Nb. 29
। Stjärnan över havet j
AV ASTRID KAHR
s?
Hon hade rett sin bostad] alldeles nere vid hamnen, i ett av de gamla husen, som sedan hundra år tillbaka tagit nappatag med höststormarna och som ofta stodo med fönsterrutorna drypande av saltskum.
Egentligen fanns det inte bostäder i huset. På nedre botten låg en skeppshandel med blanka mässingslanternor och en tobaksaffär, där besättningarna från fartygen gingo upp för att köpa tidningar och få läsa om senaste nyheterna; när de kommo hem från långfärd. En trappa upp hade den lilla stadens rederi sina kontorslokaler och våningen däröver användes mest som lagerlokal.
Där bars in lättare lådor och tygbalar, då och då en målad sjömanskista eller en segel-dukssäck. När dörren gick upp, kändes där inifrån en främmande doft av kryddor och ut-
—Hm, sade han och skramlade med en nyckelknippa, som han plötsligt höll i handen. Vi
ska gå upp och titta, vi göra!
Medan de klättrade trapporna, talade han
Det
ska
NYA SVENSKA PRESSEN
Vancouver. B.C.. Torsdagen den 14 dec. 1944

han skicka ett par man till hjälp med möblerna.
Skeppsredarens röst väckte henne ur drömmarna. Han var ivrig att komma utför trapporna, innan det blev alldeles ner-mörkt.
Ja, så gick det alltså till, när hon fick löfte om att flytta till det gamla huset vid hamnen. Ibland hade fartyget, hon väntat, legat på sin plats vid tullhuset. Några underbara morgnar hade hon vaknat med man-
nen vid sin sida och
så skulle det förbli morgnar till. . . Och den morgon kommit, ■o vid kajen var tom
vetat att
två, tre så hade då plat-och det
strömma. När kriget är slut, då följer jag med. Och glöm inte stjärnan, vår stjärna! det sista viskade hon bara. Rösten höll på att svika henne.
—Du. . . sade han bara, när han böjde sig över henne för att kyssa henne till avsked. De kunde inte tala mer, stodo bara tätt slutna intill varann och kände hur deras hjärtan bultade med heta, hastiga slag.
Hon kunde le, ända tills dess han inte kunde urskilja hennes ansikte ens i kikarn. Sjömans-iustruns svåra läxa hade hon lärt under nätternas tysta timmar, när mannen sov tryggt bredvid henne och havet nedanför sorlade sin eviga locksång.
Vol. VIII
i Jul i vår lilla stad |
av MARGIT VINBERG	1
upp
om
för för
henne, att det fanns elektriskt ljus där uppe, att personalen från kontor och affärer gick hem vid stängningdags, och att stadens ensamma polis yt-
terst sällan hamnen om
Hön hörde
hittade ner till nätterna.
inte
Hennes hjärta
på honom, hankade av
ländskt rök.
Men brutna hon i ।
trä, tjära och kall pip-
längst uppe under det tegeltaket, där bodde
fröjd och spänning. Det var en vårkväll i skyxrfuingen. Trappan låg skum och med en doft av solvärmt trä. Det knäppte svagt i trappstegen och bredvid henne pustade den gamle skeppsredaren med korta, hastiga andetag.
—Så här ser det ut, sade han, stack nyckeln i låset och vred om.
Hon tog några steg in och blev stående andlös. Rakt fram
ett par små
rum med
ålderdomliga tapeter och knarrande golvtiljor. När hon vaknade på morgonen, såg hon himlen genom de små fönstren. Reste hon sig på armbågen, skymtade hon masttopparna på hamnens fartyg. Men när hon sprang upp fram till fönstret, då låg hela hamninloppet framför henne. I gnistrande sol i storm och gråväder, under drivande regndis eller piskat till vitt skum av stormen, som oftast låg på rakt in mot land.
Hennes blick sökte sig alltid till kajen nedanför, till platsen mitt för tullskjulet. Hon trod-
genom det smårutade fönstret såg- hon hamnens vatten blän-1
kändes, som om hennes hjärta var ett enda svidande sår av längtan och vemod.
Men när hon kommit igenom den första, hundra år långa dagen och skymningen föll och stjärnan plötsligt stod över hamnen och stänkte silver i vattnet, då kände hon en sällsam tröst i att tänka på att också mannen kunde se samma stjärna.
—Den skall lysa honom hem igen, tänkte hon. En dag ska vi bli lika lyckliga igen! Och längtan fyllde hennes dag och gjorde den rik.
Men nu hade allting blivit annorlunda. Kriget hade rullats ut över länder och hav. Man kunde inte öppna en tidning utan att finna namnen på sänkta och förlorade fartyg. Somliga av dem kände hon i-gen de hade legat vid kajen nedanför hennes fönster. Hon vågade knappt dra på radiort om kvällarna av fruktan för att få höra ett budskap. . .
Vid krigsutbrottet hade han legat med sitt fartyg i utländsk hamn och det dröjde månader, innan han kom loss. Hon satt till sent inpå nätterna och stirrade mot inloppet, och varje morgon vaknade hon med kinderna våta av tårar.
Kriget fartyg-
hade skärpts. Inga
gingo säkra
krigszonerna. Även
igenom för dem,
som fått fri lejd, fanns lurande faror, som blint valde sina offer. Breven togo månader. Om le alls kommo fram.
Det led mot hösten. De få fartyg, som kommo in, stävade genom brottsjöarna med skum om bogen. Stränderna brunno i höstprakt, och stjärnan lyste med allt klarare glans, ju mer det mörknade. Långsamt drog den sin bana över himlavalvet medan timmarna skredo. Den stod där som ett löfte, tänkte hon.
Han skulle komma hem före jul var det meningen, och då skulle de fira sin helg. De skulle ha en strålande julfest mitt i mörker och faror. Hon hade sparat ett paket julgransljus, de skulle inte få tändas, förrän de båda sutto i de små rummen hand i hand.
Hon fantiserade om hur det skulle bli. Hon hade sparat kryddor också till ett riktigt pepparkaksbak. Han tyckte så
mycket om pepparkakor fick alltid en stor burk
—Stackare, tänkte hon, burken är allt tom nu!
och med
den
ka i nas dis
Och när han äntligen kom, skymningsljuset, stränder-: kastade bon sig i hans armar och ropade:
—Du får aldrig resa ifrån mig mer! Aldrig mer. . .!
konturer stodo i ett blått och en smal månskära,
stänkte en smal silverstrimma ända fram till kajen vid hennes
Han svarade inte.
Allt närmare jul led det. Dagarna blevo kortare, ibland fick ljuset brinna hela dagarna. Skeppsredarn hade veknat och låtit dra upp elektriska Wmngar på vinden. Hon kun-
Höll hen- cje fåta hela sin våning
bada
fötter.
Hon knäppte neg tre gånger skolflicka.
—Vad...sade
händerna och som en liten
skeppsredaren,
de visst varje morgon, hans fartyg som genom under skulle ha kommit in der natten och förtöjt vid grå stenskoningen.
Ack nej, inte var hon
att ett un-
vad är det där för någonting?-— Jag niger för nyet, sade hon och kisade illmarigt och halv rädd mot honom. Om man niger tre gånger för nymånen, så får man en önskan uppfylld! Där nere brukar hans fartyg ligga. Alldeles i stjärnstrimman.
—»Hm. .nå så flytta hit då!
den i Sannerligen kände han sig in-I te rörd över den envetna flick-
så
barnslig. Hon visste ju, att det skulle dröja månader, innan! han kom till dessa farvatten. —Men där kommer hans fartyg i alla fall att ligga en morgon! tänkte hon och fick tå-
rar i ögonen av lyckan„ nästan värkte i bröstet på
ne.
Det var också det hon
som hen*
ungen. Han fick lust ätt ta upp näsduken och snyta sig men i stället röt han:
-—Men kom inte och klaga sen, det säger jag!
—Nej, o nej! Jag lovar, försäkrade hon hastigt. Tack så mycket. Tack så förfärligt myc-
ket! Hon så:
omkring. Un-
der de korta minuterna hade
ne på en armslängd ifrån sig j jjus Om hon ville.
och såg på henne, allvarligt I	,	..	. . ,
och ömt. Han hade blivit man-	bl«v vitare om kinderna
lieare. fått något sammanbitet'och ängsligare i blicken, men kärvt över dragen. Någon o-kuvligt som hon aldrig skulle kunna besegra. Hemresan hade inte varit någon solskenskryss-
. det fanns hål efter bomb-
bon visade sig tapper och när människorna i den lilla staden deltagande frågade efter honom. svarade hon alltid:
—Jo tack, han kommer hem
splitter i däcket och på bred- före jul. Hoppas jag, tilläde hon sidan där den svenska flaggan dröjande efteråt.
var målad i blått och gult.
Nu var det bara tre veckor
Och när han drog henne in- kvar till jul, två veckor, nagra till sig, häftigt, stormande, så ! dagar. . . Och ännu hade ingen-visste hon, att så länge han I körts mer än att hans far-hade liv och anda skulle han tyg avgått från den sista ham-
inte överge havet och sitt far- nen utomlands.
Men inte heller henne.
—Han kommer, sade hon till sig själv. Han kanske kommer
De lyckliga dagarna gingo... o	o
ovanligt fort den gången. Man ' jul, sa att vi fa f’ra den tm' hade också mer brått att få ■ sammans. X ilken underbar helg lastat och lämna hamn. Innan vi s^a ^a- s^a f°Uas at till fatta att i julottan och sjunga julpsalmen
hon knappt hunnit
han var
r hemma, var det dags tillsammans...
Julen firas traditionellt över hela Sverige med julotta,julsånger, julmat och julklappar. Vi älskar denna svenska jul, denna ljusfest i årets mörkaste tid. Men liksom varje familj ofta har sin alldeles egna jultradition, sin speciella jultomte, sin särskilda julrätt, så har också många svenska städer utbildat sina egna julseder och jultraditioner.
Vänersborg spelar och sjunger in julen pä torget.
För VÄNERSBORG får julen sin alldeles särskilda stämning och upptakt, när man samlas kring den väldiga granen på torget en kvart före julaftonens julbön. Där står stads-musikkåren med sina horninstrument, manskören, någon av prästerna, vanligen kyrko-
där familjen sitter samlade kring borden. Ty under helgen är det snålt och ovänligt att dra ner rullgardinerna, då skall man i stället visa vad man har av trevnad och värme. Så har det alltid varit, särskilt i Fis-karsta’n ty där bor fiskarna, ett fint och betydelsefullt folk i Hudiksvall som i hög grad
byggt upp
Halmstad
staden.
Veckan STAD säljs der grönkål enda familj
sin här
långkål
lagar och äter långkål.
före jul i HALM-det väldiga mäng-på torget, ty var-i staden skall ha
I och den görs så
Grönkålen delas i bitar
och får koka ett par timmar i skinkspadet. Den skall koka långsamt och det är en rätt
som inte göres i en handvänd-herden själv, och menigheten! ning, kanske är det därifrån
kring den mörka granen, som den fått sitt namn. Den kokta
ännu inte varit tänd någon gång. Men i det ögonblick musikkåren spelar upp lyser de hundratals lamporna upp och strålar ut i den mörka kvällen som tecken på att nu är julen här. Kören sjunger några julsånger, musiken spelar och prästen håller ett kort anförande om julens budskap. Hela den stämningsfulla ceremonin är snappt överstökad och på slutet /börjar kyrkklockorna ringa. Också om det är regnigt och kallt brukar vä-nersborgarna möta upp i stort antal till den första grantänd-ningen på torget, antingen de
kålen hackas och får så ste-
ka i flott en timme, med litet ver något
på sakta eld, minst Somliga späder den grädde och strör ö-mjöl, ' så anrättnin-
Aen närmast liknar en stuvning, andra kramar ihop den till bollar vid stekningen. Det är en mäktig rätt, som hall-länningen vill ha på julaftonen, men något för svaga magar är det sannerligen ej.
sedan följer med eller skyndar hem dagen.
Hudiksvall pryder
till till
sitt
kyrkan julmid-
kyrk-
torn med en ljuskrona.
HUDIKSVALL har en vacker- gammal sed, som lever än-
Borås har sin egen julstake.
I BORÅS står en originell handsmidd järnljusstake p å många julbord. Egentligen är det en luciastake. Lucia har alltid firats flitigt i knallebyg-den och en gång i världen sattes då denna krona mitt "på kaffebordet mellan kakfaten. Det allra första exemplaret var en guldbröllopspresent från en smed i Toarp till hans hustru
nut
men som ingen vet när
så småningom hamnade på museet. När Hemslöj-startades för nio år sedan
och det den var
den uppstod. För första gången under julottan och sedan under varje gudstjänst, då det är mörkt, fram till och med trettondagen strålar som en kungakrona kring kyrktornet. Ringaråldermannen kryper ut genom torngluggarna med de många små lyktorna och hänger upp dem en och en på sin järnten, först en krans underst och så kronans uddar däro-vanför. De skiner så vackert och vänligt och lyktorna var jar svagt för vinden.
Den som vid jultiden på kvällarna vandrar genom de gamla stadsdelarna “Strand” och “Fiskarstan’n” kan se ratt in I de upplysta små låga husen,
denna
modell som ets bestånd nu har den
krona den första togs upp ur muse-och kopierades och blivit något av en
; en dag. . .Nu kun-■ längre intala sig
Två dagar, de hon inte
tradition för boråsarna Mellan (Fortsättning på sidan 6)
att ta farväl.
—Ska du komma ner? drade han. Kanske var rädd att hon skulle ge s
un-
han själv att de skulle få fira jul
sagt
tillsammans.
ö-
grå
gick in, litet
Julaftonen
ver, när förtöjningarna lossats
Jag
hon sin
hon små stod fått den
att skrämma henne. Men hade sett på honom med ivriga fråga i blicken.
-—Ja, sade hon hastigt.
komma.
—Säg
redan hunnit möblera de rummen. På långväggen mormorssoffan, som hon ta med sig och borta vid blårosiga kakelugnen stod
farande snökorn i
är inte rädd! Inte alls! bedyrade hon, när hon såg hans tvivlande min.
mot honom så tappert, att han ] om all kraft lämnat henne. Allt I knappast kunde ana, hur tå-. var pyntat och fint, peppartill bokhållarn så fårlrarna stodo färdiga att börja! (Fortsättning på sidan G)
till den gamle skeppsredaren när hon tagit mod till sig och gått upp för att fråga, om hon inte kunde få hyra de små vindsrummen, som ändå stodo obebodda. Han hade sett på henne så barskt som bara han kunde.
—Ensam, I hela huset? Han hade trott, att det var nog för
sekretären med ett vitt, oskrivet papper på den utfällda klaffen. Hon visste nog, vad hon skulle skriva på det.
—Älskade! Jag bor alldeles invid hamnen. Jag kan se dig
och propellern började arbeta, och med
—'Visst! Jag ska stå på ka- luften. Vattnet låg blygrått och ien och vifta, sä länge jag ser , hävde sig- liksom modosamt in dig, och sen kilar jag upp i kajskonmgen. Langt ute i vårt fönster och viftar, så kan ' inloppet gick det vita gass. du se mig i kikarn, överens- Hon förmådde knappt stiga kommet! Och hon log upp e- upp och klä sig, det var som . o x________________i. _xx n_■ Ai-i-i oll Vvn T4- lämnat- hnnnn A11+-
God Jul