Torsdagen den 29 juli 1948 Sidan 6 THE SWEDISH PRESS SVERIGE Fritt insulin till alla sockersjuka kommer att förslås i sockersjukeutredningens betänkande, som väntas inom kort. Det finns omkring 50,000 sockersjuka i Sverige, varav omkring 5,000 enbart i Stockholm. Ett förslag har utarbetats, som innebär likartad behandling av de nordiska ländernas medborgare i fråga om folkpensioneringen. Om exempelvis en dansk är bosatt i Sverige, får han åtnjuta folkpension på samma sätt som svenskarna, oavsett om han är svensk medborgare eller ej. Samma förmåner får svenskar, som är bosatta i Norge, Danmark eller Finland. Dalälven själv får dra färjan vid Bäsna i Gagnefs socken. Färjkarlarna, Anders och Edvin Haglund, har nämligen fäst ett brädflak med två kedjor en halv meter från färjans nedre kant. Flaket sitter lodrätt i vattnet och när man kommer en bit ut i älven, griper strömmen tag i det och verkar på samma sätt som vinden på ett segel. När man skall tillbaka igen, behöver man bara ställa om “paravanen” i förhållande till strömriktningen och låta älven göra grovjobbet. Sommarrusningen till Visby ser i år ut att slå alla rekord. Extraturer på flyglinjen Stockholm—Visby insät-tes varje lördag, söndag och — Pure — White — Soft — Crepe — Strong SOVEREIGN Bathroom Tissue Smith Dauidaon &Uhiqht£t tält. Allt kött åts med fingrarna. Det kändes lite säreget 1 början men man vande sig. Där satt man och sög i sig köttet och blev blodig om mun, så man liknade en unge, som snattat lingonsylt. Värre var det när man bjöds levande konfekt. — Vad är det för något — Ja, ärligt talat, det rådde jag inte med. Någonstans måste väl också jag säga stopp och tacka nej. Infödingarna i Kamtjatka hade en utsökt läckerhet, som de bjöd på ibland. Det var levande larver av en renbroms, som’ håller till på insidan av renhuden och som infödingarna pillrade ut, när de slaktade renarna. Det ansågs som en utsökt läckerhet! De stoppade sådana i fickorna och mumsade i sig dem vid tillfälle. Levande konfekt! Vid besök hos infödingarna bjöds jag i-bland sådana av värdinnorna, som kom med dem i en skål! — Vad gjorde gästen då? — Han kom i ett dilemma. Dessa människor är ömtåligt stolta, när det gäller gästfrihet. Man får helt enkelt inte tacka nej. — Men om man inte kan sitta och tugga i sig renbroms-larver . . . — Då är man lycklig över att det finns barn i familjen. Föräldrarna noterar då med ett tacksamt leende, att gästen är fin och uppoffrade och så blir allt frid och fröjd. — Vad är de bästa dr Bergman ätit? frågar jag plötsligt. — Tja, säger han funderande och hans rätt mongoliska ansikte strävnar till i skarpa veck medan han tänker efter. Jo, jag vet! Det finns ett slags svarta, nordsibiriska, fiskätande fåglar. Deras kött har en verkligt otäck smak. Sur och vidrig! Men aldrig har jag ätit något så gott som sådana fåglar. Men det berodde helt enkelt på att jag räddats från ett » • .kGA i GA**' »»to»** elV* ■ 1 ... . den 10 s 8eVv K»'’'” KvaS ej?» , ~~ SWEDISH AMERICAN LINE Calgary, Alberta, Room 30, Union Bank Bldg. — Tel. ^1-9660. Winnipeg, zlanitoba, 470 Main St. — Tel. 2-4266. Washington, U.S.A., 235 White-Henry Bldg., Seattle 1, Wash. skeppsbrott och att vi på den öde kusten lyckades nedlägga några sådana fåglar och slänga dem i vår gryta. De smakade faktiskt ofattbart härligt! — Forskningsresandens liv har tydligen sina risker? — Jag har naturligtvis i-bland varit i livsfara, skeppsbrott och andra farligheter men jag har som synes klarat mig, annars satt jag ju inte välbehållen här. Naturligtvis är det ett farofyllt liv, fullt av otrygghet. Men otryggheten skärper vaksamheten och härdar fysiken. Man måste lära sig stå ut med kölden och att släss med vilda djur och människor. — Är aldrig den stora ensamheten i ödemarkerna pressande ? — Ensamhet — dr Bergmans ton är nästan förebrående. Ensamhet i en värld så fylld av märkliga människor och säregna djur, som där, långt bortom allfarvägarna ? Nej, ensam är man då inte. Men kontakten med vad vi kallar civilisationen är förstås bruten. — Hur känns det när den återknyts igen? — Underligt. Jag vet tillfällen därborta i isvidderna i dessa ändlösa mörktider, då vi nått ställen där vi fått post hemifrån. — Ni har fått post, men ta hundslädarna med, annars kan ni inte hämta den! hette det en gåhg. Vi fick tidningar då för åtta månader på en gång och brev, brev, brev! Ja, då kastade man sig över breven först för att se att ens kära var i livet och hade det bra. Sedan tidningarna! Jag brukade vid sådana tillfällen skumma igenom dem för att få en bild i grova sträck av vad som hänt. 3edan finläste jag. Ä, dessa nätter i tälten, då man läste, läste i ensamma timmar, medan vargarna tjöt i fjärran! Då läste jag allt i spalterna, också annonserna. Vilket sällskap tidningen var då! — Och skrivarbetet? — Har nästan aldrig fått On a per capita basis, this achievment placed Canada’s lousebuilding industry in top position among the major countnes of the world. klicka för mig. Varje kväll ute på forskningsfälten har jag skrivit utförliga dagboksanteckningar. Det kunde vara kno-gigt ibland efter tröttande dagar, men det måste ske. — Har dr Bergman många vänner bland djuren? — Om! Hans blick lyser upp. Jag har haft björnungar som vandrat i rummen och följt mig på färderna. Jag hade i åtatal en japansk berguv som var så trogen och tillgiven och klok som en hund. Den kom sedan på Skansen och trivdes bra där och fick massor av vänner. Den levde i 16 år! Och så har jag ute i hemmet i Rönninge blivit förtrogen med kungsfågeln, vår minsta fågel, som jag fött upp med myrägg där. Den väger bara fem gram! En underbar och underlig liten varelse som byggt sitt bo inne i mitt rum flera gånger — för att nämna några exempel på mina vänner bland djuren. — Vad tycker ni mest om härhemma — utanför familjens värld ? — Ungdomen! Genom radion har jag fått intensiv kontakt med skolungdomen. Man skriver till mig, man skickar mig teckningar och akvareller. Och många ungdomar har jag fått direkt kontakt med vid besök i skolorna. De frågar och jag svarar så gott jag kan. — Har ni mött några ämnen till forskningsresande bland dem. — Ja, det tror jag säkert och många har bett att få följa med på nästa färd. Stimulerande är i varje fall att de gärna lyssnar till mina skildringar. De gillar sakliga framställningar. De tycker inte om att man romantiserar. Vår ungdom är bra. Vi har mycket att hoppas av den. — I love your daughter, sir, I would suffer to my dying day if I should ever cause her a moments pain. — You are right, young man, ycu would. I know that girl.