ett nyår i din hand.
— DAGNY DAHLBERG
I Norrut till Härjedalen I
K?	K
Av M. M. LINDFORS
Tillbaka till Vägsjöfors, därifrån över till Stöllet där man korsar Klarälveji över en stilig bro. Det var härifrån som historien om den sjuke arméhästen kom, vilken en underordnad föreslog skulle slaktas (hästen alltså), eftersom den var sjuk, och på vilket förslag kaptenen lär ha svarat : “Ställe’n i stället i stillhet i stallet i Stöllet.” Det är lördag och på eftermiddagen har vi turen att få se ett brudfölje i Ekshärad, där vi också gå in i kyrkan samt tar några bilder av Ekshärad kyrkby, som i höstsol och helgdags-skrud, vid Klarälvens glittrande vatten synes mig mycket representativt för Värmeland, du

Så går det till på svenska älgjakter “Förlustsiffrorna” för årets
jakt på hjort här i U.S.A. har ännu inte sammanförts, men även här i landet brassar jägarna friskt på mot allt som rör sig i skog och mark. Skildringen här nedan är av “Cello" i Stockholms-Tidningen.
Älgjakten är den mest populära av alla jaktformer. Antalet nedlagda hemmansägare och drevkarlar bär tydligt vittne om den saken.
Att just älgjakten blivit så populär beror kanske i främsta rummet på att några förkunskaper, såsom skjutkunnighet ; och dylikt, inte är nödvändiga ! — eftersom älgen är vårt största villebråd och alltså är mycket, mycket lättare att träffa än exempelvis ekorrar, råttor ' och fåglar, vilka senare ju dessutom lätt flyger bort. Några allmänna, redan vedertagna förhållningsregler kan dock vara bra att erinra om.
Man inköper en stycken jakt-; kostym av grönt tyg, ett styc-j ken jakthorn och två (2) liter brännvin samt lånar ett gevär, vilket som helst. Viktigast är brännvinet, vilket bl. a. framgår därav att svenska staten låtit tillverka särskillt så kallat Jägarbrännvin, avsett att förtäras under älgjakter. Det vore otacksamt mot den omtänksamma staten att inte köpa minst två liter, varav en halv liter bör användas att lägga den sä kallade grunden med. innan man går hemifrån. Genom denna förberedande åtgärd ser man två älgar i stället för en, vilket underlättar träffmöjligheterna. I varje fall kan man vara säker om att åtminstone få träff på den ena älgen om man siktar mellan båda.
Det ovannämnda jakthornet är även en viktig detalj. Så fort man lyckats fälla något, så blåser man en triumferande fanfar i hornet. Ett jaktgevär kan, som sagt Var, också vara bra att ha med och användes då att skjuta med.
Så går man ut i skogen. Där ställer man sig på något som kallas pass. När man stått på pass en timme, sätter man sig. Det kallas då att sitta på pass. N^r man suttit på pass fem minuter, tar man sig en klunk av jägarbrännvinet för att hålls< värmen uppe. När man gjort detta, blir man en annan människa. Den andra människan behöver också en klunk för att hålla värmen uppe, varför man ger den andra människan denna klunk. När man tagit åtta
sköna. Vi fortsätter söderut till Ulf Danielssons hem, Stöpsjö herrgård, ej långt från Filip-stad, där vi stanna och ta igen oss ett tag. Efter middagen får jag då tänka på att fortsätta min resa och på stationen i Fi-lipstad säger jag tack och farväl till vännen Ulf, såsom ock till det härliga Värmland, då jag med Gävle-expressen reser norröver till Dalom.
I Rättvik är jag gäst hos Fröken Arpi på Siljansborg, en förtjusande plats och turisthotell beläget ett par kilometer ovanför kyrkbyn och med den härligaste utsikt över Siljan. Här är det även nu rätt sent på hösten fullbesatt med gäster från skilda håll i Sverige och från skilda andra länder. Och över Siljansborg råder en atmosfär av värdig stillhet. Men frisk livslust och munterhet finns här också. Dagliga turer anordnas till de många sevärda platserna i Siljansbygden. Nu var det söndag och bilen stod färdig att ta intresserade gäster på kyrkobesök till Leksand. Jag hade låtit anteckna mig för denna tripp. Jag brukar helst ta plats bredvid chauffören, vilket jag gjorde även denna gång. De övriga, två herrar och fyra damer, hade god plats i den rymliga bilens baksäte och reservstolar. Här och där stannar chauffören och upplyser oss om olika platser av intresse, som t. ex. konstnären Gustaf Ankarkronas hembygdsmuseum i Tällberg, Erik Axel Karlfeldts födelsegård i Sjugarebyn, Käringbergets utsiktstorn o. s. v. För mig berättade chauffören om den amerikanske turisten, som funnit att var som helst i Sverige kunde man betala med amerikanska dollars — utom i Mora! Nej i Mora vill man ha rediga svenska pengar, den amerikanska valutan må se’n vara hur hård som helst. Samt om
är värmen så högt uppe som den kan komma. Man övergår då till att klunka för att hålla humöret uppe. För detta fordras större klunkar. Man tar så-klunkar för att hålla värmen uppe hos de båda människorna, (Fortsättning på sidan 8)
de tre prästmännen, bröderna Lindberg i Leksand. Det hände nämligen en gång att en kyrkobesökande turist vände sig till en gammal gumma bredvid honom och frågade vem prästmannen var som mässade så vackert, varpå gumman svarade “Han är min son”.Litet senare frågade han gumman vem som predikade och igen svarade gumman, “Han är min son”. Men när på en tredje fråga om vem som var organist gumman åter svarade, “Han är min son”, då tittade främlingen på henne med misstänksamma aningar och frågade intet vidare.
Komna in på huvudgatan i Leksand uppnådde vi ett sorgetåg, som till fots rörde sig i riktning mot kyrkan. Det blev nu att vända om och på en om-
(Fortsättning på sidan 8)