Sidan 4
THE SWHDISH PRESS
Torsdagen den 4 sept. 1947
Attio kilometer i timmen
Av MARIA
Den unge mannen i nersmutsad. overall kröp smågrälande kring bilen som stod vid en dikeskant mitt i skogen. Den unga flickan stod vid motsatta sidan av vägen och sparkade stenar i en vårlig rännil, som
OLOFSSON
gen, men Sonja vände sig inte om. Den lilla blanka bilen försvann med god fart och i så-
glatt porlade.
— Det där tjänar ingenting, sade hon. Kärran är sa sönder som den kan bli. Jag sa ju hela tiden att du inte skulle hålla så hög fart. Men du ville förstås visa dig pa styva linan, och så gick. det som det gick.
— Sonja! du skall vara rättvis. Du tycker om att åka fort, och vem vill inte visa sig pa styva linan för dig!
Flickan skrattade litet. Hon såg mot himlen, som var kall i färgen.
— Hur långt kan det vara till närmaste telefon ? Hon gned händerna mot varandra och till-lade: — Jag är tyvärr i dag inte klädd för camping, i en rätt så spetsig ton.
— Det ligger en filt i bilen. Kryp in där, är du snäll! Jag skall rekognosera terrängen. Det är klart att det måste finnas en gård i närheten, eller någon som kommer förbi, eller . . . Hör du Sonja, har du aldrig varit med om ett litet biläventyr förr?
— Jovars, men då har det varit frivilligt. Du tvingade mig med på den här.
— Tjänar det någonting till att vi grälar? Kärran är usel och jag ännu uslare . . . Men ser man på! Hallå, Hallå! Harald Wiehse satte upp handen just som en liten skinande ny sportbil skulle köra förbi.
Inom de närmaste minuterna var så väl Sonja som bilen presenterade för nykomlingen som skakade på huvudet åt den senare.
— Det finns en service ett par kilometer åt andra hållet, sade han. Fröken Bergéus får gärna åka med mig. Jag skall direkt tillbaka till stan.
— Tack, ingenjör Harner! Då skall vi hoppas att det ordnar sig för dig, Harald. Tack för i dag!
— Du behöver inte vara så förtjusande ironisk, väste Harald, när han flyttade över filten och en oupptagen chokladask till sportbilen.
Han blev stående mitt på vä-
dan sak var inte Sonja rädd för farten. Harald Wiehse, som varit stolt över sin begagnade kärra han efter mycken sparsamhet kunnat köpa, och ändå stoltare över att han fått Sonja Bergéus med pa provturen, kände modet sjunka i kapp med termometern. Det blåste snålt. Han gick långsamt framåt vägen. Händerna höll han hårt knutna i fickorna. Det retade honom att de skulle spått rätt, som spådde otur, när han började uppvakta den vackra Sonja Bergéus. Hans systrar, sa klart, de ansåg inte att en sådan lyxkvinna passade i två rum och kök! Han hånskratta-de för sig själv. Han hade inte ens råd med den standarden ännu! Bilen hade han köpt på spekulation, för att uppehalla tiden. Så usel som kärran tycktes vara, fick han väi inte igen vad han givit för den.
Han drog fram till en boningshus. Ett milt ljussken silade ut på sidorna om en spjäl-jalusu. Tänk att de ännu hade sådana på landet!! Da han knackade på köksdörren hörde han det aptitretande fräsandet av pannkaksmet på en het lagg. En flicka med vit snibb över det tydligen nytvättade håret । vände sig från spisen, då Harald Wiehse steg in.
— Nu bränner du upp den, Bojan! ropade någon inifrån ett rum. Jag visste väl att du 1 glömt konsten därinne på det dumma kontoret i stan.
— Sch, sade “Bojan” och blev om möjligt lite rödare. Henne ögon mötte Harald Wiehse, och det fanns så mycket humor i blicken att det underlättade hans berättelse om bil-missödet. Han hade tyckt att Sonja var fullkomlig, men nu ertappade han sig med att önska att bon haft en gnista av denna humor nyss. Här på gården var det tydligen inte motorstopp! Självfallet togs han utan vidare in i de fräsande pannkakornas gemenskap. En drägnpojke skickades till bilreparatören med noggranna order att inskärpa nödvändigheten av att bilen gjordes klar så fort som möjligt.
— Jag måste vara på konto-
LOOK AT YOUR HAT — EVERYBODY ELSE DOES!
MANLY
HAT SHOP
STETSON — BORSELINO
318 West Hastings St.
Phone: MArine 8618
HOTEL AUSTIN
On Granville near Davie Street.
200 Rooms. When in Vancouver stay at the Hotel Austin.
“There is a Difference"
Mr. & Mrs. F. A. LIND Proprietors.
Phone: MArine 7235
HOTEL WEST
444 CARRALL STREET FRED MARCHESE, Manager
Moderate Rates -
- Centrally Located
THE SWEDISH PRESS 427 Hamilton Street, Vancouver, B. C.
Enclosed please find $............... for	renewal of
my subscription.
Name: ..................................................
Address: ...............................................
(You may send $2.00 for one year’s subscription in Canada and $2.50 to any other country.)
ret i morgon bittida, sade Harald.
— Ingeborg också! svarade modern. Hon reser med tåget i kväll Det går att få låna en cykel.
Först senare fick han veta att de hette Gudmundsson och att Ingeborg bara varit hemma över helgen. En yngre syster och fadern förde ordet. Modern stickade, tittade då och då upp, och nickade bifall.
Då det visade sig att felet på bilen var lätt avhjälpt var det också självklart att Harald bjöds att stanna över natten, och att Ingeborg skule åka med honom nästa morgon. Allt var så tryggt och så trevligt hos Gudmundssons. Harald jätte-trivdes, men det var kanske tur att inte Sonja var med. Han själv tänkte inte något vidare på hurudana tapeterna och möblerna såg ut. Familjen behövde ingen sådan bakgrund för att komma till sin rätt.
Under bilturen nästa morgon, räddade Ingeborg Sonja Bergéus’ gråa handske, som fallit ned på golvet, från den farliga närheten av en oljig trasselsurr. Harald rodnade och stoppade den i fickan.
— Ni blir väl inte rädd om jag sätter upp farten? Vi är sent ute.
— Visst inte, jag brukar köra fort själv. Det är bara för tillfället vi är utan bil. Far vill vänta till de nya kommer. Men en gammal kan vara bra den med, tilläde hon överskylande. Harald bet sig i läppen. Han protesterade inte då hon bad att få sitiga ur, så fort de kom fram till stan. Begrep hon sig så bra på bilar, var det klart att hon skämdes för hans åk. Det rar bäst att genast annonsera den till salu. Handsken skulie han sticka in i en blombukett, och samtidigt styra om blommor till fru Gudmundsson. Han hade knappt råd men vad betydde det.
Då fröken Ingeborg sagt adjö blev han medveten om att de inte kommit överens om att träffas. Det var ändå hans enkla skyldighet att tacka . . . Men hon försvann i strömmen av arbetande kvinnor, som rann fram på trottoarerna.
Hansken låg i flera dagar på Haralds skrivbord. Han borde ju ringa, men något bjöd emot, något hade gatt sönder. Sonja hade rätt, han hade kört för fort.
Då ringe Sonja en kväll.
— Jaså, du har tagit reda på handsken! Att du inte ringt! Vi kan väl träffas? Nu är väl bilen lagad! Har du sålt den? Nej, vet du! Jag som glatt mig så . . . Harald lade på luren med en känsla av lättnad. Då allt kom omkring behövdes inga blommor, man lade på mikrofon, och så var allt slut. Han lade hansken på posten samma kväll och undrade hur han nu skulle få tag i Ingeborg.
Sommaren nalkades med stora steg. Det måste vara mycket vackert på landet med sy-rén och hägg och körsbärsblom framför en gammal gård. Harald tog tåget ut till den lilla stationen två lördagskvällar å rad, utan resultat. Det fanns ett litet hotell där och han for dit igen. På söndagskvällen träffade han Ingeborg på resa in till stan.
— Jaså, ni åker också tag! Far har hämtat mig med bilen en tid, men i dag är den sönder. Han kunde inte styra sig utan köpte en gammal. Men bevare oss!
— Jag säger i stället tack, sade Harald lågt. Två gånger har den varit orsak till att vi träffats. Jag började misströsta efter flera misslyckade expeditioner.
— Men varför ringde ni inte? Det lät självfallet och så hänförande tryggt, men ändå visste inte Harald att hon inte väntat någon påringning. Han var glömd!
— Åh, bara för det är så lätt att lägga på en telefonlur, sade han. Jag råkar tycka förfärligt mycket om tunna pannkakor.
Då skrattade hon, och ögonen glittrade av humor. De kom överens om att träffas igen.
Några veckor senare sade Harald en kväll till Ingeborg:
— Undrade du aldrig över den där grå handsken?
Han stack sin arm under hennes och grep hennes hand.
— Jag trodde att jag höll av henne, sade han lågt, men hon reagerade inte på rätta sättet i motgången. Är du rädd för fattigdom, Ingeborg?
— Vi kan väl inte bli fattiga! .. . Äsch, jag skall inte säga alltsammans.
— Du menar att vi är rika för att vi haller av varandra.
a
Vitt mot svart
Av HARRY BLOMBERG
Mark Twain har i sin odödli-bok Huckleberry Finn givit
en så blodig ironisk bild av det vita översitteriet mot “niggrar-na” att ingen amerikan borde kunna glömma den. Han later t. ex. Huck Finns obotliga fyllerist till far utbreda sig över det bottenlöst oförskämda i att en neger rent av kan bli professor. Till yttermera visso framställer han negern Jim som bokens snart sagt enda vettiga, hederliga och kultiverad så tillvida att han mitt i sin rörande vidskeplighet har en mycket klar bild av sig själv som fattig, syndig människa och en stor förmåga att skilja på väsentligt och oväsentligt.
Det krävdes mod av Mark Twain att på sin tid skildra en neger på detta sätt. Det krävdes mod även av Harriet Beech-er Stowe att skriva Uncle Tom’s Cabin.
Men det krävs fortfarande mod att försöka rasera rasfördomar. Vår egen duktiga skådespelerska Ingrid Bergman handlade modigt, när hon protesterade mot att negrer vägrades tillträde till en teater i Washington där hon spelade. Hon riskerade en film- och scen-stjärnas viktigaste kapital: populariteten. Och Sinclair Lewis, som i sin sista roman tagit upp negerproblemet, har väl också redan fått sina fiskar varma från det vita håll, där man ser rött, så snart man ser svart.
Nyligen har vårt eget högst vita Sverige snuddat vid negerproblemet på ett ganska intressant sätt. Nere i Malmö låg en amerikansk båt och några av negrerna ombord svängde sig i dansens virvlar med svenska flickor på en offentlig lokal. Detta förtröt en del vita besättningsmän från samma båt (eller en annan amerikansk an-gare) så, att de överföll negrerna. Den svenska publiken tog negrernas parti.
torgför sina oförgripliga meningar om tidens och dagens problem. Det är en dialog med mycket dramatik som oftast jävar föreställningen om att vi skulle vara ett trögt folk. Däremot understryker den Gustav Vasas ord om att vi är ett folk fullt av hetsigheter.
Här skriver nu t. ex. “Svenska flickor” att de tycker gräsligt synd om negrerna som blev överfallna. De beklagar bara en sak: att de inte haft möjlighet att ta fast de vita besättningsmännen och rulla dem i tjära och fjäder. Man riktigt ser hur de spänner naglarna och frossar i tanken på att förvandla amerikanerna till skrattretande fjäderfän enligt den urgamla lynchningslagens sadistiska reg-ler. I sin rättfärdighetsi ver — som för dem själva är ren som snö — är de med andra ord beredda att göra sig själva svarta som tjära av vedergällningstörst.
Da upphäver “Svensk-amerikan” sin röst och ber att få erinra om att han sjalv varit i

frlSCRIPTIQN DISPLNSARv.
COR.NANAIMO AND CHARLES STS.
VANCOUVER,B.C.
DINE FOR PLEASURE . a t the
PALL MALL CAFE\
366 W. Hastings Street
NORTHWEST SHEET METAL LTD.
— Plumbing & Heating — 2270 E. Hastings — HA 2533 Vancouver, B. C.
1
MODERNIZE TAiLORS
Material, Workmanship and Fit Guaranteed.
West Pender — MAr. 0610
Staterna och gerproblemet. emot känner gjorde det så
råkar känna ne-Herrskapet där-det inte. Om de . . . Vafalls! hoj-
tar några “Svenska sjömän”. Herrn ska inte försöka med oss inte! Vi ha varit överallt i Staterna, och vi vet att värre nazistiska fähundar än de där vita negerplågarna finns inte. För resten, slutar de sin replik, skulle vi ha lust att be herrn
GILLEY BROS LTD.
(Established 1887)
COAL and BUILDERS’ SUPPLIES
komma med oss bakom ett tag.
knuten
När svenska sjömän ber nå-
gon “bakom knuten”
Ungefär samtidigt gjorde stockholmspressen stort nummer av att en ung neger, som påstods vara sinnessjuk och livsfarlig, hölls inspärrad på en båt i Värtahamnen, belagd med nästan osannolikt grova järnbojor. De svenska hamnarbe-' tarna blev så arga, att de funderade på att nedlägga arbetet så framt negern inte befriades., Han befriades och fördes till sjukhus.
För svenskarnas vidkommande verkar denna reaktion riktig och sund. Det är riktigt och sunt att ta de överfallnas parti, i all synnerhet om de är i min-dretal som negrerna i Malmö. Det är renhårigt att stå på rättens och billighetens sida, inte minst om det gäller en ensam ung neger från ett främmande land. För den delen skulle man alltså ha skäl att vara glad över reaktionerna.
Men! Tyvärr är dessa historier inte fullt så enkla och ljusa som man ville tro. De kan tvärtom komma en att falla i funderingar över den fantastiska härva av ont och gott, sunt och sjukt, storsint och lumpet som kallas mänsklig natur.
Ty båda händelserna utläste en ström av insändare i pressen av den mest förbryllade art. Tidningarnas insändareavdelningar är alltid det mest intressanta i pressen. Där får man den bästa inblicken i allmänna reaktionssättet och den säkraste mätaren på folks egentliga motiveringar. Vän av ordning och rättvisa; Ärlig svensk och Sann demokrat framträder helt omedvetet i bara skinnet och
Älskade, då kilar vi upp till mina systrar med detsamma och
talar om det!
— Ånej, svarade Ingeborg, de kommer bara att säga att det gått för fort. Hur var det du sa? Åttio kilometer i timmen!
— Systrar tycker alltid att det går för fort, men nu vill jag inte tänka på det som varit, mellan henne och mig gick det sönder, men räddningsbilen fanns till hands. Följ med nu! Vi kan kanske få lägenheten.
Ingeborg satte upp sin pikanta näsa och genmälde kvickt:
— Två rum och kök! Vi har inte råd med mer än ett, och kokvrå! För vi ska förstås ha bil — en .bättre, begagnad!
— Utmärkt! Med rätt mas-cot! Men du får inte köra fort, om du är ensam!
Harald var djupt allvarlig och drog hennes arm ännu hårdare under sin.
glider
tanken av sig själv till präktiga vänstersvingar och fina upper-cuts, konstfärdigt avbrutna av en och annan dansk skalle. Dis-kussionsmetoden är på ett sätt praktiskt, ty den kräver ju ett minimum av logik. Dar fick du, och vad säjer du nu då? Klar med problemet, hit med nästa!
Om knuten stiger då fram den stillsamma, eftertänksamma figur som heter “Rättänkande medborgare”. Han påpekar hövligt att han mycket väl förstår såväl flickorna som svensk-amerikanen och sjömännen. Det är ytterst obehagligt med rasfördomar och själv är han den förste att ta avstånd från dem. Men å andra sidan kan han ju inte blunda för deras existens. Dessutom: har damerna oCh herrarna verkligen tänkt sig in i dessa mycket sammansatta problem ? Givetvis är det beklagligt att negrer skall överfallas. Ä andra sidan måste det sägas, att även om vårt svenska folk visar avsky för sådana tilltag, så älskar detta samma folk inte biandblod— mulatter. Men i Sverige föds emellertid efter snart sagt varje fartygsbesök med färgad besättning en del mulatter — produkter a v sammanträffanden mellan negrer och tanklösa svenska flickor på exempelvis danssalonger. Vad blir det av dessa barn? Hur behandlas de?
Då blir flickorna litet slokörade, men här nickar svenskamerikanen välförståndigt och sjömännen kavlar ner skjortärmarna och tar sig om näsan.
NEW WESTMINSTER, B.C.
— Phones: 15-16-17 —
Inte klokhet, ty den varan har han, om det vill sig väl, åtminstone småklokhet. Inte heller moral — han är alldeles kolossalt moralisk och kan citera versen om “Vad rätt du tänkt” oklanderligt. Vad han saknar kan sägas i ett ord: kraft. Om han råkar förirra sig in i ! en danssalong och där blir ett slagsmål mellan vita och svarta, nöjer han sig med att konstatera att det var just vad han väntat. Om han råkar se en ung neger i bojor eller ett mulattbarn, så lägger han inte ner sitt arbete för att få negern fri eller barnet bättre behandlat. Han är allas vårt eländiga moraliska dödkött och i sin passivitet lika farlig som de vilka vill lösa problem med tjära och fjäder eller danska skallar.
Hur skall vi få en smula krut i den här paraplyfiguren, som till på köpet rätt ofta medger (försiktigt och lågmält) att han är kristen? Världen stork-nar av problem isom man försöker lösa med knytnävar och tjära, dansa sig ifrån eller resonera sig undan. Rasproblemet är bara ett av de tusen. Intet av dem blir löst, om inte den vanliga, hyggliga, små- och ef-terkloka medborgaren slänger sin försiktighets-paraply och griper mursleven fast besluten att bygga en ny värld!
The Diamond Club
riAPPY BIRTHDAY:
Ralph Blomquist, 13, Sep. 6;
Jean Sixten, 16, Sep. 6;
Rita Holmstrom, 14, Sep. 6;
Och med en hövlig hälsning gåri Violet yickson, 9, Sep. 7; Hön rntton L-'inrio w» nowrn vrm  	—	. _
den rättänkande medborgaren
vidare till nästa hörn.
Onekligen har han satt fingret på en öm punkt och han vet det ock. Det syns på hans rygg, där han går med små vis-manssteg. Han vet det så väl, att han diskret kråmar sig i skyltfönstren. Djupt nere i hans medvetande rör sig med stilla vällust hans klokhets mätta bo-aorm, som sväljt ännu en problemkanin.
Ibland är han du och ibland är han jag. Vad fattas honom?
Betty-Ann Granholm,
10, Sep. 8;
Carl Hagman, 15, Sep. 9;
Torsten Mernes, 9, Sep. 10;
Pauline Johnson, 12, Sep. 10;
York Roland, 14, Sep. 10;
John Erik Helsing, 11, Sep. 11;
Ruth Nelson, 17, Sep. 11;
Helen Brandbeck, 16, Sep. 12.
Farbror Olle.
— Är du inte färdig än, Eva? Vad är det som tar så länge?
— Blixtlåset. .
NEW WESTM1NSTER
Fraser Valley Properties
Correspondence promptly attended to.
346 Columbia St. Ph. 2747
New Westminster.
$
£
Come to the
‘Just Good Food’
NOLAN & COTTLE, Prop.
Phone:1553 N. W.
FRASER CAFE
738 Columbia Street New Westminster
Paterson Funeral Home MRS. A. H. PATERSON Directors of Funeral Service
538 Eighth Street Phone N.W. 241
SATISFACTION GUARANTEED