Sid. 4
THE SWEDISH PRESS.
Torsdagen den 24 juli 1941.
DE RÖDA HUVUDENA.
Av Adolf Johansson
IMMANUEL hade suttit med nedlutat huvud. Det ryckte i hans mungipor och satt kvävande tjockt i halsen. Så brast det löst. Han kastade sig mot soffkarmen
stolsmeden gick över Norbercks teologi. Immanuel låg på soffan med en bok framför ansiktet.
— Nå, säg ifrån nu, Immanu-
el, ska vi ha
och grät med pannan mot ar-1 kompis?
oss en malaga
men. Lektor Sjösten gick några minuter av och an på golvet. Sedan kom han fram och strök Immanuel över håret.
Då kom bikten störtande som ett vulkanutbrott. Länge förtegen
Han mumlade sitt “ja", lämnade de erforderliga pengarna, och kamraten försvann för att köpa.
Just som han gått, gläntade in-ackorderingsfrun på dörren.
smärta fick luft. Röda ord, li-1	— I
delsefulla ord. Kärlek, kamp, leende, förtvivlap. Endast om Sonja ta-) Immanuel stod
Kärleksbrev! nickade hon
med två brev
lade han inte. Men hembygden! j handen. Han såg på utanskrif-Å, det var inte bara berg och I terna. Från Sonja och far! Hanskog och sjö, nej, nej! Det var. den darrade, när han ville bryta ett levande väsen med röst av i kuverten. Så erinrade han sig, att kornknarr och fors. Det satt bred-1 kamraten i nästa minut kunde i vid en som en huldra, lockade j komma tillbaka med vinet. Han
mollsånger och skymningsvisor' ]gt breven glida ned i fickan, ur fiolen sin, tröstade och hug-1 ryckte till sig hatten och skynda-svalade. Hans själ hade fångats -	Ofrivilligt ställde han sina
av skogen, ja, han hade aldrig । steg ti|| markerna bortom tullen.
haft ro i staden. Vildmarken sög
där en liten buskmark till ung— tallsskog utbredde sig. Tankarna stodo stilla i hans huvud, och han tuggade ideligen på ett och samma: — O, Gud,, o, .Gud.........
Snön låg ännu djup över marken, men .han märkte inte, hur han pulsade genom drivorna. Kaskader av lätta flingor störtade från grenarna över hans axlar. En oreflekterad strävan att nå ensamheten förde honom allt längre bort. En gärdesgård hejdade omsider hans väg. Han satte sig ned på en stubbe, och så bröt han först det brev som fadern skrivit. I flygande fart ögnade han igenom raderna.
Vargarna på Forsfallsgården | voro en gammal och förnäm släkt, läste han. Så gott som adel, en burgen bondeadel! Voro dess öden också inte upptecknade pa pergament, så visste man dock, ‘ att Vargarna sedan urminnes tider haft ett aktat och ansett namn i Forsfallstrakten. De gamlas gär-I ning var det. Betänksamt och lugnt hade man i århundraden gått sin väg fram, och fäderna hade förebyggt alla överilade handlingar. I kärlek hade man | alltid sett tiden an. Ungdomen är
så mottaglig för dylikt, och klo-1 kast gör den som prövar sjq gån- ■ ger, när det kan vara släktens väl det gäller. Skulle det dock visa sig, att Imjnanuel stode fast vid sitt val, så ville ingen hindra honom. Att vänta skadade emellertid inte. Förlovning vore ju halvt äktenskap. Men känslorna växla och få inte genast godtagas. Immanuel måste också betänka, att en sådan förbindelse, som han ifrågasatte, till dags dato aldrig ingåtts av en Varg. Hade så skett, skulle släkten inte varit vad den nu var. Mantals-mark och utmarker hade följt med husfruarna, lyckan hade gripits med allvarets och målmedvetenhetens järnhandskar, och därför hade kärleken aldrig heller blivit borta.
Fars ord voro ingen överraskning för Immanuel, han hade förutsett och var beredd på alltsammans. Andemeningen i detta "vänta” var ett "nej’ helt rätt och slätt.
Sonjas brev bröt han först sedan han länge suttit och stirrat ’ därpå.
"Du käre Immanuel! skrev hon. För alla lyckliga stunder måste
jag nu tacka dig och särskilt därför, att du, sen vi blivit äldre, alltid behandlat mig som du gjort. En fattig stackare sopa jag kunde ju väntat annat. Hur ont det gör mig att skriva detta kan jag inte säga. Tårarna sitter mig i ögo-, nen. Men du måste inse, att kärleken mellan oss ’.’r förgäves. Käre, det är därför jag inte skrivit till dig, och bäst för oss båda är nog glömskan. O Gud, att jag måste säga detta! Skriv inte mera till mig, ty det gör mig ont . att inte kunna besvara breven.
Jag får inte invagga mig i några bedrägliga förhoppningar. Romaner äro ändå bara romaner, och jag har fåt lära mig att se sanningen i ansiktet. För resten kunde jag nog aldrig motsvara dina anspråk en gång framdeles. Men ibland, när jag fått brev ifrån dig, har jag gått till granen med j våra namn i barken, du vet, och gråtit över alltsammans. Nu ha j de huggit ned granen, för järnvägen går fram där, så nu är också det minnet borta. Och det blir nog bäst om allt tar en ände. Jag har börjat arbeta på skofabriken, | de byggt vid ån, ty far är ju gam-I mal och har svårt för att stå ut
med släpet. Så kan jag inte längre gå och göra ingenting. Mor är sjuk. Hon här varit tvungen ätt sluta på brödfabriken. Mjölet siog sig visst på lungorna. Hon hostar så styggt, och döktbr Berg säger,-att hon helst skulle till ett sanatorium. Men det är ju inget att tänka på. Nej, nu kommer gråten igen, så jag kan ‘inte skriva mera. Farväl, du käre. Jag för-.sökte nog skriva mera lugnt men det gick inte. Försök vara glad, min Immanuel, och tag livet som det är. Vad som varit få vi inte sörja över. Det är väl med det som med det där de säger om i livets smultronställen, som aldrig återfinnas."
Immanuel skrynklade samman brevet i handen. Det skulle giort honom gott att få gråta, men han ' kunde inte. Det var som om en tung hand legat över honom och j tryckt honom ned.
Först när mörkret föll på, reste han sig och drev som en drucken inåt staden. Två ting stodo klara för honom: hans liv var en fläkt i det iskalla mörkret och begreppet Gud var bare en barnsaga.
Forts, i nästa nr.
honom med en makt, som inte stod att förklara.
Den gamle lektorn hade blivit stående med handen vilande på det ringlande ljusa håret, medan han lyssnade till bekännelsen. — Vildfågel! sade han sak-J ta. och när gråten dog bort, satte han sig ned bredvid Immanuel.
— Vem vet, min vän. hembygdskärleken kunde bli din lycka, tröstade han. Lidandet här I skall medverka, bara inte får dra dig ned. Först genom saknaden får allt sitt rätta värde, och dröm marnas gloria gör det gamla dubbelt skönt. Hur vackert målade
du inte ’ din hembygd i de verserna!
Immanuel såg bort. Nu, han blivit lugnare, var det om han blygts över att ha blotta sina känslor.
där
när som låtit
— Dikten säger så litet, mumlade han. Orden äro så fattiga, jag kan inte säga vad jag ville.
Lektorn log.
------ Se där, Immanuel,där har du en kamp av annat slag än den under de röda fanorna, som aldrig skali skänka dig tillfredsstäl-else. Och var viss om. min vän, att diktarnas väg, om ödet skulle ställa dig där, också har sina hårda duster. Av egen sorg och ’ glädje fläta de väl ofta sina vackraste verser. Och slår en gång timmen för din strid, så inte tror jag att du skall föra den krassa verklighetens banér. Inte du! Så-
. dana som du äro dess nerade fiender.
Immanuel nöjde sig böja på huvudet. Han
predesti-
med att hade in-
genting att svara. Tankarna tumlade om varandra i hans hjärna och han kände sig beklämd. Det
var som om ett stöd /dan hans fötter.
Lektorn reste sig
dragits un-
och räckte
honom handen.
— Glöm inte bort gamle ma- j gister Sjösten! log han. Titta upp '
till mig emellanåt och låt språka!
När Immanuel kom hem, han en god stund sittande
oss
blev med i
ansiktet i händerna. Så grep han ; till fiolen för första gången på länge. Och det var, tyckte han, | som om en stilla och god ande viskat till honom ur de tonande strängarna.
Månader hade gått om. utan att Immanuel mottagit något brev från Sonja.
Älskade hon honom inte meja?
Tian hade blivit tystare än förut, tvär och förtegen. Ingen1 4iade hap att pteddela sig med,1 ’och for övrigt bet han helst ihop tandferna kring sin längtan. j • Satte den alltför biftért åt ho- . nim, -drack han sig till glömska, i ^-tdan hadé skrivit till far och be-känt sin kärlek, han hade skrivit till Sonja. Brevet till henne var fett enda förtvivlat rop: Finns du eller finns du inte? Jag arbetar och arbetar — varför? Giv mig ( en förklaring! Låt mig åtminuto-( ne veta om du finns. Ty är du död, så vill jag också vara det.
Han väntade på svar. Om nät- ' terna bad han halvrusig: Gud, . du vet att jag inte kan förlora henne! Nåd! Jag besvär dig! Finns du, så hör mig! Hugg inte’ itu min själ! Mordängel!.... För-’ låt mig!	*	(
En gymnasistkamrat hade kom- I mit på besök. Han satt i gung-stolen med en cigarrett mellan läpparna och gnolade på en visstump. Rösten hackade till med jämna mellanrum, var gång gung-
TO THE ELEKTORS OF
BRITISH COLUMBIA:
The Legislative Assembly has been dissolved and a general election will be held in October.
It has been necessary to allow a longer time ,than usual between dissolution and election day on account of change* in the “Elections Åct” providing for compilation of new Voters’ Lists in the larger ridings and also by reason of change in the boundaries of several constituencies which necessitates aiterations in the Voters’ Lists.
The time for registration of voters is sufficiently long to pennit everyone eligible to get on the lists, including those who may be away for the summer holidays.
The chief reason for calling the election this year rather than postponement for another year is that following Parlia-mentary enactments at the last session of the Dominion Parliament. your Government agreed to co-operate to the full for the period of the war in the proposals enacted, and we also indicated our earnest desire to co-operåte fully there-after upon a basis to be arranged.
To co-ordinate provincial taxation with Dominion proposals it will be necessary to pass legislation at the next session of the Provincial Legislature to bring into effect appropriate measures. The matter is of such importance that I feel the Government should have an expression of the wishes of the electors.
While all else is subsidiary to war effort, we must nevcrtheless carry on our locai affairs to best advantage. AX e may, therefore. say that broadly speaking three tasks confront us:
First, To do all possible to assist in war effort:
Second. To keep the home front func-tioning as adequately as war effort will permit;
Third, To bear in mind post-war problems and act in relation thereto as far as items one and two will permit.
It is not possible to diseuss in this statement all the innumerable matters of public concern. but let me say this by way of generalization. Apart from con-siderations of war effort. the chief problems of our Province are the social welfare of our people. the advancement of the agrieultural industry. and the building up of industrial activity with
which is allied development of our basic resources.
British Columbia now ranks third in Canada industrially and we are bound to go forward by leaps and bounds but we can aid and accelerate development governmentally, and this must be our constant objective.
British Columbia has a glorious destiny. Captain George Vancouver, in his earliest voyage of discovery, said in May, 1792:
“To describe the beauties of this region will, on some future occasion, be a very grateful task to the pen of a skillful panegyrist. The serenity of the climate, the innumerable pleasing landscapes, and the abundant fertility that unassisted nature puts forth, require only to be enriched by the industry of man with villages, man-sions. cottages. and other buildings. to render it the most lovely country that can be imagined; whilst the labour of the inhabitants would be amply re-warded, in the bounties which nature seems ready to bestow on eultivation.” XX hat appeared so propitious then is doubly in evidence today. It is the obligation of all of us to do our duty to this great heritage. .
I beg to remain,