NYA SVENSKA PRESSEN
No. 50	Vancouver. B. C., Torsdagen den 18 dec. 1947	Vol. X
i ängslan din modere bon,
vandrat i många år trött och frusen,
fjärran från sagornas nejd som står smyckad med juleljusen,
där hon, Fortuna, så grym och snål,
Av PAUL MYRÉN
g
kyrkosången.
tiU
Kanske
du
ensam och
förr,
Brödet är mjukare
då än
det till några julbrasor.
rv Lin iiagia juiurabiM.	$
— Ä, tack, å tack! Hennes g
g
njutningsstund
musikens
snyftar lyssnar
blir som och
tag i en repstump och gick bort till kvinnan.
— Jag ska hjälpa er att surra fast dom jag, å alltid räcker
delte Även julen delte
Bellmangossarna själva kommer att servera lutfisk gröt vid ert bord, så kor?!
gott humör, då årets julkorn- 3 mers gått fin-fint och skinn-1S pluskan tyngde som en gråsten ।* i vänstra byxfickan. Han fick ।8
glädje var märkbar.	K
— Håll till godo, sa han när det var färdiglassat. Här, Put- • g te, får du en liten julslant ock- w så, och ur en av tröjans många 1S
Med händerna i byxfickorna gick Söderman från Blidö och makade med storstövlarna ihop resterna efter julgranskommer-sen och sedan knäppte han makligt upp den yllefodrade skinnjackan och drog fram en bastant silverrova. Snart halv åtta och senast klockan sju skulle lastbilen varit där och hämtat skräpet, för klockan sju på kvällen skulle platsen vara städad och snygg igen, enligt polisförordningen. — Men dom kom väl.
En enkel kvinna med en liten frusen parvel dragande en kälke stannade betänksamt framför en trave julgransfötter, hopspikade av plankbitar och som blivit över.
— Ja, de där kan ni ta me er på kälken om ni har lust 11 ropade han och viftade med den 1 barkade näven, för han var vid i
g g
fickor fick han upp en krona, som han räckte pojken.
— Men snälla herrn! — Då måste du allt ta i hand å tacka den snälle fabrom också!
— Ja, ja, tack ska du ha, men det är nu jul bara en gång om året.
Med förenade krafter hjälptes mor och son åt med att dra hem fyndet och Söderman vände sig mot en medelålders herre, som kom fram ill honom.
— Den enda ni har kvar? frågade han och pekade på en medelstor gran, som stod lutad mot väggen.
— Jo, men, å snart är också den borta. De går an att tan för tre kronor om den passar. Jag har fått en femma för samma storlek förut i dag.
Mannen drog handen ur byxfickan, där några lösa mynt skramlade.
— Var så god, sa han och läde tre kronor i Södermans ku-pade hand.
Men nu hade en mörkklädd och smärt dam stannat vid granen. Så tog hon den med sig och kom fram till de båda männen.
— Ja, sa hon, jag får väl ta den här då. Vad kostar den?
— Njaa, sa Söderman, den är allt såld nu.
— !?! Hon fick en het rodnad på kinderna. Men jag gick ju förbi här alldeles nyss, då jag så goitt som bestämde mig, fast jag först ville se om det fanns några granar kvar uppe vid Kariaplan, fast där hade dom redan slutat försäljningen, då alla granar var slut.
— Tro jag det, sa Söderman, så ont om granar som det varit i år. Men det är så si, att den som kommer först till kvarn får först mala.
Så kom lastbilen och han fick annat att tänka på.
Hon såg sig villrådig omkring och gav mannen, som berövat henne en del av julglädjen, en snabb blick.
Hon bet sig i undeläppen för att hejda gråten, medan en liten hand nerv7öst trummade pa väsklåset. — Vad skall jag göra, mumlade hon för sig själv och gick några steg fram och tillbaka.
— Säg . . . säg, sade hon tvärt, jag betalar gärna dubbelt mot vad ni givit, bara jag får en gran.
Han stod där så otäckt lugn och betraktade henne och Inte ens den heta oron för att han skulle avvisa hennes förslag och som brann på djupet i ett par stora, havsgröna ögon, kunde beveka honom och han skakade långsamt på huvudet.
— Jag är ingen julgransför-
En God och Fr öjde full Jul
Skimrande, soliga tankar gå skyddande vakt kring tjällen: varest de snöiga furorna stå hemåt i julek\ällen, hemåt till Sverige, ditt fosterland, minnenas tempel på klippig strand, landet det härliga, kära — vikingalandet i höga Nord, svenskarnas fräjdade fosterjord, gammal och rik på ära.
Kanske du byggt dig på fjärran strand »lott, »om i solen skimra, lärt att med ungdomens kraftiga hand framtidens borgar timra.
Även om lyckan var huld och blid vandrar du gärna i julens tid hemåt pa tankespangen: dröjer vid stugan på kullens krön,

Tjusande minnen dig möta där: minnet av barndomshärden, älskande fader och moder så kär, när du var ung i världen;
minnet av julen en festlig kväll, glädje och lekar i pyntat tjäll julgran och barnafröjder, under en stjärnhimmel, nordisk, blå — aldrig var julen så skön som då, ypperst av sällhets höjder.
ej saktterna lika?
om ömklig och arm din lott, har härliga minnen blott, ej skatterna lika.
rätterna bättre smaka,
lockande, öppen står rikemans dörr, sockrad är tiggarens kaka.
Hjärtan, som hårdnat i självisk strid, känna en fläkt av den sköna frid, högtiden ymnigt bringar.
Aningsrik, frälsande, mäktig då — även om jorden är kall och grå — Betlehemshymnen klingar.

säljare sade han hårt.
Fortfarande såg han på henne och det var som om hennes blick långsamt slocknat. Han såg upp mot de svarta trädgrenarna, där en stor ljusglob hängde som en kall vinteimåne och han undrade, om det var det likvita ljuset, som just träffade hennes ansikte, som gjor de henne så blek.
Hon undvek hans blick. Kände sig ett ögonblick kränkt likt en kvinna, som kommit med ett skamligt förslag, men fått det avvisat.
— Tja, ingenting att göra åt saken, och han hörde en suck
när hon vände sig om och gick.
Men hans röst hann upp henne och frågade:
— Har ni barn?
Hon saktade stegen och vände sig om. Vad angår den saken er? sade hennes blick. Men så förstod hon vad han menade och gick honom närmare.
— Ja, sade hon med en varm timbre i rösten, jag har en flicka, som sitter hemma och väntar mig. Men ni själv — hon gav honom en hastig blick — har också ni kanske barn, som sitter där hemma och väntar ! att deras pappa ska komma 'hem med julgranen? Då är ju
Bellmankören ger konsert och bjuder på stor festmiddag.
Det är nu på söndag afton som Bellmankörens andra årliga konsert och lutfiskmiddag går av stapeln i Hastings Auditorium, 828 E. Hastings St., med början kl. 6. Vi önska framhålla för våra värderade läsare att denna tillställning förtjänar att uppmärksammas av alla, av två tungt vägande orsaker — den ena att här bjudes på ett rikt matt av den goda traditionella svenska julmaten följd av en
värld, vilket säkert skall ge varje besökare riklig tillfredsställelse ; och den andra att den präktiga Bellmankören, som året igenom flitigt arbetar och villigt sjunger för oss, därigenom bidragande i mycket hcg grad till att höja vårt skandinaviska kulturliv härute, förtjänar att understödjas i denna deras egen festtillställning. Det
med och uppmuntra dem. I fjol var det något trångt vid borden och har man därför detta år hyrt Hastings Auditorium, där man utan trängsel får plats för så många fler. Men låt oss se till att varje plats blir fylld.
Bilden härovan togs senaste midsommar vid en festmåltid som av Bellmankören anordnats å Henri’s Grill efter den gemensamt med Svea Manskör 1 Seattle hållna konserten på Hotel Vancouver.
Från vänster: Bellmankörens dirigent, Mr. Otto Kempf och Mrs. Kempf, Mrs. Jackson och presidenten Mr. Harry Jackson, samt den besökande Svea Manskörs dirigent, Mr. C. H. Sutherland och hans fru.
saken lika illa.
Frågan tyckes kasta honom långt tillbaka i tiden och han såg frånvarande långt förbi henne.
— Nej, nej, svarade han tiil sist och skakade åter på huvudet, det var länge sen mina bara satt och väntade på mig. Kur gammal är er flicka Y
— Tre år.
— En förtjusand ålder. Och vad hetei- hon?
Vad hennes flicka hette kunde väl inte. ha något intresse för en vilt främmande person, tänkte hon, men svarade ändå:
— Liss-Mari.
— Vackert — och ovanligt, tilläde han.
— Adjö, sade hon och böjde på huvudet.
Han såg på sin gran.
— Ett ögonblick, sade han. Ta granen, hon får den Liss-Mari, av mig, för jag har ju inga barn som väntar på mig.
Hon förstod inte . . . Hennes ögon blevo stora, frågande och glänsande.
— Menar . . . menar ni att jag får överta den? Men det vore väl förtjusande älskvärt av er! Men visst ska jag betala den, något annat kan aldrig komma på frågan. Hon knäppte upp väskan, men han satte upp ett varnande pekfinger.
— Villkoret för överlåtelsen är, att jag får skänka er flicka den.
— Men . . . och hon smålog förlägen, ni har ju inte den ringaste anledning att skänka oss en gran. Jag är er ofantligt tacksam även om jag får köpa den.
— Hör nu min nådiga, om en sån här liten spontan vänlighet, som kostar mig futtiga tre kronor, kan bereda också mig en liten glädje på julafton, sä bör ni inte neka mig den. Jag har inga småttingar, som får julen förstörd, för dom inte får någon gran, för min jul kommer att firas solo och därför tar ni nu granen och så talar vi inte mera om den saken. Men hur ska vi nu få hem den? Bor ni långt härifrån?
— Odengatan, vid Valhalla-vägen.
— De va värre de, för inte orkar ni bära den hela vägen och någon bil blir inte lätt att få tag i.
— Får jag ta den då? frågade hon leende och hänvisade på granen.
(Fortsättning på sidan 6)