No. 36
NYA SVENSKA PRESSEN
Vancouver, B. C., Torsdagen den 12 sept., 1946
Vol. X
^fynei^s sV”9 Alice Tegnér --- “Mamman, som lärde
UNDRET I NORDFINLAND
Nästa måndag, den 16 sept., fyller f. d. professorn vid Brit-ish Columbia Universitet, Paul Axel Boving, 75 år. Han är nämligen född den 16 sept. 18-71 i Stora Månstorp i Skåne. Efter avlagd studentexamen ägnade han sig åt praktiskt lantbruk och arbetade som kördräng, inspektor och förvaltare på gårdar i Sverige, Danmark och Tyskland. Alnarp högre lantbruksinst it ut genomgicks 1899. Under de därpå följande åren företog han studieresor i flera europeiska länder, var lä-. rare vid Ronneby folkhögskola, | kulturingenjör hos firman Fraenkel & Co., i Göteborg, ledare för utsädesförökningarna vid Fröodlingen station i Göteborg. År 1908 utvandrade prof. Boving till Canada. Han och en yngre broder erhöllo efter ankomsten hit arbete som daglönare på statens försöksstation nära Ottawa. Första arbetet var att gräva upp och ränsa avloppsröret för en uthusbyggnad. Men det gick bra — både det och vad som senare följde
PROF. P. A. BOVING
efter. Efter två månader var Boving underförman. Kort därefter fick han anbud att komma till den välkända lantbruks-högskolan MacDonald College, under McGill Universitet nära Montreal. Under sitt arbete där som förman, blev han på grundvalen av en insänd rapport, som universitetsauktoriteterna an-sågo vara en vetenskaplig avhandling av betydligt värde, utnämnd till assistent vid colleget. Då universitet började i Vancouver blev Mr. Boving anknuten till den nya institutionen 1916. Från assisterande professor, utnämndes han 1918 till e. o. professor, och blev sedan utnämnd till professor i
Det svenska Da vis Cup-laget
U. S. A. spelas den 13 — 15 september i korest Hills, New loik.
svenska barnen sjunga”
Alice Tegnér, ett känt porträtt målat av dr N. Beskow.
Mothers little Olle went in the wood . . .	Det ligger en sällsam makt i
Dans la foret petit Jean marchait ...
Mors lilla Olle i Skoven gikk . . .
• • •
Märker ni vad det är? Ja då, det är Mors lilla Olle på resp, engelska, franska och danska. I Frankrike har han visserligen döpts om till Jean men det är i alla fall samma lille knubbige, rara pojke, som går i vår blåbärsskog och möter den godmodige björnen.
Alice Tegnérs sånger vet inte av några gränser, de ha flugit ut till snart sagt hela jordens barn och blivit för dem lika kära som för de svenska barnen.
agronomi. Professor Boving blev bland studenterna väl respekterad och avhållen och hans kolleger uppskattade honom dessutom som en framstående filolog med kunskap i ett flertal levande och döda språk. Sedan några år tillbaka är professor Boving pensionerad och har de senaste åren varit bunden vid sjukbädden på grund av hjärtsjukdom.
Under sin hälsas dagar var han en gärna hörd föreläsare som ofta i sina tal framhöll den svenska literaturen för sin efigelska publik, som någonting stort och rikt, och han har till engelskan översatt många v våra svenska dikter.
Till jubilaren, vilken bor n’> 4194 West 11 th Ave.. be vi få på detta sätt översända våra bästa och uppriktigaste, lyckönskningar.
dessa små visor och melodier, de har förmågan att hålla oss kvar i barndomen, att locka fram de minnen vi helst vill bevara. De äro älskade fram, och det är därför de ljuda rakt in i människornas hjärtan — och förblir där.
Alice Tegnér var en utomordentligt fängslande personlig- : het. Nu när hennes livsverk är avslutat, hennes gärning fullbordad, ser man klart hur alla trådar i hennes liv löpt samman till denna stora uppgift: att ge oss en sångskatt, som aldrig kommer att dö, endast spridas i allt större kretsar likt ringar på en vattenspegel.
“Kickan”, som Alice kallades i hemmet, i synnerhet var det faderns smeknamn, föddes i kuststaden Karlshamn. Dit kom fadern, den ståtlige sjökaptenen Edouard Sandström, på sina sällsynta, men ack så efterlängtade besök, där växte de fyra barnen upp: Nanna, Alice, Edvard och den yngste, John. Där fick slutligen modern, den smärtsamma vissheten om,.att ! hon blivit änka efter månader 1 av kvalfylld ångest.
Men långt innan dess hade . föräldrarna upptäckt, att deras , yngsta dotter ärvt faderns musikaliska begåvning. I hans kna hade hon letat fram sina första små melodier på pianot, det var fåglarnas kvltter, kyrkklockornas klang, vindens sus 1 blommorna. Fadern spelade själv både piano, flöjt och gitarr, och , ^ns trogna lyssnerska var ; “Kickan” på sin lilla pall.
Y.M.C.A. War Worker on Way Here from Sweden
The full story of the cöurage and ingenuity displayed by American prisoners of war in Germany will be paintéd here in a cross-country lecture by Henry Söderberg, Swedish Y.M. C.A. war worker, who arrived in New York, Sept. 3, aboard the Gripsholm of the Swedish American Line.
Scheduled to appear before Y.M.C.A. groups, Barbed Wire Clubs, and civic organizations duri: g his three-month stay, Mt. Söderberg, in almost every city he visits will also seek out ex-prisoners of war he served during the years he was assign-ed to Germany by the Y.M.C.A.
A former newspaperman, the Swedish Y.M.C.A. worker came •n close touch with the American POW:s during the years 1943, 1944, and 1945 when he served in Germany as a neutral representative of War Prisoners Aid of the- Y.M.C.A., the or-ganization authorized under the Geneva Convention to dis-tribute educational, religious and recreational materials to prisoners of war.
During this war service in Germany, the ‘Y’ worker fre-quently risked his life visiting about 50,000 American and British prisoners ot war in Nazi prison camps in East Prussia. Among the camps, where he was virtually the lone link with the outside world, were Stalag lufts 3, 4, 6, and 344, prison camps for downed AUied air-men, and Oflag 64, prison camp for captured American ground officers.
Author of “Across Borders Through Bar.riers’’, a book dealing with his prison camp experiences, the Y.M.C.A. war secretary of his tour of Y.M.C. A’s and American POW-clubs will tell in detail of the incred-able ingenuity, unshakeable courage and deep spiritual re-sources shown by American POW:s.
Since V - E Day, Mr. Söderberg has served War Prisoners Aid in -Italy, Belgium, Holland, Luxemburg and France. He re-cently completed a lecture tour in Norway.
Background.
The work of representatives of War Prisoners Aid.of the ‘Y’ was to visit and check barbed
Ibland fick barnen följa med på någon kortare tur längs för kusten, och då hände det, att passagerarna plötsligt lystrade vid en melodi, spelad på pianot i kajutan. Det var lilla Alice, som satt där och lekte fram sina melodier, ofta direkt ur böljebrus och skum.
iHlavet kom att spela en stor roll i hennes fantasi redan från barnaåren, och “Ett skepp kommer lastat”, skildrar just dessa barndomsminnen, när familjen begav sig ner till hamnen för ,Jt m;’ta fadern, när han kom hrm från en långfärd.
När Alice är tretton år, får ^on t”l sin stora glädje resa "PP till Stockholm för att pröva in i Ahlinska skolan. Man vill placera henne j tredje klassen. själv föreslår hon med frejdigt mod femte, och så det be-tämdes, men när hon gått där en tid. visak hon sig vara så duktig, att hon får flytta upp först i “'nas sed^n ä^m en. Att flytta från tredje klass r"T.,id" rå samma termin är "Vot av ett mirakel, men un-’orpat nog möts Alice inte av något som helst nmtstå^d
vund från de nya kamraternas ;!'la. Fennts sång, hennes ljusa glättighet, hennes goda kam-ratskan och omutliga trofasthet slå upn alla dörrar på vid gavel för henne och hon blir snart kamraternas favorit, yngst som hon var i klassen.
En liten sprakande energiknippe har hon varit i hela sitt liv. Liksom på den tiden, då hon gick i moster Visens skola i Karlshamn, sätter hon upp skolböcker på pianots notställ (Fortsättning på sidan 6)
wire communities, receive and fill the requests of the POW:s, and to bolster their morale in whatever way possible within the meaning of the Geneva Convention dealing with prisoners of war.
Ideally suited for this task was IHIenry Söderberg, journalist and a leader in the Swedish Y.M.C.A. Movement. Entering Germany as a War Prisoners Aid representative in March, 1943, he carried on his assign-ment to serve American and British P0W:s until June, 1945.
During this period he con-ferred with thousands of American prisoners of war, making every effort to carry out their personal requests no matter how far-fetched.
Describing one of the most unusual requests in a report to the New York City headquart-ers immediately after the ces-sation of European hostilities ne wrote: “When I visited Oflag 64 last November, the senior American officer, Col. Goode, asked me for a bagpipe on the grounds that his father had been a Scot. I transmitted his request to Geneva (European headquarters of War Prisoners Aid), and January 7th, the bagpipe arrived to my great aston-ishment, as in the' past years bagpipes were very rarely sup-plied. Only a forthnight later the camp set out on the march
so that Colonel Goode had no opportunity to learn how to plaf his instrument.
“Nevertheless, although he had to leave behind many of his personal belongings, he carried the bagpipe around for three months. Even during the three days he had been freed and rode aboard an American tank, he never let go of his bagpipe, and after he had been recaptured he reäppeared in Moosburg, bapipe and all. And now he wiill be going back to America with the bagpipe as a souvenir from the Y.M.C.A. and will at last be able to learn how to play it.”
Söderberg was one of three men named last year in a com-mendation directed to H. II. Arnold, then Commanding Gen eral of the Ariny Air Forces, by Brig. Gen. Arthur W. Vanaman and eight other American officers, al! of whom had been prisoners of war in Germany.
Pointing out that Y.M.C.A. neutral-country representatives were the most frequent visitors to the prison camps and that the ‘Y’ poured in huge quanti-Ues of morale supplies to the POW:s, the citation stated:
“Especially do we wish to commend the efforts of Mr. H. Söderberg of Stalag Lirft 3, Mr. Berg of Stalag Luft 7-A, and Mr. Christiansen of Stalag Luft 1, who frequently risked their lives in order to bring to the prisoners of war the equipment mentioned above. These people were especially active during ’ the long treks of the prisoners . of war from January, 1945, until the end of the war. They used every means available at hand to fumish shoes and other necesslties to, the prisoners on the march.”
Det är ännu inte två år sedan nyheten om tyskarnas härjningar under reträtten i norr fyllde hela Finland med fasa och förstämning. En hel landsdel ödelädes, stora samhällen utplånades praktiskt taget helt från jordens yta, kommunika tionslederna förstördes. Be tolkningen hade tidigare med boskap och personliga tillhörigheter förts över till Sverige. Ett väldigt återuppbyggnadsarbete väntade på dem, när de någongång, som man tänkte, i en osäker framtid fick tillfälle att återvända. Uppgiften var så väldig, att det var svårt att veta var man skulle börja.
Naturligtvis visade det sig snart att det intryck de första sensationsnotiserna gav var en hel del överdrivet. Förstörelsea var inte så total som man i första hand trodde. En del jämförelsevis rika bygder hade kommit lätt undan. I Tervola hade t. ex. endast 3 procent, i Övertorneå 12 och i Nedertor-neå 10 procent av byggnaderna brunnit. Värst däran var sådana kommuner som Savukoski, Enontekis och — mest i ögonenfallande av alla — Rovaniemi köping där 90 proc, av husen var förstörda. Till över 75 proc, kunde skadorna dessutom anslås i Enare, Kolari, Muonio och Sodankylä. Sådana kalla siffror formar sig till ett vältaligt budskap om krigets meningslöshet.
Skadegörelserna är vida mera omfattande på annat håll i Europa. Och framför allt är det skäl att minnas, att de är betydligt lättare att reparera. Medan man ännu knappast kan se början till Europas återuppbyggande, skymtar slutet eller — för att låna en stor mans ord — åtminstone början av slutet i Nordfinland. Fattigdomen är ingen till glädje, men det är avsevärt enklare att återuppbygga ett fattigt samhälle än ett rikt. Den sanningen är mycket till Finlands framgångar i norr.
Befolkningen återvände i allmänhet till sina skövlade hem redan på våren 1945. Den andra egentliga byggnadssäson-gen pågår därför nu. Början var svårast. Transportväsendet var bristfälligt. Det var ont om spik, cement och tegel. Till de mera avlägsna bygderna var det t. o. m. svårt att få virket fram. Nu är läget redan betydligt bättre. Spiksituationen har avsevärt lättat. På byggnadsvirke råder ingen brist. Men fortfarande är det ont om tegel och cement, särskilt cement. Åter-uppbyggnadsledningen har med framgång återupplivat den gamla färdigheten att forma och bränna tegel som husbe-hovsnäring, vilket kännbart vidgat tegeltillgångens knapphet. Också fönsterglas fås nu i betryggande mängder.
Bostadsstandarden har tidigare, som redan antytts, i synnerhet på landsbygden varit så låg, att det går jämförelsevi lätt att slå upp lika goda nya hus som de gamla varit. Man vågar t. o. m. säga att de nya blir så mycket bättre än de gamla att hela proceduren kunde karakteriseras som en dyr men hälsosam slumrensning. Uppe i norr hämmas inte byggnadsverksamheten på samma sätt som i söder av den skriande bristen på rör och elek triskt materia.’. Så kommer det sig att redan nu den stora återuppbyggnadsuppgiften beräknas vara till hälvten löst, innan sommaren är till ända borde, detta dock enligt en kanske något optimistisk kalkvl antalet nybyggda hus redan stiga till 70 proc, av de förstö -da, och vid den tredje bygg-nadssäsongens slut hoppas man vara framme vid målet. Detta är väl något av ett under!
Också 1 Rovaniemi köping, en ort där arbetet i dag sjuder som knappast någon annorstädes i landet och pengarna cirkulerar i stimulerande Klondy-ke-stämning, visar återuppbyggnadsarbetet • en närmast (Forts, på sidan 4)