No. 43
NYA SVENSKA PRESSEN
Vancouver, B. C., Torsdagen den 28 okt. 1948
Vol. XI
Svensk-Amerikanens första timmar i sitt barndomshem — • -
Jämtlands-Bredbyn den 14 okt. 1948
Till min kåie äldste broder Andrew i Vancouver:
Fem timmar sedan kom jag i bil genom Tulleråsen, Åsen, Västerberg, Berg, förbi mejeriet och kooperativa affären och hit till vårt barndomshem . . Det gick så fort, distanserna syntes mycket kortare än förr efter denna väg, som jag senast för 24 år sedan färdades i motsatt riktning på väg till Amerika och som du själv färdades, då du sjutton år tidigare reste ut. Till chauffören, hr Rönne-gård från Rönnefors, räknade jag upp gårdarna längs vägen och namnen som bodde där. Ja, det hade företas blivit en del förändringar. Och nu är jag här. Andrew, HÄR i vårt barndomshem.
Det hade blivit mörkt under åkturen hem från Äs, där jag stannat några timmar, med sparsamt månsken och då jag hälsat på Johan och bilen kört iväg, så var det dock för mig omöjligt att genast gå in. Jag bad Johan vänta litet medan jag fick titta mig omkring. Och jag vandrade iväg — till björkarna på gården, dom står ännu kvar, jag kände på deras bark, jag gick till tallarna, de två nedanför stugan, dom är mycket större nu. Jag gick ned till landsvägen, och jag pratade i ett kör, och uppåt igen till sommarstugan — Johan, som inte visste vad sådant uppförande egentligen betydde, följde med litet reserverat på avstånd. — Söder om sommarstugan var ett stenrös, men nu finns det inte kvar, jag gick till den plats var gamla stallet stod, det är nu borta, till tallarna där vid slipstenen gick jag och så sökte jag efter pumpen men fann den inte och Johan ursäktade sig med att det nu är ordnat annorlunda med vattnet. Den stora aspen är nedtagen, hade blivit sjuk och torkat bort, jag fann att den “nya” ladugården hade tillbyggts och den gamla rivits ner, samt att ingången till stugan flyttats till motsatt sida, nämligen mot gården, som ju är mera praktiskt. Efter ännu en rund kring gården säger jag till Johan: “Ja, nu kan vi gå in.” Med märkbar lättnad leder han vägen, och medan jag saktar av litet i farstun, hör jag honom säga till Karin: “Jag höll inte på att få den här kar’n med mig in!” Och vilket ögonblick var det inte att åter stiga in över barndomshemmets tröskel! Först nu kunde ju Johan och jag titta på varandra och vi fann att-vi rätt så bra kände igen varandra, fast vi är ungefär dubbelt så gamla nu som vi var, då vi skildes. Ja, och att hälsa på Karin och de tre av barnen, som är
PRAKTFULLT I ÖSMO MEDETIDSKYRKA VID NILERT — BERNADOTTES VIGSEL
hemma just nu, Haldo, Ruth och Sonja! Sonja är deras baby, nu 15 år. Allan är gift, Arne är på arbete och Ando är i militärtjänst.
Så blev det då att titta omkring i huset, för att sitta stilla kunde jag inte. Omändringar och modernisering har gjorts även här, men varje kvadratfot ay golvyta, både härnere och på övervåningen, har jag kunnat passa in i den gamla bilden i mitt minne. Under kaffet kunde jag fortsätta min oroliga vandring genom att utfråga dem om alla människor jag kunde komma ihåg och om folket på gårdarna i Bredbyn och Västbyn.
Men du förstår, Andrew, att denna kväll är för mig en sådan ovanlig kväll. Så efter kaffet sa’ jag: “Nu vill jag gå ut igen och se mig om litet mer.” “Är du tokig, du?” tänkte nog Johan, men han sa’ det inte. Men han invände med att det var ju mörkt och troligen regnade. När jag emellertid utan vidare stack- iväg ut, var dock Johan flinkt med på noterna, grep sin hatt och stod strax vid min sida på gården. Regnade gjorde det inte.
Och nu bar det iväg söderut, över ägorna och så till “öst i hägn”. Du minns ladan på vägen dit, den är borta och jorden där är nu uppodlad. Så gick vi på “grobbkörsvägen” till Mattis Nils’. Här bor ingen nu och vi gick in i stugan i mörkret, utan att tända några (Fortsättning på sidan 6)
SVENSK VIS-SÅNGERSKA PÅ U. S. A. - TURNé
Birgit Åkerlund är ett namn, som man ofta hör nämnas på den svenska radions grammofontimma — hon har sjungit in en mängd visor på skivor. Fru Hessius, som hon heter i privatlivet, kom till New York den 4 okt. med SAL:s Grips-holm och iskall göra en lång turné över hela landet.
Ny industri i Vancouver
Dir. F. B. Ostrup-Jeppesen
Vancouver strategiska läge som världshamn och utförselort har en ny industri inom dess gränser. Ett bolag har nämligen i dagarna vildats av direktör F. B. Ostrup-Jeppesen med medintresisenter för att tillverka konfektyrer och cho-kolad, icke blott för leverans inom Canada utan till Eurcpa och övriga världen. Det blir alltså en världsartikel av stora mått som kommer att tillverkas. Aktiebolaget är inregistrerat i Victoria och startar med
<Moa Martinson^
Av HOLGER AHLENIUS
I ett av mina föregående litteraturbrev nämnde jag namnet Moa Martinson och framhöll, att bland de svenska författare av i dag, som härstamma från och arbetat sig upp ur de kroppsarbetande samhällsskikten, är hon den främsta representanten för kvinnorna. Det är först och sist hennes förtjänst, att proletärflickan, arbetarkvinnan fått säte och stämma i vår unga litteratur. Den insatsen förefaller mig värd att belysas i ett särskilt litteraturbrev, men det får då inte glömmas, att Moa Martinson haft en föregångerska inom svensk prosa från detta århundrade, Maria Sandel, som skrev romaner och noveller om den svenska arbetarklassen mellan 1908 och 1927.
Moa Martinson hette innan hon gifte sig Helga Maria (Mo-a) Svartz. Hon föddes 1890 i Vårdnäs socken i Östergötland. Hennes mor var vid den tiden väverska vid yllefabriken i Norrköping, men då hon senare gifte sig kom flickan att med modern, styvfadern och “farmodern” flytta omkring mellan statarlängorna vid olika östgötska herresäten. Tidigt vaknade hennes okuvliga läslust, och framför allt har hon tagit intryck av de stora ryssarna Dostojevskij och Gorkij, men man misstar sig nog inte om man påstår, att mer befordrande för hennes blivande författarskap än all läsning var samvaron med modern och “farmor” och allt vad dessa kvinnor i sin tur hade hört och uppsnappat och nu berättade vidare för den andlöst lyssnande flickungen om gamla tider och dess olidliga herremansväl-de och förtryck. Genom den kom Moa från barnsben i intim och fruktbärande kontakt med den folkliga hävden, med det väldiga material av bygdetradi-tioner, av skrock och skrönor som på muntlig väg förmedlats från släktled till släktled, och som så tydligt går igen i hennes böcker och utgör betingelsen för deras överflödande tdoffrikedom. Men därtill kom livets egen hårda skola. Den fattiga proletärflickan fick tidigt börja arbeta för sitt uppehälle och utbildade ig sedan till kallskänkans yrke innan hon i 20-årsåldern gifte sig med en grovarbetare. Äktenskapet blev en oavbruten kamp mot nöd och umbäranden och spritmissbruk tills mannen tog sitt liv. Fem söner satte hon till världen, men två av dem drunknade vid späd ålder. Men med den sega tåga som fanns hos Moa knäcktes hon inte av dessa
ett kapital på 300,000 dollar.
Maskineri håller redan på att installeras i en fyravånings-byggnad på 137 West Pender St. Bolagets namn blir Jeppesen Chocolate Company Limited.
Bolaget kommer att specialisera sig på tillverkning av speciella europeiska kvalitéer som förut icke varit tillgängliga på den canadensiska marknaden.
Mr. Jeppesen, som varit nog förutseende att se de stora möjligheter som här förefinnes för ett dylikt företag, har förut en liknande fabriksanläggning i Köpenhamn, Danmark. Mr. Jeppesen säger att en av orsakerna varför han valt Vancouver är att han här blivit tillförsäkrad behovet av socker. Han säger också att bolaget redan har allt ordnat för distri-buering för all världen över. I fabrikens utrustning ingår bl.a. 30 stora kopparkittlar som var och en drives av sin egen elektriska motor. Alla de dyrbara maskinerna ha tillverkats i Mr. Jeppesens hemland, Danmark, och fraktats hit på ett danskt fartyg. Som ledare för fabriken här kommer Mr. Jeppesen att ha tre erfarna män från sin hemort. Annars blir de anställda från Vancouver.
The Swedish Press ber att få gratulera Mr. Jeppesen i hans beslut att välja Vancouver som centrum för sin verksamhet och önskar hans företag stor framgång!
olyckor. Hennes enastående och framträdande duglighet förde henne in i hemsocknens kommunalfullmäktige, där hon förstås företrädde yttersta vänsterkanten, och år 1923 började hon skriva under avdelningen Kvinnan och Hemmet i syndi-kaliisttidningen Arbetaren, som ofta visat större intresse för den unga arbetardiktningen än de stora socialdemokratiska tidningarna. Ett andra äktenskap (1929 — 1940) med författaren och naturgeniet Harry Martinson, sjömannen och eldaren, som blev en av vår prosadiktnings stora förnyare, har naturligtvis också haft stor betydelse för hennes utveckling till författare. Som sådan debuterade hon vid 43 års ålder med “Kvinnor och äppelträd” (1933), tätt följd av fortsätt-ningsromanen “Sallys söner” år 1934.
Det första äktenskapet har tjänat som modell för handlingen i dessa böcker men har av diktarfantasien förvandlats och fördelats på två huvudfigurer, de sinsemellan mycket olika barndomsvännerna Ellen och Sally, som växa upp som grändernas barn och efter sitt gifte hamna på landsbygden i samma fattiga by och som företräda var sin sida av berätterskans eget jag: den skötsamma, allvarliga Ellen i Apeldal, som utkämpar en förtvivlad strid för att hålla smuts och låghet borta från sitt hem och sitt liv, och den trotsiga vildfågeln Sally, Tattar-Frans kvinna, som ensam ligger och föder sitt sjätte barn på golvet en natt då mannen sitter i fängelse och det varken finns mat eller ljus i torpet, men som till sist låter sig infångas av den rike Vide-bonden. Hon slår sina vingar blodiga mot äktenskapets bur; den som förr med sådan kraft fört de fattigas och betrycktas talan finner ingen ro i sitt eget välstånd; barnen flyga ut i vida världen och gå skiftande, ofta hårda öden till mötes, men bittrast av allt är att de vänt sig från henne med den mer eller mindre uttalade baktanken att hon sålt sig. Det var ett par tämligen kaotiska ny-börjarböcker, men de hade en egen ton, och den inledande novellen “Mor badar” var ett litet mästerstycke av drastisk folklig komik.
Det var emellertid som om Moa Martinson inte lärde sig behärska komposition, handling och romansammanhang förrän hon skrivit den självbiografiska svit “Mor gifter sig” (1936), “K y r k bröllop”
(Forts, pä sidan 4)
Rundtur i Sommar-
sv ense — Av SVANTE LÖFGREN —
“Sydsvenska”, Skånska Dagbladet, Skånska Aftonbladet, Arbetaren — det är något provinsiellt över Malmö, Sveriges tredje stad, utan motsvarighet på andra håll. Stan är bara som ett bihang till den bördiga, skörd edignande vida slätten Malmöbon är framförallt skåning, reflekterat inte minst i de uppräknade tidningstitlarna.
Som skåning är han lika stolt och imponerad som lantmännen över fältens präktiga skördar. Från uppsvensk synpunkt tän-kes dem vara tröga och sävliga och konservativa, men det håller bara delvis streck i närbild. Skånebönderna är sannerligen med sin tid — för att inte säga före den. Och för detta fordras både rörlighet och klipskhet.
Det nya i det skånska jordbruket är övergången till fett-
Ett typiskt Skåne-landskap: Hedeskoga norr om Ystad
växtodling i större skala än någonsin. Priserna på spannmål är i lägsta laget, priserna på oljeväxter är höga — och stats-garanterade. Forr odlades sällan över 40,000 hektar, nu är siffran den dubbla. Vilket förstås är bra i och för sig. Men risken är att odlingarna kryper in på jord som egentligen inte är lämpad. Detta på samma sätt som ransoneringen av korngryn driver bönderna att i hemlighet använda dem till foder åt djur i stället för människor.
Trots penningrestriktioner av skilda slag är trafiken över Sundet livligare än någonsin. Danskarna reser för att handla, främst sötsaker, kläder och skor — precis som finnarna far till Haparanda. Dessutom vill de äta gott och dricka sprit något billigare än i det dyra Danmark. Svenskarna reser över för att få dricka hur mycket sprit de vill i det något dyrare men ransoneringslösa grannlandet. Något att köpa finns där knappast, men det danska gemytet står sig, den köpenhamn-ska miljön lämpar sig bättre än något annat för avkoppling i festligt lag.
Malmö verkar rikt och välmående. En hel liten stad har vuxit upp kring Allmänna sjukhuset, nu det största i landet. Ett nytt tandläkarinstitut står delvis klart mén kan ej tas i bruk förrän personalen får bo- j städer. Den omdebatterade, Stadsteatern i sin “rostfria,” I luftiga stil hyste en esperantokongress för tillfället, prydande gatuvimlet med väldiga helskägg och konstnärsrosetter. I Snett mitt emot järnvägssta-' tionen bjuder en riktig gatu-. servering på Sverige enda (?) i wienerbröd. Kockums varv le-, vererade ungefär samtidigt en ny Johnson-båt “Los Angeles” I och ett av de nya strömlinjefor-, made snabbtågen, vilka skall skärpa konkurrensen mellan Statens Järnvägar och ABA-flygbolaget, som nu befordrar 7,000 passagerare månatligen på sina 2,272 kilometer långa inrikeslinjer.
Det där var egentligen en parentes, nu har tåget redan gått norrut till Hälsingborg, som genom de blå Linjebussarna blivit en omstuvningsplats för en stor del av den svenska utrikestrafiken.
allting ordnar sig, ett hotell
j Linjebus växte fram under kriget i Johnson - koncernens hägn och har nu blivit välkänt över 10,000 kilometer på kontinenten — den första svensk-skötta motsvarigheten till amerikanska kontinentens berömda Greyhounds. För billiga penningar kan semestrande svenskar i dag nå både Schweiz Italien och Frankrike.
Malmö var den första av de svenska städerna som bjöd sommarresenären motstånd på hotellfronten, överallt i landet tidigare hade det gått bra att få plats, utom förstås i huvudstaden, där sommaren 1949 blir den första med någon bättring. Hälsingborg var den andra staden och Halmstad den tredje och svåraste. Här börjar den speciella badkusten, med Tylösund som riktpunkt. Men
förmedlade till ett pensionat som förmedlade till en snäll tant halvvägs till Laholm. Det är inte lätt, då en stad på 35,-000 invånare skall hysa 40,000 turister, som bl. a. genom mot-boksöverf lyftningar höll på att torrlägga stadens systembolag.
På torget snodde turisternas cyklar om varandra. De Ijusgu-la bussarna gick fullsatta utåt Tylösund — som länge varit en skönhetsfläck i badbilden men nu omvandlats till ett av kustens smycken. Bilar från A till BD visade att bensinen fortfarande flyter rikligt trots stränga restriktioner — och de ledig-hetskommittérade i skuggan av pilarna runt den vida Millesfon-tänen mitt på torget visade som vanligt sin fullkomliga brist på intresse för allt isom rör sig. Det vackra gamla korsvirkeshuset är konditori numera. Till vänster reser sig det nya rådhuset i rött tegel med en myckenhet glas och vackra målningar invändigt, där Halmstadsgrup-pens konstnärer släppts lösa. Bakom Nicolaikyrkan skymtar Forts, på sidan 6.
HAR LETAT MALM I SVERIGE
Bland de 1,307 passagerare på Svenska Amerika Linjens “Drottningholm”, som kom till New York den 4 okt., såg man gruvexperten från Toronto, civilingenjör Hans Lundberg och hans fru. Han har varit i Sverige och letat malm med hjälp av en mängd sinnrika instrument. I hans utrustning ingick också helikopters och sjöflygplan och enligt rapporter lär hans forskningar ha varit framgångsrika.