THE SWEDISH PRESS Torsdagen den 4 febr. 1943 Sidan 4 GUBBEN KOMMER ting annat än lek. Han skulle nog inte komma att kyssa henne mera, säkert inte. Hon ville, att de skulle vara vänner och laja ojm förnuftiga ting som de gjort nyss. Och hon skulle hjälpa honom... De gick genom björkbacken, bort mot gamla förvaltarbostäl-let, där Eriksson, arrendatorn, bodde. Den leriga stigen var hal och slipprig. Bengt tog Gun-voi' under armen för att de skulle gå stadigare. Han kände att hon stenade till litet och på något sätt sökte hålla honom i-från sig. Gamla förvaltargården var förfallen liksom Holinges corps-de-logi. Eriksson hade inget intresse av att lägga ner pengar på yttre finesser. Sneijders hade inte mycket med Eriksson att göra. Han betalade punktligt sitt arrende - som egentligen var alldeles för lågt — och levererade den mjölk och de överiga produkter som stod upptagna i kontraktet. Han ha de sex barn som allesamman^ arbetade på gården. Eriksson stod inne i vagnbo den och bankade med någon ting, när Bengt och Gunvoi gick förbi. Han hälsade efter tänksamt på dem. — Nu tror han, att vi är för lovade, sa Bengt. — O ne[- det gör han vä inte? Gunvor lät alldeles för skräckt. 1 Hon tänkte släpp? Bengts arm men gjorde det in te. — Jo, säkert. . . Då skrattade Gunvor) förlä get. Det var ju bara skämt, mer det kändes ändå underligt at höra honom säga så. De gick .en smal gångstig upp genom skogen. Bengt' ver kade förströdd. Han ville inte tala om sina planer längre Han höll henne under armen och lekte med hennes hand, kramade till hennes fingrar då och då. Gunvor längtade efter att) han .skujje berätta vidare om allt han tänkte göra. Till slut drog hon undan sin hand mycket försiktigt. Hon hade fått för sig att det på något sätt var den som var i vägen. Hon vågade inte se på'Bengt men hon kände på sig att han inte var nöjd. Hon ångrade nästan genast, att hon dragit sig ur hans fasta grepp, men att sticka sin arm under hans igen vågade hon inte. Hon tyckte att hon gjort något galet och kände sig olycklig några ögonbick. ända tills Bengt sa: — Ibland har jag verkligen lust att sköta hela, gården själv om det ginge för sig. Den borde inte vara utarrenderad så här. Fast det är svåra tider för lantbruk... . — Ja, hemskt. . . Men tänk vilket roligt arbete det måste vara. Att se hur allting väx er och så alla djuren som mar får vårda sig om. Jag har allti< svärmat för landet. En stor hönsgård till exempel med mas sor av kycklingar. O. . . — Så synd. . . Gunvor såg be drövad ut. Hon hade mycket romantisk syn på allt vad lantbruk hette. Små duniga kycklingar och kalvar med mjuka, fuktiga mular och späda plan tor som man ömt fick ansa et var landet för henne. Tysta gick de bredvid varann ner mot sjön och ut på badhusbryggan. - Vackert, sa Bengt, stolt över allt han hade att visa. — 0^ ja... sa Gunvor. De såg bort' iöver Kvaken; såg på vågorna, som glittrade i solen långt därute var isen redan gått upp. I vasskanten och kring badhuset låg den ännu, men den hade spruckit sönder på sina ställen i stora flak. — Där är Gråtsnåret, sa Bengt och pekade på albuskarna ett stycke ner. -- Gråtsnåret. . . ? -- Ja. Det är flicka som gråter där ibland. Hon dränkte sig här en gång för länge sen. Jag tror det var av olycklig kärlek. — Ä... Gunvor stod och såg på de kala buskarna. Hennes ögon var allvarliga och sorgsna. Bengt blev förvånad över att hon tog sådant där gammalt skrock så tragiskt. Han tyckte bara det var att skratta åt — Nu dränker jag mig också, sa han och hoppade ner från bryggan på isen i ett anfall av pojkaktig lust att briljera för henne. Flaken gungade under honom, ett av dem sprack, så att han stod med e-na foten en bit i vattnet. Gunvor blev förskräckt. --Bengt — snälla Bengt kom upp! Du kan ju ramla i -- det är farligt. — Då får du dra upp mig.' — Det kan jag inte. — Du får väl ropa hjälp. — Jaa då... Nej, nej — det gör jag inte! — Jag kan väl också vara olyckligt kär. —Å nej då.. Gunvor såg all-^eies förtvivlad ut. Det slog »-nnne nlötsligt: tänk om han '"'■'-yp-rp var det. Det fanns '-•'-ske någon flicka som inte brvdde sig om honom, fast han a d^t så där på skämt. Det kunde ju inte hon veta. Hon trodde det inte, men tanken gjorde ändå ont i henne. Gunvor hade alltid haft svårt att förstå sig på skämt. Hon teg a’lting i världen på blodigt allvar. Lustigheter och överdrifter och ironi i största allmänhet hade en alldeles särskild verkan på henne. Hon var egentligen inte dum — bara mycket naiv, fullständigt omisstänksam, lite långsam i tankarna och så hänsynsfull och försvnt, att det aldrig skulle ’-’’a henne själv in att driva ed någon. Därför gick det heller inte så hastigt upp för henne, närandra drev med henne. Hon var ovanligt tacksam att skoja med. Hjärtlösa människor gjorde det också gärna Bengt var inte hjärtlös, men för tillfället roade det honom .att skrämma Gunvor. Han hoppade omkring på de gungande flaken och upprepade ett par gånger: “Jo, jag är olyckligt kär...’’ Till sist märkte han, att Gunvor verkligen var rädd och inte bara gjorde sig till. Då hoppade han in mot bryggan och klättrade upp intill en av de murkna pålarna Han sträckte handen mot henne, och hon skyndade sig att ta den, fastän han mycket väl kunde reda sig ensam. - Där ser du, sa han, det var inget farligt. Han var lite generad, Gunvor såg så ledsen ut Han släppte inte sitt tag om hennes smala fingrar. Hand i hand gick de tillbaka över bryggan. På isen under Gråtsnåret klev en skata och vippade med stjärten. Gunvor undrade hur länge Bengt tänkte hålla henne i handen. Hon sneglade upp mot Holinges fönsterrader. Det svn-tes säkert dit upp, att de gick så där. Det gjorde ingenting, men det verkade kanske för intimt. Tant Louise skulle säkert tycka det. Gunvor vågade ändå inte dra undan sin hand, det skulle Bengt uppfatta som en ovänlighet. Och vänner var de. ja. just vänner och goda kamrater. Så ville hon ha det. Bengt bade visserligen kvsst henne t ång. men det var så länges. Det föreföll henne som om de båda två varit helt andra människor den vån »en. Bengt bara en skolpojke och hon själv — å. så fullständigt annorlunda mot i dag. De där kyssarna var ingen- KRIGET I DEN NEUTRALA PRESSENS SPEGEL. -- Mamma skötte gården den första tiden, sa Bengt, men det gick inte alls. Mamma har aldrig kunnat*sätta fart på folk. Hon låter alla göra precis vad de vill, bara hon får vara i fred: själv. För henne var det mycket' bekvämare att arrendera ut; jordbruket och skogarna. Men jag tror inte, att det var gubben de Grevys, mening, att det skulle bli så. — O ja gubben de Grevy, upprepade Gunvor sakta. — Vet du vad? sa Bengt ivrigt. Jag har gett mig tusan på, att jag ska utforska litet närmare vad gubben hade för sig i tiden. Det är för galet att jag inte har reda på honom ett dugg. Men det är inte så lätt. Det verkar som det var något sjukt med allt som rör. hnom. Ingen vill säga något. Jag tror ingen vet ordentligt besked hel ler. Det verkar som alla var rädda. —Ja alldeles. Precis så är det med tant också. Det kanske inte rätt av mig att säga det, men det har hänt ibland — ja, tre gånger som jag minns att hon fått formliga ångestanfall och bara talat om sin bror — om gubben... Underliga, o-täcka saker om att han ville ta ifrån henne allt vad hon ägde och sätta henn på fattighus eller spärra in henne^ När hon hade influensa j Vintrajs och hög feber, var det så. Det var verkligen synd om henne Och inte gick det att tala henne till rätta heller, inte på vil-kor. — Det låter konstigt, sa Bengt Den som kan sätta skräck i tant Louise, går gäkert inte av för hackor. — Jag tror att han var en o-hygglig människa. Tant vill ju inte tala om honom, men jag förstår det på allting. Jag äi säker på, att han har största skulden till att hon blivit sådan hon är. Ja, för tant är inte så snäll alltid. Jag sa det i går, men det menade jag inte riktigt. Det är förstås elakt av mig itt säga, jag har ju så mycke att vara henne tacksam för. Gunvor såg djupt bekymrad ut. Nu hade hon fått rentvå sig från den misstanke Bengt möjligen kunnat hysa mot henne, att hon var okritisk och inställ-sam, men i stället skulle medvetandet om, att hon talat illä om tant, ligga tungt på hennes samvete. Fortsättning Bildning på ofri grund. En av pionjärerna inom skolväsendet i Villstad i Jönköpings län var Britta på Fållen. Först lärde hon sin blivande man, sedermera folkskolläraren Enm. Johansson att läsa och skriva."Sedan hjälpte hon sin man med undervisningen. De hade sin skola på torpet Fållen under Horsamo gård. Makar-nas äldste son, Mårten Johansson, blev sedermera biskop i Härnösand. Britta var en gång närvarande vid ett prästmöte i Villstads prästgård. Det var år 1871, och man talade om kriget mellan Tyskland och Frankrike. Skol-Britta deltog livligt i samtalet. Då sade hennes son Mårten: “Det ska inte mamma bry sig om.”— “Hör du Mårten,” svarade Britta, “det lilla du kan, det har jag lärt dig.” Då var han professor i Uppsala. svenska tidningsmän på besök i England och fick själva se för-hållamTena här. Hemkomna har de nu publicerat en serie rapporter i sina respektive tidningar uttryckande den största beundran för den brittiska krigs-ansträngningen och tillit till en slutlig allierad seger. Tyskarna har inte haft någon framgång i sina försök att få ett slut på denna trafik—så o-behaglig ur deras synpunkt. Samtidigt har den schweiziska pressen—trots att nazisterna här lyckades förhindra en liknande studieresa till England av schweiziska tidningsmän inte uppfört sig bättre. Slutligen bröt det tyska tålamodet fullständigt samman, och tyska utrikesdeparimentets talesman, doktor Schmidt i Berlin, höll en presskonferens, som i tydligt uttryckta känslor och desperata hotelser inte lämnade något övrigt att önska. Dr. Schmidt* förklarade bland annat, att den svenska pressen ej var neutral utan höll dörrarna vidöppna för brittisk propaganda. Han saknade svårt en rätt förståelse och uppskattning av den nya tyska ordningen för Europa i de svenska tidningarna, och detsamma var fallet ifråga om de schweiziska. Han meddelade också vad som skulle komma att h ä n d a de svenska och schweiziska tidningsmän, som inte gillade ‘den nya ordningen. “Vi skall se till”, sade han, “att de får sina framtida hem på Asiens stepper. Eller kanske är det bättre att genast förhjälpa) dem över i evigheten.’’ Det är klart, att när en officiell talesman för tyska utrikesdepartementet och en doktor hänger sig åt ett utbrott av detta slag, glömmande även den elementäraste diplomatiska polityr då är det fråga om att man totalt tappat sinnesbalan-sen i Berlin. Till yttermera visso protesterade tyska regeringen officiellt mot en del schweiziska tidningars hållning och begärde, att schweiziska regeringen skulle hålla efter dem bättre. .. Resultatet av denna demarche är nu känt. Det blev inte bara en enhällig protest från den schweiziska pressen. Den schweiziska regeringen själv förklarade också i en not till Berlin, att den livligt beklagade, att tyskarna trodde att de hade myndighet att kontrollera åsiktsfriheten i Schweiz. ~ I den svenska pressen föranledde denna schweizregerin-geris och schweizerpressens fasta reaktion kraftiga applåder, och i dem deltog även svenska tidningar, som tidigare uppträtt njedsärskilt försiktighet. Nazismen har behärskat vad den förmått erövra' medels terror och Ingjutande* av fruktan. Det vore inte riktigt att påstå, att den inte lyckades i viss utsträckning även skrämma en del neutrala kretsar. Men ett system, som grundats på terror och ingjutande av fruktan, kan endast hålla sig en begränsad tid. Det är naturligt, att fruktan' skall förlora sitt grepp tidigast i de neutrala länderna, där tyskarna icke har möjlighet att omedelbart reagera med våld och terror. CANADA’S PRODUCTION OF BOMBERS HAS REACHED GREAT PROPORTIONS. Forts, fr. sid. 1 Den minskade fruktan för Tyskland i de neutrala länderna och de ständigt mera tydligt uttalade neutrala profetiorna om en alierad seger bör vara ett av de mest uppmuntrande tecknen för de fö’ enade nationerna beträffande det förlopp krigsutvecklingen börjat ta under senaste måna derna. Alvar Andersoh i Kronprinsparets gris. Vid ju-bileumsmlddagen på stadshotellet i Kristinehamn fingo ide kungliga liksom alla andra langa fram sina ransoneringskort. — Nu börjar det i alla fall ljusna litet för oss, sade kronprinsessan, iför vi har skaffat oss hushållsgris på Sofiero. —Men den får ers kungliga höghet inte äta upp i Stockholm, replikerade landshövding Vennerström. Enligt livsmedelskommissionens senaste beslut måste sådant fläsk konsumeras på ort oth ställe. —Äh, då får vi väl ta och mantalsskriva grisen på Stockholms slott, skämtade kronprinsen. Men då begär dom förstås, att han skall vara barn-född där också, tilläde han. I Fiskare hittade vinfat i sjön. .Fiskaren Johan Danielsson, Kornö, har under makrillfiske med dörj i närheten av Tovas Ungar utanför Lysekil hittat ett vinfat på c:a 200 liter, som låg och flöt i vattnet. Man hyser den uppfattningen att detta fat liksom det man fann för ett par år sedan har legat i skro et på något vrak, och därvid kommit loss under någon rörelse i skrovet så att det flutit upp till ytan. Hetsig arbetstakt på de bohuslänska skeppsvarven. De bohuslänska båtbyggarna arbbta för högtryck för att tillfredsställa efterfrågan på fiskebåtar. För fyra år sedan fanns det bara fyra varv på västkusten, som byggde fiskebåtar - nu finns det 12. Och ändå hinner man inte klara alla beställningar inom rimlig tid. Vägledaren -T- „ . Utgiven av Dr. Peter Fahrney & Sona Co., i den Bättre Hälsans Intresse * ■ Kemikalier som bekämpa sjukdom Ehrlich utvecklade Salvarsan efter 606 experimenter DE flesta allvarliga sjukdomar anses i dag bero på närvaron i kroppen av levande organis-