No. 50 NYA SVENSKA PRESSEN Vancouver, B. C., Torsdagen den 16 dec. 1948 Vol. XI Därute bredde snön sitt täcke över den frusna marken. Skogens mörka silhuett avtecknade sig mot den blekgröna kvällshimlen, där bara en svag aftonrodnad antydde var solen gått ned. Just i solnedgången hade det börjat ringa, högtidligt och länge med kyrkans bägge klockor. Man gjorde en lång helgmåls-ringning på julafton, ett minne från fordom tima. Julfriden skulle ringas in enligt gammal tradition. Så hade man ringt i den gamla upplandssocken, där jag för några årtionden sedan var bosatt, julafton efter julafton, i hundratals år. Fridslagarna, som Birger Jarl stiftat på 1200-talet har nog varit välbehövligt mot sinnenas råhet. Julfriden var en av de “frider” som omtalas i de gamla lagarna. Den brukade förr utlysas på julafton, i senare tid redan söndagen före jul, och sträckte sig till Knutsdagen den 13 januari. “Sankte Knut kör julen' ut”, var ett g; Även i gaml ;apmalt ordstäv, ila seder och bruk gömmer sig åtskilligt, som man först så småningom kommer underfund med. Inte minst när det blir fråga om julseder. Ty ingen annan högtid eller tid av året kan i sådant avseende mäta sig med julen. Det flitiga folkminnesforskning, som här i de nordiska länderna med sådan framgång bedrivits det sista halvseklet, har klarlagt, att julen blivit en samlingspunkt för allehanda ålderdomliga bruk även för sådana, som ursprungligen hörde hemma på helt andra tider av året. Den nu längesen bortgångne dansken, gamle pastor Feilberg, nestorn bland Nordens folkmin-nesforskare, ägnade vidlyftiga undersökningar åt vad han benämnde “ Allés jelestiden” vid allhelgonatid. Gamla egendomliga julseder såsom att låta julmaten stå framme på bordet i stugan under julnatten, att inte ta upp vad som fallit ner från julbor- senare tal om, troligen av den det — för att “tomtarna” skul- [ orsaken, att den gamla, för föl- le ha sin del i de levandes fest, sedan de genom den på glänt ställda dörren kommit in i den varma stugan, där julbrasan borde brinna helst hela julnatten, medan julljusen likaledes fick lysa — och mycket mer av samma slag ansåg Feilberg vara bruk, som så småningom flyttats över från “alla själars afton” till vår julafton. Dit hörde, enligt hans mening, även gamla egendomliga ringseder i samband med jul. ket kära seden flyttades och |“Ack, Värmeland, du sköna” i K s Av M. M. LINDFORS Forts, från föregående no. Efter besöket på Skoghall blev det lunch på Stadshotellet. Ing. Åslund, som vid sidan av sin mera reguljära syssla sköter mycket av bolagets publicitet, och är redaktör för dess tidskrift “Vi Uddeholmare”, har upplysningarna på sina fem fingrar. Men det kan ju inte här bli fråga om någon utförlig presentation av Uddeholm, som för övrigt är en mycket välkänd koncern. Företaget daterar sig tillbaka till 1668, då ett järnbruk anlades 80 km. norr om Karlstad. Är 1870 ombilda-des Uddeholm till ett bolag i modern mening. Dess domäner täcka nu en areal på över 300,-000 hektar och omfattar skogar, gruvor och elektriska kraftstationer, varifrån erhålles råmaterial och kraft till bolagets fyra stålverk samt dess sågverk, cellulosafabriker och pappersfabrik. Uddeholms järn-och stålvaruproduktion är förlagd till Hagfors, Munkfors, Storfors och Nykroppa. Sent på eftermiddagen anträ-des färden till Uddeholm i sällskap med ing. Åslunds fru och svärfar, dir. Danils, samt 4^ åriga Gunilla, vilka anlänt från Åtvidaberg. Under bilturen avlöses de äldres samtal ofta av Gunillas improviserade sånger, medan vi i skymningen kör norrut in i Värmlands skogstrakter. En livlig fantasi hade den ungen och den ena sång-skapelsen var dråpligare än den andra. En minns jag, som gick , så här: “Jag var på kalas, slog sönder ett glas, och fick smisk uppå stjärten, så den gick mitt itu.” Komna till Uddeholm på kvällen blev man där väl omhändertagen på hotellet. Så blev det då att nästa morgon hälsa på skogschef Sven Ekman på Uddeholms huvudkontor, vilket blev ett glatt återseende, ty jag hade haft glädjen träffa honom vid de tre svenska jägmästarnas besök i Vancouver ett par år sedan. Skogschefens medresenärer vid nämnda tillfälle var jägmästarna Ulf Danielsson från Filip- I ett märkligt aktstycke från reformationstiden, som på sitt kärva sätt återspeglar den ti- dens uppfattning, ges fick en fristad vid jul. När därför helgmålsringnin-gen på julafton görs särskilt lång — i äldre tider längre än nu, på sina håll både en hel och halv timme — kan mycket väl däri gömma sig en, i senare tid naturligtvis omedveten rest av ringningen från själa-aftonen. I Småland har det också förekommit, att julens helgsmål icke ringts förrän vid midnatt. Vänder man sig till romersk-katolska länder, finner man också, att ännu i vår tid en sådan lång och allmänt uppskattad ringning med kyrkklockor-I na brukar ske på kvällen den sista oktober, alltså aftonen före allhelgonadagen, överallt, särskilt på landsbygden, samlas folk vid kyrkan. I Bretagne ringes utan uppehåll till midnatt, och i Belgien på sina håll hela natten, ända till gången. Av ungdomen en del stanna kvar vid och fortsätta att ringa solupp-brukar kyrkan i kloc- korna. En annan del drar omkring till byarna. Ringande i vissa småklockor, har de plägat bul- I J o 1 * • _ o förbud mot kyrkoseder, som ta på och sen sjunga någon förr varit vanliga. “Med kloc- visa. — Man kommer osökt att j kor haver ock varit stort miss- tänka på de förr även i vårt stad och Sture Sjöstedt från j bruk”, heter det i 1571 års kyr- land vanliga och här och där AT . 1 ’ _211 _ _ Ä- 1___ — i -i • i • i । •• i • Xvs vm -w-i n vxrlM ''inld1ivn_ Norrköping, vilket besök i Van- couver herrarna Harold Swan-son, Rud Manson, Olof Hanson och K. A. Stahl säkert påminna sig. På programmet för middagen koordning. Särskilt vände sig ännu förekommande julsjun- eller stjärngossarna, Mäster Lars i Uppsala, kyrko- garna ordningens ärkebisktoplige för-;som i annandagsottan vand-fattare, “mot den långa ring- i omkring under natten mel-ningen på Själadagen och Sjä- ' ^an Ju’^- OC1 annandagen. Hos laaftonen”. Påbudet att därmed .oss ^ar» som redan nämnts, de • ______J_________,, ..I. hade skogschefen en tur upp i skall “havas fördrag” vilket ut-skogen i sällskap med tre her-1-Ä J— x:j— i—jj- - rar från statens forskningsin- I gamla sederna, försåvitt de | över huvud taget levat kvar, ! j»ojj • • I _ 1_• i • _1 stitut i tryck på den tiden betydde av-| skaffas, tycks även ha haft i ?ln £ris!^ 1 siavens lursAningöin- snaiias, lyutvs aven na na±t । . 01 • ° • i Stockholm, prof. Buto- åsyftad verkan. Någon särskild Helgmalsnngnmgen pa jul- _ ta____t - ________' Pnrt.Q nå 10 vitch, dr Rennerfelt och dr Le- kander samt flera av Uddeholms jägmästare, forstmästa-re och skogvaktare. Så bar det iväg med bil några mil till sjön Busken, som vi sedan rodde över. Vännen Ekman hade även ombesörjt att det fanns ett par högskaftade stövlar för min räkning. Vi var tolv man som allhelgonaringning blev det icke Forts, på sidan 10. Lapp - Nilas Julafton ------ Av ANTON LITFELDT -- Det var vinter och därtill en rodde över sjön i två båtar. På sträng sådan. Folket nere i byg-andra sidan var det nu fråga om den klagade över att de aldrig att iakttaga verkningarna av. i mannaminne haft så mycket vissa inympningsexperiment på snö före jul. Och d^t snöade stående friska träd, vilken idé j verkligen ovanligt mycket. Men hr Ekman öppet erkände att nog redde de sig där nere i byg-han lånat ifrån Canada. Ett ' den, där skogen står hög och Forts, på sidan 10. •' tät och blir ett utmärkt skydd Under stjärnorna Stjärnklart, stilla Över mig välver Evighteten. Ett ensamt människobarn skälver inför Oändligheten. En människa — stoft — jord, många fåfängliga ord, förgänglig strävan, oro, bävan. Vemodsfylld längtan, drömmar, trängtan. Månvarv, år — och allt förgår. Blott stjärnornas eviga värld består. SVEN KIELLANDER mot de bitande vindar, som komma drivande från Staka-fjället. Annat var det här uppe i fjället, där man inte hade det minsta skydd mot stormen annat än sitt eget skrumpna och hårda skinn, som väl slitits och blötts i många sådana vintrar. Förresten hade man väl sett värre snöfall än nu. Ni skulle ha varit med på åttiosju till exempel. Då drev det i flera dagar i streck och snön öste ner i massor och renarna försökte skyndsamt draga sig ner från fjället mot skogsbygden men M hunno ej, utan blevo kvar där «, uppe. Och då Lapp-Nila sedan s med Stor-Erkes hjälp fick taga » reda på trettiosju renar som förgåtts i fjällen. Det var vm-g i ter det! Nila och Erke fick gå § där på skidorna, och söka reda m på renhornen, söm stucko upp w ovanför snön. Somliga djur ha-S i de dött innan de fingo tag på » dem, hos andra var livsgnistan § kvar, men de kunde ju inte taga sig därifrån. Då var det snö i g fjällen. Våra snöfattiga vintrar g äro ingenting mot den tidens. S Lapp-Nila satt och medite-» rade inne i sin kåta uppe i Sta-»। kaf jället. Stormen tjöt i kåtans g i väggar och ven i dörröpppning-S en så han måste sätta sig ner » ■ alldeles intill brasan, som brann ! i kåtans mitt, för att hålla sig ! en ismula varm och för att elden inte skulle slockna av luftdra-Forts. på sidan 8. En God och Fröjdefull Jul!