NYA SVENSKA PRESSEN
Vancouver. B.C.. Torsdagen den 1 februari, 1945	Vol. IX
Blixtvisit hos en småbrukare i Pörtom
En bonde som skapat sitt oberoende genom träget arbete ute i Amerika och på den egna torvan.
Johannesdal är ett litet bysamhälle om 12 småbruk i norra Pörtom. Den sammanlagda arealen är endast ett halvt mantal.
Ett av de större hemmanen i Johannesdal brukas av Matts Johannesdal, som är en man i 50-årsåldern, och hans hustru, Alma M. Johannesdal. Han är född den 9 april, 1888, berättar okonstlat om sitt liv och om jordbruket på egna torvan.
—Jag reste som många andra i unga år ut till Amerika på arbetsförtjänst. Det gällde att få ihop slantar till ett .eget jordbruk, men detta var lättare sagt än gjort hemma i Flnländ. I Amerika var det ännu på den tiden större möjlighet att skrapa ihop det erforderliga kapitalet. Lätt var det precis inte. Nog fick man göra rätt för varje cent alltid.
Jag var 17 år, dä jag landsteg i Amerika med stora förhoppningar. Men snart kom jag underfund med att USA verkligen inte var det guldland vi drömt om i gamla Finland. Arbetslönerna voro inte över hövan höga, 1 dolL 75 cent på toppen, d. v. s. i arbete ovan jord. I gruvorna var betalningen bättre, och jag och några till, som rest till Förenta staterna i akt och mening att på kort tid tjäna pengar, skuddade öststaternas stoft av fotterna och reste ut till “kopparminorna” i Arizona, där vi hört, att arbetet betalades bättre.
Radiogram till The American Swedish News Exchange i N.Y.
Brand hemsöker norskt centrum i Sverige.
Mälsäker slott i Södermanland, som under den senaste tiden varit huvudkvarter för de i Sverige utbildade norska polisstyrkornas elitavdelningar härjades den 24 januari av eld. En stor del av slottets värdefulla konstskatter förstördes.
Svensk hjälp på väg till Holland.
STOCKHOLM den 26 januari.
De två svenska fartygen “Ncreg” och “Dagmar Bratt’’, vardera på 2,200 ton d. w., av-gingo den 24 januari från Trälleborg till Holland, sedan lejd beviljats dem. De medföra ti'l Holland den första svenska hjälpsändningen av majs, grönsaker, kondenserad mjölk, margarin och torskleverolja. Hela lasten är en gåva från den svenska regeringen till Holland.
INTRESSET FOR AMERIKA STORT I FINLAND.
Utställningen “Amerika bygger’’, vilken under förra året i SverigeRXmerika Stiftelsens regi öppnades på Nationalmuseum i Stockholm och efter en framgångsrik sejour där flyttades till RöhssTka muséet i
'Denna artikel är tagen ur en svensk tidning i Finland och har insänts till Svenska Pressen av Mrs. H. Kuhl-berg, R. R. 2, Eburne. Den man, vars livsverk beskri-ves i artikeln, är morbror till Mrs. Kuhlberg.
Här var betalningen verkligen skaplig, 4 dollars om dagen, men brytningen av kopparmalmen tog bokstavligen ut varenda svettdroppe ur kroppen. Hett var det som på ett okänt ställe, och osunt var det så det förslog. Det var därför inte möjligt att arbeta i gruvan längre tid än högst två år. Den som försökte annat riskerade livet, och det gjorde många, ehuru de voro där endast en kort tid.
Under de två år J. bröt koppar i Arizona, var han ledig endast 7 dygn. För övrigt vankades det inte värst mycket ledigt för någon den tiden, endast ett dygn i månaden vid ombyte från dag-till nattskifte. Och för Johannesdal, som hade gott handalag med trävirket, krympte fritiden ihop till 7 dygn på två år. Han behövdes för reparationsarbeten under de andras lediga dag. Men han sörjde inte över den uteblivna ledigheten, ty bankkontot växte, och han såg i andanom den dag randas, då han kunde lämna trälgörat — ty ett sådant var det— i koppargruvan i Arizona och resa till en liten lugn och vacker skogsby långt borta i fosterlandet för
Göteborg tilldr.ar sig som bäst ett mycket stort intresse i Helsingfors. Fru Adéle Heilborn, sekreterare i Sverige-Amerika Stiftelsen, har i dagarna återvänt till Stockholm efter ett besök i Helsingfors i samband med utställningen. På inbjudan av Finland-Amerika Sällskapet och Finska -arkitekt-föreningen föreläste hon om Stiftelsen och om amerikanska universitet. Intresset för Amerika i Finland visade sig vara mycket stort, konstaterar fru Heilborn.
ISLÄNDSK HANDELSDELE-□ATION TILL SVERIGE.
STOCKHOLM den 26 januari.
Isijand hoppas frän Sverige få köpa framförallt lantbruksmaskiner och vill samtidigt i främsta rummet exportera livsmedel, speciellt sill till Sverige, sade Oli Vilhjalmsson, representant för den isländska kooperationen, vid en intervju i iStockholm. Vilhjalmsson är också ledamot i en isländsk handelsdelegation, som utsetts i dagarna. Sveriges import från Island under tiden före kriget uppgick till omkring 7 miljoner kronor årligen, medan exporten till Island motsvarade ett värde av ungefär 3,5 miljoner kronor.
att köpa sig det småbruk, som lekte i hågen då han reste ut i världen.
— Efter en 3-årig amerikavis-telse styrde jag alltså åter kosan till hemlandet, berättar Johannesdal. Där gifte jag mig i sinom tid blev utlöst ur mitt hem och köpte jord av min hustrus släkt. Tillsammans med den jord, som föll på hustruns lott utgör vårt nuvarande hemman c:a 30 tunnland blötmark. Skogen uppgår till omkring 100 tunnland, 6^2 tunnland har jag brutit ur kärrmark, och det är bästa biten på hemmanet. Ypperlig svartmylla och god ler-botten.
Joliannesdal låter oss vidare veta att hemmanet för tillfället föder, 10 mjölkkor, 5 ungnöt, 2 nästar samt en del får och svin till “husbehov’’.
Den ståtliga gamla mangården revs och ombyggdes för 15 år sedan. Det var egentligen synd att den åldriga gården blev riven, den borde ha fått stå som ett minnesmärke över fädernas idoga arbete, men jag kom inte att tänka på den saken just då jag var i nybygg-nadstagen, säger den idoge o-dalmannen.
Vi får veta, att Matts J., som den äkta österbottning han är under de fyra år nybyggnadsarbetet pågick hela tiden stod med sin knut på timrån. Efter de fyra åren voro den nuvarande karaktärsbyggnaden, lillstu-gan, fähuset och de övriga uthusen färdiga. Det var ett gott och väl utfört arbete, en prydnad för bygden.
Den gamla byggnaden har sin egen historia. Det var nämligen så att den fick släppa till stupstock till den sista avrättningen i dessa nejder. Avrättningsplatsen är belägen omkring 4 km. norrut, och till den halshuggning det här är fråga om togs stupstocken ur en av fönsteröppningarna, gården stod då ännu i timra. Så förtäljer den sägen, som går i trakten, ocn Jet är ingen anledning att betvivla sanningen av densamma.
Det var tre kvinnor, som gjort sig saker till ett sådant brott, som endast döden kunde
;ona enligt den tidens lag. De hade gemensamt bragt mannen till en av kvinnorna om livet, □ch så skulle de halshuggas. Straffet verkställdes även vad vå av kvinnorna beträffar, men den tredje, som väntade storken, fick uppskov. Under väntetiden kom dödsstraffet ur bruk, och kvinnan räddades till livet.
Ja, det var sagan om stupstocken och den sista avrättningen i Pörtom.
Nu finns inga stupstockar mer och just inga gamla gårdar heller. Allt har sin tid. Gam- i malt försvinner och nytt träder i stället.
I fråga om bekvämligheten kunde byarna i norra Pörtom verkligen följa den nya tiden litet bättre, t. ex. vad den elektriska belysningen b e träffar. Denna kunde erhållas av ett par bolag. — Men vi äro rätt konservativa här, och sparsamma äro vi också, så det händer lätt, att vi inte alltid orka följa med alla vinningar, sager Matts Johannesdal med ett småleende på läpparna.
Den stränga sparsamhets-principen kan man dock inte anklaga Johannesdal för. Han har verkligen frigjort sig från sparsamhetens avarter, och han har blick för det nyttiga och nödvändiga, både inom jordbruket och på andra områden. Han är individualist och österbottning av den sort, som tycker om att rå om sig och sitt.
Att J. följer med sin tid och till och med hunnit ett stycke före den bevisar en sådan detalj som att han i fjol köpte ett eget tröskverk jämte motor.
De som känna Matts Johannesdal närmare vitsorda honom som en gedigen personlighet. Han är känd i vida nejder också för det goda cementarbete han utfört, då han inrett ladu-
gårdar åt folk. Han har även | vande karl, en av de många hunnit med en hel del annat österbottningar, som själv ska-
utom jordbruket. Sålunda har (pat sitt oberoende i världen, han i byggmästare A. Stoors i	T omas.
KUNGENS LAKARE ________
Hjalmar Casserman, förste livmedicus, gentleman med skolpojken inombords.
Det berättas att när kung Gusiais privata JaKare, doktor xxjaimar casserman, recipiera-ue i uet glada ordenssällskapet SHT liCK han bl. a. följande Kvistiga fråga att besvara:
— Vad tänkte egentligen det svenska folket när du blev kungens läkare?
Man trodde nog att man därmed hade satt den för sin snarfyndighet kände eskulapen på det hala. Men denne tog likafullt hem poängen:
— Gud bevare konungen!
Anekdoten är bra så till vida som den belyser två framträdande sidor i Hjalmar Casser mans väsen, hans frejdiga skol-pojkshumör och snabba intellekt. Svenska kungens läkare är nämligen en ovanligt rikt utrustad och ytterst mångsidig man, som vid sidan av sin egentliga läkargärning hinner med att verka på åtskilliga fronter. Sällskapsmänniska som få, en konstnär och charmör tillhör han de få utvalda som alla tycker om och som är populär både hos damerna och herrarna.
Sin skolgång fick unge Casserman förlagd till Norra latin och där grundlädes mänga av hans senare intressen. Vid sidan av studierna, som han för-
Teatervärldens åttonde underverk
Malmö stadsteater, en teatermans dröm i fullbordan.
Av NILS KJELLSTRÖM.
Teatern har en stor styrka gentemot filmen: den ger publiken kontakt meff levande människor, inte med reproduktionen av människor. Men den har också en stor svaghet: den är i högre grad än filmen beroende av åskådarnas egen fantasi. Filmen tar publiken i kragen, kastar den upp på sin flygande matta
tjänst fungerat som arbetsledare för skogsavverkningar, Clottnings- och torrläggningsarbeten m-. m.
J. älskar sitt jordbruk och sin hembygd. Dess marker och skogar känner han bättre än de flesta, ty han har under ledig tid hängivit sig åt jakt med liv och lust och därunder kommit i den intimaste kontakt med skog och mark.
Matts Johannesdal är en ri-
modligen skötte bra eftersom nan ailtid haft stark ambition, gjorde nan sig Kana som styv gymnast och sKytt; sitt första mausergevar erövrade han i nard Kamp redan som skolpojke. Inte heller i tennis blev nan utan ett förstapris.
Tennisintresset holl i sig och hans skicklighet på plan kom honom väl till pass när han följde sin höge arbetsgivare till Rivieran där han åren 1935 — 1939 spelade mången match med eller mot majestätet. Från ett av dessa möten härstammar tor övrigt en liten anekdot. Kung Gustaf skulle byta sida och i stället för att GÄ runt nätet på vanligt sätt tog han helt sonika ett spänstigt jäm-fota hopp tvärs över, vilket föranledde hans läkare att, med tanke på kungens ålder, uttala några varningens ord. Med oro i blicken tittade då kungen på sin läkare och sa:
— Hör du, min käre vän, du börjar väl inte känna dig gammal?
En vän av vackra visor.
Bland den stora allmänheten är måhända doktor Cassermans namn känt framförallt i samband med Visans Vänner, det illustra sällskapet med Den Gyl-dene Freden som träffpunkt. Han är den gladaste av trubadurer, som ytterst säTlan eller aldrig försummar att infinna sig och låta sin sång och sitt strängaspel tona under de anrika källarvalven. Att det är han som satt musiken till Harriet Löwenhielms dikt “Beat-rice--Aurore’’ är kanske mindre känt, trots att detta hans nothäfte numera gått ut i hela tre upplagor.
Hans stora lidelse för musik grundlädes tidigt. I Norra latins skolorkester spelade han först flöjt men övergick så småningom till klarinetten, som han snart fick det rätta greppet pä. På den tiden hände det också att han förnöjde sina vänner med en äkta sjömansvals på dragspel. Numera är som sagt lutan hans favoritinstrument och lyssnarna på “Sveriges Radio” har vid flera tillfällen hört trubaduren Hjalmar Casserman.
och TVINGAR den med på resan till fantasiens länder. Teatern måste med ordet som huvudsakligt hjälpmedel försöka ÖVERTALA publiken att följa med på färden. Strejkar åskådarens egen fantasi, blir det inte mycket bevänt med resan.
De senaste decenniernas teaterhistoria har inregistrerat en mängd stilexperiment, som alla ytterst hade samma syfte, att aktivisera åskådarnas fantasi. Flertalet av uessa experiment blev halmesyrer. Att de misslyckades hade många orsaker. En av dem var, att det inte fanns några teaterhus så tekniskt rustade att regissörerna kunde helt förverkliga sina avsikter.
Sedan kort tid tillbaka finns det i Sverige en scen, så utrustad att en skicklig teaterman bör kunna trolla fram en teaterföreställning praktiskt taget lika obundet av rummets och tidens lagar som ! en filmregissör. Detta perfek-1 ta sceninstrument Kar ska-
Det finns ännu byar utan vägar i Sverige
Skackträsk by i Sorsele, Västerbotten, har nyligen bytt namn och nu kallas den Aha. Byn är gammal, en av de allra äldsta inom socknen. Men hur gammal den ar, den frågan är något svårare att besvara. Gissningsvis härleder byn sina anor från 1750-talet.
Nu finns det fjorton grannar i Skackträsk^, det är alltså en riktigt stor by. Men för bara omkring 40 år sedan fanns det inte mer än sju grannar. Det var Lång-Ante och Roparn, Stor-Nicke och Pratarn, Karl-Persa, Gertrud och Bjurén. Om man betänker att varje familj hade en otalig barnskara, blev ju invånarantalet högst imponerande. I Skackträsk fick man förr liksom i alla andra små byar, ständigt slåss med fattigdom och liknande vedervärdigheter. Matfrågan var i allmänhet det svåraste kapitlet. Mjölkskvättarna, som man fick från ladugården, kunde räknas droppvis. Åtminstone på vintern. Myrhö var kornas huvudnäring, och med den utfodringen kunde de självfallet inte lämna någon större mjölkavkastning
Vägfrågan har varit och är fortfarande ett svårt kapitel för Skackträskborna. Man är ännu utan väg. På somrarna får man nu som fordom på ryggen bära hem mjöl och andra för livets nödtorft nödvändiga varor. Roparn, Stor-Nicke, Pratarn och de andra Skackträsk-borna fingo ofta på sin tid slita som hundar innan de kommo hem med sina bördor. För att slippa att gå två eller flera gånger lastade man i allmänhet för mycket. Terrängen var oländig, stenig och backig. Dessutom funnos en hel del blöta flark-myrar. Det var förenat med vissa risker även för vana skackträskare att ta sig fram med sina bördor. Än i dag få Skackträskborna kånka och bära. Deras väg är emellertid nu mindre lång än förr.
pats i och med tillkomsten av Malmö Stadsteater, planerad sedan en mansålder, i bruk sedan någon månad tillbaka! I tekniskt hänseende har den skånska residensstaden här å-stadkommit något som man utan överdrift kan kalla teatervärldens åttonde underverk.
På Mahnö Stadsteaters väldiga huvudscen, som är 19 meter bred och 20 meter djup —Operans i Stockholm scenöppning är 11.4 meter, Dramatens 10 meter bred!—har man fått rum med en vridscen på 19 meters diameter. Den uppbäres av en enorm järnkonstruktion, som nere i källaren rullar pä järnvägsspår. Genom utnyttjandet av vissa kullagersystem och andra finesser kan vridscenen bringas att funktionera så snabbt, att scenförändringar na kunna avlösa varandra nästan som på en filmduk.
För samma syfte som vridscenens, d. v. s. för att möjliggöra- snabba scenbyten, för fogar Malmö Stadsteater över ytterligare två hjälp medel nämligen scenvagnarna och
Forts, på sidan 4.
SVENSKA PRESSENS RADIOPROGRAM
VARJE
ONSDAG
KVÄLL
Kl. 10.30
CJOR
I samarbete med tandläkaren,
Dr. R. LleweUyn Douglas.