THE SWEDTSH PRESS
Torsdagen dan 20 april 1943
Sidan 4	? .	.. .  
GUBBENKOMMER
- Vad kr meningen med det’ här? frågade Bengt.
Hans mor satt ett ögonblick och sög på sin mjuka fylliga underläpp, så sa hon:
— Precis vad jag varit rädd för. Louise misstänker någonting. Jag märkte det från första stunden — hon var sig inte lik. Louise är farligast när hon är vänlig.
— Det här är ju för ruskigt, sa Bengt och slängde ifrån sig anteckningsboken pa bordet. Nu får du väl ändå erkänna, att saken börjar bli allvarlig. Det vete gudarna vad gumskrället kan ställa till om hon fått blodad tand.
—Skandal, sa fru Sneijder.
— Och du tänkar förstås sitta med armarna i kors under tiden. Bengt gick fram och tillbaka med långa steg. För resten, sa han häftigt, vad har gumman med sakerna här att göra? De är ju inte hennes.
— Hon tror kanske att de ska bli det en gång — att hon ska få ärva sin bror.
— Det tror hon väl ändå inte. De var ju dödsfiender, inte sant?
— Ja, det kan man säga.
— Vad kom det sig av egentligen?
— Å, det är en lång historia — och det är så längesen- Jag vet för resten inte så noga hur det gick till.
Bengt kunde återigen konstatera hur modern, liksom alltid när det blev tal om gubben de Grevy, på något sätt drog sig inom sitt skal, blev sluten och ovillig att säga något. Förr hade han alltid respekterat hennes tystlåtenhet, nu gjorde den honom nyfiken.
— Någon anledning känner du väl till, sa han. Jag förstår inte varför du allid ska tiga om gubben. Är det för ditt dåliga samvete?
— Kanske det, svarade modern. Hon såg ut genom fönstret och log för sig själv. Hon log ett stilla, resignerat leende, som låg kvar en lång stund över hennes ansikte likt ett klart sken. Och hon fick ett uttryck av att veta saker och ting, som hon inte, menade anförtro någon. Hon fick i-bland det uttrycket. Hon kunde sitta ett sällskap och höra på vad de andra talade om, hon sa inte mycket själv, kanske bara ja och nej, och hon föreföll ointresserad och utanför. Men så plötsligt hade hon det där underliga uttrycket av att veta allting bättre än andra — av att äga det förlösande ordet. Man kände att hon gjorde det. Men hon sa det inte. Hon var inte stolt över sin vetskap, och det var henne fullkomligt likgiltigt om hon fick delge den åt sin omgivning eller inte. Hennes hemlighetsfulla sätt att tiga fastän hon visste och förstod, kunde vara oerhört retsamt och prövande. Det hade gjort att Ragnhild
4v,.	»Hållet. Men
hans tro på modern hade också fått sig en svår knäck. Han hade alltid förut beundrat henne reser-vationslöst, nu kunde han inte lita på henne längre. Det smärtade honom mer än han ännu gjort klart för sig.
— Nu vill jag veta den där saken, sa han till slut.
— Nå ja, om du prompt vill det . . . Det lilla jag känner till är ingenting att förtiga. Hon gjorde ett uppehåll och började: Jag tror att det ända från barndomen var ett spänt förhållande mellan Charles-Henri och Louise, men den slutgiltiga brytningen kom väl först när Louise begärde sin bror under förmyndare. Det skedde strax innan han lämnade Sverige för alltid. Ser du, Charles-Henri låg ständigt i de mest riskabla affärer och hans ideer balanserade ibland på gränsen mellan genialitet och galenskap. Tyvärr också på gränsen mellan rätt och orätt. Fru Sneijder gjorde en paus. Hon fann det komiskt att just hon skuHe säga något sådant. Men Bengt märkte det inte. Vad Louise beträffar, fortsatte hon, så tror jag nästan, att det var Charles-Henris plötsligt uppvaknande släktintresse, som kom henne att förlora tålamodet och ta ett så djärvt steg. Charles-Henri hade fått reda på att det i La Rochelle levde en gren av släkten Grevy, som hade det mycket fattigt. Det var två bröder, en tunnbindare eller något sådant och en fabriksarbetare med familjer. Släktskapen var högst dubiös, men impulsiv och generös som Charles-Henri var, skulle han prompt hjälpa dem. Han for till La Rochelle vid tillfälle och vände totalt upp och ner på de där stackars människornas liv. Han öste pengar över dem. Det köptes hus åt dem, barnen sattes i fina skolor, allt skulle ändras och ordnas. Experimentet slog illa ut forstås. De där bägge familjerna trasslade fullständigt till det för sig, och när det sen visade sig att de inte var ett spår släkt med Charles-Henri, då var det Louise som trädde i verksamhet härhemma. Hon hade så att säga samlat alla broderns våghalsiga och egendomliga tilltag på hög och gjorde gällande, att han inte var kapabel att handha vården av en stor förmögenhet längre. Herrarna Grevy i La Rochelle blev kronan på verket. Hon lyckades faktiskt få sin bror under förmyndare en tid men utslaget överklagades och upphävdes senare. En förfärlig chock hade det i alla fall varit för Charles-Henri, och jag undrar om han någonsin repade sig efter den. 1 synnerhet som den stora kraschen följde strax efteråt. Och att han inte förlät sin syster utan sökte göra allt för att hämnas, det kan man inte säga något om.
Sneidjer fått rykte om sig att vara högfärdig och lustigt nog också intrigant. Intrigant just därför att hon aldrig sa ett ont ord om någon människa. Hennes gåtfulla tystnad verkade misstänklig i sig själv.
På Bengt verkade den avgjort
HY-GRADE
P. J. Lipp 305 Carrall
Gynna tidningens annonsörer!
Red Star :•
Ad» slags apoteksvarar.
Pron pt leverans av post-beställningar.	i'
2 C^rdova Street West, b
Tel: PAcific 4934.	J
jag kan ju alltid åberopa mig på ett muntligt löfte . . .
Bengt gick fram och tillbaka igen. Han stannade bredbent vid ett av fönstren och sa med ryggen åt modern:
— Det är hemskt att höra dig säga så. Jag kan inte fatta att det är sant. Det är ju en enda härva av lögn och bedrägeri alltsammans. Tänka sig att det är min egen mor, som—nej . . . Anta att tant Louise väcker åtal!
— Ja, inte är det omöjligt.
Ragnhild Sneijder såg förbi sin son ut genom fönstret. Hon fick syn på ekorren där ute i eken. Den satt i en grenklyka och slog med framtassarna på sitt bröst. Den var tydligen arg på någonting. Fru Sneijder kunde inte låta bli att le för sig själv.
— Jag förstår inte att du kan sitta och skratta hela tiden, sa Bengt indignerad. Begriper du verkligen inte hur farlig vår situation är? Och om vi också klara oss undan lagliga efterräkningar, så är det allt skralt bevänt med familjens heder hädanefter. Det har du visst inte tänkt dig in i.
— Å jo, Bengt, sa modern allvarligt, jag har tänkt mig in i allt. Det kan du vara lugn för. Jag har tänkt mig in i det sen många år tillbaka. Det är därför du inte kan få mig att riva mitt hår nu, om det är det du vill. Jag har handlat som mitt samvete givit mig rätt till, och om andra ställer mig till svars, så är jag beredd att ta konsekvenserna. Du glömmer visst att det framför allt varit för er skull som jag gjort Vad jag gjort. På sätt och vis har det väl varit just för familjens heder. För att vi skulle kunna hålla oss kvar på det plan som var vårt. Det som jag ville skulle förbli ert . . . Om jag handlat orätt, så bär jag skammen ensam. Och jag bär den lätt, därför att jag anser, att orätten inte varit så stor, och att jag inte gjort någon människa för när.
Bengt såg ner i mattan, sväljde ett slag och stod tyst en lång stund. Han kände sig osäker och förvirrad och glad på samma gång. Han tyckte att han plötsligt kunde beundra sin mor igen som han gjort i alla år. Han förnam den sällsamma trygghet, som alltid utströmmat från hennes per
— En sån förbaskad käring, sa Bengt. Det var ju bara hyggligt av gubben att vilja hjälpa folk. Han kanske var hygglig när allt! kommer omkring.
Fru Sneijder log igen.
— Jag tror att han menade väl med människor, sa hon. Att han menade väl med oss, det vet jag. Den tog sig bara så säregna uttryck, hans hjälpsamhet. Folk förstod inte, att han ville deras bästa utan spjärnade emot, och då blev han inte god att tas med. Han kunde vara hänsynslös, när han satte den sidan till. Det har varit «tt släktdrag hos alla de Grevys. Titta bara på Louise.
— Ja, det är just det som är så otäckt. Hon lägger säkert inte fingarna emellan om hon får reda på någonting. Jag tror att hon vill ha oss härifrån.
— Tror . . . Snälla du, jag vet att hon försökt med det i tjugu år. Men hon kan det inte. På den punkten finns det gudskelov klara papper.
— Papper på att vi har rätt att förskingra egendomen också?
— Nej. naturligtvis inte. Men
son, och han tyckte att allting ljusnade. Det var kanske ändå rätt som hon sagt.
Bengt gick fram till henne med snabba steg och efter ett ögonblicks tvekan strök han henne över kinden.
— Du är bra, mamma, sa han.
— Tack ska du ha, svarade modern och såg litet förvånad upp på honom. Det var ytterligt sällsynt att Bengt kostade på sig några slags ömhetsbetygelser. När det någon gång blev nödvändigt, var det honom en stor över-vinnelse. Som liten hade han alltid argt fräst ifrån sig, när någon velat dalta med honom. Det var för övrigt inte många som gjort det. Marianne naturligtvis, men hon hade slutat så småningom, och Ulrika kanske. Fru Sneidjer själv hade konsekvent låtit sina barn vara i fred i det fallet. Hon hade behandlat dem mycket osentimentalt. Det hade varit bra för Bengt, som ingenting hellre önskat. Det hade varit Mariannes stora sorg under uppväxtåren — Marianne som burit på ett outsläckligt och aldrig tillfredsställt ömhetsbegär.
Bengt såg litet generad ut där han stod framför modern, och han sa urskuldande:
— Jag menar — jag tror, att jag förstår dig . . . Och du ska se att det reder sig för oss. Han såg ner på moderns vita, välskötta händer, som vilade över brevpapperet. Herr Bankdirektören Fredrik Ebermann läste han över vänstra handens lillfinger.. Han kom att tänka på häradshövding Hem-pelmann. Skulle han bli sista utvägen trots allt? Nej, så sannerligen — vad som helst annat, inte Hempelmann . . . Han fick syn på den lilla blå anteckningsboken på sekretärens skiva, tog den och sa:
— Jag ska springa upp till tant
med den här. Nu har hon nog kommit tillbaka från sin promenad.
— Nej, nej, gör inte det, Låt den ligga där du hittade den. Annars misstänker hon säkert att vi läst i den-
Men Bengt var redan ute ur salongen. Han tog trappan i långa skutt, så att det knakade i stegen. Han hade fattat ett beslut, djärvt och vågsamt som vanligt: han skulle be att få låna pengar av tant Louise i alla fall. Rakt på sak ville han gå. Alla medel måste prövas, inget fick lämnas oförsökt. Han kunde inte få mer än nej.
Uppe i den skumma hallen u-tanför vindsvåningens fyra rum stötte han på Gunvor, som just kom ut från tant Louise.
— Är tant inne? frågade han.
— Ja, men hon vill inte bli störd, hon brukar vila före lunchen.
1 samma ögonblick öppnades hastigt dörren bakom Gunvor, och tant stod där, liten och rak och kavat i ljuset från blå rummets soliga fönster.
— Vad pratar Gunvor för någonting? sa hon. Vem har påstått att jag tänker vila?
— Tant brukar ju alltid göra det . . .
— Visst inte, lilla barn. Jag förstår inte var du fått det ifrån. Vila — såna dumheter. Jag måste säga att dina påhitt är prövande ibland.
Gunvor såg förlägen ut som en uppsträckt skolflicka. Det var grymt att bli tilltalad så i Bengts närvaro. Den olycksaliga rodnaden slog upp i två heta små fläckar på hennes bleka kinder. Gunvor hade ännu inte kommit underfund med att tant Louises dagliga vilo-stunder var något som på inga villkor fick komma till utomståendes kännedom. Hemma hade hon ingen att ta hänsyn till, men borta vilade hon i smyg som om det varit en hemlig last hon hängivit sig åt.
Nu hade hon stått bakom dörren och lyssnat, när hon hört Bengts steg i trappan ocK” hans röst i hallen. 1 vredesmod hade hon kommit ut, när Gunvors förräderi nått hennes öron. Det var en obotlig vana hos tant att lyss-
Ur STEKPANNAN
till ELDLINJEN
NINGAR AV
GLYCSRWE
DEPARTMENT OF NATIONAL WAR SERVICES NATIONAL SALVAGE DIVISION

SEWTO&TW
FETT OCH BEN
Canada behöver och måste ha varje smul av flott och varje bit skräpfett och varje ben från varje kök i Canada Fett blir till glycerin och glycerin blir explosiver. Ben ge också fett, ävensom lim för krigsindustrien.
Kasta icke bort en enda droppe av använt flott eller annat fett. Dessa fett-ämnen äro av största betydelse för vinnandet av kriget.
Sila allt flott genom en vanlig sil in i en behållare med vid öppning. Spara ert skräpfett (kokt eller okokt) och alla slags ben, kokta, okokta eller torra. Då ni har samlat ett pund eller mer av flott, tag det till er kötthandlare, vilken då betalar er det för flott och annat fett fastställda priset. Eller ni kan avyttra det genom municipalt eller annat uppsamlingssystem SOM FINNES å eder ort.
Var en ammunitionsarbetare hemma i ert eget kök! Det finnes till exempel nog explosiv kraft gömd i tio pund fett att avfyra 49 luftvärnsskott. Så—varje dag, på detta lätta sätt, håll i med arbetet för segern så länge kriget varar
FISHING SUPPL8ES
•	Lipsett trolling gurdy.
•	Lauson air-coolcd marine inboard	engines.
•	Ships cable, ropes, twine, heavy	or light duty.
9	Net-gilling, trolling and all other	twincs.
9 Anchors, winch, windlass. complete ship’s chandlery.
•	Full lines oilskin dofhing.
•	Famous Kingfisher marine paints.
•	Midco lighting plants and pumping units.
•	Boat builders’ supplies and general canvas goods.
See your local dealer handling ihese Brands
Established 50 Years
PRINCE RUPERT Manufadurers and Distributörs VANCOUVER
L-87
na och spionera på andra. Hon kunde stå nästan hur länge som helst och i hemlighet höra på tjänstefolkets allra mest intetsägande pladder, hon älskade att ljudlöst smyga genom rummen, fatta posto någonstans och ’oför-märkt få del av ett samtal, likgiltigt vilka som förde det.
— Vad är det Bengt har på hjärtat? frågade hon. Gunvor kanske inte unnar mig att Bengt håller mig sällskap? Tant Louise skrattade. Kom in, snälla Bengt.
Hon stängde dörren efter honom och flaxade omkring i blå rummets ljusa, luftiga sirlighet. Det rådde en utomordentlig ordning där inne. Sakerna på byrån och skrivbordet var symmetriskt uppställda. Tants ordningssinne gränsade till mani.
— Sitt ner, snälla Bengt, sa hon. Jag vet inte vad jag ska bjuda Bengt på.
— Fack, det behövs ingenting. Det var bara en sak jag tänkte fråga — eller be tant om . . . Och så ville jag lämna igen den här. Flan räckte henne anteckningsboken.
Tant nästan slet den ifrån honom.
— Vad ■ser jag, sa hon gällt,
rOP AO O LP H
har jag gått och tappat den. Det kan jag inte förstå. Hon for runt ett slag, sen ,1a hon ner boken i en skrivbordslåda och låste den. Högst märkvärdigt .... sa hon för sig själv. Men tack, snälla Bengt, det var bra att Bengt kom upp med den, riktigt förståndigt av honom . . . Bengt kunde inte låta bli att le. Flon talade till honom, som om han varit en femåring. Men sitt ner, Bengt, sitt . . . Hon kom fram till hbnom, sköt honom några steg baklänges och tryckte ner honom på en stol. Sen klappade hon honom på armen. Hennes hand såg så späd och mjuk ut, men den var hård. När tant klappade så där, fick hon ett egendomligt stelt drag kring munnen. Läpparna drogs i-sär — inte i ett leende utan i en omedveten, grinande anspän-ning.
— Säg mig nu, Bengt, vad Bengt ville.
Fortsättning
Har Ni betalt prenumerati-onsavgiften7