Sidan 4 THE SWEDISH PRESS This advertisement is not published or displayed by the Liquor Control Board or by the Government of British Columbia. GUBBEN KOMMER Louise gick en liten förberedande rekognosceringstur genast efter maten. Hon hade o-taliga hälsoregler, som hon rigoröst följde, och en av dem var att aldrig sitta stilla direkt efter en måtid. Hon höll fru Sneijder under armen igen, och de vandrade genom rummen. Hon pladdrade och skrattade oavbrutet. Hennes goda råd var fyllda av små lömska i n sinuationer, hennes ömma omsorger hade kardborrhulling-ar av nyfikenhet och försåtligt inlindade taggar av klander. Tant Louise var inte föi roskull tant Louise. I hallen stannade hon fram för den öppna spisen, där en stor brasa brann. Men det var inte brasan hon tittade på. — Ragnhild lilla, sa hon, stod inte den kinesiska vasen här i förmiddags? — Jo.. . Joj det gjorde den. Jag tog ut den i köket för att få den dammad. Birgit har glömt att ställa in den igen. — Jaså. Men vet du när jag tänker efter -- det fanns två vaser förut. Ja, det minns jag alldeles säkert. De stod på en byrå i mitt barndomshem. Och sedan stod de här. Jag var så förtjust i dem. Men Karl-Hen-rik tog dem förstås... Louise sa alltid Karl-Henrik, aldrig Charles-Henri som andra människor gjorde, och som brodern själv velat bli kallad i tiden. Nu släppte hon fru Sneijders arm och såg allvarlig ut för första gången den dagen. Den forcerade glättighet och det älskvärda intresse som förut lyst upp hennes ansikte var försvunna. Hon upprepade halvt för sig själv: Karl-Henrik tog dem... Och sedan efter en liten paus. Men det var det jag tänkte fråga — den andra va- — Aj... Jäklar anamma... Gunvor satte sig förskräckt upp och stack fotterna utanför sängen. Hon var färdig att rusa ut men hejdade sig. Vad skulle Bengt då tänka om henne? Hon förstod att han snavat på hennes skor, som var utställda till borstning. Han hade förstås inte sett dem i den mörka korridoren. Bara han inte gjort sig illa. Han hade gått så tyst. Han hade bestämt inte haft något på fotterna. Hön kände en svidande ömhet för honom och var omigen nära att ge efter för sin lust att springa ut. Men blygheten höll henne tillbaka. I stället satt hon kvar med sina smala vita ben dinglande över sängkanten, och gjorde sig själv till föremål för bittra förebråelser. Det var förfärligt galet att hon ställt ut sina skor så där. Hon hade säkert ställt dem för långt från väggen. Tänk om han slagit sig Det var meningen att också Gunvor skulle vila ut ordentligt på Holinge, ligga länge om morgnarna och rekreera sig grundligt, men nu steg hon upp tidigare än hon annars brukade göra. Medan hon klädde sig, tänkte hon hela tiden på Bengt. Hon hörde honom tydligt i rummet bredvid. Nu hade han fått kängorna på sig. Det klampade stadigt där inne. Gunvor hade fått én lätt hjärtklappning och hennes kinder var svagt röda. Det låg något tjusande och spännande i att höra honom så nära och veta att han höll på med sin klädsel. Gunvor kom ner till frukosten en liten stund efter Bengt. Hlqn var färdig precis samtidigt med honom, men hon stod och väntade, för att han skulle få en smula försprång. Han skulle kanske tro att hon stått och passat honom annais. Bara den tanken gjorde Gunvor het — Jaså, du är så morgonpigg? sa Bengt, sen de hälsat. — Ö, ja då, alltid. Gunvor såg förlägen ut ett ögonblick. Det var inte sant vad hon sagt. Så morgonpigg var hon verkligen ej alltid. Hon ville fråga om han gjort sig illa men kom sig inte för. — Det var kanske jag som väckte dig, sa Bengt, jag sparkade till dina skor. — ja, jag hörde det. Du slog dig väl inte? Jag är verkligen så ledsen. Jag tänkte inte på att du... : ’ — Ledsen, sa.Bengt förvånad. Gunvor lät så ivrig, han kände knappt igen henne. Det var jag som gick och drummade, det gjorde ingenting alls Gunvor såg på honom och log tacksamt. Sedan pratade de om annat. Gunvor var livlig och glad. Hon hade alltid lättare att tala otvunget, då hon var ensam med någon. Var det många människor sandade, vågade hon aldrig öppna munnen. Hon kunde dra andan ibland för att säga något, men så åtrade hon sig i sista sekunden. Hon var rädd att hon skulle komma med något dumt. Nu gick det lätt att prata. Bengt var så trevlig också, artig och fin mot henne. Hemma hos tant var Gunvor van vid att bli totalt ignorerad. Louise umgänge betraktade henne närmast som en tjänare. Bengt upptäckte, att Gunvor var ganska söt. Han hade inte tyckt det i går, men nu när hon satt där mittemot honom vid frukostbordet, var det något annat. Alldeles förbaskat söt egentligen. Det kunde Gunvor också vara -- när hon vågade det. Men för det mesta var det så, att hon ifråga om sitt utseende liksom om allt annat helt och hållet sökte utplåna sig själv. Hon klädde sig så enkelt och liten påfallande som möjligt, hon begagnade aldrig smink, knappast puder, hela hennes uppträdande var ett enda gå-ur -vägen och håll-tyst. Hennes hy var blek, håret slätt och glanslöst, hon hade smala, armar och ben och bröst som en skolflicka. Men nu kände hon sig glad och ohämmad, och tant Louise vår inte med. , Hennes ljusa, annars ofta osäkra och ängsliga ögon var fulla av hängivenhet och beundran för Bengt. Hon skrattade flera gånger. Bengt satt faktiskt och trodde att han var kvick Han började tänka på Gunvor på ett helt annat sätt än förut, med mera uppskattning och sen, var finns den? — Den är sönderslagen, svarade fru Sneijder rakt på sak Det hände i förrgår. .. — Sönderslagen... Jaså, är den sönderslagen. Så förfärligt tråkigt. Det var en mycket fin sak. — Ja, jag vet det. — Den skulle säkert betalats högt, om man velat sälja den. -- Jag antar det. — Ja, mycket högt. Tror du inte det? -- Snälla Louise, det är en sak. som jag inte alls förstår m/g( på. • ! Nej, naturligtvis gör du inte det. Kära, söta Ragnhild, hur skulle du kunna ha reda på sådant? Det är visst lilla jag som pratar i mössan. Det förstår jag, att du inte känner till . . . Det har ju aldrig varit frågan om att sälja den heller — aldrig.. Och Louise tog fru Sneijders arm igen hon nöp den hårt och. hastigt mellan sina små starka fingrar och- skrattade sitt allra h j ä r t ligaste skratt. ¥ ¥ ¥ Gunvor vaknade tidigt den morgonen. Hennes rum låg åt öster, och solen lyste genom gardinspringan i en smal, dammdansande stråle. Fåglarna kvittrade där u-te. Det lät som det varit en million fåglar. Gunvor låg och tittade på solstrålen och kände sig på en gång glad och orolig. Hon såg på klockan, den var bara en kvart över sju. Hon hörde en dörr öppnas, det var nog dörren till Bengts rum, och sedan någon som gick med tassande steg i korridoren. Så plötsligt ett skramlande- strax utanför hennes eget rum och Bengts röst, innerlig och övertygad: intresse — intresse i en alldeles speciell riktning Gunvor själv försökte inte ens göra klart för sig vad hon tänkte om Bengt. Ett slag tyckte hon, att hon nästan kände sig lycklig. Men det vågade hon inte ta fasta på. När Bengt frågade om hon ville följa med på en promenad runt ägorna, sa hon: --O,ja då, hemskt gärna... Bengt hade beslutat ta itu med växthusen i dag. Han hade sina misstankar om Blomgren inte skötte dem ordentligt, där borde bli mycket mer pengar än hittills, hade han räknat ut. För säkerhets skull hade han skrivet till Örebro och beställt en utförlig handbok i trädgårdsskötsel och till ett korrespons-densinstitut och begärt prospekt över undervisningen i samma ämne. Bengt ville göra sin sak grundligt. För att inte alldeles frångå sina planer tog han( Gunvor med sig ner i växthuset till att börja med. Det var varmt och fuktigt där inne. De gick tätt bredvid varrann i den smala mittgången och tittade på härligheten. U Gunvors ögon var alltsammans härlighet. Bengt inriktade- sig på felen och bristerna i stället. Han anmärkte på hel del men var inte riktigt säker. Han längtade efter sin handbok. På Gunvor imponerade han i alla fall. Det var inte alls hans mening att vilja dupera henne — sådant låg inte för Bengt, men han lyckades ändå bibringa henne den uppfattningen, att han var djupt sakkunnig. Gunvor beundrade honom. Hon ville beundra honom. Hennes medhåll stimulerade Bengt, och när de sett på växthuset och gick genom trädgården i det klara solskenet, började han utan att tänka på det berätta för henne om allt han ämnade uträtta, på gården. Bengt brukade annars inte tala om sina planer för andra människor, men nu med Gunvor föll det sig alldeles naturligt. Han upptäckte eftfer en stund, att han var glad över att NI MÅSTE REGISTRERA PA, ELLER OMEDELBART EFTER, ER 16:de FÖDELSEDAG! Torsdagen den 28 jan. 1948 This advertisement is not published or displayed by the Liquor Control Board or by the GovernrÄent of British Columbia kunna göra det. Han gick så långt i sip öppenhjärtighet, att han flyktigt berörde deras dåliga affärer. Gunvor gick tyst bredvid honom och lyssnade full av deltagande till hans dyrbara förtroenden. Hon förstod, att de var dyrbara och kände sig högtidlig och lycklig över att bli delaktig av dem. Bengt kände, att hos Gunvor skulle de vara i gott förvar. För säkerhets skull sa han: — Du förstår, det här är saker, som du absolut inte får tala om för någon annan. -- O, nej då... — Jag menar det, att vår ekonomi kommit lite i olag. Allra minst för tant Louise. -- Bengt, jag är så glad åt det...Gunvor hejdade sjg. Ätt att du sagt det, menar jag. Jag tycker ... Hon tystnade igen och rodnade svagt. Den vanliga känslan att säga något dumt fick anaM med henne. Hon vågade inte ge uttryck åt vad hon kände. Åt sin innerliga vilja att hjälpa och stödja honom. Att få vara hans vän och kamrat, ha hans förtroende helt och hållet, råda och bistå Get Your HEADL1GHTS adjusted at Wesfs Garage MAIN ST. vid 17th Ave.