NYA SVENSKA PRESSEN
No. 3
Vancouver. B.C.. Torsdagen den 25 januari, 1945
Vol. IX
“Våran Bernhard”, Dalahövdingen som vann odödlig popularitet
Bernhard Eriksson gick aldrig i skolan, men blev en lärd man ända.
Svenska folkets lycka att få bringa hjälp
Ett litet land skonat från kriget är enigt i strävan att bereda flyktingarna en fristad.
Kvinnor och barn driva
Svenska folkets lycka.
Klädda i paltor, släpande på de fattiga tillhörivheterna och drivande boskapen framför sig strömmade Nordf inlands prövade befolkning in över svenska gränsen i norr, när krigshändelserna tvang dem från gård och grund. Mängder har skrivits om flyktingströmmen från Rovaniemi och Ru-ana över Torne älv, men ord blir fattiga när det gäller ett mänskligt lemmeltåg som detta.
Ulla och Jaakke Heinonen från Anti by, två små barn i sina fattiga trasor som suttit kurande framför stockvedsbra-
Radiogram till The American Swedish News Exchange i N.Y.
PROFESSOR GUSTAV CAS-SEL UR TIDEN.
STOCKHOLM den 15 januari.
Professor emeritus Gustav Cassel avled i JönRöping natten till i dag. Dödsorsaken var dubbelsidig lunginflammation. Trots läkarnas försök att häva sjukdomen med penicillin stod livet ej att rädda.
DEN SVENSKA HANDELSFLOTTANS INSATS PÄ ALLIERAD SIDA.
Av 125 fartyg tidsbefraktade av England återstå nu blott 50.
För närvarande återstå enligt uppgifter här endast 50 av de 125 svenska handelsfartyg på sammanlagt 000,000 nettoton som i maj 1940 vid Tysklands ockupation av Norge tidsbefraktades av England. De nu återstående fartygen representera ett sammanlagt ton-nasre på mindre än 200,000 nettoton. (Uppgiften om de svenska fartygen befraktning av England lämnades först av utrikes minister Chrfstlan Gunther i ett tal i Eskilstuna den 6 mai 1943.
FYRA AMERIKANSKA FLYGPLAN NEJD I SVERIGE.
Ett slogs i spillror.
Ett antal amerikanska bombplan nödlandade i Sverige den 17 januari. En “flygande fästning” och ett Liberator-plan gingo ned på Bulltofta flygplats i Skåne efter att det svenska ktftvärnet hade öppnat varningseld. T trakten av Falkenberg i Halland störtade ett Liberator-plan och slogs i spillror. Av de tio ombordvarande räddades sju. Slutligen nödlande en “flygande fästning” vid Kalmar i Småland.
boskapen framför sig
san i väntan på att flyktingskaravanen skulle dra vidare, de kommo så småningom till gränsen som levande bylten bland alla de andra uppe på den höghjulade kärran som morfar körde. De tittade stort omkring sig när den svenska tulltjänstemannen kom fram och strök dem över kinden i förbifarten medan han lämnade morfar ett papper som denne skulle skriva på. En soldat gick framför kärran och visade vägen när den rullade vidare till uppsamlingslägret. De andra kärrorna med folket från Anti följde efter och framför karavanen drev byns
Fyra lejdfartyg på väg till Sydamerika.
Stockholm den 12 januari —
Den 8 januari Löpte Trans-' atlantics “Bullaren” och Svenska Amerika Mexico Liniens “Vretäholm” ut från svenskt; vatten. Samtidigt gick också Johnson-finjens “Argentina” och Sveabolagets tankfartyg | “Sveaborg” ut. ‘Saivo’, Grän-besbergsbolagets Röda kors-i fartyg, löpte likaledes ut den I 1 januari destinerad till Phila-[ lelphia. Fartyget har last av i 700 ton gåvopaket.
“Mangalore” medförde böcker och film till allierade krigsfångar.
Stockholm den 12 jan. ASNE
Röda korsfartyget “Manga-lore” som för närvarande är på väg till Philadephia med last av gåvopaket till krigsfångar i Amerika medförde till Sverige, då fartyget kom till Göteborg vid jultiden, bland innat 12,000 grammofonskivor, ett dussintal filmer, 40,000 böcker, musikinstrument och sportredskap avsedda för allierade krigsfångar i Tyskland. Som avsändare stod United States Armed Forces Instltute. Gåvorna vidarebefordras inom kort från Göteborg till de olika krigsfångelägren i Tyskland.
Sverige protesterar mot tysk b lock ad åtgärd.
Den svenska regeringen har instruerat svenska legationen i Berlin att avge en skarp protest mot tyskarnas åtgärd att utsträcka det blockerade området i Skagerack ytterligare tio sjömil i östlig riktning. Västgustens fiskare förlora genom denna åtgärd från tyskt håll sina bästa fångstplatser.
SVENSKA PRESSENS RADIOPROGRAM
Dr. R. Llewellyn Douglas.
kvinnor och pojkar flocken av vita, uttröttade kor och några tår framför sig.
Till vänster om vägen på en stor äng några hundra meter från tullstationen körde kärran in. I hundratal stod likadana körror uppställda här förut med de avselade hästar
na bundna vid hjulen. En och annan hade kört med en timmervagn, ibland hade en kär
ra kopplats på släp, alla var
lastade långt över sidohäckar-
na med lådor, kistor, säckar
bylten. Baktill hängde hinkar, kaffekittlar, grytor och pannor. I grupper från var och en av de små byarna i Rovaniemi- och Ruanadistrikten
hade kärrkaravanerna med sitt fattiga gepäck skakat fram 15—20 mil mot svenska gränsen, genom Torneå, över bron—till tryggheten. De viktigaste ägodelarna, boskapen, släpptes in i en inhägnad.
Ett evakueringståg stoppade på Haparanda station. Ut myllrade skaror med sina väskor, näverkontar, ränslar och knyten för att vandra över järnvägsspåren till det stora tält där den första registreringen försiggick. Den koncentrerade bilden av fattigdom blev så
gripande och påtaglig, kanske mest därför att alla man i vapenför ålder saknades i flocken. Hit hade forslats alla de som kriget inte haft direkt bruk för men som nu också skulle skonas från att komma i dess väg: åldringar sjuka, kvinnor och barn.
Spädbarnen! I långa korgar med bärremmar hade mödrarna fraktat de små. Sannolikt hade de väl inte ens i normala fall mycket kläder för dem, och under den långa transporten hade det inte gått att ordna torra byten. En liten stackare plockades upp ur det bylte av mattor han bäddats ner i. Den lilla barnkroppen såg ut som om den var flådd. Den lille hade tydligen skrikit så mycket att han inte orkade mer än att sakta gny, när han inte fölL i en barmhärtig sömn.
“Vrakspillror” mot Sveriges kuster.
Men inte bara från Finland ha de kommit, flyktingarna som svenskarna äro glada åt att få bringa hjälp och lindring, samtidigt som de hos dem kanske lyckas ingjuta något av de trygghetskänsla efter alla skakande upplevelser kriget kastat dem in i. T*å den svenske soldatens uniform syns inga blodfläckar, svenskarna i gemen ha inte sett hem som en fiendes bombplan och kanoner “utraderat”, inga förtvivlans tåg av svenska flyktingar har dragit ut 1 panik och ångest bort från slagfältens grannskap. Det är svenska folkets lycka i en tid som denna, att det har möj
lighet att alltjämt reagera inför en olycka som inte är dess egen. Den är norrmännens, danskarnas, esternas och letternas. Den är judarnas sedan långt före den dag då Erik Maria Remarque skrev boken “Vrakspillror” om dem som kastats från gräns till gräns i Europa utan att någonstädes kunna finna en varaktig stad. Ett litet folk på något mer än 6 miljoner är i dag enigt som aldrig förr enigt i strävan (Forts, på sidan 4)
En smedspojke, som aldrig gått en dag i skola, blir Sveriges förste socialminister och förste socialdemokratiske landshövdiing bland så historiskt styvnackat folk som dalmasarna och till på köpet en så populär hövding, att han fått hederstiteln “Våran Bernhard'”. Det låter kanske som en moraliserande berättelse ur en läsebok för små fattiga
Sveriges förste social demokratiske landshövding.
pojkar med framåtanda, men det är en levande verklighet, som heter Bernhard Eriksson, dalkarl av födsel och ohindrad van#. Den 1 november förra året drog Bernhard Eriksson sista färden från Faluresiden-set, där han i 12 års tid suttit som landshövding över Kopparbergs Län. Det blev stor och äkta saknad i Dalom den dagen, ty Bernhard Eriksson hade blivit en mäkta popufär person bland sitt folk. Knappast någon människa, gammal eller ung i Dalarna, skulle undgå att känna igen den karaktäristiska gestalten i dalrokoko med den stora svarta slokhatten, ett minne från bärarens röda ungdom. Småflickorna brukade sticka huvudena ihop bakom landshövdingens rygg och viska förstulet: “Därnere går våran Bernhard!”
Trygg och säker fullföljde han sin bana och skötte ämbetet med den äran och allt vad därtill hörde, antingen han stod i läroverkets kateder som inspektor och med sin vanliga frejdiga naturlighet tillropa-de studenterna ett ord på vägen ut i livet: “Håll modet oppe, pojkar” eller klubbade un-qian ärendena i stämmor och kommittéer och förmanade de långsamma: “Skynda er å säg vad ni vill, vi har bråttom om vi ska hinna undan”. Se, Bernhard Eriksson förblev sig själv under alla år, och det var inte bara ett talesätt, när han brukade säga till sina gäster i residenset: “Känn er som hemma, det är den gamle smeden Bernhard Eriksson i Grängesberg som bjuder.”
Någon skygghet för andens stora korifeer har Bernhard Eriksson aldrig känt, och när Sillanpää, nybliven nobelpristagare, skulle medverka i Stora Tuna kyrka en gång, satt han och alla honoratiores på första bänken och väntade på att landshövdingen skulle komma. Till sist kom det så en helt vanlig herre, räckte fram handen tii Sillanpää och sade sitt namn, men som alltid vid i presentation hörde Sillanpää varken namn eller titel utan
i frågade: “Förlåt, hur var nam-|net?” Varpå Bernhard svarade | “Eriksson är mitt namn, men här i Dalarna säger vi annars du”.
36 år i landstinget, 31 år i riksdagen.
När “Bernhard Eriksson i Grängesberg” som riksdags-namnet lät, utnämndes till landshövding i Kopparsbergs
län, var det säkerligen mången som undrade, hur det skulle gå för honom—den förste socialdemokraten som konungens förtroendeman—att hand-na ämbetets många represen-tationsplikter och möta alla slags människor. Men det vai onödiga bekymmer, ty Bernhard Eriksson har förstått att skilja politik och ämbete, och mött högerman som vänsterman med samma öppna vänlighet och opartiska sinnelag. Det var heller ingen i de offentliga värven oprövad kraft, som Dalarna fick till hövding ty Bernhard Eriksson har suttit i riksdagen i 31 år och i Kopparbergs landsting i 36 och varit medlem i ett otal kom-mitéer och talman i riksdagen och för den del även suttit i regeringen både som den siste sjöministern och den förste socialministern. Bäst har han nog trivts som landshövding, och när han berättar om sina landshövdingår, blir det bara ros åt Dalarna och dalkarlarna.
Smedslärling vid 14 är.
—För mig var det en stor fördel att komma som landshövding till Dalarna, som jag ju känner utan och innan, infödd som jag är och levat här nästan hela mitt liv utom riks-dagsperioderna förstås. Jag föddes i Sunnansjö i Grangärde för 66 år sedan. Far min var bygdehantverkare, Ifte snickare, lite murare, lite plåtsla-gare, ja allt möjligt, som en hantverkare på landet måste vara. Han hade också eft litet jordbruk, men fattigt var det
därhemma med oss sju barn. Far hade sina stränga religö-sa åsikter, och för den skull fick jag aldrig gå i någon skola utan far lärde mig läsa, skriva och räkna, och resten har jag fått lära mig själv. Jag måste tidigt ut i förvärvsarbete, så jag har försörjt mig själv sedan jag var 14 år. Först blev jag smedslärling därhemma i socknen och kom sedan så småningom till Grängesberg som smed. Redan tidigt kom jag in i goodtemplarorden och
Sveriges hjälp till Norge
Stockholm den 19 jan. ASNE Sverige erhöll förliden höst tillstånd av de allierade att förlubbla sina sändningar av livsmedel till Norge, så att de nu uppgå till 500 ton i månaden. Samtidigt fick Sverige sända 75,000 par barnskor och 150 ton kläder. Därigenom ha nu 50,00*0 barn erhållit en fullständig uppsättning nya vinterkläder av sport-typ, inberäknat skidpjäxor, och ytterligare 25,000 barn ha fått en uppsättning vinterskodon. Genom Svenska Norgehjälpen serveras dagligen ett mål lagad mat till omkring 225,000 personer, av vilka flertalet äro barn.
Under förra hösten kunde Sverige också sända 3,000 ton socker till Norge, och man är på svenskt håll redo att sända en lika stor kvantitet socker i vinter. Detta socker säl-jes i Norge mot särskilda kuponger, och de pengar som erhållas på denna väg användas för kontanthjälp åt sjö-mansfamiljer, vilkas manliga medlemmar arbeta utanför Norge, d. v. s. i de allierades tjänst. För närvarande erhålla 10,000 sådana familjer kontant understöd. Slutligen kan nämnas att Sverige förra sommaren sände 110,000 gåvopaket till norska barn, medan 175,000 paket skickades vid jultiden och 10,000 paket i månaden sändas till behövande familjer.
Hjälp till Holland
Stockholm den 19 januari.— En andra svensk riksomfattande insamling för hjälp till Holland, av samma slag som den under december förra å-ret genomförda, inleddes den 17 januari med en utställning av holländsk konst på Nationalmuseum i Stockholm. I dag ger Hovkapellet under ledning av Sten-Åke Axelson, som bedrivit studier i Amsterdam, en konsert med uteslutande holländsk musik på programmet. En prolog till denna konsert har skrivits av den kände författaren Karl Ragnar Gierow. Kronprins Gustaf Adolf och kronprinsessan Louise liksom ett flertal andra medlemmar av kungliga familjen kommer att bevista konserten, som ges på Kungliga Operan. I universitetsstaden Uppsala inledes den 21 januari en “hollänsk vecka”. Studenterna komma att insamla till den holländska hjälpen. Runt om i Sverige anordnas liknande insamlingar i samband med högtidligheter av olika slag.
även i det kommunala livet. Jag for omkring och bildade fackföreningar, goodtemplarlo-ger och kooperativa föreningar, skrev i tidningar. Så valdes jag in i riksdagen, egendomligt nog var det småbönderna i Dalarna, som hjälpte in mig, ty på den tiden räckte ej arbetarnas röster till, det var inte alla som hade 800 kronor i årsinkomst, som man måste ha den tiden för att få rösta.
Riksdagasrbetet roade mig kolossalt, ty ingen som är politiskt och socialt intresserad kan neka till att sådant arbete är intressant.
Den gamle smeden och landshövdingen har slutat sin min-neskavalkad. Och när man ser honom sitta framför sig trött, lite grå, men trogen sin ungdoms ideal och arbete, tycker man, att han mer än de flesta kan göra Karlfeldts ord till sina:
Ja väl, jag har känt som jag ärvt litet malm
från fädernas flammande härd. Jag har stått i den smedja vid släggornas psalm
och smitt på ett klingande svärd.