l"
No. 10
THE SW®IfH PRESS
_ _ _	NYA SVENSKA PRESSEN
___ Vancouver, B. C., Torsdagen den 13 mars 1947
Vol. X
Good Prospects for Peace on the Swedish Labor Market
Stockholm, February 20 —
A series of drawn-out diffi-cult negotiations for new col-lective agreements have now been concluded. On February 14 both parties unanimously approved the mediation com-mission’s proposal for the met-al working industry, which was followed by the sigijing of agreements in the mining, wood working, and lextile Industries. All these agreements, which concern sonie 30'0,000 persons, are preJiminary and will be submitted to a final vote among the union mem-1 bers. In the metal working industry decision must be reach-ed at the latest March 3.
“Since the proposals have been approved unanimously by representatives of both labor and management” writes the daily Stockholms - Tidningen, “there is reason to expect that they will be finally accepted. Undoubtedly, this initial good result will make it easier to
conclude agreements which have not yet been signed, par-ticularly in the paper, pulp, and sawmill industries, the private railroads, the shoe industry, and with longshoremen.”
The new agreement in the metal working industry means a retroactive wage increase from Jakiuary 1 of at least six per cent as compared with a year earlier. In addition, Tje-ginning May 1, workers will receive further five per cent al-lowance for increased cost of living on their wages as of 1938. For the industry it means a total 1947 wage increase of 43 million kronor.
A final agreement has been reached in the hotel and res-taurant business, which has 22,000 employees. It guarantees an increase of ten per cent for most workers, while an aver-age increase of 12 per cent has been granted 10,000 road build-ers.
Sweden and Norway publish
White
Stockholm —
Neither German troops nor German war materials were conveyed through Sweden dur-ing the period when. fighting was going on in Norway — in-spite of repeatéd and ever more menacing German demands. And when, after the fighting ceased in June 1940, Sweden finally. agreed to the transit — though* by no means on the scale required by the Germans —it was carried out under very strong pressure from Berlin.
These facts are clearly brought out in the two White Books just issued by the Swedish Foreign Office. The greater part of the two books consists of about 500 documents from the Foreign Office archives, all of them dealing with the many phases of the transit questions that arose during the period of April — December 1940. At the same time a Norwegian White Book has been published on the relations between Sweden and Norway during the war period.
None of the books, neither the Sewdish nor the Norwegian, bring out any new sensational points. Practically every-thing was more or less known and talked about before. But they contaln the official con-firmation and the documented particulars regarding details.
The Norwegian White Book is far smaller in scope, but it nevertheless deals with a much greater number of subjects than the Swedish. It affords very clear evidence, supported by documents seized in the German Foreign Office, that the Swedish Government re-fused to agree to the transit of German troops and war materials as long as fighting was going on in Norway and stub-bomly resisted the German demands in spite of the increas-ing German pressure. It is also established that during the campaign Norway obtained considerable ' q ua n t ities of Swedish supplies of various kinds, including petrol. The ex-tensive open and undefground assistance given Norway by the Swedes all through the war, is also being dealt with in the Norwegian White Book.
“The Problems Solved in Atmosphere of Sincerity and Honesty.”
The Scandinavian press has naturally devoted great atten-tion to these White Books. The Danish press emphasizes the atmosphere of sincerity and honesty in which Sweden and Norway try to solve their mu-tual problems, and the publica-tion of the white books is de-scribed as “a great moment in the history of the Nordic coun-tries”. “It is unplrecedented”, writes the Copenhagen daily Berlingske Tidende, “that two countries which have had a dispute now jointly and in col-
Radiotjänst i Stockholm telefonerar till Vancouver
Books
laboration have made public the documents in the case so as to avoid any misinterpreta-tion and rumor-mongering. For Norway as well as Denmark, it proved of the greatest bene-fit in the long run that Sweden succeeded in remaining neutral.”
“The Swedish White Books make a strong impression through the sincerity with which the case is put forward”, wirites another Danish daily the Politiken. “The books show how serious Sweden’s struggle was. It is understandable that the attitude towards Norway during the period when she was fighting should have caused some bitterness. But there is no better cure for bitterness than sincerity, and that is what Sweden has shown.”
In Norway, the publication of the White Books is consid-ered to have “cleared the air”. The Oslo daily Morgenbladet writes in an editorial: “Will the White Books serve their purpose of bringing into open all current issues between the two countries? To this, we reply: Yes. Norwegian readers will also see that official Norwegian circles from the very begin-ning realized that -it was a question of vital importance to us that Sweden’s neutrality should be maintained, and they will appreciate the memorandum of May 19, 1940, in which Halvdan Koht, the Norwegian Minister of Foreign Affairs, tried to make this standpoint clear to France and Great Brit-ain.” The daily Dagbladet writes: “He would be a bold Norwegian who insisted today that we should have acted in any other way than Sweden did, if we had been in Sweden’s situation.”
Vad som kanske skulle kun-na kallas en historisk händelse j tilldrog sig senaste fredag, då svenska Radiotjänst ringde upp ; förre presidenten i Svenska Klubben i Vancouver, Mr. George Diffner, per telefon. Det är ju inte någon daglig företeelse med telefonsamtal mellan Sverige och Vancouver. Endast någi-a veckor sedan omskrevs i tidningarna ett Vancouver — Sverige-samtal, som lär ha varit det första efter kriget. Huruvida Radiotjänsts telefonsamtal med Mr. Diffner varit det fölrsta i motsatt riktning är oss ej bekant, men vi håller det troligt atf så är fallet.
Förhandsunderrättelsé hade getts Mr. Diffner, som på onsdags kväll mottog ett telegram så lydande: “FOER PROGRAM ANLEDNING TELEFONEN HUNDRA AAR TELEFONERA VI EDER TORSDAG FOERMIDDAG — RADIO-TJAENST”. Mr. Diffner ringde upp Svenska Pressen och meddelade nyheten. Helf naturligt måste pressen finnas närvarande vid en sådan händelse, så vi plockar med oss kamera, lampor och film och åker ut till ex-presidentens vackra villa i West Vancouver och anländer dit kl. 12 midnatt, då torsdag förmiddag kunde anses börja i Sverige. Så börjar en väntan,
Mr. Diffner griper telefonen då det ringer från Stockholm, som i verkligheten var ganska lång, men som ej alls verkade lång och tröttande. För det fanns mycket att prata om, först den förestående händelsen med telefonsamtalet, sedan anledningen därtill, nämligen telefonjubileet. Och detta för-
Strict Rationing of Paper Foreseen in Sweden.
On the Government’s initia-tive, the question of a further restriction in the consumtion of paper in Sweden has been taken for a debate. A cut of 25 per cent is said to be con-sidered. The new regulation would be very extensive and include not only books and magazines but also wall paper, packaging, bags, envelopes, stationary, etc. A decision is expected to be announced shortly. Special negotiations will be held regarding the news-papers. A voluntary restriction of the use of newsprint has ex-isted since 1945.
The first television
broadcast in Sweden will be arranged by Radio Corporation of America in connection with an exhibition in Stockholm of radio apparatus and instruments which will be held from May 31 to ,June 8.
DIREKTÖR TOR E. J:SON BROSTÖM MED FRU
Direktören i Svensk Amerika Linjen, Tor J:son Broström med fru före återresan till Sverige med “Grips-hohn” i fredags förra veckan.
George Diffner talar med redaktör Olsson vid Radiotjänst i Stockholm, medan M. M. Lindfors lyssnar och ser på.
anleder oss att i referensböckerna slå upp Alexander Gra-ham Bell, som föddes i Skottland år 1847, flyttade till Canada såsom helt ung och uppfann telefonen i Tutela Oeights, Brantford,’ Ontario, sommaren 1874. Som ung man hade Bell varit lärare för dövstumma, i vilket arbete han först kom att ledas in på studiet av trangmittering av ljud.
Och nu skulle detta samtal komma från Sverige såsom ett led i en svensk tribut till den stora canadensiska uppfinnaren.
Med radiomusik — delikata smörgåsar med ansjovis, ägg, ost och skinka samt lämplig dryck går tiden mycket snabbt och så finner vi att klockan är fyra på morgonen och ännu har intet samtal kommit. Ett par förfrågningar hos centralen har heller inte bringat något resultat. Det har ingenting hörts. “Nu är förmiddagen slut därhemma i Sverige”, säger vi, “nu går vi hem.” Och det får bli därvid. Kanske har vederbörande menat torsdag förmiddag vancouvertid. Ja, vi får väl se.
Alltså höll sig Mr. Diffner i nära kontakt med telefoncentralen också under torsdag förmiddag, även nu utan resultat. Och då han vid 1-tiden måste gå ut och se till sina arbeten, lämnar hah Svenska Pressens nummer till telefonisten. Omkring klockan 2 ringer det en lång signal och nu höres ljudet av de långa distansernas sjungande trådar. Vi meddelar att Mr. Difflner för tillfället ej kan träffas och att vi talar i hans
ställe. Telefondanien på motsatta änden upplyser då att Mr. Diffners samtal från Sverige kommer klockan sex i morgon bittida. Vi frågar om detta är vancouvertid eller svensk tid. “Det är vår tid”, svarar telefonisten, “detta är New York.” Alltså skulle det bli kl. 3 på morgonen här i Vancouver.
Ja, har man nu börjat en sak, så är det ju vanligen bäst att fullfölja den. Så nästa natt är man reporter igen, fast nu söver man på jobbet i lugn och ro och med väckarklockan ställd på 2.30, så att man skall hinna vakna upp riktigt innan det viktiga momentet, som kunde väntas omkring klockan tre.
Klockan ringer —■ man stiger så småningom upp och gör sig beredd, kokar kaffe, steker ägg och “bacon” och äter en
Gunnar Abbors avskedskonsert blev en glanspunkt i den populäre sångarens karriär
SKALL SJUNGA I U. S. OCH I HEMLANDET TILL FÖRMÄN FÖR NÖDSTÄLLDA I FINLAND
Söndagens konsert inbragte cirka tvåhundra dollar till Canada Finland Aid.
I cirka tjugo års tid har Gunnar A. Abbors, en av de många präktiga immigranterna från svenska Finland, bott och verkat här i Vancouver. Hans liv har varit likt mången annans, strävsamt arbete och så småningom egen affär. Häruti har han lyckats väl. Men han har också sjungit sin väg genom livet och detta med sådant intresse att han nu säkerligen med fullt berättigande kan betraktas som en sångare av rätt stora mått. Hans klangfullt sköna tenorstämma kom väl till sin rätt i söndags afton i sådana vackra tonskapelser som Vespergesang, Ave Maria, Ängels Guard Thee, Elegie, Una Furtiva. Lagrima, och La Réve, vilken presentation markerade en ny höjdpunkt på sångarba-nan. Mr. Abbors belönades med kraftiga ovationer från den' talrika publiken, som fyllde auditoriet till sista plats och mottog även en *vacker komplimang från den ryktbare sångläraren Piero Orsatti, vilken offentligen avtackade Mr. Abbors och önskade honom farväl.
Söndagens konsertprogram var utan tvivel ett av de bästa som någonsin presterats i vår skandinaviska koloni i Vancouver. International String Or-chestra under ledning av Mr. A. F. Williams, i ypperligt samspel gav i två grupper utmärkt balans till programmet med “March Espagnole”, “Two Gul-tars”, “When Hearts are Qay”, “Almeria”, “Valse Septembre” och “March of the Mandolin-ists”. Den uppskattade violinisten Ragnar Helin spelade “Ber-ceuse”, “Chardas”, “Till Österland” och “Säterjäntans
god frukost medan man väntar i den arla morgonstunden. Det dröjer en lång stund även nu, men så ringer det kraftigt i telefonen, vi tittar på klockan — fem minuter i fem — medan George Diffner tar upp luren och svarar.
Snart är konversationen i full gång och han säger något öm att det var en angenäm över
raskning att få telefonpåring-ning från Sverige, att det är alldeles ofattbart vad världen har blivit liten. Mannen i Stockholm frågar vad klockan är härute och kommenterar att klockan fem var rätt tidigt att behöva stiga upp och svara på telefonen. Mr. Diffner svarar att samtalet väntats med stort intresse och att tidningspressen också finns närvarande och fotograferar den historiska händelsen.
“Vill Ni tala med Svenska Pressens redaktör?” frågar George. “Ja, gärna det,” svarar herm på Radiotjänst, och så får man komma med i det epokgörande samtalet.
Vi får veta att det ar redaktör Olson som talar från Stockholm, att-just då är det 1-9 grader kallt, samt växlas några frågor och repliker om förhållandena hemma, förbindelserna mellan Sverige och Canada, om Vancouver, och frågar hr Olson slutligen om vi vill sända hälsningar till någon i Sverige. Detta göres också, varefter George Diffner avtackar. redaktör Olson och Radiotjänst för den uppmärksamhet och heder de ägnat honom genom detta direkta telefonsamtal från Stockholm, och efter vederbörliga lyckönskningar rin-ges det av. Samtalet hade räckt cirka sju minuter.
Upplysningsvis kan nämnas att Mr. Diffner under sitt presidentskap i Svenska Klubben etablerade förbindelse med Radiotjänst och ombesörjde att vid nyår en radiohälsning sändes till Sverige, i vilken tio åv klubbens medlemmar från skilda landsändar deltogo.
söndag”. Sopransångerskan Mamie Palmu sjöng “Songs My Mother Taught Me” och “A Måiden Yonder Sings”. Vii-tanen trion, Kerttu Viitanen, Liisi Kangas och Mamie Palmu tjusade publiken med finska sånger samt “Rendezvous” och ‘Moonlight Madonna’. Violinisten Frank Quist, medlem av orkestern, utförde mycket berömvärt tVenne solonummer. Rev. Alex Koski talade i korthet och framhöll att ändamålet med aftonens konsert delvis var att åstadkomma en ekonomisk behållning som skulle tillfalla Finlandshjälpen. Talaren anbefallde denna verksamhet till allmänhetens hågkomst, ty det råder ännu stor brist i Finland.
Mr. Helge Ekengren pålyste det hälsningsälbum, som Mr. Abbors kommer att medföra till Finland och i vilket intresserade kan få sina hälsningar införda mot en donation till Finlands-hjälpen på minst 25 cent. Dessa hälsningar mottagas för två veckor framåt av Mr. Helge Ekengren, 425 Ha-milton St. Talaren framförde därpå ett varmt tack till Gunnar Abbors, särskilt från det finska folket i British Columbia, samt önskade honom och hans familj lycklig resa och ett välkommen tillbaka. *
Det är ej vanligt med tvenne sångkörer på en och samma konsert. Men det var just vad Mr. Abbors hade åstadkommit, då 1 betraktande av dagens betydelse båda körerna hade välvilligt lovat att deltaga. Under första halvdelen av programmet sjöng Norska Manskören under ledning av Hercu-
(Fortsättning pä sidan 6)