SVENSKA piktpm
SVENSKA POSTEN TOP.SDAGEN DEN 17 SEPTEMBER, 1936
Isa-Brittas Nåldyna	KVINNAN
Av PEN WRITER
Gamla tant Carola var död och' släktingarna väntade med spänning' pä testamenteis öppnande.
— Det blir nog Isa-Britta som får huvudparten, gissades det, ty Isa-Britta har alltid varit hennes älskling.
Isa-Britta var en Systerdottersdot-Iter.
| Testamentet öppnades. Advokaten i läste med allvarlig stamma, alla; .släktingarna fingo större eller min-i dre belopp, men Isa-Brittas namn
stod .4ist Advokaten läste:
“Till min kära Isa-Britta ger jag min sammetsdyna, jag tror att hon 'kall ha nytta av den, ty hon har alltid varit en stillsam och arbetsam liten flicka.”
! Vad i all världen var detta ? Skämtade gamla tant Carola med något sä allvarligt ? Det var ju hån. Isa-Bri.tta snyftade.
1 — Tant Carola måtte ha blivit mycket ond på mig, eftersom hon vill håna mig så.
De andra sökte trösta henne efter bästa förmåga och lovade att höh visst inte skulle bli lottlös, fast tant Carola fått en nyck när hon skrev sitt testamente, de skulle dela med sig till Isa-Britta allesamman.
— Det skall ni visst inte göra, sade Isa-Britta sedan hon lugnat sig. Tant Carola har skänkt mig sin nåldyna, den skall jag ta’ och ingenting annat. Kanske kan den bli till nytta.
Jo, det var nog så säkert, ty en nåldyna blir ju alltid till nytta.
Flera år gingo, Isa-Britta använde nåldynan rätt ofta och särskilt sedan hon blivit gift och fick några slitvar-igar i huset kom den ofta till användning, men det var inte utan att hon alltid betraktade den med ett visst vemod. Nåldynan gjorde nog sin tjänst men några tusenlappar skulle varit bättre, ja, även om det blott varit en enda. Isa-Brittas man var kontorist och hade inte så "stor lön, men genom sparsamhet och omtanke gick det ju att hålla hemmet samman, fast det var både bekymmersamt och arbetsamt många gånger.
Men värre blev det sedan den firma där Isa-Brittas man haft anställ-jning gjorde konkurs och han blqv arbetslös. Då började nöden grina ■mot stackars Isa-Britta, och fast hon gjorde det ogärna måste hon till slut be sina rika släktingar om hjälp. Första gången fick hon utan vidare vad hon begärde, andra gången likaså, men när hon kom oftare började man visa sura miner och tyckte som så. att ett kräk till karl hade hon gift sig med, efter som han inte kunde försörja sin familj.
i — Men när han inte kan få arbete, sade Isa-Britta.
— Den som har energi kan alltid få ett arbete, svarades.
— Åh, om ni bara vissts allt vad Olov försökt! Han svarar på annonser, han springer på förmedlingsby-råer, han anlitar vänners förmedling nen överallt är det stängt.
— Ja, det är förstås upptaget, men den som har armbågar kan ju alltid finna något. Inte behöver man heller envisas med att sitta på kontor — här finns ju så många andra banor för en ordentlig och energisk karl.
— Men Olov har fått utbildning till kontorist. Det är hans fack.
— Ja, att du försvarar honom är ju förklarligt, men klokt är det inte. Du håller honom inte i tillräckligt stränga tyglar. Hota med skilsmässa om han inte skaffar ett ordentligt arbete.
Isa-Britta började snyfta. Hota med skilsmässa! Åh, så gräsligt o-barmhärtiga de kunde vara! Om de vetat hur hon och Olov älskade varandra, trots svårigheterna . . .
Hon gick hem. Olov satt i sängkammaren och plockade bland hennes sybehör, han fick veta att släktingarna varit ogina, men inte allt som de sagt. Nervöst började han klippa i lapparna och till slut gjorde han ett klipp i Isa-Brittas nåldyna. Hon hejdade honom men fick se att det lyste fram ett papper ur den sönderklippta nåldynan, och då hon tog fram det såg hon att det var en an-Msning på femtio tusen kronor och ställd till henne, betalbar i den bank där tant Carola haft sina affärer. På baksidan hade den gamla skrivit: “Kära Isa-Britta, jag litar på din flit. Förr eller senare är min nåldyna utsliten och då du drar av sammeten för att kläda om den hittar du denna lilla slant. Tag den med cn innerlig hälsning från din gamla tant Carola.”
Isa-Britta gick så fort ske kunde till banken och pengarna blevo i sinom tid utbetalade, även om en del formaliteter dessförinnan måste ordnas. Så kom det sig att Isa-Britta verkligen fick ett arv, ett stort arv, som hennes man fick med av för att starta en affärsrörelse, vilken visade sig gå bra. Efter nödens odh prövningens tid förstodo också de båda makarna att sätta värde på välståndet och de goda dagarna, som därför blev till välsignelse.
— Hur står det till med er?
— Det är dåligt.
— Hur så?
— Jag är så blodfattig att inte ens myggorna bryr sig om mig.
— Jag är så förfärligt rädd för åskan.
— Undra på det — så tilldragande som ni är.
Visst har hon fullkomligt den rätten, att redlöst, som mannen, supa sig full, till dess hon i rännstenen ramlar omkull;
och röka och svära så svetten den rinner i strömmar frän hår och från hull.
Men vackert och kvinnligt icke det är, då kvinnan hon super, rökar och svär.
En styggelse är det att skåda en drucken person, med sitt virriga tal,
i mörkaste gränd eller ljusaste sal.
Men hade emellan dem båda
— en kvinna och man jag att göra mitt val —
som vore av spriten druckna — plakat —
då valde jag mannen såsom kamrat.
Det milda, det veka, det mjuka som kvinnan av skaparen fått på sin lott,
att bruka som gåvor i fullaste mått; de gåvor hon kan icke bruka, då hjärnan sin näring från spriten har fått.
Från krönet det högsta hon sjunker i dyn,
allt lägre och lägre — en ömkelig syn.
I
Och njutningen av cigaretten
den kanske i sorger sig vänder en dag,
när “blossen” hon dragit ha gjort henne svag.
Förrädiskt är giftet, och sätten att pina sitt offer, av legio slag Från kvinnan skall släktet — ett nytt ’ — spira opp
och därför hon borde slå vakt om sin kropp.
Man stundom en ursäkt kan finna om mannen han svär en mustig‘er ed, då han av förtreten ibland bliver vred;
men motsatsen är med en kvinna, ty svära — det är ingen kvinnliger sed.
Om kvinnan hon handlar som mannen i allt,
— då är hon ej mera en kvinnogestalt.
Det är inga gränser som dragits från fördomar trånga, om kvinnornas rätt.
De hava sin frihet i vandel och sätt. Blott fakta från livet har tagits, som enkelt och tydligt i ord jag har klätt.
En kvinna, som super, rökar och evär, hon ej för sitt “kön” någon aktning mer bär.
Seattle, 1936.
B. E. Tuveson.
En intervju med Karl XV lokförare
Inom kort väntas det första elektriska tåget kunna rulla mot norska gränsen, och då kommer bland andra 92-årige förre lokföraren Johannes P. Fasth i Kristinehamn att gånga ut och beskåda tilldragelsen. J. P. Fasth hade nämligen för jämt 65 år sedan nöjet att köra det första ång-tåget mot grannriket.
— Den gången minns jag galant, säger pensionär Fasth, en pigg och nyter nestor, vid en liten jubileums-intervju, jag hade då paradsyrtuten på och splitter nya resårskor. Eldam hette Nilsson och hade dagen till ära vaxat mustacherna, konduktör var Alfred Odin, och han var opp-sträckt i blått veck och kluvet helskägg.
— Vi hade A-loket dekorerat med kung Karls namnchiffer, fana med unionsmärke, och blomkransar, och statsminister Axel Bergström — han som sa: “Gagnar det staten, så slå till!” — åkte i tvåaxlig sittvagn utan boggier. Vi körde med 30 km. fart och hade att göra ett halvt dygn mellan Laxå och Kallsta. Men så bodde det också brukspatroner lite varstans utefter banan, och alla hade de något högstämt att föredra och ville utbringa ett “hopp, hipp, leve mellanriks-banan!” När vi kom till Arvika mötte oss ett festtåg från Norge, och då vart det så högtidligt att Odin måste gå bakom tendern och snyta sej. Bergström höll tal och kapten Diursson och ingenjör Boos och gre ve Adlersparre pratade på både poesi och prosia, och alla beklagade högt att kung Karl till följd av sjukdom var förhindrad att inviga. Men nog tyckte då jag, förstås, att gästerna tittade mer på loket och mej än på statsministern, och det var ju inte att undra på, för många hade dittills sett lok bara på träsnitt. Nå, sen det var slutpratat hopkopplades det norska tåget med det svenska och så for vi till Kallsta för att kalasa. Och Nilsson var så stolt över att få dda svenskt-norskt tåg att han brassade på i fyren så till den grad att alla resenårema var sotiga i syna rar dom kom på kalaset.
För resten körde jag flera gånger med kung Karl som resenär, jaja-men, och ibland hände det att han kom fram till maskinen och konverserade i diverse ämnen. En gång frågade han på skoj om vi brände våra kol förgäves, och då sa jag:
— Nej, ers majestät, det har vi inte panna till.
— Rätt så, sa majestätet, att ni har ångan oppe.
Ja, kung Karl var alltid skojfrisk och språksam och gillade ett gott skämt. Det enda påtagliga minne jag nu har av honom är det här.
Varvid J. P. Fasth tar fram och visar guldmedaljen av femte storleken.
SVENSHMERIKft
SVENSKA SPRÅKET VID NEBRASKAS UNIVERSITET
Mr A. Louis Elmquist, som förr varit professor i svenska och tyska vid Northwestern universitet i Evan-ston, Illinois, har kallats till lärare i samma ämnen vid Nebraska statsuni-versitet. Svenska språket har länge varit ett undervisningsämne vid Nebraskas universitet och tillhör där avdelningen i germanska språk, vars föreståndare sedan några år tillbaka är prof. Joseph Alexis. Mr Elmquist är synnerligen väl utrustad för sitt uppdrag. Han har idkat studier vid Northwestern University, Uppsala, Leipzig och Chicago. Han är författare till en svensk språklära för engelsktalande, en svensk fonetik och annoterade upplagor av svenska författares arbeten, vilka han försett med fullständiga ordlistor. Desutom har han skrivit avhandlingar i amerikanska, tyska och svenska tidskrifter över skandinaviska ämnen. Intresset för nordens länder har varit i ständigt stigande på senaste tid, och Nebraskas universitet skattar sig lyckligt att kunna erbjuda kurser i första och andra årets svenska under ledning av mr Elmquist.
♦ ♦ *
Guvernör Olsons sista politiska uttalande. Under sin sjukdom hade guvernör Olson tillsänt senator Robert M. La Follette av Wisconsin ett telegram som svar på en inbjudan till deltagande i en konferens mellan progressiva ledare i landet nästa månad för överläggningar om valrörelsen. Guvernör Olsons telegram var av följande innehåll: “Det skall bli mig ett nöje att få vara med Er om sammankallandet av en konferens av progressiva ledare i början av september. Jag försäkrar Eder, att jag fullt överensstämmer med Er i den uppfattningen, att de liberala krafterna måste förena sig 1936 för att återvälja Roosevelt och förhindra inväljandet av den reaktionäre Alfred Landon, detta för att främja fullständig enighet för framtiden. Mogres-sister och liberaler ha ej råd att splittra sina röster. Att så göra skulle endast bli att överlämna sig i Wall Street klickens händer. Jag hyser den allra största aktning för Union-valsedelns kandidat samt jämväl för fader Coughlin, vars program för valutareform är sund. Emellertid anser jag att besegrandet av Landon är av allra största vikt för de stora massorna i Amerika. Om vi därför genom att splittra våra röster, tillåta Landon att vinna, ha vi begått en handling, för vilken vi aldrig komma att förlåtas.”
Återsågo varandra efter 57 år. Syskonen John och Amalie Sederblom ha i dagarna återsett varandra för första gången på hela 57 år. Då mr Carlson var 18 år gammal lämnade han sitt barndomshem i Alingsås och reste till Manistee, Mich., där han ännu är bosatt. Systern mrs Sederblom reste till Amerika för 27 år sedan och bosatte sig i Minnesota där hon alltjämt har sitt hem. De äro båda vid god hälsa och då mrs Sederblom för en tid sedan anträdde resan till Michigan tyckte hon det var mödan värt att återse den länge saknade brodern. Att återseendet var glatt, säger sig självt. Mrs Sederblom är bosatt i White Bear Lake, nära St. Paul.
Gertrud Wettergren hit den 15 oktober. Den kända svenska sångerskan Gertrud Wettergren, som i vintras sjöng vid Metropolitan, anländer enligt telegram till New York den 15 oktober, och ger sig omedelbart därefter ut på en konsertturné. Den första konserten ges i Youngs-town, Ohio, den 26 oktober.
Den vandrande krämaren slutar sin jordefard. Härom dagen avled i University lasarettet i Omaha, Nebr., Mons Person från Polk county, Nebr. Han var den siste av de vandrande krämare, som i flydda tider med påse på ryggen besökte mellanvästerns farmfamiljer och försågo dem med tråd och nålar, juvelen- och leksaker, samt dessutom varjehanda nyheter och prat Mons vandrade omkring med sin krämarpåse i Polk county tills för två år sedan, då han vid 78 års ålder intogs på eountyfar-men i Osceola. Den 12 augusti fördes han till University lasarettet Trenne generationer av familjerna i Polk county lärde känna den vitskäggige Mons Person och de glömde ej heller att hedra hoAom vid hans sista vandring, då en stor skara bevistade begravningen, som hölls från Fridhem Lutherska kyrka i Hord-ville, Nebr. Mons Person var född i Sverige, och innan han upptog sitt livsverk som vandrande krämare i Polk county, arbetade han i Omaha i 10 år.
Bankboken identifierade honom. Liket av 59 år gamle August Swan-son anträffades den 26 aug. flytande i Mississippifloden vid 6th ave. SE., Minneapolis. Identifikationen möjliggjordes av en bankbok, som hittades i den dödes fickor. Liket hade legat i vattnet omkring fyra dagar.
Den nya Amerikabåten väntas bli färdig till jubileet 1938. Svenska A-merikalinjens planer på att skaffa ett nytt Atlantfartyg ha börjat taga allt fastare form. Dir. G. Hilmer Lundbeck har tillsammans med konsul Axel Johnson i Göteborg rest ned till Italien, där de i ett fartyg, Vul-
UR BARNAMUN
Kristendomsförhör i småskolan. Man talar om att den smala vägen för till himmelriket och den br^da till helvetet.
Lärarinnan: — Kan någon av er barn säga varför just den breda vägen för dit?
Tystnad. Så börjar en liten grabb vifta energiskt.
Lärarinnan: — Nå, Sven, vad tror du om den saken?
Sven: — De ä för att bilarna ska kunna köra på’en.
SÄG DET
Agronomen Reuterland är framstående jordbruksteoritiker och han försummar aldrig att låta sitt ljus lysa. En dag är han på visit hos hemmansägare Andersson och man avlägger besök i ladugården.
— Andersson skulle inte ge svina rå föda. Om man kokar svinmaten först tar det bara hälften så lång tid för svinen att smälta den.
Andersson svarar sävligt: — Va sjutton betyder tiden för en gris.
Fiskaren Hösterman på Ljusterö är uppskattad rorsman åt sommarsportfiskarna från stan. Häromdagen seglade han åt en grosshandlare och berättade under färden att han för några dagar sedan haft en prästman i båten.
—Kunde han fiska? undrade grosshandlaren.
— A ja, sade Hösterman, och förresten svor ban som en borstbindare .. .
— En präst? Det är väl inte möjligt?
— Jo, herm förstår, vi hade just fått en riktig baddare på kroken och skulle hala in, då den smatt av kroken och gav sej i väg. Det var ju som faen, sa ja . . . Ja, det kan man gott säga, sa prästen. Kallar herrn inte det att svära, om man nu tar hans yrke i betraktande?
cania, skola bese dieselmotorer av en typ som eventuellt kommer till användning i nybygget. Fartyget bör
enligt dir. Lundbecks mening, byggas
snarast möjligt — helst så att det kan företaga sin jungfruresa över
Atlanten i samband med festligheterna för Delaware-jubileet 1938. Farty-
get skulle bli omkring 200 meter
långt, ett par tusen ton större än
Kungsholm och skulle bli en modern passagerarångare speciellt utrustad för krysstrafiken.
Svenska sången klingar. Mer än 7,000 personer åhörde konserten i
Grandview Park, Sioux City, la., den
9 aug. på kvällen, given av Monahan Post band och Svenska sångföreningen samt Donald Farley, som spelade flera nummer på en elektrisk orgel. Svenska sångföreningen under Carl Norrboms ledning sjöng fem nummer, vilka drogo livliga applåder från publiken. Franklin Evans spelade ett komettsolo och Monahan Post band spelade flera populära nummer samt tre marscher och avslutade programmet med “The Star Spangled Banner”. Därpå sjöng kören igen, denna gång i Lewis Park, under Nörrboms ledning en del fosterländska sånger.
Svenskt på statsutställningen. Min-nesotus svenskar, som besöka statsutställningen, skola säkerligen icke försumma att taga del av den svenska utställningen i Womens Building. Denna utställning omfattar icke blott importerade äkta svenska vävnader, tyger och bonader, utan ock utsökt fina bords- och prydnadsartiklar i silver, koppar, järn och trä samt keramik och porslin. Dessutom visas en hel mängd svenska varor som skola intressea husmodern. Utställningen omfattar ett stort antal artiklar, som särskilt lämpa sig som födelsedags-, bröllops- eller julpresenter. Denna intressanta utställning hålles av Swedish Importers, Minneapolis. I samband härmed meddelas, att Swedish Importers magasin i 500 S. 7th St., hålles stängt under utställnings-dagama 5—12 sept., vadan ärade kunder under denna tid hänvisas till utställningsrummet i Womens Building, State Fair Grounds.
A. J. de Lagerberg död på sin 87-årsdag. I tisdags kväll avled i Shoreham, L. I., den kände svensken Axel Julius (Julie) de Lagerberg. Det var pä hans 87-årsdag och makan och båda sönerna, Lars och Guy, voro i hemmet i Shoreham, då dödsbudet kom. L. hade under de senaste två åren lidit av hjärtfel och i fredags fick han en attack, som nu blev hans slut. Han var född i Marstrand och kom hit till landet år 1876, 27 år gammal och med gedigen svensk skolutbildning. Han haae utbildat sig tiil revisor och ctenna yrkesbana följde hans även här i landet, tills han för 20 år sedan drog sig tillbaka. Främst har de Lagerberg gjort sig känd som flitig samlare, särskilt av mynt och gamla kortlekar. Samlarvurmen låg i släkten. Hans broder Magnus, som dog för rätt många år sedan, var föreståndare för den numismatiska avdelningen i Göteborgs museum.
Ett bra plåster. Som bekant blev presidenten för Paramount Pictures, mr John E. Otterson, för några månader avpolletterad från sin befattning oaktat han hade ett 5-årskon-trakt med filmbolaget. Han stämde bolaget och har nu i skadeersättning uppburit $200,000.
Finland
F.tt industrijubileum på 250 är hör icke till det vardagliga i Finland, men så satte också jubileumsfesten den 16 augusti sin prägel på hela Dalsbruk. Brukssamhället har förändrat karaktär i rätt hög grad under det sista decenniet och “bruket” är långt mera propert än man minnes det från en icke alltför avlägsen tid. Men för dagen hade man gjort extra arbete. Folket hade klätt upp sig, gröna girlander och flaggor syntes som dekorativa inslag i bilden. Den egentliga festplatsen var på Valsverksholmen och här sällade sig till flaggor och dekorationer ännu en representativ kollektion av brukets alster, av vilka flere voro kraftigt tilltagna föremål.
Undersökningen av nickelmalmen i Petsamo fortgår. Det har nu kunnat fastslås, att fyndighetema vid Kaulatunturi äro bland de rikaste i Europa. Man uppgör f. n. planen till ett stort gruvsamhälle, som man troligen börjar bygga nästa år. Man undersöker också en planerad elektriskt driven järnvägslinje från Linhammar. Kraften torde fås från ett stort kraftverk, som skall byggas invid någon av forsarna i norr.
Fiskaren Anton Illman från Råds-böle i Snappertuna sköt den 13 aug. ett hagelskott i ryggen på sin hustru. Endast ett tiotal hagel träffade, ty hustrun varnades av ett av barnen samt sprang ned till båten i avsikt att ro undan. Från stranden avsköt mannen sedan tvenne skott, av vilka det ena icke träffade. Den sårade kvinnan förmådde ro till en granngård, där folket sedan förde henne till Ekenäs sjukhus. Någon fara för livet föreligger icke. Illman har anhållits för mordförsök, men säger sig ha varit berusad. Han har tidigare hotat sin hustru till livet.
Ett obekant aeroplan har åter visat sig tvenne gånger utanför Kemi. Flere personer ha iakttagit det främmande planet, som vid ett tillfälle gick ned invid ön Ajos. Myndigheterna, som undersökt saken, säger att ett sådant verkligen rört sig i dessa trakter. Maskinen uppgives ha varit ett monoplan med mörka, runda igenkännings tecken.
De senaste tidernas intensiva regn i norra Finland ha medfört svåra ö-versvämningar. Bland annat är vattnet i Tomeå älv 2 meter över det normala. Holmar och stränder, där gräs växer, äro alldeles översvämmade. Särskilt på svenska siuan ser det hotfullt ut vad hösköraen beträffar.
Ett nytt industribolag har nyligen grundats. Dess namn är reräsköysi O. Y. I. Hoplax invid Helsingfors har bolaget inköpt mark, där den nya fabriken skall anläggas. Driften väntas komma i gång redan i år. Aktiekapitalet är 2 miljoner mark. Tidigare ha alla stållinor importerats utifrån.
Landsvägspolisen har i sommar varit i livlig rörelse på vägarna. Under juni och juli besiktigades 12,642 motorfordon. I och för väckande av åtal har landsvägspolisen under denna tid anmält 905 personer, som brutit emot trafikbestämmelserna.
Åter flere svåra eldsvådor. På eftermiddagen den 12 aug. utbröt eld i ladugården på Kotalampis gård i Alavo. Innan folk hann till undsättning hade elden spridit sig till flere andra gårdar. Sammanlagt nio byggnader odelades. — Natten till den 14 aug. utbröt eld i Maskin- och Brobyggnads Ab:s mekaniska verkstads i Kotka modellmagasin. Elden kunde begränsas till en del, men modellerna förstördes. Skadan torde stiga till 150,000 mk. Detta är den tredje stora eldsvådan i Kotka i sommar. Fem hus lades i aska i Räfsö den 14 aug. Många arbetarfamiljer blevo härvid utan tak över huvudet. Fyra av bostadsbyggnaderna voro uppförda av trä i tre våningar. De tillhörde Räfsö såg. Skadorna äro ansenliga.
Vid Outokumpu koppargruva uppstod den 17 aug. eld i gruvans anrikningsverk, vars övre våning förstördes. Skyddshuset kring transportverket led även skada. En del maskiner förstördes även. Allt var försäkrat. Skadan var f. ö. icke så stor, men anrikningsverket gjordes genom eldsvådan obrukligt för en månad.
Den fjärde allmänna finska sångfesten vidtog den 15 aug. i St. Michel. Till staden anlände omkring 3,-000 personer. Huvuddelen av programmet utfördes i idrottsparken. Vid samma tillfälle försiggick kantorförbundets årsmöte, i vilket 50 or-gelnister deltogo.
I SOVKUPEEN
Han i underbädden: Hör nu, ni däruppe, var är det för ett elemen-skat oväsen — man kan ju inte sova, såsom ni snarkar och går an!
— Jaså, snarkar jag? Hur vet ni det?	-
— Vet det. När jag själv hör det!
— Hör nu ni, lyd ett gott råd: ni ska inte tro allt vad ni hör.
En gammal skeppare använde alltid havsvatten som medicin; om någon ömbord var sjuk fick han en dusch. Själv använde han även jämt havsvatten om han var illamående.
En dag föll skepparen överbord. Styrman ropar: — Hit med en livboj, jungman, gubben har trillat i apoteket.
Hans Skyddsling
Srax därpå kom Babs in. Hon hade ! en klänning av mjuk, djupröd crepe , ae-cine och såg både glad och förvå- i nad ut. Hon gick fram till Honom och J räckte honom handen, men leendet J dog bort, då hon fick se hans ögon. 1
— Hur är det? frågade hon ång-estfullt. Det har hänt något — säg 1 vad!
Han höll hennes hand kvar i sin och kramade den.
— Snälla lilla Babs, jag har gjort; något förfärligt egoistiskt, och . . ।
— Säg det genast, bad hon.
Hennes hjärta dunkade så hårt, men hon försökte bemanna sig med mod att höra det förfärligaste hon kunde tänka sig — om hans förlov-ning. Trots alla försök darrade hon dock märkbart, och han lade sin hand på hennes.
—- Jag kommer direkt från min klubb, började han. Där var några av våra bekanta samlade, då jag kom dit. Så . . . fälldes ett yttrande . . . om er . . . som jag inte tyckte om, jag blev ond och . . .
— Och så viskade hon.
Och så reste jag mig och sade — att de . . . talade om min fästmö.
Babs blev blossande röd, och det dröjde en god minut, innan hon sva-l rade.
— Det var synd, sade hon slutligen stilla, att ni skulle bli så ondJ
Hon försökte draga undan sin hand, men han höll den fast.
— Men Babs, sade han häftigt, förstår ni då inte att jag ju . , J att vi . . . måste - . .
— Jo, jag förstår, avbröt hon ho-nom. Och det är det, som är —' synd.
Han stod ett ögonblick orörlig, så släppte han hennes hand. Hans an-j sikte hade fått ett sådant underligt tomt utryck, och han såg icke på henne, då han sade:
— Jag ber om tillgift. Men det står er fritt att bryta vår förlovning, om ni endast vill göra mig den äran att låta den räcka några veckor.
Hon gjorde en hastig rörelse som för att säga något, men teg. Då möttes deras ögon, och hon rodnade åter.
— Säg att ni förlåter mig, Babs,' sade han ödmjukt. Jag är mycket bedrövad över att ha försatt er i denna situation.
Hon såg få förvånad på honom att han studsade.
— Ni behöver ju endast gå ut med mig om aftnarna, för så vitt vi inte råkas hos bekanta.
Babs funderade. Hon såg på förhand, hur han skulle komma att uppföra sig, diskret och hänsynsfullt, och plötsligt såg hon den komiska sidan av saken. Hon smålog.
— Men det ha vi ju gjort förr, sir John, och då tyckte vi — bägge — att det var roligt.
Hans ansikte ljusnade.
— Det är snällt av er, Babs, att ta det på det sättet. Men jag är rädd för att ni får lov att slopa “sir”.1
Hon smålog åter.
— Låt oss ta det humoristiskt! Det är det enda som kan rädda oss.!
— Ja, Babs.
— All right, John.
— Mina intimare vänner säga Jimmie.
— Göra de?
— Ja — och min mor. Du blir tvungen att göra det.
— Jag böjer mig för mitt öde.
— Och du tycker inte att det blir underligt att behöva visa dig så ofta tillsammans med mig?
Ett ögonblick undrade hon, om han spelade komedi, men kom till det resultatet att han icke gjorde det. |
— Jag menar, därför att jag är så mycket äldre än dina andra ka-' valjerer ?
Men då storskrattade hon, vad vi ska ha roligt!
— Du ska få se att vi bli ett mönsterpar, smålog han.
— Säkert. Absolut. Sitt ned och språka hyggligt med mig — som förr.	I
Det knackade, och värdinnan kom inseglande.
— Får jag lov att presentera, skyndade Babs sig, mrs Brown, sir John Willford.
Sir John bugade sig artigt, men passade samtidigt på att oförmärkt draga Babs i kjolen. Hon vände sig och såg på honom — och så förstod hon.
— Det är — min fästman, tilläde hon förvirrad.
— Naturligtvis, naturligtvis, små-^ log mrs Brown, jag ville bara visa mig för att hans nåd skulle se att den nådiga fröken inte är överläm-! nad helt åt sig själv.
Sir John tackade henne i högtid-! liga ordalag, och Babs måste vända sig bort för att icke storskratta. Då mrs Brown gått, sågo de småleende på varandra.	i
— Gudskelov för din humor, sade han hjärtligt.
— Under de närmaste fem veckor- : • na kommer du att få lära dig dert,"' ’ svarade hon.
Han rynkade ögonbrynen, men sva- ! rade ej.
— Vill du följa med till Savoy i kväll ? frågade han i stället.
Hon funderade.
— Hellre i morgon, svarade hon, då veta alla människor det, och vi få tid på oss att instudera våra roller.	I
(Forts, å sid 10)
(Forts, från förra numret)
Mrs Denheath tvärtystnade — hennes hand föll nämligen plötsligt ned — sir John hade vridit sig lös från den. Och då såg han upp. Och då varseblev mrs Denheath att hans ö-gon voro dystra och förpinade.
Hon stirrade. Och så sade hon vekt:
— Förlåt, Jimmie! Å — förlåt! Jag visste inte.
Han smålog en smula bittert.
— Det gör ingenting, gamle vän! Det var inte meningen att någon skulle få veta det. Men nu är det gjort i alla fall.
Hon väntade litet, och så sporde1 hon försiktigt:
— Men varför, Jimmie?
Han reste sig och gick bort till fönstret. Med ryggen åt rummet svarade han:
— Ser du då inte att hon trivs så gott bland ungdomen ? De passa samman. Jag är nästan — gammal.
En paus följde. Så skrattade mrs Denheath förnöjd.
— Men, käraste Jimmie — å — vad männen är dumma ibland! Hon har avslagit flera anbud från ungdomarna.
— Det kommer nog någon, som hon säger ja åt.
— Det gör det säkert, svarade mrs Denheath förhoppningsfullt — varpå hon steg upp, gick fram till honom och stack sin arm under hans.
— Vare det långt ifrån mig att vilja uppmana dig till ett giftermål, som du anser att du bör avstå ifrån, sade hon förtroligt. Förstår du det, Jimmie?
Han vände på huvudet och såg ned på henne och slutligen smålog han.
— Jag förstår, svarade han, i synnerhet som du använt minst tio minuter av din tid till att göra det.
— Jim — du är ohövlig.
— Jag ber ödmjukt om förlåtelse. Du är en präktig kvinna, Margareth.
Hon klappade inställsamt hans hand.
— Ja — är jag inte? Och så har jag blivit på så välsignat gott humör.
Han log.
— Jaja, det var ju bra. Men nu måste jag gå. Jag ska titta in på min klubb, innan jag går hem och klär om mig. Vi träffas hos Nevil-les i afton ?
— Javisst. Kom snart igen till en tete-atete!
— Tack! Hälsa Fred!
— Det ska jag. Adjö, Jimmie.
Då sir John kom in i läsrummet på sin klubb, fann ban major Pond, lord Billy och ett par andra herrar i livligt samspråk.
— Tjänis, Willford. Vi hålla på och försöker trösta Billy Han är ö-ver öronen förälskad, men törs inte fria, förklarade majoren.
— Håll mun, snäste Billy.
— Hon passar mycket bättre åt mig, fortsatte majoren, du kan ju i alla fall inte gifta bort titeln med en fröken ingenting. Pappa skulle slå knytnäven i bordet åt dig.
— Jag är gammal nog, sade Billy rasande, men du är . . .
— Såå — avbröt sir John, när har man börjat diskutera sitt hjärtas dam på klubben?
— Det är ingen diskussion, mumlade Billy. Jag kom bara att nämna miss Kentfords namn, och bums var majoren färdig!
Majoren skrattade.
— Bevars, min gosse, du tål väl att man retas litet. Om jag för resten skulle ge dig ett råd, så skulle jag föreslå att du försökte få henne — utan äktenskapsförbund.
Sir John såg upp.
— Hör jag rätt? Föreslår majoren att Billy ska göra sig skyldig till ett pöbelstreck?
— Aj, aj, sade majoren förargad, sådan högtidlighet.
Sir John reste sig. Han var kritvit av vrede.
— Tillåt mig upplysa herrarna om att det talas om min fästmö, sade han kallt.
Därmed lämnade* han klubben utan att höra på de ursäkter, som ropades efter honom.
Då sir John kom ut på gatan, stannade han ett ögonblick villrådig. Vad nu? Han hade handlat impulsivt, nu fick han ta följderna. Han och — hon.
Han vinkade på en bil, gav adressen och det bar iväg. Och en stund senare stannade han utanför Royal Hospital road, 66, Chelsea.
Innan han gick in, såg han upp på raden av fönster och undrade, vilket som var hennes. Det var, som om det först nu gått upp för honom, hur överilat han handlat och vad han hade ådragit en annan människa. Nåja, det fick bära eller brista.
Han gick in, letade reda på rätt dörr och ringde.
En tjänarinna öppnade, och han frågade efter miss Kentford.
— Hon har nyss kommit hem, svarade jungfrun.
Sir John lämnade sitt kort och bad att få tala med henne. Jungfrun visade honom in i vardagsrummet, som syntes honom ovanligt ledsamt med sitt sparsamma möblemang, där alla de stora möblerna stodo på sned i var sitt hörn. Han gick oroligt av och an, medan han väntade. Det tjänade till intet att försöka neka till att han var nervös.
E mai svei beti n. i
2 Hg jän död sta
1 ga Qlj ma rat na sti Sji gii ne na kr m Fi ki
rä Sf si ai m p!
d' ir u
S b k b n e s r a t
T
t
1
i
i
1 i
1