THE SWEDISH PRESS. Torsdagen den 31 juli 1941. SmL 4. DE RÖDA HUVUDENA Av Adolf Johansson PARIS-SVENSK BERÄTTAR OM MÖTET MED SVERIGE” na med sina nyförvärvade vita mycket viktigare och allvarligare PÄ bänkarna i Folkets hus sutto karlarna sammanpackade och lyssnade med gapande munnar och brinnande ögon till ett föredrag, vars make de väl aldrig tillförne hört. 1 talarstolen stod Immanuel. Framför sig såg han som en stjärnhimmel de blick-stilla ögonen och de röda mär-kerna på rockuppslagen. Han visste knappt vad han sade. Tre glas brännvin hade skänkt honom hetsighet nog, ty nu måste det sägas ut. det som länge kvalt honom. Orden kommo störtande av sig själva. ----- Ni står blinda och ser inte! skrek han och slog handen i talarstolen. Det är den snöda mam-mons ärkeänglar som förtrycka er. Man gör med er som med björnen: sätter en kittel brännvin till lockbete och klubbar ihjäl honom sen han blivit full. Ja, drick bara! Jag vet att det är gott för den som lider. Fast de leva på er, mammonisterna, skäm mas de för er. Bättre mans barn betyder inavel! Bjud din dotter till en herremans son, för att få henne försörjd, sen du arbetat ut dig, för att skaffa junkern hans överflöd! Det blir äktenskap? Jovisst! Ha, ha, ha! Förr i världen voro äktenskap mellan kaster för-biudna. Äro det inte ännu i praktiken? Jo, så sant kastväsendet går igen! Kan ni tala, da förak-tai jag er! Är ni medborgare, män med krav på jämlikhet och broderskap, då säger jag: res er, innan det är för sent! Bryt ned förbannelsen, samhället som har fått sitt uttryck i städerna! Låt skogen gå fram över ruinerna! fötter. Immanuel hade hunnit några tiotal meter nedåt gatan och skulle just kröka om ett hörn, där en stor röd affisch med svarta bokstäver prunkade på det tjärbruna planket, då steg bakom sig och hand på sin axel. — Immanuel! Han såg upp. En han hörde kände en vid släng- KONTAKTEN MED DET SVENSKA FOLKET ÄR VÄLGÖRANDE, SKRIVER VICTOR VINDE. De första intrycken av återkomsten till Sverige efter en längre tids bortovaro, skildras i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning av tidningens Paris-korrespondent, Victor Vinde. Låt oss få var sin stuga, var åkerlapp, ingen mer än den dre, envar vad jorden ger! skall lyckan komma, säger er! Då ---- men aldrig förr! sin an-Då jag Immanuel gick de få trappstegen ned från talarstolen. Han hörde som ur en dimma handklappningar, hyssjningar, rop och skratt runt omkring sig. Någon tryckte hans harjd. Det var Herman Hage. Hans ögon glödde onaturligt. Men en äldre arbetare stod bredvid och skakade betänksamt sitt lurviga huvud. — Det sitter ett par högermurvlar därborta, sade han. De ha stenograferat vart eviga ord. Och kanske var det lite skarpt ibland. Kunde skada. Immanuel hörde som i en dröm, hur Hage svarade något men han kunde inte urskilja något. Ett par minuter- senare stod han i det lilla rummet innanför lokalen. Han strök sig över pannan, där svetten satt i tunga drop par. Sitt tal kunde han inte erinra sig. --Hade han då sagt något farligt, eftersom upphetsningen blev så stor? Ä nej. han hade bara talat ut sitt hjärtas mening och han ville människorna väl. — Hans händer darrade ännu, när han strök upp eldorms-håret. Så satte han gymnasistmössan med de två silvertränsar-na på huvudet och gick ut ensam. Det var mörkt och kallt, men inte en vindfläkt- var i rörelse. Över snön låg här och där gaslyktornas ljuscirklar med blå skuggor av spår efter medar och kappa, ett blekt gammalmansan-sikte, vars ögon glänste dunkelt i hattskuggan. Lektor Sjösten. Han kom från Folkets hus, han också. — Lektorn här! Immanuel föreföll en smula osäker och darrade litet på målet. — Ja, varför inte, svarade lek- ' torn och stack sin arm under hans medan de fortsatte gatan fram. Jag är en fri man och går var mig lyster. 1 kväll har jag varit och hört ditt föredrag. Du tycker väl, att jag är din onda ängel. Men jag är glad att jag hört dig, t}' nu först förstår jag dig till fullo. Vad du sagt kunde fått sorgliga följder, om en annan lä- ; rare hört det, men låt oss hoppas, att vi kunna ställa allt till rätta. Och nu gå vi hem till mig, så få vi talas vid i lugn och ro. Immanuels upphetsning hade fått sin reaktion: en slö undergivenhet. och han följde läraren utan att fråga efter vart det bar. Snart sutto de åter i lektor Sjöstens rum. — Min vän. började den gamle. vet du, att du är bra mycket för god och för impulsiv för att kunna bli politiker. Stämningar och känslor flögo i väg med dig i kväll, och det brast nog också en smula i logiken här och där. Vad du sade kunde helt enkelt leda till drift med hela det parti du vill tillhöra. Nå, en sansad vänsterredaktion kommer inte att referera dig. Men på läktaren sutto ett par medarbetare i högertidningen. Jag såg deras iver att få varje ord nedskrivet. De visste vad verkan referatet skulle ha. Men var lugn, jag har talat DET är med en känsla av verklig befrielse som man sätter foten på den svenska färjan i Sacsnitz och lämnar den krigande och svältande kontinenten bakom sig. En resa genom Europa nu är så olik en sådan resa bara för två år sedan. Man får en känsla modernt Vineta. Berlin är en vegeterande provinsstad. Och så den tryckta stämningen, de slutna ansiktena. Parisare och Berlinare kunna snart ta varandra i hand: livsglädjen är borta. När man sitter därute i Paris och är fullkomlig avskuren från av att Frankrike inte finns längre. ' yttervärlden, utan post- eller te- Från Paris till Berlin reser man utan franskt pass eller tullkontroll. Den nya gränsen börjar redan långt inne i Frankrike och under en halvtimme susar tåget genom trakter där nästan allt ännu skvallrar om fransk kultur och franska påverkningar. Men man märker knappast gränsövergången. Det ligger något av sorgespel över de ännu väl bibehållna Ma- vantar dirigera trafiken med lika frågor som kräva en lösning, ryckiga gester som berlinkolle- (Anm.: Smörgåsbord förbjöds gerna och nu tycker jag de sven- ' nyligen efter den 30 juni.) ska trafikkonstaplarna se ut som ; Förr i världen när man kom generaler och amiraler. Kanske : resande utifrån tyckte man att är det bara inbillning och det lå- allt i Sverige hade ett så litet ter måhända som smicker: den format, .att allting var'så avläg-svenske trafikkonstapeln inger set. Redan Malmö låg i perife-förtroende. Jag känner mig plöts- j rin. När nattåget dunkade iväg ligt säker här jag går på gatan det här är ett rättssamhälle. norrut mot Stockholm frågade man sig verkligen om man inte Med iver kastar man sig na- snart skulle vara framme vid pol- turligtvis över tidningarna. gjorde som tyskarna som vid an- Jag cirkeln. Och nu är även detta förän- komsten till Trälleborg ville veta drat. Storgatan i Malmö gjorde sanningen om Rudolf Hess: de med sitt ljus och sin trafik samlänsade tidningskiosken på alla ma intryck på mig som när skå-svenska tidningar. Är pressfrihe- j ningen första gången satte sin ten på avskrivning i detta land? fot på boulevard des Italies och Jag fick kalla kårar i ryggen, när Västra Hamngatan i Göteborg jag för någon tid sedan läste ige- fick mig plötsligt att tänka på nom förslaget till förändring av Broadway. Det är ljuset, trafi-tryckfrihetsförordningen. Till vil- I ken, människorna. Att man skul- ken grad pressfriheten är in- legrafförbindelser, utan möjlighe- . -ter att avlyssna världsopinionens i skränkt vet jag ännu ingenting pulsslag annat än genom radion, I om men att den svenska pressen som visserligen är en underbar tänker fritt, därom råder ingen uppfinning men dock måste an- t™®1- Man ka" ta, e" socialde-ses vara ett instrument med för mokratisk, en liberal eller en ho-få strängar, då gör man sig un- gertidning så att säga ur högen derliga föreställningar om hem- — ■ varie tidning känner man at-landet. Resenärer från Sverige minstone på någon sida fläkten bruka berätta om landet som fly-i av en orubblig vilja till frihet. ■ ‘ Det är ingen påtvingad uniforme- ring av pressen som ute i Europa. ter av mjölk och honung, om svenskarna som inte intressera sig för kriget, om de Här känner man att gemensam ginotfästningarna, som sticka upp för Europa, för kriget, om ---- ur den kuperade terrängen i trak- självgoda svenskarna som ge eu- ma ldeal och gemensamma _ ° , ..... I *.__- -__1~*~ fr.ll __ ten av Forbach. De ligga nu alla på tyskt område. Ett visst löjligt skimmer lägger sig över de av fiansmännen framför befästningarna upprättade tankshindren, de s. k. sparrisfälten — som skulle hejda den tyska framrycknin-gen. Allting är nedröstat. Skrot i dubbel bemärkelse. Något längre bort möter man de första tyska kasematterna. Det är Siegfrid-linjen, som aldrig blev satt på prov. I Berlin vallfärdat folket till Unter den Linden och kastar frågande blickar på det nedbrända operahuset. Det är märkvärdigt vad dagens Berlin påminner om det Berlin, som jag lärde känna åren efter förra världskriget — mellan 1921 och 1923. Samma dova, tryckta stämning, samma hvsmedelsbekymmer. En gammal tysk vän frågar mig en smula skamsen om jag har en bit tvål, bara en liten bit tvål att avvara. Jag delar resetvålen och han får med redaktörn i tidningen, som satt bredvid mig. Saken får för- hälften. Och nu som förr men falla. Med rektorn skall jag nog kanske denna gång ännu starkare komma överens. Inte därför att det som förefallit syns mig mindre straffbart ur skolans syn- in ropéerna läxer i takt och ton. Det' tressen samlats ^1 enhet — och blir något irriterande över bil-. det är mycket värdefullare an al-den: själv springer man dag efter >a politiska samlingsregeringar i dag för att få femtio eller sjuttio ’ världen. Den enheten maste det gram kött, femtio eller hundra svenska folket slå vakt om — gram smör — och så sitta lands- iR8et land i Europa, inte eas männen därhemma ännu kvar vid Schweiz, har. en sådan press som le komma hem till Sverige och tro sig vara i en storstad hade jag aldrig trott. Men allting är relativt. Sverige som förr var för långt borta från Europa ligger nu nästan för nära. Luftvärnet väsnades över både Trälleborg och Malmö de få timmar jag vistades där. Det var kontinenten, som hälsade på. Men det kanske är bäst så. Sverige hör till Europa. Och jag har aldrig haft en så levande känsla av att det svenska folket vill höra dit och dela dess olyckor, lidanden, förhoppningar och tvivel. Den första kontakten med Sverige är bara några timmar gammal. intrycket är kanske ytligt, smörgåsbordet. Vi som K.v