No. 17
MA
THE SWÄKH PRESS
NYA SVENSKA PRESSEN
Vancouver, B. C., Torsdagen den 29 aipril 1948
Vol. XI
Pionjärbragder
I
*
British Columbia
från
Red. Matthew M. Lindfors’
RADIO - RAPPORTER TILL SVERIGE för CBC International Service.
Vid ett besök i Campbell River uppsöker vi det ThuHnska residenset för att om möjligt få en' stunds samtal med änkefru Maria Thulin, en av de ännu kvarlevande av den gamla svenska pionjärstammen. Gudomligt beläget på en udde vid ett sund, som kallas Discovery Passage, ligger Thulin Court, bestående av tvenne vitmålade nya och moderna villor, av vilka den ena är uthyrd och flera planerade för samma ändamål. Detta är ju också en turistort av stigande popularitet.
Vi ringer på och mötes av
Mrs. MARIA THULIN
fru Thulins ogifta dotter, Lillie som bjuder oss vänligt stiga på.
nande i maj 1885. De första åren var han med och avverkade skog på områden där staden Vancouver nu ligger. År 1889 kom hans broder Fredrick från Sverige och anslöt sig till honom. De åtog sig nu avverkningar några mil norrut på kusten, där de uppförde, timmerkojor efter svensk stil. Sin proviant fick de forsla i roddbåt hundra kilometer från Vancou-
ver. På havsstranden, där Thulins skogsläger stod, växte så småningom upp ett litet samhälle, som bröderna gav namnet Lund, och som ännu bär detta namn. De hade från kronan inköpt ett ganska stort landområde, de tog sig an med att avrödja marken för den nya byn, de sålde ved till bogserbå-tar, timmer till sågverken i Vancouver, de fiskade och sålde fisk, och de byggde en brygga samt en vattenledning från en fjällbäck ovanför ned till bryggan och sålde färskt vatten till anlöpande båtar. .
Det var under dessa tidigaste utvecklingsår, i vad som nu är Lund, som Maria Johansson från Kinnaryd, Halland, år 18-90 kom till Vancouver. Hon blev bekant med Carl Thulin och år 1892 gifte de såg. När vi sitter vid kaffebordet i Thulin Court i Campbell River blickar den 83-åriga kvinnan med vemod, men också med tillfredsställelse och sinnesro tillbaka över de 56 åren sedan dess, 56 år av enastående aktivitet, av motgång och medgång, av sorg och glädje.
Mitt emot Lund, förbi sydspetsen av Quadra-ön, hade ett Stort skogsibolag börjat avverkningar på Vancouver-ön. Carl Thulin tog sin brud och begav sig dit. En i närheten utmynnande älv hade fått namnet Campbell River, och här anlade Carl Thulin den plats, som nu bär detta namn, medan brodern fortsatte verksamheten i Lund. Under utvecklingens gång kom |
i Thulin att här samtidigt Inne-
Lillie för oss in i salongen och ha ett stort turisthotell, samt
presenterar oss för sin moder, tvenne mindre hotell, speceri-,
83-åriga fru Maria Thulin, som
inte ser äldre ut än 60 och vars vackra ansikte strålar av vänlighet och godhet. Inom fem minuter sitter vi tre vid kaffebordet vid fönstret med härlig utsikt över sundet. Mitt emet ligger Quadra-ön, som fått sitt namn efter den spanske kommendören San Juan de la Bo-
klädes- och diversehandel, bil-
På Canadas Prärier
av KARL GUNNARSON
Can.-Tidningens redaktör 75 år
dega dem talet kust
Quadra, vilken var en av som mot slutet av 1700-explorerade kontinentens här i nordväst.
Namnet Thulin är säkerligen ett av de bäst kända svenska namnen i Canada. Ty det är oskiljaktigt från namnen av tvenne samhällen i denna provins, nämligen Campbell River och Lund, och det är synonymt med storvulen pionjärsbragd. Carl Thulin var född i Tryserum, Kalmar län, 1863. Till Vancouver kom han med det första järnvägståget hit, nämligen ett gruståg på vilket han arbetade då sista sträckan av banan lades kort före dess öpp-
verkstad, skoverkstad, försäk-ringskontor bankavdelningskontor, platsens postkontor samt dessutom ett rationellt drivet lantbruk. Liknande alltomfattande kontroll, men också ansvar, hade brodern Fredrick och hans familj i Lunds samhälle på fastlandet mitt emot.
Men fru Maria Thulin kommer ihåg den dag, då hon och hennes make steg i land här, då allt som fanns här var ett enda litet skjul, som skogsbolaget använde för med båt hit-förda förnödenheter. Makarna fick fyra barn, en son och tre döttrar, av vilka tre ännu bo här. Och fru Maria har nu flera barnbarnsbarn, som bringar henne glädje i ålderns höst. I Sverige, som hon aldrig återsett sedan hon år 1888 reste därifrån, har hon en brorson och en brorsdotter. En gång ägde familjen Thulin hela samhället och än i dag pågår försäljningen av mark. På en stor
SCANDINAVIAN TOURIST CHIEFS MAP JOINT PROGRAM
VARGUNGEN FRÅN NORDEN
Det var höst. Jag hade tagit tjänst hos ett stort skogsbolag och hamnat långt ute i Canadas urskogar hos en liten utvald grupp om ett tiotal män, som under en ingenjörs ledning hade till uppgift att företaga mätningar och avvägningar längs älvar och sjöar för tim-merflottningens underlättande, På en udde mellan tvenne vackra skogssjöar hade vi rest vårt blockhus. Där låg vi som utpost hundratals mil från civilisationen och levde ett härligt friluftsliv under det stärkande arbetet. Storskogen stod tät så man kunde famna mellan furorna, viltbeståndet var så talrikt att hare och skogsfågel trängdes omkring benen på oss, andflockarna summo knappast undan båtarna. När vi gledo fram i våra kanoter längs älvar och sjöar stod älgen orörlig och undrande på stranden och en flock hjortar blev så tama att de ständigt höHo sig omkring vårt läger, togo mat ur handen och följde oss likt husdjur. Här måste en människa, som hela sitt liv längtat efter vildmark, finna sig tillrätta. Det fanns en i kamratlaget, en hurtig yngling på 19 år vid namn Fred Apland, en äkta vildmarksson av högsta klass, intelligent, bildad samt hungrig på livet och äventyr. Han hade gått som sjöman ett par år, som mäss-pojke och lättmatros, mönstrat av från en engelsman i Montreal och gått väst till skogarna. Nu hade vi kommit att ta kontrakt hos samma bolag och fått placering vid samma gäng. Han kom från havet i öster, jag från prärien i väster. Vi hade träffats vid den lilla järnvägsstationen, där urlastning av skogsfolket ägde rum, tillsammans företagit den flera dagar långa vandringen upp till arbetsplatsen och nu sedan veckor och månader tillbaka kamperat i vildmarken.
Norrmannen blev favoriten i campen. avhållen av oss alla, från vår sympatiske chef, den engelske ingenjören, till kocken, som lagade vår mat.
Efter arbetets slut och sedan vi spisat om kvällarna drogos historierna i campen; flera av männen hade deltagit i världskriget och blottade nu vad de varit med om och vad de hört.
I ett sådant gäng var man säker om att se norrmannen, lyssnande, frågande eller med spelkorten i hand vid en whist eller poker. Som siste man svängde han sig upp i sin säng, när lamporna släcktes klockan 9, den första var han på benen om morgnarna och satt nytva-gen och färdigklädd rökande sin cigarrett före någon annan. Chn nätterna, de långa mörka höstnätterna,, låg han vaken i timar, lyssnande till vildmarkens ljud, som tjusade honom men förskräckte på samma gång.	...........
Norrmannen hade sin sang-
plats längst borta vid ena gavelväggen, nästa man var jag. En natt när han legat vaken och lyssnat vände han sig runt i sängen och väckte mig helt varligt och försiktigt.
— Vad var det?
— Vakna riktigt får du höra, viskade kamraten, ett ljud så hemskt att jag aldrig hört maken till.
Jag blev klarvaken och lyssnade. vi lyssnade intensivt båda två. Då återupprepades plötsligt ljudet. Den canaden-siska skogsvargens samlings-tjut dallrade inifrån skogarna. Efter den natten väckte mig norrmannen ofta, om jag ej redan var vaken, när vargarna började tjuta; vi tände våra cigarretter på samma sticka och Jågo och rökte och lyssnade. Inne i campen sovo männen med lugna andetag, men ute i vildmarken blev det allt oroligare.
En kväll när vi paddlade hem från arbetet i våra kanoter sträckte vildgässen i fylkingar över sjöarna mot söder, de hade snön i stjärtfjädrarna, och ett par veckor senare hade vi vintern över oss.
En lördagsmorgon blev det uppbrott och arbetslaget drog i väg ned över Sjöarna. Isarna voro bärstarka och rätt mycket snö hade fallit. Två man måste stanna efter en dag för städning, skurning, vedhuggning m. m., ty bolaget höll lika styft på puts och renlighet i sina skogscampar som om vi levt mitt uppe i civilisationen.
Norrmannen var given för skurningen såsom den yngste i laget och ännu en man skulle uttagas genom lottning eller anmäla sig frivilligt.
Jag stannade frivilligt; hellre använde jag söndagen för en långvandring än att ligga overk-sam i en främmande camp. Dagen blev utfylld av arbete, över allt skulle det fejas och vedskjulet fyllas med ved. Det var att sätta fart från början. Vi gåvo oss knappast tid att äta en hastig middag. När kvällen kom var det pyntat i campen sem om det varit självaste julafton. Jag var trött^och sedan vi pratat en liten stund kröp jag till kojs och somnade genast.
Jag vaknade vid att kamraten ruskade mig.
— Vakna Blig, hör du så vargarna tjuta? Förlåt mig att jag väckte dig, då du sov så tungt, men det är så hemskt att vara ensam.
Ett vargtjut skar genom nattens tystnad, ännu ett, flera; så hade jag aldrig förr hört dem tjuta.
Jag blev klarvaken; jag hade sovit i flera timmar; nu var det midnatt och månskenet silade in genom fönstren. Jag hoppade ur sängen och fick
kläderna på mig i en handvänd-
Tidningsveteranen och svenskhetskämpen Konstantin Flemming f. stockholmare, uppfostrad “rospigg”, fyllde den 16 april 75 år. Han kom till Canada redan 1893 och har under siin 55-åriga vistelse härstädes, städse varit en av de ledande krafterna i svenskhetsarbetet. Hanis insats är som bekant starkast förknippad med den svensk-canadensiska pressen, inom vilken han nedlagt ett
Red. K. Flemming förtjänstfullt, uppoffrande- och oegennyttigt arbete.
Sin bana begynte han som medarbetare vid Emmanuel öh-lens tryckeri, där man utgav veckotidningen “Den svenske Canadiensaren”. Men tjänsten på denna plats blev ej långvarig, ty redan efter ett års tid
övergick publikationen i andra händer och den unge medarbetaren fick se sig om efter något annat.
Pastor Svante Uddén, lutherska församlingens ledare, umgicks emellertid med planer på att utge en månadsskrift i det kyrkliga samarbetets intresse. Unge Flemming förklarade sig villig skjuta till ett litet kapital han förfogade över och så kom man att begynna publicerandet av “Väktaren”. Arbetet visade sig vara framgångsrikt och efter någon tid kunde man utvidga publikationen och göra den till en veckotidskrift.
Innehavaren av “Canadiensa-ren”, Mr. J. A. Forslund,- förvärvade år 1896 “Väktaren” och sammanslog denna med sin tidning, som redaktionellt leddes av Max Zilliacus, en yngre broder till den svensk-finske författaren.
Då beslutade vår man att ägna någon tid till förbättrandet av sina kunskaper, och tillbringade några månader vid §t. Peter’s College i U.S.A., men återkallades därifrån av Fors-lund, som erbjöd honom anställning i tryckeriet. 1 kompanjonskap med Forslund fortsatte han arbetet i pressens tjänst och övertog år 1901 ensam tidningen. Han omorganiserade och utvidgade densamma och inköpte nya stilar och maskiner och hyrde ny lokal i 257 Fountain St. Tidningens namn förändrades till ”Svenska Canada-Tidniingen” och publicerades av Flemming till år 1906,
(Fortsättning på sidan 6)
Receives Norwegian Medal
Mrs. Frank Eliason is shown
—Saskatoon Star-Phoenix
to be the first president. Mrs.
ning. Min kamrat hade aldrig ।here wearing the Minne Medal- Eliason, an Englishwoman, bara legat cch je (remembrance medal), she took over in 1943, and continued
klätt av sig,
bara legat ceh je (remembrance medal), she
lyssnat. Han hade tränat upp | received the other day from the sm horsel till det otroliga; det j Norwegian Red Cross, and she
The first united ef fort by a group of European nations to attract American tourists is being initiated by Denmark, Norway and Sweden.
The heads of the three national tourist organization met in New York witlvtheir American representatives and offic-ials of the principal Scandinavian carriers to map plans for a coordinated program which will present the tourist attrac-tions of the Scandinavian coun-tries as a unit rather than sep-arate entities.
It marks the beginning of a comprehensive program, to in-
elude joint advertising, film distribution, exhiibits and com-bined operations in the distribution of literature, publicity material, window displays and other promotional enterprises.
The Scandinavian Tourist Conference in New York will coordinate the enlarged program under the dircction of C. H. W. Hasselriis, Director of the Danish Information Office; Knut Olsen, Director of the Norwegian Travel Information Bureau and Birger Nordholm, Director of the Swedish Travel Information Office.
skylt vid vägen läser vi: “Affärs- eller bostadstomter till ^alu. Hänvändelse till Lillie Thulin.”
Carl Thulin avled 1932, tio dagar före 40-årsdagen av makarnas bröllop, på vilken dag en istor fest skulle ha hållits. Festen blev inihiberad, men Lillie visar med stolthet en vackert inramad adress, som från stadens representanter på festdagen skulle ha överlämnats till det svenska grundläggar-paret, men som då makan ensam fick mottaga, och vars stilfullt textade budskap utgör en mycket vacker hyllning till
dem. Och dottern med respekt: “När ker vilket kurage niskor hade 4 att
Lillie säger man betän-dessa män-komma hit
och börja ett liv så långt avskilda från civilisationen, måste man verkligen beundra dem.” Carl Thulin från Tryserum och hans maka Maria, född Johansson, från Kinnaryd höra till de stora namnen bland svenska pionjärer i Canada.
var ett par timmar sedan han 1 is holding the citation which hört det första vargtjutet j accompanied it.
långt, långt borta i markerna.
Kanske var det storvargen, gammelvargen i vildmarken, som börjat, och han hade fått
This was sent appreciation for president of the
as a token of [ her work as i
until this year, when it decided the need for the iliary was over.
The women established
was
aux-
pro-
svar från kring oss
flera håll. Runt omhördes nu vargarna
iliary of committee
the for
women’s aux-Saskatchewan Scandinavian
tjuta. Då hade ej norrmannen
uthärdat
ensamheten
då väckte han mig.
Allt närmare hördes vargarna oss i skogen, ej från lägret.
Jag visste vad det var snöstorm
och runt
längre,
närmare omkring
en kilometer
det betydde: i annalkande,
vargama tjuto ihop sig, i natt skonade de intet levande, i natt måste de mätta slina hungriga magar före snöstormen. Ve det högvilt de i natt fingo vind av, ve de ensamma människor, som i natt voro ute på vandring. Närmare, vildare, hemskare hördes tjuten. Så blev det på en gång alldeles tyst. Vi hade varg runt omkring oss. Men varför tystnade de, hade de fått vind av någon, var det oss själva det gällde? Knappast troligt så länge vi befunno oss inomhus.
(Fortsättning pä sidan 6)
War Relief, from January, 19-43. until this year.
This is the final chapter in the history of yet another women’s group in the province, which during the war years worked to send knitted com-forts and clothes to help allevi-ate the suffering of the civilian victims of the war in Scandina-via. Now the books have been closed and the final report shows it came into being in 1941, following the organiza-tiion of the provincial committee for Scandinavian relief. A letter received from Mrs. Daniel Steen, president of the Nor-
। vince-wide contarfs and material purchased or received from the Norwegian Red Cross was distributed, made up and re-tumed to the group in Saska-toon for packing, and sent on to Montreal.
Tabulated results of the ef-forts of the auxiliary show tnat in 1941, 825 garments was ship-ped to the Norwegian Red Cross; in 1942, 618; 1943, 482; 1944, 1,233; 1944, 257 sent di-rect by the Regina group, and in 1945, 4,463 were sent. During 1946, 348 garments and 8 cartoons of used clothing, shoes and quilts were shipped.
Cash oontributions were made to the Red Cross, and in 1943 Christmas parcels were sent to members of the Royal Norwe-
gian Navy in barracks in Eng-
wegian Red Cross in Montreal, ■ ]anji who would not otherwise requesting that some effort be have received parcels. In 1945 made to assist in Red Cross the auxiliary and its branches work, and as a result, the aux- | throughout the province assist-ihary was organized in Janua-|e<] jn the national cLthing col-ty, 1941, and Mrs. A. A. Ncl-1 leetion drive.
son, wife of the Swedish Luth- j
eran minister here, was chosen 1	— Saskatoon Star-Phoenix.