Sidan 4 THE SWHDI9H PRESS Torsdagen den 23 dec. 1947 FRÄMLINGEN . . . (Forts, frän sidan 1) lingen och nickade. — De ä mycke att ordna med till nog jul, för dem som har hem å hushåll, vill säja. — Har inte han dä då? frågade gubben. —- Näej, varken det ena eller andra, sa främlingen och smålog förläget. — Jaså, sa gubben och plirade undrande. — Hur kommer dä sej att han ä så långt ute i skärgårn nu vid juletid — säljer han någe? — Näej då, jag har inget att sälja. Att jag ä här ute nu, beror väl bara på en slump. Jag gick å loda nere vid en kaj i sta’n och fick se en ångbåt som var klar till avgång — å efter som jag inte hade något särskilt för mej, så tyckte jag att jag lika gärna kunde ta mej en liten tur ut i skärgårn. Jag gick ombord och löste biljett till sista bryggan di skulle angöra — å här ä jag nu. Så enkelt va de. — Jaa, sa gubben Sjöberg ■— nog ä dä enkelt så dä förslår, att bara gå ombord i en båt å lösa biljett till en brygga på en obekant ö, å så hälsa på hos obekant folk så här till jul --dä låter, som sagt, enkelt — men konstigt låter dä också. — Det kan jag inte finna, sa främlingen och tittade gubben Sjöberg stint i synen. — Hör på här: Jag är ensam i hela världen å sjöman till yrket. Jag ä van att fara å flacka omkring på egen hand bland främmande sen tog jag mej hem med båt till Göteborg. Jag längtade hem, si, till Sverige — till vem där, å vart, vet jag inte — för när jag kom till Göteborg, längta jag till Stockholm — å när jag kom till Stockholm, å gått där på drift ett par dar, då kom det på mej att längta ut till skärgårn, långt ut i skärgårn — å så hamna jag här. — Jaha ja. Har han varit på besök i nån annan stuga här på ön? undrade gubben. — Nej, det har jag inte. Det kom för mej bara, att jag skulle till den sista stugan här — å det gjorde jag också, sa främlingen enkelt. — Konstigt, sa gubben — hur en kan få för sej saker å ting. Har han varit länge borta från Sverige då? — Ja, många år inte hur länge, sa tankspridd — mitt — Jag vet främlingen minne rac- ker bara till 1917, dä jag blev utskriven från ett sjukhus i Brooklyn. Jag hade varit sjöman tidigare också, för di hade tagit opp mej året före, från cn flotte i Atlanten — det var va va mycke en kan få höra om mänskligt elände å lidande i de här usla krigen. Gumman Sjöberg, som pysslade med kaftet vid spisen och lyssnade intresserad till främlingens utläggningar, sade: —■ Säj, han som farit så vida å sett så mycke på sjön — nan har väl allri träffat våran Alfrid, en stor, ljus å grann pojke? Alfrid Sjöberg hette han, samma namn som far här. Han gick till sjöss vid tidiga år, men drunkna 1916, under förra Kriget. Dä hände nånstans i Atlanten, sas dä . . . — Ja, föll gubben in. — Dä var ett engelskt fartyg som gick under mä man å allt. Om dä var genom torped eller mina, visste ingen. Dä ä hela trättio år sen nu. Pojken var då tjugofem, å hade seglat hela sex års tid. I sista brevet han skrev, julen före, sa han att han skulle möstra av å söka ta sej hem från allt krigets elände. Han hade då sparat så pass mä slantar, att han skulle kunna läsa på styrman, skrev han. A va vi förstår, så var dä just på hem- — Charley Anderson, svarade främlingen — det vill säja — det var namnet jag fick på sjukhuset i Brooklyn innan Jag vart utskriven. Jag vet infe om jag hette det förut — jag hade inga papper å ingen minne då di hitta mej. De sa på sjuknu-set att jag skulle heta Charley Anderson för att jag var en svensk, sa di, att jag var svensk visste di för att jag tala svenska. Ja, jag tala ju engelska också förstås, men svenska tala jag bättre. De ordna så att jag fick papper på att jag var Charley Anderson. Det har jag hetat ända sen dess, ända sen året 1917. — Ja, sa gubben Sjöberg eftertänksamt — Charley Anderson, dä låter ju svenskt — dä gör dä. Har han allri råkat sonen våran, en stor, ljus å grann pojke — Alfrid Sjöberg hette han som jag? räcker gott tili; den räckte åt pojken våran — a Anderson ä ju inte längre än pojken, va jag kan se. Jag ska ta å bädda, jag, sa gumman. Gubben lyfte av sofflocket och drog ut soffan, medan gumman hämtade rena lakan inifrån kammarn. Sedan hon bäddat, tog hon och gubben god natt och önskade främlingen en god sömn. — Anderson å jag ska greja mä julgran i morron, sa guo-ben Sjöberg, innan han och gumman gick in i kammarn och tillslöt dörren. När främlingen blivit ensam i köket började Han klä av sig. Han kände sig nöjd och glad, men också rörd över gamlingarnas omsorg om en främling. Då han var avklädd, innan han släckte lampan som stod på bordet, kom han att se sig om i att han hade förlist 1916, under förra kriget — men blivit räddad å sen förlorat Våran Alfrid försvann å jag menar att dä . . — Äsch, sa gubben minnet ? ju 1916, Sjöberg. — Du menar väl inte att den här Anderson ä våran Alfrid? Våran Alfrid som var en så grann å stilig pojke. — Den här Anderson ä ju grå å härjad som . . . -— Ja, sa gumman — år å lidanden . . . — Äsch, fräste gubben — nu sover vi, å pratar vidare i morron ! köket, och hans ögon fäste sig läkarna sa på sjukhuset där i resan som han förolyckades. Vi Brooklyn. — Jaha, di fiska opp fick inget mer brev sen. Vi hör- mej ensammen mitt i Atlanten, sa di. Det var under förra kriget. Jag hade inga papper, ingen sjöfartsbok, ingenting — bara några gamla sura kläpal-tor på mej — å jag var med vetslös när di hitta mej. Men de oss före överallt, men ingen visste något. Främlingen satt tyst i tankar. Gumman dukade fram kaffekoppar och fat, sockerskål och gräddsnäcka — skivade upp av det nybakade att jag var sjöman, det förstod brödiatet fullt. dom på allt, sa dom på sjukhu- — Hör du, brödet, hela folk och platser, månar sen, var sidan jordklotet me, å nu ä jag å vinterkyla. — Jaså, han För ett par jag på andra i sol och vär-här i mörker set där jag hamna. Fast jag gumman visste ingenting å minns ingen- kanske ' sa den Sjöberg till främmanae ä sjöman, gubben — å vittbefaren också efter va jag kan förstå; dä förändrar ju saken. Har han mönstrat av nu då? — Ja, sa främlingen — jag mönstra av neri Sydamerika — ting före 1917. Att jag minns, att det var det året då jag blev utskriven från sjukhuset, det kommer sej därav, att sjukhusfolket sa det, å att dä var det året som Amerika gick med i förra världskriget. Det behövdes sjöfolk då, så jag mönstra genast på en amerikansk båt. — Jaså, jaha, sa gubben Sjöberg med ögon och öron på helspänn. — Dä ä då på tok rakt kanske vill ha något stadigare till livs? — Nej då, sa främlingen — jag är inte alls hungrig — det räcker gott med de som ä — jag åt ett mål på båten. Gumman slog i kaffe, satte sig sen tillrätta vid bordet och bjöd dem vara så goda. Främ-ligen doppade med frisk aptit och det var tyst en stund. — Vad heter han? frågade gubben till sist. Merry Christmas and Happy New Year KARI JEWELLERS 187 East Hastings St. Kan inte påminna mej, sa a^er Vjd den gamla nötta sek-framhngen och ruska stilla pa retäru Han tassade fram till huvudet. Iden — tittade tankfull på de ! urblekta tygblommorna 1 den | blå vasen, lj'fte upp den klum-ipiga porslinshunden och beskå-idade den noga från alla håll, i Han ruskade fundersamt på hu-| vudet när han ställde tillbaka — Näej, sa gubben. — Han förliste ju redan 1916, å Anderson minns ju ingentingen, fö- 1 re 1917. Man drack tyst ur sin påtår och främlingen tackade för un-fägnaden. Medan gumman Sjöberg dukade av bordet, säg främlingen sig omkring i köket. Hans blickar dröjde vid en nött och skamfilad eksekretär, rid bortre väggen. På sekretären stod en blå vas med några gamla färgbleka tygblommor i, och där bredvid en ljusbrun, klumpig porslinshund — fingrade tafatt på tygblommoma i den blå vasen, lyfte på den bruna porslinshunden och betraktade den noga. Gumman, som följde honom med ögonen, log litet förläget och sa: — Dä där ä gammalt skrot som jag haft mä från mitt föräldrahem. Dä ä så gammalt så. Vi ha gömt dä som minne, å för att dä ä så naturtroget gjort. Ja, sekretärn, hade gubbe mä sej i boet när vi gifta oss. — Jaa, inföll gubben. — Den och liggsoffan här, å stolarna å bordet — men sängen i kammarn å byrån, å lite annat småkrafs, hade gumman mä sej. Dä va ju inte så hävet, men räckte gott åt oss då för tiden, å räcker väl också nu vår tia ut.. Vi ä gamla vi — jag ä sjut-tisex å gumman sjuttifyra. — Jaa, sa gumman — de räckte för oss, både oss å pojken när han var hemma. Pojken han låg där i utdragssoffan, han. Den räckte gott åt honom. A porslinshunn där på sekretärn som han nyss titta på porslinshunden på sekretärn. Sedan släckte han lampan och kröp till kojs mellan de rena, vita lakanen, drog täcket över axlarna — och kände sig lyckligare än någonsin. Men i två-manssängen, inne i kammarn iågo gubben och gumman Sjöberg tysta, sida vid sida. — Du Ålfrid, viskade gumman plötsligt. — Tyckte du inte att dä var konstigt mä den här främmandes upplevelser: — den var pojkens käraste sak; han var så dann i den han var liten — å allri att slog sönder den heller. Främlingen ställde tyst leK-när han och varsamt tillbaka porelinshun-den på sekretärn, och återtog sin plats vid bordet. — Neäj, sa gubben Sjöberg — här sitter vi å pratar, å tiden lider. Klockan ä närmare elva å Anderson ä kanske trött å vill lägga sej. Ja, sa gubben och skrattade — jag tar ju för givet att Anderson ligger kvar här — han kan väl inte ge sej ut i busvädret å nattmörkret heller. Å mej veterligt, så finna dä ingen mera än vi här på ön, som kan härbärgera • honom. Han får väl ta dä som vi har’et — mera kan vi inte göra. Främlingen tackade tyst och tilläde, att om det gick för sig, så ville han gärna stanna har under hela julhelgen. Jag har pengar, så att jag kan göra rätt för mej, sa han. — Ja bevars, visst går dä bra, sa gubben Sjöberg. — Mat å dryck har vi så dä räcker — å förräxten, som jag sa. så får han ta dä som vi har’et. Va sjutton, han ä ju sjöman, vetja, å van vid det som enkelt ä. Da grejar sej allti! — Han får ligga i utdragssoffan här. Där har ingen legat sen pojken var hemma. Den EMPIRE CAFE HASTINGS NEAR CAMBIE from your old Friend MILTON GOOD OLD - FASHIONED TURKEY DINNERS, ALSO DELICIOUS, TENDER STEAKS Klokskapen. 8-åringen tycker: Min far är mycket klok, han vet allt. 14-åringen: Min far är inte så klok som jag trodde. Han vet inte allt. 18-åringen: Min far vet inte så mycket. Jag vet mer än han. 22-åringen: Min far är gam-calmodig. Han förstår inte den nya tiden, d. v. s. mig. 30-åringen: Jag börjar undra om far inte hade rätt ibland. 40-åringen: Min far var verkligen en klok man. Jag inser nu att han hade rätt i det mesta. 50-åringen: förstår jag min far helt och hållet. Han hade alltid riktiga ståndpunkter och sunda principer. — I går kväll när vi var ute och gick, lade hon armen om mig och började sucka och stöna. Tror du hon är förälskad i mig ? — Nej, men hennes skor är för små. Seasons Greetings to our many S A PARTY is more fun at Smorgasbord 5-8 p.m. Nightly (Except Sunday) Reservations MArine 8923 US SMORGAS- BORD. Apart from the sixty-odd, carefully prepared foods, tastefully arrayed on the Help-Yourself table, the atmosphere is quiet and congenial. Flickering candlelight, snowy white linen tablecloths, charming waitresses, who wiil assist you in every way, and a smartly decorated room are all yours at Henri's famous smorgasbord . . . UNEMPLOYMENT INSURANCE COVERAGE EXTENDED (Authority, P.C. 4854. dated December 3rd, 1947) ON AND AFTER January, 1st 1948, every em ployee in insurable employment paid by the month whose annual renumeration does not ex-ceed $3,120.00 will be insured under the Unem-ployment Insurance Act. AT PRESENT those paid by the month whose annual renumeration is $2.400.00 or less are insured under the Act. THE CHANGE will not effect the coverage of all hourly, daily and piece rated employees and those paid on a mileage basis, who will continue to be insured regardless of earnings. WEEKLY RATED employees whose earnings are expected to be $3,120.00 or less per year will continue to be insured under the Act. UNEMPLOYMENT INSURANCE COMMISSION J. G. BISSON. Chief Commissioner R. J. TALLON, C. A. L. MURCHISON, Commissioner. Commissioner.