fRi! aWWi&i FRssd
Töfadägen den 3Ö deäu 1940
•idan 4
—e
Merry CHRsSTMAS, Everybcdy!
Youi H c Electrc '-enant
GOTT NYTT ÅR
TILLÖNSKAS EDER AV
ALF LINDAHL
* Barberare 334 Main Street
BRÅCKBAND
Egen tillverkning. Långt överlägsna andra fabrikat.
A. LUNDBERG, LTD.
938 W. Pender St.. Vancouver.
ED BROWN, FLORIST
152 W. Hastings St. —PA 1442
3369 Cambie St. — FAir. 5110
Wreaths, Sprays, Corsages, Wedding Bouquets, and Cut Flowers.
WE TELEGRAPH FLOWERS
GOTT NYTT ÅR
TILLÖNSKAS EDER AV
Axel Sundsten, M. S.
PHYSIOTHERAPIST Stockholm Certificate Treatments Arranged by Appointment
526 Vancouver Block
736 Granville Street
VANCOUVER, B. C. PHONE: MApne 3837
KOCKA ÖNSKAS.
Medelålders kvinna önskas såsom kokerska i ett mindre skogsläger. För vidare upplysningar hänvänd till Svenska Pressen.
•: Red Star :i i' Ailia slags apoteksvarar. i[ '> Pron.pt leverans av post- ’» i*	beställningar.	?
S 2 Cordova Street West. b ([ Tel: PAcific 4934. i’
Gynna tidningens annonsörer!
Vill Ni sälja Ert hus?
FÖR SNABB AFFÄR VÄND EDER DÄ TILL
E. A. ALM
538 W. Pender St.—PAc. 5431
Skandinavisk Dans
VARJE LÖRDAG KVÄLL MED BÖRJAN Kl. 9.00.
SVENSKA HALLEN
1320 E. Hastings Street
Helge Andersons Orkester
HEDNINGEN
Forts, fr. sid. 1
illa till, det finnes ju blott en rykande ruinhög kvar av er gård, ty mera var det inte kvar av gården då landsfiskalen anlände .
—Det luktar fotogen också, menade landsfiskalen och drog 1 vind som en fågelhund på stånd. Han fortsatte förhöret om var branden börjat o.e.v. och han fick klara, rediga svar. —Då erkänner Hall att ni anlagt elden? sporde landsfiskalen hastigt efter några skickligt lagda snärjfrågor.
—Visst fan har jag anlagt branden, svarade denne. Jag vräker väl inte ut sex fat fotogen i husen om jag inte vill att sattyget skall brinna ordentligt.
-Då måste jag tyvärr anhålla Hall som anstiftare av mordbrand talade landsfiskalen.
—Tack för uppmärksamheten, men jag har tyvärr ingen användning för edra tjänster, genmälde Hall. Jag har upplyst er om att jag tänt på kåkarna, men mordbrand är det inte, om ni inte räknar för mord att väggohyra och lung-sotsbaciller rykit all världens väg med branden.
—I vilket bolag äro byggnaderna försäkrade? sporde lands fiskalen, som nu ansåg sig färdig med det förberedande förhöret och ämnade skrida till anhållande.
—Byggnaderna äro Inte försäkrade alls, de äro min enskilda egendom och hällre än jag sålde dem och spridde tuberkulos i bygden, hällre brände jag dem. upplyste Hall, som nu ansåg han lekt länge nog med landsfiskalen.
—Vad är detta för förbannat skoj? Varför ha ni kallat mig hit?! röt landsfiskalen ut till den förstummade folkhopen.
—Ja, Inte vet jag, men nu kanske jag får vara i fred, svarade Hall i folkets ställe.
—Åtminstone för mig morrade landsfiskalen och avlägsnade sig. Han tog inte notis varken om Halls anslagstavla eller saltskottet Erlandsson fått i stjärten, vilket välvilligt inrapporterats till honom. Han startade sin bil och for sina färde med sina fjärdings-män och sina bindslen.
Efter den betan bai’ man en till skräck gränsande respekt för HalJ. över hans marker vandrade varken tjuvskyttar eller vedtjuvar av fruktan för salt och hagel. Hall fick vara i fred och det var inget annat han önskade, han ofredade inte folk i onödan. Han arbetade på sin brända tomt. Han sprängde sten och grävde grunder och så småningom reste sig en vacker villa och nödiga uthus på platsen där den gan> la ödegården legat. Skogen fick ostörd fortsätta växa på åkrarna, jordbruk idkade ej Hall. Det enda husdjur han höll var en stö vare, sin mesta tid ägnade han åt fiske och jakt.
Ännu en gång under samma år som gårdsbranden överträdde Erlandsson förbudet och gav sig in på Halls marker. Den gången höll Hedningen på att förgå sig och ta till hagelpi-pan, men hur det var fick det även då stanna vid det grova saltet.
Därmed förhöll sig så, att Erlandsson genom socknens förmedling hade tagit en piga i sin tjänst. En ung flicka, som fått ett barn till vilket hon ej kunde uppgiva fadern. Hon hade nämligen varit tillsamman med olika pojkar några kvällar å rad och visste inte vilken av dem som avlat bar-net. På grund av dessa omständigheter kunde ej någon av männen, som lägrat henne, fällas. Man går inte 1 borgen en för alla och alla för en i sådana affärer. Det skall i så fall vara frivilligt överenskommet, om man anser, att delad glädje är dubbel glädje och ävqn i fortsättningen ikläder sig dela kostnaderna för fröjderna.
Flickstackarn hade korsförhörts inför barnavårdsnämnd .och fattigvårdsmyndigheter, u-tan att man fick fram någon barnaförsörjare. Fallet protokollfördes och kommunen fick träda emellan för barnuppfost-ringen. Det talades hårda ord till flickan och de vise männen i socknen sålde henne, kan jag säga, till Erlandsson efter överenskommelse med
ningens gård, samme man som en gång förrättat arvskiftet i hans fädernegård och som Hall då svurit död och förbannelse över, liksom han gjort med fadern och brodern. Erlandsson hette mannen och han var ännu obruten vid Halls hemkomst från Amerika. Erlandsson liknade mest en get i synen, med sitt grå, gråa, toviga skägg hängande runt hakan och sina stora vattniga glosögon, som irrade hit och dit då han såg på folk.
Den mannen gick alltid krokvägar för att slippa möta Hall, ty han fruktade Hedningen mer än andra och hans fruktan var befogad, han stod nämligen upptagen som första namn på Halls svarta lista ö-ver bönderna.
En dag någon månad efter sedan Hedningen blivit ägare av ödegården brann den. * Och det brann över allt på en '^ång, i manbyggnaden, i loge och ladugård, i alla de andra husen och i rishögarna, som lågo staplade mellan husen.
Folk kom skyndande från alla håll för att rädda och släcka.
Hall gick fram och tillbaka och postade invid vägen med ett grovkalibrigt hagelgevär hängande över axeln.
—Ser ni Inte skylten? ropade han åt de anstormande människorna. Den som beträder mjn mark blir skjuten! Första skottet är salt, det andra är hagel.
Folket hejdade sig, de visste ej vad de skulle tro. Att mannen var galen var uppenbart. Ingen vågade närma sig vare sig honom eller husen, som voro ett enda flammande eldhav.
Då inträffade emellertid något i människohopen. Erlandsson, som varit borta åt andra ändan på socknen i något ärende, kom körande och nådde fram till brandplatsen och de förvirrade människorna. Han var mannen med ledareegenskaper, han skrek till folket med hög, gäll stämma:
—Han är vansinnig, han har köpt flera fat fotogen av handlarn igår, tömt ut i husen och anlagt mordbrand. Bind honom! Våra egna skogar brinner ned!
För eldfaran hade dock Hall sörjt, han hade bränt det område han röjt i förväg, fullkomlig vindstilla rådde, inga gnistor nådde skogsmarken, endast de gamla husen brunno så det dånade och en stark fotogenlukt förnams med röken.
Erlandsson, viss om att alla skulle följa honom, högg en pytrtspruta och stormade upp mot de brinnande byggnaderna, men ingen vågade följa honom, som bättre var.
Mannen hade emellertid inte hunnit taga många språng in på Halls område förrän denne kastade bössan till ögat och sköt. Vid det luftsprång Erlandsson gjorde då saltskottet träffadade honom i akterkas-tellet och vid det illvrål han upphävde, ryggade folket förfärat tillbaka.
Erlandsson tappade pytssprutan och tvärvände, ty värre åtgången var han inte än han både kunde gå och t.o.m. springa i långa flöj, men svidit måtte det ha gjort, ty han skrek gång på gång, där han i fullt sken sträckte ut mot sitt ägande hemman.
Folket samlades i allt tätare skaror utanför det fridlysta området, där Hall postade och gården brann. Man visste varken ut eller in, då något ljushuvud kom på den iden, att man borde skicka efter landsfiskalen, ty Hall var antagligen galen och hade anlagt mordbrand .
Landsfiskalen närmade sig försiktigt Hall alldeles ensam, bara med portföljen under armen. Detta tyckte folket var modigt gjort och man höll an dan av spänning. Landsfiskalen var en stilla, fridsam man, som ej ställde till oväsen i o-nödan. Med lämpor och goda ord kommer man längst var hans paroll. Till ortens gamle landsfiskal hyste Hall intet agg. han gick emot honom och hälsade honom.
Min käre Hall, började landsfiskalen så varligt btt samtal, här står det tydligen
denne. De bestämde helt en-kellt att hon ekulle bli piga i hans gård och ta sitt barn med sig, för vilket senare kommunen betalade tik u. den,
Hos denne knipsluge bondadvokat och arvsklftare hamnade nu den stackars förpinade ungtösen. Erlandsson hade sina särskilda metoder e-vad det gällde att återföra en förtappad flicka på rätta vägen. Han höll flickan 1 så strängt kroppsarbete, att hon inte kunde somna om kvällarna för trötthets « skull. Och han läste med hög, gäll stämma så länge, tills barnungen vaknade och började storgråta och flickan hysterisk och halft från vettet sjönk ihop i ett hörn.
En månad höll hon ut i detta inferno. Då var hon färdig, vansinnet var inte långt borta, det kände hon. Hällre döden för mig och barnet, än detta liv, som för mig själv till dårhuset och min lilla flicka att kastas ut bland hänsynslösa människor, tänkte hon. Dch hon handlad^ som mån-» ga ogifta, olyckliga mödrar gjort före henne.
I själva gråljusningen en vintermorgon skyndade hon bort från gården med sitt barn i famnen.
Hon sprang över gärden och backar och in i skogen, där på Halls marker fanns en göl hon kände till, som brukade isbeläggas sent, där måste ännu vattnet gå öppet, där ville hon söka döden tillsammans med sitt barn.
Och göjan med sina ’kallor hade verkligen inte hunnit frysa till, fast vintern börjat så smått och markerna lågo snötäckta. Hon var hunnen 1 närheten av gölen och såg redan defl kall^, svarta vattnet! blänka emot sig, där hon kom halvspringande emellan träden, så ingen skulle hinna upp henne och hindra hennes förtvivlade handling.
Men vad hon inte såg, det var en man som gick vid göl-kanten i färd med att reda ut ett hartraj. Det var Hall.
Mannen, vars tränade jägareöra uppfattat ljudet av män-niskosteg, tog hastigt skydd bakom en buske och bytte ut högerpipans hagelpatron mot en saltladdad. Längre hann han ej i sin manöver, då han *fick syn på den ankommande, fick se att det varken var en krypskytt eller vedtjuv, utan en ung flicka med ett bylte i famnen — ett barn.
Han förstod sammanhanget och just som flickan nådde g^eai och skulle kasta sig i vattnet, steg han fram och höll henne fast.
—Varifrån kommer du, barn? sporde han helt medlidsamt. Och då flickan med darrande röst upplyste detta och snyftande berättade om sin förtvivlade belägenhet, blev Hedningen mörkröd i synen. Han hade inte hört talas om hennes sorgliga historia, han talade så sällan till folk.
I nästa sekund skiftade Hall färg, han blev kall i ansiktet, ty borta bland träden fick han syn på Erlandsson, som kom skumpande följande flickans spår. Vid denna syn svimmade flickkräket och föll ner i snön. Erlandsson, ej aktande på att han överträtt förbudet och begivit sig in på Halls marker, varken hörde eller såg. Erlandsson kom som en blodhund på flickspåret och märkte intet förrän han nått göl-kanten och Halls kraftiga näve högg honom för bröstet och höll på att skaka livet ur honom.
Djävul 1 människohamn! väste Hedningen emellan tänderna åt Erlandsson, som sjunkit ned på knä och tiggde för sitt liv. Hall trummade på bösspipan, medan tankarna tumlade om i hans hjärna. Skulle han binda räven här vid en tallstam, låta honom läsa sitt Fader Vår och så sänka honom tyst och stilla i gölens svarta vatten? Nej, fy tusan, så stora besvär var inte kräket 'värd.
Han stötte bonden ifrån sig.
—Spring! röt han och visa .dig inte en gång till på mina marker om livet är dig kärt. Och Erlandsson var inte sen att efterkomma uppmaningen. Hall bytte lugnt ut även vänsterpipans hagelpatron mot en saltladdad och då Erlandsson
Season’8 Greetings STANLEY HOTEL 21-27 WEST CORDOVA ST.
THE LOGGERS’ HEADQUARTERS IN VANCOUVER
JACK BELHOUSE & J0£ BAUCHE
SEASONS GREETINGS
Kelley Logging Co. Ltd 535 WEST GEORGIA STREET VANCOUVER, B. C.
Spruce-Hemlock and Cedar Logs
SEASON’S GREETINGS!
TO FRIENDS AND CUSTOMERS
BROTHERS BAKERY
342 E. Hastings St. — Vancouver, B. C.
Season’s Greetings
TO OUR MANY SCANDINAVIAN FRIENDS AND CUSTOMERS
"Where Good Shoes C ost You Less”
___________LIMITED~	—----“
PHONE PAc. 9645	33 EAST HASTINGS ST.
kommit på 20 stegs avstånd lade han bössan till ögat, tog struket korn och sköt bägge skotten i följd med sikte på gubbens ryggslut.
Effekten blev storartad, Erlandsson körde på huvudet i snön vid skotten, men kom på
fötter igen, och de illhojtanden som så småningom dogo bort i fjärran allt efter som han tog av stånd från Hedningen och hans bössa„ talade sitt tydliga språk, att nu blev det frångå om fållbänken; sveda och värk en tid framåt igen.
Det var väl en ödets skic-kelse, som så mycket annat i livet, detta underliga sammanträffande emellan Hall och den unga flickan vid skogs-gölen en vintermorgon. Flickan stannade hos Hall för livet. Först skötte hon hans hem som hushållerska ett par år. Så vigdes de vid varandra inför borgmästaren i Göteborg och de blevo man och hustru.
När jag lärde känna Hall hade de varit gifta i tio år år samt voro under lästermi-nerna bosatta i Göteborg, där lilltösen fullgjorde sin skolgång. Men hela somrarna och en månad omkring jul bebod
WeW ish Our Friends andEmployees
HAPPY NEW YEAR
Nelson Bros. Fisheries Ltd.
325 HOWE STREET — VANCOUVER, B. C.
de de sin villa i socknen och IHall strövade omkring med bössan i sina marker eller sys-
lade med sin fiskedon.
Halls sinne hade mjuknat med åren, han umgicks till och med i en del bondfamiljer och det ansågs som en stor heder för det hus över vars tröskel han steg in. Man hade en helig vördnad för hans många pengar. Att han var en rakryggad, storstilad människa tänkte man man däremot ej på. Sin adoptivdotter, den faderlösa flickan, avgudade han, och förhållandet emellan honom och hustrun var nästan rörande. Trots att åldersskillnaden emellan makarna var ö-ver 30 år, så behövde man ej misstaga sig på att de verkligen älskade varandra.
Hall log dock ofta ett ironiskt löje, när han såg hur bondfruarna krusade och krö-po för hustrun, miljonärskan, den fordom bespottade, ur samhället utstötta flickan.
Hall var mannen med ryggrad i, original kunde man väl knappats kalla honom. I så fall var han åtminstone ett väldigt fint original.