Torsdagen den 28 okt. 1948 THE SWEDISH PRESS Come to the FRASER CAFE 738 Columbia Street New Westminster ‘Just Good Food’ NOLAN & COTTLE, Prop. Phone: 1553 N. W. On AU Valuables B. C. Collateral Loan 77 E. Hastings - PA. 3557 Saiety Deposit Bpxes tor,Rent ROBSON JEWELLERS ERIC NORDIN Professional watchmaker & jewellfr 1007 ROBSON STREET — PAcific 8474 — GILLEY BROS LTD. (Established 1887) COAL and BUILDERS’ SUPPLIES NEW WESTMINSTER, B. C. — Phones: 15-16-17 — Washington’s Taxi Phone HAstirigs 4100 Special rates for Weddings and Funerals DINE FOR PLEASURE a t t h e PALL MALL CAFE 366 W. Hastings Street COR NANAIMO ANO CHARLES STb. va;icouver,b.c. j Skandinavisk Dans VARJE LÖRDAG KVÄLL MED BÖRJAN Kl. 9.00. Musik av OTTO’S MODERN OLDTIMERS SVENSKA HALLEN 1320 E. Hastangs Street ED BROWN, FLORIST 152 W. Hastings St. — PA 1442 3369 Cambie St. — FAlr. 5110 Wreaths, Sprays, Corsages, Wedding Bouquets, and Cut Flowers. WE TELEGRAPH FLOWERS Gynna tidningens annonsörer! WM. BRAIDWOOD D. C-, Ph. C. Doctor of Chlropractlc. Nerve Specialitt. 510 W. Hastings — MArine 0013 BROADWAY SOCIAL CLUB 26 East Hastings Street. Skandinavisk VARJE ONSDAG och LÖRDAG HASTINGS AUDITORIUM 828 Ea»t Hastings St Alf Carlson'» Orchestra Red. Lindfors i Sverige Liter det att tre dagar till-denti^V £öt,ebor£ Kick fär-a ivl» t^kholm med SJ:s nva snabbtag “Göteborgaren”. Des-nya expresståg, vilka insat-har den 1 ^tember, dLytt r«iucerat res- mrd nämnda städer med omkring en timme. Resan fpr “VÄT? OCh 50 minu-ter. Ldtabellshastigheten når upp till 130 km. i timmen. De strömlinjeformade, orangefär-gade tågsätten består av endast tre vagnar. Hela längden är 72 meter, totalvikt 135 ton och den elektriska maskineffekten 1,360 hkr Aven på ett par andra linjer hat nu insatts liknande lätta snabbtåg, som t. ex. “Närk-ln^n” på Örebro — Stockholm. ..an fann det som en angenäm överraskning då, snart efter avgången från Göteborg, tvenne uppasserskor i vackra uniformer kom igenom de stilfullt inredda och bekväma vagnarna och serverade kaffe samt vad man därtill önskade av smörgåsar och bakelser. Det var en härlig morgon med strålande solsken, och för mig blev det alldeles omöjligt att läsa tidningen som jag köpt. Man kunde inte ta ögonen från landskapet som rullades upp därutanför de stora, klara sotfria kupéfönstren. Ty var så mycket i den bilden och det som och fängslade, som var nytt ________ främmande och på samma gång välbekant och kärt — främman de sedan tjugofyra år tillbaka, välbekant och kärt sedan tiden dessförinnan. Hur skulle jag kunna sitta och läsa en tidning, medan ett panorama av Sveriges väna bygder utbredde sig framfor vårt fönster på ömse sidor om vår väg! Detta var ju min första kontakt med den svenska landsbygden efter så många, alltför många år. Det var inte bara i tanken man såg dessa lummiga lunder, ännu i full grönska, vackra vita gårdar, många röda stugor med vita knutar, dessa stengärds-gårdar som byggdes hundraden år sedan, höhässjor, veteskylar, potatisland, där upptagnings-arbetet som bäst pågick. Ja, det var en svensk idyll hela vägen fram, genom den rama landsbygden såväl som vid stationssamhällena. Men det var också en livlig aktivitet. överallt märkte man artiga och rara människor. Det vida fönstret i kupén går mycket lätt att skjuta ner och man kommer så att säga ännu närmare omgivningen. Små nätta plåtskyltar på fönsterbrädet varna emellertid på fyra språk mot att luta sig ut. “Livsfarligt att luta sig ut.” “Do not lean out.” “Ne passe pencher au deh- ors . “Nicht hinauslehnen.” “Göteborgaren” stannar dast i Skövde, men rusar en-an- nars med litet reducerad fart igenom Alingsås, Falköping, Det ypperliga Moderna Motorfartyget. BATORY uu SVERIGE via KÖPENHAMN Reguljära, mänatliga turer Goda hytter kan ännu reserveras på följande seglingar från New York: JULRESA Från New York NOV. 10 Från Halifax NOV. 11 Speciellt arrangerad JULRESA under ledning av W. S. Harling från vårt Chicago-kontor. DEN 10 DECEMBER GDYNIA AMERICA LIK 3 Marine Building, Vancouver, B. C. Eder ré»eogent »tär beredvilligt Ulf, tjun«t med lull»tändiga upply»n!ngar. Red. M. M. Lindfors Hallsberg, Katrineholm, Södertälje och alla de mindre stationerna på sträckan. Ankomna till Stockholm mötte mig på Centralen redaktör Mac Lindahl vid Svensk-Amerikanska Nyhetsbyrån, som fått det något dubiösa nöjet att ordna det mesta av arrangemangen för mina resor och vistelse i Sverige. Detta susta värv inledde han mted en gemensam lunch på Grand Hotel, där jag också inkvarterades. Samma eftermiddag ordnade red. Lindahl och attaché Alander med en presskonferens. Under de dagar jag tillbringat i Stockholm har det varit inbjudan till lunch, supé eller middag från ett flertal håll, vilket jag betraktar som ett erkännande för Svenska-Canada och ett bevis för- hemmasvenskt intresse för oss därute. Bland dessa är Radiotjänst, P u b 1 i cistklubben, samt en mycket storslagen lunch på Restaurant Royal under värdskap av utrikesrådet Sven Dahlman. Till dessa och andra kontakter som gjorts i Stockholm skall jag återkomma framdeles. ---------. likaså med iakttagelser och glimtar från huvud- staden. — M. M. Lindfors. Av KALLE I DALEN När folk mötte Tilda på Backen, så spottade de helst tre gånger i norr eller också gjorde de några andra konster för att avvärja olyckan. Ty Tilda var känd som traktens värsta skvallerkäring. Hon hade ett par kvicka, stickande ögon och en tunga, som gjorde henne både hatad och fruktad i bygden. Annars, gubevars, var hon nog en både hederlig och anständig kvinna* som visst inte hade några trollkonster för sig utan tvärt om gick i kyrkan rätt flitigt. Men vad hjälpte det mot hennes ovana att jämt föra annat folks förehavanden på sin vassa och giftiga tunga. Ingen gick skottfri för Tildas skvaller, allt ifrån prästen i församlingen och ner till den enklaste småbonde. Alla fick de passera revy via Skvallér-Til-das mun, i bygårdarna, ute på kyrkbacken, i handelsboden, borta vid vagskälen och överallt där två eller tre möttes i hennes sällskap. Det var bara de närvarande, som gick skott-fria, men så fort dessa var undan, fick de även vara med. Besynnerligt nog hade hon inga fiender, åtminstone inga som öppet vågade visa det. Nej, bevare oss väl! Det var alltid bäst att hålla sig god vän med Tilda på Backen, annars fick man minsann veta vars andas barn man var. Därför stod alltid kaffekokarn på lur och de bästa bitarna sattes fram för henne, då hon stack omkring i stugorna med mer eller mindre föregivna ärenden. I gengäld fick man frossa en stund på nästans fel och brister och slapp, åtminstone för tillfället, åka skvallerkarusell själv. Det finns säkert i varje samhälle en eller flera gelikar till Tilda, både i kjolar och byxor, och alla av den sorten är merendels fruktade och hatade och — välkomna. Alla har de en fenomenal förmåga att anpassa sig efter omständigheterna och alla är de mästare i att kunna snoka upp ont och ställa fiendskap och förargelse 1 omgivning. I samma by som Tilda till sin på Backen bodde änkan Anna i Sjögård. Det var ett manhaf-tigt fruntimmer. Ända sedan hennes man dog hade hon själv skött hemmanet med hjälp av sina barn och var inte rädd att ta i med vad som helst då det gällde. Stor och grov och stark drog hon sig inte för att den ena dagen sköta slagan på logen och den andra högst egenhändigt köra ett par hästar för plogen, då yngste sonen ännu var för klen i armarna att göra det. Då kunde man till och med få se henne i storstövlar och karlkläder följa redskapen ute på åkern. Folk hade en smula roligt på hennes bekostnad för dessa ovanliga fasoner, men Anna brydde sig aldrig om vad man sade och tänkte i det fallet. — Den som vill vara en smula praktisk, må väl ha rättighet till det, och den som vill vara ett våp, kan få vara det för mig, var vad Anna svarade. Men tack vare Tilda på Backen fick folk veta en hel del av Annas liv och leverne, som inte precis var så vackert. Åtminstone sedan Tilda tolkat det efter sin tunga. Hon visste berätta, att Anna i Sjögård svor ibland, då det inte gick som hon ville, att hon använde starkt ibland och kunde stå nere i ladugården och vedbon och syssla med söndagsarbete i stället för att, som annat hederligt folk, gå i kyrkan. Att hon hade ett gott hjärta, var arbetsam och givmild och framför allt rättfram och rättvis, var egenskaper som Skvaller-Tilda noga aktade sig att föra till torgs. Innerst inne visste nog Tilda detta, men bevare oss väl, då hade man ju helt enkelt kunnat 'börja tänka mera gott om människan än hon förtjänade . . . Anna i Sjögård var en av de få i byn som öppet visade sin ovilja att lyssna till Tildas byskvaller, och därför fick hon också sitta hårt emellan. — Hyggligt folk sköter sitt och låter andra vara i fred med sitt, svarade alltid Anna, då det var frågan om något lömskt bakhugg. Och folk, som gärna sköter om och lyssnar till allt skvaller och något orent påse. Tilda hade strunt, har alltid mjöl i sin egen en gång gjort ett försök att införliva även Anna i Sjögård i sin rätt vidlyftiga krets av “kaffekunder”. Men den gången blev hon bet, samtidigt »som hon fick en hälsosam läxa. Det var den gången då Sven Torpares 20-åriga flicka kommit hem från betfälten — hem till den fattiga stugan med ett litet liv under sitt unga hjärta. Skygg och ensam gick torparens Ingrid hemma hos föräldrarna och under sorg och tårar födde hon sin lille gosse en dag. Detta var något rart för Tilda på Backen, nå got alldeles extra, som hennes ben och tunga att kom löpa runt gårdarna i en flod av fäg med nad och beskärmelse. Och en sådan rar nyhet vågade hon sig även bort till Sjögård, då det andra byfolket samvetsgrant var överstökat. Hon kom, som alltid, inställ-sam och smilande, med ett föregivet ärende för att få fram det egentliga, överkroppen vaggade deltagande och ur de stickande ögonen pressades ett par lämpliga tårar fram, som alltid hos Tilda, då hon var beredd att ge ett mördande hugg. Vid spisen stod Anna, stor och grov och robust, i full syssla medan hennes klara, rättframma ögon då och då otåligt fixerade den andra. De voro ett par grundliga kontraster, dessa båda kvinnor. En målares pensel skulle här fått ett charmant motiv till en tavla, som kunde heta: “öppenhet och bakslughet.” Tilda såg inte upp en enda gång medan hon talade. Men hennes svada strömmade oavbrutet om den arme stackars Torpar-Sven och hans familj. Och då och då gav hon ett lömskt hugg, ett giftigt ormbett, som tog så det sved. Hon talade om slödder och slamsor, om högfärdiga stycken, som det, gudskelov, gick illa för till slut, om att det var så rätt, så rätt, och att man fick passa sej för sockenpåhäng o. s. v. Vid spisen lyssnade Anna, utan 'att göra så mycket som en min av att röra vid kaffe-kitteln och flytta den över kokhålet till tack. Men plötsligt vände hon sig om, spände sin frimodiga blick i Tilda och sade sakta och med eftertryck: — Låt mej se, har inte mor Tilda en pojke i Amerika? Tilda anade inte fällan, utan blev genast intresserad. — Ack, ack, ack, snälla söta. Visst har ja dä. Ä han ä så snäll den pojken. Han skickar mej titt å tätt, dä välsignade barnet. — Dä ska mor Tilda vara glad över. Men låt mej se, mor Sidan S —JOHNSON-LINJEN—