Bid. 4.
NYA SVENSKA PRES3EN
Torsdagen den 12 september 1940.
DE RÖDA HUVUDENA
slåss om jordlapparna, tills skogen .själv tar hämnd på dem.
— Skogen! Hur menar du?
— Å, jo, har en fått för stor
Av Adolf Johansson
Nya Svenska Pressens Följetong.
gen — och tittar — — med blod
DÄ BÖRJADE han berätta, hackande och avbrutet.
— Du vet — far din och jag byggde stugan vid myren — åt det där folket, som bodde före oss i forsfallsgården. — Vi skulle dela — dela marken — far din och jag — till lön för bygget. — Men, det blev aldrig någon delning av — vi kom överens om att han skulle ge mig ersättning för att få bruka min jord. Sen fick han nytt folk upp till byn — och innan jag visste något om, hade han sålt min mark åt dem. Då sade jag ifrån — att jag ville ha mitt tillbaka — ja, det gjorde jag — först. — Men han svarade, att han betalt allt med reda pengar. Pengar hade jag ju fått också — och det nekade jag inte för. — De, som köpt, ville ha affären klar. När jag fått pengar, hade jag väl sålt också, menade de.
i ansiktet — i håret....
Den unge stönande och ve. Men han hastigt.
det klibbar sig
mannen gav till lyfte sin knutna for åter samman,
— Nej, nej.... i vitt hår....
rött
nä-lika
Gå,
— Det var far din som först sade
gubbe, gå ifrån mig!
Han slet till sig bössan och pekade med den andra handen på båten.
— Gå!
Den gamle kravlade sig upp och vacklade ned till farkosten. Kröp ombord och stack ut årorna. ■ Hans mössa låp alltjämt kvar på hällarna.
Sakta, sakta gled båten upp mot det svaga strömdraget, ty gubben tog endast korta och oregelbundna årtag. '
Mannen på stranden hade ännu inte rest sig. Med slö blick satt han och stirrade efter den bortro-ende. Men när det nakna, vita huvudet skymdes av några buskar,
det där, och jag hade ju inga vitt-. sP^anS han plötsligt upp och kas-nen, hur vi gjort upp. Så drog han. e slg in bland träden därifrån nykomlingarna över till sig och jag a” kommit.
fick stå där. — Det var då jag be- . En.knal — och vit rök hängde slöt att hämnas.... Inte tänkte jagjkvar 1 buskarna, tills vinden sopade saken som den blev, nej, nej, det,undan
'	som gjorde allt- Båten kom övande tillbaka. Man
__ ____ Vi möttes i sko-'nen sPrang tvars över hällarna. Där f j vattnet längre ner trängdes samman av en utskjutande udde, fick han
var en händelse
sammans.
gen en kväll —
och så
Gud förlåten min synd! — så rann
tag i båtkanten.
det mig i sinnet — att... att ingen såg*..	-	*
Länge sutto båda männen tysta. • k.?nd j myrstupojken se,
Gubben vaggade åter av och anj .Pj e £n kroPP UPP Pa land, med kroppen, men den yngre rörde i^orde oss fånglinan och knöt dess inte en lem, förrän han plötsligt I ande krin§ en ^g sten. Snart slet kniven ur skidan och kastade ‘drev	med 'kölen i vädret
Från sitt gömställe på strandåsen
hur han
den i en vid båge utåt vattnet. Det skarpa, blänkande vapnet visslade och pep på sin färd genom luften och försvann med ett svagt plumsande.
Gamlingen tycktes inte se varken det ena eller det andra och det dröjde ännu några långa minuter, innan han talade.
— Det — har varit — en förbannelse — över mitt huvud ■— en förbannelse. — Han kommer till mig om nätterna — står vid sän-
nedför ån, och där vattnet gick hål-djupt under en berghäll ljöd ett dovt plumsande.
Myrstukarlens son var likblek i ansiktet och darrade som av skytte-skälva, när han tyst kröp fram ur buskarna och springande försvann inåt skogen.
Och han såg inte, hur mannen kom tillbaka, sparkade gubbens mössa ut i vattnet och började gå uppåt byn, vid varje steg skyggt seende sig omkring.
Först i närheten av föräldrarnas
sved, lockar skogen honom att söka plats för en större, och har en annan fått för liten, så smyger han efter den som tog av honom. Så gömmer skogen dem för alla vittnen och då vaknar förbannelsen.
— Men säg, far, myren, om de dika ut myren!
— Nej, nej, den rör de inte. Myren hör oss och skogen till.
— Ja, men far, om de ändå....
Det blixtrade till i mannens öga, när han frågade: — Kan du träffa de där gjusarna, tror du?
— Ja, far, det kan jag, svarade sonen utan att förstå.
Den natten drömde han, att han arbetade över något svart och segt, något som sög hans fötter, för att rädda en vit älg, som höll på att sjunka i dy.
Men den drömmen kunde ingen tyda.
* * *
Mitt på dagen, då myrstukarlen inte väntades hem, steg han brådskande över tröskeln. Kvinnan log mot honom som hon plägade, men hennes ögon voro fulla av ängslan, ty det låg något hårt, obändigt i mannens sätt och blott få dagar ! förut var det hon hört talet om I myren och förbannelsen över fors-fallstrakten.
— Hör bit, pojke, nu gå vi bort ! till byfolket!
Smidig som en vessla gled sonen ned ur spiseln, där han suttit med sitt middagsmål, fick huvudbonaden nå och fiskade åt sig bössan. Han frågade inte, fast hjärtat dunkade i bröstet, ty han kände med sig att vad som skedde måste ske. Men kvinnan kom tätt intill männen och lindade på sitt gamla vis armarna kring hans nacke.
— Ä, du skrämmer mig! Säg, vad är det ?
Det hårda uttrycket i hans ansikte gled bort som en kåre på vat-
ten, medan han sakta gjorde sig lös och strök henne över håret.
— Kanske gäller det oss, svarade han. Jag såg många män stiga i båtarna och ro nedåt ån, och sätter de sig fast vid myren, sticker törhända finnkäringens förbannelse upp huvudet här också. Men fågelmarkerna är våra. Vi ha de gamlas ord.
Myrstukarlen tog ut stegen och sonen smet fram vid hans sida, snabbfotad och outtröttlig som en ung älg. Efter en brådskande vandring sågo de stammarna glesna framför hällarna, som skilde ån från myren.
I skogsbrynet stannade de, just vid buskarna, där sonen legat gömd, när han lurade på gjusarna. Nedanför strandsluttningen gick vattnet lugnt utan krusning och fyra båtar lågo sida vid sida mellan näckrosor och vassruggar. Men byamännen syntes inte till. Hade väl givit sig av längs myrkanten för att taga markerna i ögonsikte.
Myrstukarlen och hans son stodo just i begrepp med att följa efter dem, då steg prasslade och en ung bonde steg fram på andra sidan hällarna. Han hade hunnit halvvägs ned till båtarna, innan han märkte skogsborna. Då kom han dröjande uppför sluttningen och hälsade dem, ty mannen från myrstugan hade då och då sålt en fågel i bvn, när behovet av friskt kött därhemma inte gjorde sig gällande och bytet samtidigt var för ringa att föra ned till kustsamhället.
— Se myrstukarlen, är han ute med son sin! Ni hade just som ett varsel för er i de här granbuskarna, ska jag säga.
— Ett varsel, här? Både far och son spetsade öronen.
— Ja, ett varsel! När vi kom i båtarna och svängde in mot land, var det ett nrassel i riset, och stack inte ett lodjur fram huvudet och grinade mot oss, så vill jag sitta i stocken en hel predikodag! — Jaja, det small förstås, för en av oss
hade svinryggen med, men gick visst fri, den rackaren.
Myrstukarlen tog försiktigt ett steg fram på berget. Sonen desslikes, medan han gav fadern en lång blick.
— Ni ser på myren? tog denne upp sitt ärende. .
— Vi gör det. Tänkte spränga bort berget här och dika en smula. Det blir åker då av alltsammans, förstår du.
Mannen från myrstugan satte sig ned på klippans sträva renlav.
— Ni har inte den rätten, sade han. Låt mig tala med de andra.
— Har vi inte? Rätten?
Bonden såg fundersamt på honom. Han bekräftade sina ord med en utmanande resning på huvudet. Då satte den andre händerna till munnen och kallade byfolket genom en långdragen vissling.
Det dröjde inte länge förrän alla voro samlade. Stodo i klunga framför fadern och sonen, vilka voro de enda som sutto. Pojken hade ryckt till, när en av männen steg ut ur skogen, men han förblev tyst och flyttade endast blicken, som om det pinat honom att se det ansiktet.
Myrstukarlen talade och lade upp bössan, så att den kom att vila tvärs över knäna.
— Min far var den förste som byggde stuga vid forsfallet och han brände av den stora sveden, som hör till forsfallsgården. Forsfalls-gården byggde han, båda husen. De, som därnäst kommo upp till skogen, äro väl gamla nu. Här ser jag dem inte. De voro unga då; hustrur och barn hade de med Men det kom fiendskap mellan min kvinna och deras, fast min far och de själva levat i god grannsämja. Då bjöd jag dem hela forsfallsgården, som var mitt arv, i utbyte mot att de skulle bygga mig en annan stuga, den därborta, och avsäga sig alla anspråk på myren, som skulle vara min ersättning för sveden. Och de gjorde så. Stugan
han । ha de byggt och myren hör inte längre byn till. Den är min egendom, och finns här någon av de gamlas söner, så skall han vara mitt vittne.
Forts, i nästa nr.
SVERIGE
Siljamkolan, som nu i 12 år bedrivit sin verksamhet, omfattande sommarhem för skolungdom, internatskola o. pedagogiskt insttut, har i sommar till de övriga kurserna fogat ännu en, nämligen Siljanskolans famil jefolkhögskola, som började den 25 juni och varar två månader. Ledare för kursen äro skolans rektorer, Signe Bergner-Alm och Harald Alm. Skolan är den första i sitt slag i Sverige.
Sveriges största lärkträd finnes i Västergötland. Detta, som står i parken vid Koberg i Älvsborgs län, planterades 1 789 och mäter 5 meter runt stammen.
Nära 44 miljoner kilo ost tillverkades under fjolåret i Sverige. 82 procent av tillverkningen kom på mejerier, som tillhöra Mejeriföreningen. Den 1 jan. hade de svenska mejerierna ett ostlager på 5,5 miljoner kilogram.
Arbetarnas bildningsförbund har, enligt nu tillgänglig rapport, under det senaste läsåret haft 1 8.-200 elever i de olika kurser som anordnats. Trots de oroliga tiderna har deltagarnas antal ökats med omkring 500.
Nickelmynt komma inom den närmaste tiden att utsläppas i marknaden, först 2 5-öringar senare 1 O-öringar. Besvärligheterna med importen av silver är orsak till åtgärden.
hem stannade pojken och satte sig ned på stammen av en vindvräkt fura. Tankarna strömmade som en virvelvind av heta töcken över varandra i hans hj ärna. Hjn kunde ■ inte gripa och granska dem, hade blott en kväljande föreställning, att । något stort, ohyggligt tilldragit sig L hans åsyn.
Äntligen fick han dock fast det förlösande ordet: Mord.... mord.... i Han tuggade på ordet tills det näs-i tan gav honom en förnimmelse av | blodsmak i munnen.
I "Förbannelse över jorden, förbannelse, förbannelse”, ekade gråskäggets röst i hans öron.
Var det trolldomen han menat, månntro, den svarta trolldomen över byn, där människorna bodde? Ja, det måste vara den trolldomen. — Från ett högt berg hade han tillsammans med far sett odlingen kring byn en höst. Som ett mörkt dok låg marken därborta. När han då såg skogen grön runt omkring, för- i stod han fars ord, att ondskan var fastlåst på den mörka fläcken.
■ - Det var väl den ondskan, den förbannelsen, som nyss burit frukt inför hans ögon. Finge de nu läg-! ga myren lika öde och tom, skullei väl trolldomen spira här också.
Å, det var en kramp kring hjärtat och en iskyla runt hjässan, när han tänkte på, att den stora sol- j j ljusa vidden med hjortron och blom I , vass och tusen brokiga fåglar skulle I förvandlas till ett svart jordland!—! | Och åter mindes han fars ord, då ; de stodo på berget: Inte är det gott att leva som de. Säden så de och fåglarna plocka kornet, det som' j går upp tar frosten och resten blir, i ett magert bröd. Så gå de i stan-div skräck för väder och vind, och svikna förhoppningar blir största skörden.
Myrstukarlens son kunde inte för-! stå de där människorna, vilka ej, | som far en gång, flydde undan den : । trollslagna marken, utan hellre läto i förbannelsen gå i fullbordan, så-’ | som den nyss gjort.
. Men om kvällen, när far kom,
DOMINION OF CANADA
ANDRA KRIGSLÅN
$300,000,000
The Bank of Canada har auktoriserats av Finansministern att kungöra upptagandet av ett lån mot kontanta pengar på följande villkor:
3 procent Bonds att törfalla den 1 okt. 1952
Återkallbara på eller efter den 1 oktober 1949.
Emissionspris: 98.75 % och löpande ränta Avkastande 3.125 % till återiösningstiden.
Denominationer av Bearer Bonds: $100, $500, $1,000.
Lånekapitalet kommer att av Regeringen användas för finansiering av utgifter för krigsändamål.
Full betalning skall mot interim-certifikat erläggas på eller efter den 1 okt. 1940.
•	Principalsumman och ränta kommer att betalas i lagenliga canadensiska pengar.
Räntan kommer att erläggas halvårsvis och utan avgift hos alla avdelningskontor av i Canada charterade banker. Bonds komma att vara daterade den 1 oktober 1940.
1 enlighet med finansministerns tillkännagivande den 18 augusti 1940, har the Bank of Canada vidare auktoriserats att pälysa, att ansökningar mottagas at conver-tera Dominion of Canada 4^2% Bonds förfallna den 1 september 1940, vilka ännu icke presenterats för inlösen, till ett lika parivärde av bonds i det nya länet. Sädana 4^2% Bönds accepterade för conversion (med sista kupongen fränskild) komma att värderas till 100.25% och den resulterande kontanta skillnaden i sökandes favör erlägges vid tiden för leveransen av de nya Bonds, pä eller efter den 1 oktober 1940.
Vilken bättre avslutning på en match i golf än en törstsläckande flaska! Lucky Lager. Beställ ett dussin i dag.	'	'
Ring MArine 6477 för fri hemsändning.
från i akten, mötte han honom utanför stugan och berättade vad han 'ett från sitt gömställe vid fiskgjuseboet.
Mannen nickade upprepade gånger, där b^n satt hopkrupen i myrens strandlid, och när sonen be-
Efterfråga även
BURTON type A LE SILVER SPRING STOUT
COAST BREWERIES LIMITED
rättat till slut, teg han länge. Mörkt grubbel speglades i hans ansikte, och blicken gick ut över sank-। markerna, där kvällsdimman började stiga.
Så sporde han äntligen: — Minns du talet om finnkäringen, som kom , ti 11 fat Och RlOt ?
This advertisement is not published j _____ Ja
or displayed by the Liquor Control) _ Förbannelsen hon spådde över Board or by the Government of,	... ,	.	,	. r „ ...
British Columbia.	odlingen darborta går igen. Traden ;
 bränner de och så kivas de och ‘
VANCOUVER NEW WESTMINSTER VICTORIA.
Kontanta teckningar Såväl som conversion-ansökningar kunna göras genom erkända mäklare eller genom avdelningskontor av i Canada charterad bank, från vilka exemplar av officiellt prospekt innehållande fullständiga detaljer om lånet kunna erhållas.
Finansministern reserverar rätt att till fullo eller delvis fylla kontanta teckningar.
Listor för kontanta teckningar och conversions-ansökningar öppnas i Bank of Canada, Ottawa, kl. 9 fm. E. D. T., mändagen den 9 september 1940, och kunna stängas när som helst med eller utan tillkännagivande, efter finansministerns gott-finnande.
OTTAWA den 6 september 1940.