10
SVENSKA POSTEK TORSDAGEN DEN 23 JULI 1936
OLD TIMES AND NEW
By Henning Holmstrom
Memory vs. Genius
“Upon mankind at large the events of very early existence rarely leave in mature age any definite impressions. All is gray shadow—a weak and irregular remembrance'—an in-distinct regathering of feeble pleas-ures and phantasmagoric pains. With me it is not so. In childhood I must, have felt with the energy of a man what I now find stamped om my memory in lines as vivid and deep as . . .”—Edgar Allen Poe.
Poe, the greatest genius America ever produced; was practically, starved to death because he would not subject himself to the notions and the guidance of a coterie of well-to-do puritan pinheads. Whether he was right in his opinion as to these recollections in mankind at large, I am unable to judge; but I doubt that his recollections could be any more vivid than my own. And if a vivid memory (as some seem to think) may be considered an en-cumberance—a fault, then those who like me carry through life the vivid impressions from their early life. in a happy home have at least the satis-faction of knowing that they have something, even though it be a fault, in common with America’s greatest genius. Were I to state my own opinion in the matter, I would say that I consider such a memory a treasure and a blessing that makes us inward-ly rich.
Some writer of high repute has said of Coleridge, the Englishman, thr. he would have been a greater poet, had he but had a poorer memory. Which assertion suggests an ans.ver to the question why some of us who dabble in would-be poetry nevei get astride the real Pegasus but merely see a flash of him gal-, loping by, carrying others to fame and fortune.
Most of us here in the “dispersion” once had a home to which we were more deeply attaehed than we ever knew of until we had left it for ever. That I personally belong to those lucky ones may serve for an exeuse for serving the reader anothet in-stalment of recollections from my own childhood, . . . which:
If you, though tired and short of leisure,
Won’t go to sleep right from the start,
Some memories of your childhood’s pleasure
1 var reading it may yet bcparl Dishonesty
One day in eaily spring <1 ueing in my fifth year) the children, that is I and my two sisters—or rather in the reverse order, for they were both older; one two, the other four years older than I—had got some old bread and were going to feed it to the sheep, of which there were a dozen or thereabouts, inchlding a rather troublesome ram which later became so vicious that he must be killed. The day was sunshiny, and the sheep were just let out for an airing, but the ground was still frozen with nothing that they could feed on.
My sisters, however, were mono-polizing .the supply, and I was frozen out. But my father got me some bread and told me to give it to the ram.
Now I had seen the hired man fooling the ram, holding up his hands flat with the palms towards the animal about the height of its head; but I ha-d got the wrong idea about it. I suppose I was so used to have everybody older and knowing more than myself that I finally must have thought that every grown-up was do-ing things for a good purpose, just as I was being admonished to—not for mischief.
Thus thinking it the proper way to approach a ram, I sallied forth with the bread in the right hand, holding
the other hand as I had seen Gustav do.—As far as accepting the prof-fered gift the ram made no objec-tion; but while still munching the bread, he backed up a few steps to get a good start, whereupon he promptly butted me over.
Being no cry-baby, however, 1 simply crawled away—the ram wouldn’t strike me while down—that I seemed to know; and if he tried, Father would, of course have held him back. However I felt that the others, whom I had trusted im-plicitly, had been false to me. It was perfectly plain to me that they, knowing so much more than I, had understood what would happen, and yet nobody had corrected me but had, on the contrary, banded thems.elves together to have a laugh at me. The incident left a sore spot in my mind —sounded a discord and lowered considerably the regard with which I, so far, had been looking up to my sisters. And when I looked my father in the face, I saw a look of guilt in his eye.
Nevertheless my father was the most conscientious man I ever came in contaet with. I ought to know, for I worked for him and with him for several years. He was the youngest in a family of six boys and three of four girlS, and he soon proved himself superior to the rest and a help to several. But naturally, being one out of ten, and the family in poorer circumstances, he never received near so much kindness in his childhood as I did.
I imagine that he thought me in need of something to put me on my mettle; so he played me this little trick. But I was already then— though strong and healthy—a re-troverse, trying to understand things, and was.very fond of my parents-—a fondness they both richly deserved:
Another incident which took p'ace somewhat later may have had some relation to the foregoing.
The farm house was on the sum-mit of a small hillock about four hundied yards from the main high-way, our garden gate opening on a byway which from the main road led to several other farms, passing through their respective fields and with gates across the road wherever it interseeted a fenced boundary line.
Except for a month (or perhaps two) after the hay was in and the cattle let out to graze on the mown fields, these gates stood open. But during the time they were closed, they were a constant bother for wayfarers—the gates being merely a few hundred yards apart—who were obliged to get off for opening and cEsing each gate before proceeding farther, unL» some foot wanderer or child Lappened to be at hand to open the gate, for which service the driver or traveler would throw them a small piece of money.
There was such a gate not more than twenty yards from our garden gate, and before Sister Helga com-menced in school (which must have taken place shortly before this event) she and I would run out and open the gate sts soon as we saw any team approaching.
One day 1 spied a load of flour on its way back from the mill in the city to one of the neighboring farms I ran to open the gate. But when I arrived at the gate I found it open. Well, I suppose 1 wanted to get that coin, and since you cannot open a gate unless it is shut, I shut it. The driver, then down in the hollow, could not very well have seen me shutting the gate; but he might have known what I didn’t know, or didn’t think of, namely that the “closed season’’ was over. Consequently when I opened the gate for him, he would not give me any money; but he up-bra:ded me for being dishonest, which made me feel terribly ashamed.
Had my experience from the prev-ious event degraded my sense of hon-esty? . . .
SECRETARIAL TRAINING
.... offers the best stepping stone to excellent positions in business offices and in the Government Service.
+ <
Minimum entrance salaries for Stenographers in Civil Service range from $120 to $135 per month The Private Secretary who is thoroughly qualified and possessing a pleasing personality is practically always assured of a good position.
Our Free Employment Bureau is filling from 100 to 150 positions every month.
An exceptionally high-class Secretarial Training School for those who desire something better than the ordinary
+
SEATTLE SECRETARIAL SCHOOL
Westlake Square Building
MAin 2844	1520 Westlake Ave. near Pike
HANS SKYDDSUNG
(forts, från sid. 8)
unge jag någonsin sett. Dina smutsiga kläder bränner jag upp, det kan du lita på, laga nu så att du kommer upp!
Lydigt steg Babs upp ur vattnet — en uppenbarelse av ungdom och skönhet. Till och med Jane måste iåta språklädan vila för att använda ögonen, och stor makt har skönheten, att Jane samlade ihop Babs föraktade paltor och gick utan ett crd vidare.
Babs såg långt efter henne.
Seså, tänkte hon, nu har den gamla satt mig i en fin knipa!
Men van som hon var att reda sig på egen hand, tog hon en handduk, virade den om sig som ett något stort tilltaget turkiskt skärp och spatsera-de lugnt in i sin handkammare.
Här fann Jane henne några minuter senare sittande framför brasan alltjämt med handduken om sig.
— Här, sade Jane kort, här är nattlinnet. Ta på dig det och ställ inte till något mer spektakel, det säger jag dig!
Babs drog på sig linnet, det var groft, med långa ärmar, och hon log, då hon speglade sig.
Jane gick utan att säga god natt och Babs gjorde en grimas.
— Sannerligen tror jag inte jag blev kall, medan jag väntade på det gamla spektaklet, mumlade hon.
Flinkt sträckte hon på sig och gick så på händerna bort till sängen.
Och pa så sätt kom Babs äntligen till ro i sir John Willfords hem.
Den unge mannen satt emellertid i sitt rökrum i nattrock med cigarretten mellan läpparna. Hans ögon blickade tankfullt omkring sig i rummet, och minut följde på minut utan att han märkte det.
Då klockan närmade sig tolv, knackade Gibson försiktigt på.
— Stig in!
Sakta trädde Gibson in.
— Ursäkta sir, men jag har gjort i ordning ett nytt bad ...
— Tack — det har blivit sent och jag är trött. Du kan gott gå och lägga dig, Gibson — men tappa ur vattngt först.
Gibson bockade sig och försvann, och sir John återtog sina funderingar.
Det var bara det att han icke kunde komma på det klara med vad han skulle göra med sin gäst. Han hade fört ett gatans barn till sitt hem och ville ge henne tak över huvudet, därför att hon stod så ensam ceh övergiven i världen. En Askunge, som hade visat sig vara prinsessan Venus, då förklädnaden fallit av henne.
Klockan slog tolv och sir John reste sig långsamt. Han pressade sönder cigarrettstumpen i askkoppen lika fundersam.
Plötsligt såg han emellertid upp, till synes bliven lugnare.
— Jag tänker de kunna få bort hennes hemska språk på “hemmet’’, mumlade han.
Så gick han till sitt rum, och en stund efter kom sömnen och utplånade intrycken av den händelserika aftonen.
ANDRA KAPITLET
Då sir Johns hushåll vaknade följande morgon, hade de allesammans med undantag av den feta kokerskan en känsla av att det annars så välordnade hemmet kommit ur sina gän-gor. Jane gnuggade sina sura ögon och mumlade: “Väl vore, om hon vore ur huset! Uff!” Gibson kunde icke låta bli att småle vid tanken på den respektstridiga, men fina dansen i köket, och sir John själv slog upp sina blåa ögon och tog sig en funde-rare. Vad är det som hänt? tänkte han. Nå — flickebarnet! En snygg historia! Han skulle äta frukost sent och sedan rymma fältet.
Efter tio timmars härlig sömn vaknade Babs emellertid och stirrade rådvill omkring sig. Där stod en spegel, och det var mässingsknop-par på sängen, och o! vilka fina filtar och lakan! Hon satte sig rak i sängen — så kom hon ihåg. Och så lade hon sig långsamt ned igen. Kan undra vad klockan var och om han hade stigit upp och kanske redan ätit tiukost? Och tänk om han gått!
Hon rusade upp ur sängen och bort till dörren, som hön öppnade på glänt. Då fick hon se Gibson med en bricka med nagot på, säkert på väg till sin husbonde.
Babs stängde lugnad dörren och kröp åter ned i bädden. Där måste hon väl stanna, tills någon förbarmade sig över henne — den gemena gumman hade ju dragit i väg med hela hennes garderob. Och du store, så gränslöst hungrig hon var!
Hon kröp ned under täcket och låg alldeles stilla med bade ögon och tron på spänn.
Det dröjde icke länge, förrän hon hörde steg i korridoren. De stannade utanför hennes dörr, och ögonblicket därpå ropade en mansstäm-ma:
— Var så god — här är mat!
Babs flög upp. Det var nätt och jämnt att hon kunde vänta, tills hon hört stegen avlägsna sig. innan hon öppnade dörren och flinkt ryckte hon
till sig brickan. En stund senare voro alla fat och assietter tomma. Sä väntade hon åter en stund, men till sist klev hon resolut ur sängen.
— Jag tror att jag förstår henne nu, sade hon halvhögt. Den gamla jungfrun vill inte komma med några kläder åt mig, för hon vill inte ha mig utom de här fyra väggarna. Men mig lurar hon inte — hittar jag inte några andra kläder, går jag som jag är — jag måste träffa honom, innan han går sin väg.
Hon lyfte på koffertlocken, men kofferterna voro allesammans tomma. Så gick hon bort till det stora skåpet och öppnade dörren — och där hängde kläder, men endast herr-kiäder. Hon mönstrade plagg efter plagg. Till sist fick hon syn på något grant längst inne på en krok, och med strålande uppsyn tog hon fram det — det kunde bestämt anländas.
Femton minuter senare gick en praktfull skepnad ned genom korridoren. Den var iförd gröna zuav-byxor av siden, vit sidenskjorta, och en liten guldbroderad väst. Hennes ben voro bafa. Hennes gång var lätt och ledig, och det mjuka tyget smög sig vackert efter hennes smidiga gestalt.
Långsamt och försiktigt öppnade hon dörren bredvid badrummet och trädde in. Jo — det var mycket riktigt en matsal, bordet var dukat, och — med ryggen åt henne — satt “han’’.
Hon stannade innanför dörren. Sir John satt och läste morgontidningen, medan han åt, och tog ingen som helst notis om den, som kommit in. Men efter en lång stund sade han tankspridd.
— Ge mig en kopp té till, Gibson!
Jaså, han trodde att det var Gib-son. Gibson var alltså betjänten.
Hon tvekade en smula, men så gick hon fram till bordet och lyfte försiktigt på den stora silvertékannan. Men då sir John såg en smal liten hand famla bredvid hans kopp och en sidenbeklädd arm ovanför handen, såg han upp.
— Du milde skapare! utbrast han häpen.
Babs hällde lugnt koppen full, så satte hon kannan ifrån sig och såg på honom.
— Något mer, sir?
Då vände han sig helt om på stolen och betraktade henne — så brast han i hejdlöst skratt.
Babs blev stående lika oberörd och bara såg på honom. Hon kom underfund med att hon tyckte bättre om honom i de där vackra bruna kläderna än i gårdagens svarta frack.
— Hittade du dem där inne? frå-
I gade sir John slutligen.
Hon nickade.
— I skåpet.
— Men hur kan du komma på den idén att spatsera omkring så här utstyrd mitt på blanka förmiddagen ?
— Människan har bränt upp mina kläder och kom inte med några andra. Men jag lurade henne, den dumma gamla åsnan!
Ater skrattade sir John.
— Jag antar att det är om Jane du talar. Men vad menar du med att du lurade henne?
Babs smålog belåtet.
— Åh, hon trodde väl att hon skulle hålla mig kvar där inne, eftersom jag inga kläder hade.
— Men du gav dig inte?
— Nej — jag ville se er.
— Och du fick din vilja fram, din lilla bandit!
— I dag som i går, svarade hon flinkt med ett inställsamt leende.
PORTLAND
Svenska Föreningar
HOME SOCIAL £Ll B
Möter tredje onsdagen i varje manad, såvida icke i speciella fall annorlunda beslutas.
SVENSKA SJUKHJÄLPSFÖRENINGEN
Möter första måndagen i varje månad kl. 8 e. m. i Immanuelskyrkan, hörnet av 19th och Irving Sts. O. S. Rydman. ordf.
SVENSKA SÄLLSKAPET LINNEA
Möter varje onsdag kväll kl. 8 i Linnea Hall, 2066 N. W. Irving Street. Edward Johnson, fin.-sekr., 6020 N. E. 55th Ave.
LOGEN NOBEL No. 184 Vasa, Orden av Amerika Möter andra och fjärde torsdagen i månaden kl. 8 e. m. i Red Men Hall, E. 9th och Hawthorne. Oscar Pearson, fin.-sekr.» 5733 N. E. 13th Ave.
LOGEN HARMONI Vasa Orden av Amerika *
Möter andra och fjärde fredagen i varje månad kl. 8 e. m. i Norse Hall, 11 N. E. 11 th Ave. Mrs. Otilia Sundin, fin.-sekr., 1415 S. E. 50th Ave. TAbor 6665.
SKANDIA FYLKE No. 68 Ind. Order of Viking
Möter andra och fjärde fredagen i månaden kl. 8 e. m. i Linnea Hall, 2066 N. W. Irving St- Gust A. Sterner, fin.-sekr., 5264 N. E. 18th Ave.
ROSEN No. 50, I. O. L. V.
Möter andra och fjärde torsdagen kl. 8 e. m. i Linnea Hall. 2066 N. W. Irving St. Mrs. Elvira Erickson, sekr., 2214 S. E. 54tb Avenue.
Rl NEBERGSORDEN, Avdelning 125
Möter tredje fredagen i varje manad kl. 8 e. m. i Red Men Hall. East 9th Ave. och Hawthorne. Alex Anderson, fin.-sekr., 2704 S. E. 49th Ave.
LOGEN OREGON No. 39, I. O. G. T.
Möter sista fredagen i varje månad i 4012 51st St. S. E. John A. Peterson, L. D.
PORTLAND ROSE No. 586, V. O. av A.
Möter första och tredje torsdagen i varje månad kl. 8 e. m. i Linnea Hall, 21st och Irving St. Alice Anderson, fin.-sekr.
SVENSKA MANSKÖREN
Möter varje måndag kväll kl. 8 i Harmony Hall. 719 S. E. Alder SL Alla röstbegåvade ; välkomna såsom medlemmar. Mr. Ernest Harold, dirigent. Vic Rangner. ordf., C. A. Appelgren. 446 Mead Bldg., ATwater 3594.
SKANDINAVISKA ARBETARKLUBBEN i Möter första och tredje torsdagen varje | månad. Leo Estlund, 4523 N. E. 89th Ave., finanssekreterarc.
Ett ögonblick såg han på henne, så vände han sig åter till bordets fröjder.
— Ditt namn är kvinna, mumlade han.
Han fortsatte att äta och försökte läsa tidningen, men hur mycket han än bemödade sig, var det honom omöjligt att låtsas vara omedveten om hennes närvaro. Slutligen vände han sig till henne och sade hövligt.
— Och nu, då du fått din önskan uppfylld, är du kanske så snäll och låter mig äta min frukost i fred?
Langsamt närmade hon sig dörren.
— Går ni ut, då ni ätit, sir? sporde hon.
Han nickade.
— Kan jag inte få sitta här nere vid dörren?
Sir John kände sig närmast generad över detta öppna tillstående av hennes känslor för honom, och då han samtidigt kände samma osäkerhet som i går, likt en svag darrning i hjärteroten, valde han att vara neutral — han teg.
Babs smög sig sålunda -oort i ett hörn och gled med en suck ned pä golvet, där hon blev sittande i stumt beskådande.
Till sist hade då sir John slutat sin frukost, och då han lade ifrån sig servetten, kände han sig lugnare. Då det samtidigt ringde och han hörde en damstämma, glömde han helt och hållet bort Babs.
— Lady Kent, anmälde Gibson.
Hans syster — på den tid av dagen! Då måtte något osedvanligt vara å färde.
En ståtlig, slank trettioårs dam, som i påfallande grad liknade honom, kom genom rökrummet. Sir John gick emot henne.
— God morgon, Eileen, sade han, vilken god vind för dig hit?
— Ingen god vind, svarade hon kyligt och räckte honom handen, som han kysste med intagande galanteri.
— Det gör mig ont.
— Det gör också mig ont att man ska vara utsatt för dylikt.
Han betraktade henne frågande.
— Din — väninna, miss Stewart, ringde upp mig i morse.
— Du stora tid, dig ?
— För att genom mig säga dig att du aldrig mer ska vänta henne.
Han betraktade henne med uppriktig bestörtning.
— Eileen, det gör mig mer ont än jag kan säga, att hon kunde vara så taktlös.
— Nåja, å ena sidan kan du ju inte rå för det, svarade hon bevekt, men å andra sidan . . .
Då smålog han.
— Den andra sidan, Eileen, existerar inte mer, såsom hon själv underrättat dig.
— Gudskelov!
Eileen smålog — de båda hade städse varit goda vänner, och hon hade ägt hans förtroende i tämligen stor utsträckning, hon hade aldrig gjort honom förebråelser för hans många, och hon hade alltid haft ett vänligt leende åt hans gossaktiga bedrövelse, när han såg att hon icke | var nöjd med honom.
Samma ömma leende lyste också nu mot honom, och han stod och njöt därav, då han plötsligt såg att det försvann och gav rum åt ett förskräckt uttryck i blicken. Han följde riktningen av hennes ögon och upptäckte Babs, som satt i sitt hörn cch andlöst lyssnade till deras samtal.
— Jag ber om ursäkt, Eileen. Hon vände sig mot honom, och hennes annars så milda, blå ögon sköto blixtar.
— Detta går för långt, Jim, sade hon skarpt.
Så förstod Babs icke mer, sir John yttrade nämligen en hel del på ett språk, som hon inte kände till. Men hon följde deras minspel och såg att damen så småningom började få roligt till sist skrattade hon högt.
Då sir John tystnade, vände hon sig till Babs.
— Kom hit du och låt mig få se på dig, sade hon vänligt.
Babs steg upp och gick fram till henne.
— Vad heter du?
— Babs. Femton år.
Så fick hon en plötslig ingivelse cch vände sig till sir John.
— Kunde vi inte låta mig ha födelsedag i dag, sir?
— Du sade nagot, Babs — men då tycker jag det är så gott att vi döpa dig med detsamma.
(Forts, i nästa nummer)
Christian Erik Fahlcrantz, född 1790, död 1866, var biskop i Västerås stift.
Fahlcrantz bar en signetring med någon dyrbar sten, i vilken han likväl inte brytt sig om att låta gravera sitt namn. Tillfrågad om anledningen härtill, svarade han:
— Det är för att ha det nöjet att äga något ograverat.
Ombord på en ångbåt, på vilken det var många passagerare, och till följd därav trångt om sittplatser, till följd därav trångt om sittplatser, såg sig Fahlcrantz om efter en sådan och lyckades slutligen finna en mellan tvenne damer, vilka vid hans närmande makade åt sig för att göra rummet så stort som möjligt.
— Behövs inte, mina damer, sade han, mitt biskopssäte är inte så stort.
Fahlcrantz hade en gång att ombestyra någon förtullning i packhuset i Stockholm. Förargad över tjänstemännens reglementariska småaktighet, yttrade han till 'slut:
— Jag har alltid undrat, varför detta hus kallas packhus — men sedan jag nu gjort herrarnas bekantskap, finner jag anledningen därtill fullkomligt klar.
Under en kolerafarsot i Uppsala då frottering av den sjukes lemmar uppgavs som mycket gagnelig, anropades Fahlcrantz en dag på gatan av en gumma, som kom springande:
— Goa professorn, kom in och gnid.
— Se här, svarade Fahlcrantz, har du en riksdaler — gå och skaffa dig en annan. Jag är ingen gnidare!
Då Fahlcrantz erhöll underrättelse om att en hr X. vunnit ett pris 1 Svenska akademien yttrade han:
— De nio muserna skulle ha gett honom ris; men då kom de 18 och satte p för’et.
På en bal i Uppsala såg Fahlcrantz hur en fröken X, som var nyförlovad med en magister Wearn, det oaktat koketterade för alla sina kavaljerer. Vid ett uppehåll i francaise närmade sig Fahlcrantz henne och yttrade.
— Akta er!
— För vad? frågade hon.
— Jo, fortfar ni så här, kan ni lätt bli Wearnlös.
En präst hade för fylleri blivit suspenderad, men anhöll om transport till ett annat stift. För detta ändamål skulle domkapitlet ge honom ett tjänstebetyg. Man ville dock cgärna genera prästen, vilken i övrigt i sin tjänstgöring varit oförvitlig, genom att i betyget utsätta hans förseelse och bestraffning, men icke heller ansåg man sig böra ge honom ett lika vackert betyg som eljest och utsätta något om “utmärkt beröm”, “ordentlighet” och dylikt.
Konsistorienotarien föreslog då en medelväg, för att freda sitt samvete, på så sätt, att det helt enkelt skulle skrivas, att den avflyttade “fullgjort sina skyldigheter”.
— Ja, inföll Fahlcrantz, det blir förträffligt, om man blott sätter så att full kommer på ena raden och gjort på den andra, utan bindetecken.
Greve B. yttrade en gång i ett sällskap:
— Hade jag en dum son, så skulle han bli präst!
Fahlcrantz, som var närvarande, svarade därpå:
-— Herr grevens far tycks ha varit av andra tankar.
— Till Uppsala domkyrka inkom en ansökan från staden Enköping att få nedriva sin gamla klockstapel och i stället över kyrkan uppföra ett torn. Vid underrättelsen härom inföll Fahlcrantz:
— Jaså, skall Enköping således upphöra att vara stapelstad ?
På en bal i Uppsala hos landshövding K. hade en fröken B. rikligen utstyrt sig med bjäfs och all grannlåt på armarna. Fahlcrantz kom att gå förbi henne och fattade lätt i de vackra prydnaderna, under yttrande :
—- Det var ett lysande armmod!
Vid en riksdag, då prästståndets deputation gjorde sin avskedsupp-vaktning hos änkedrottning Desideria, erhöll ordföranden av någon anledning, icke den vanliga nåden att 1 få kyssa hennes majestäts hand.
Utkommen från audiensen, an-1 märkte Fahlcrantz:
— Goa herrn, kan jag inte få anställning vid det här bygget, sade Lediga Laban till basen. Jag har inte haft något att äta på tre dagar.
Basen gav honom arbete.
Tio minuter senare kom Laban in på kontoret för att säga upp sig.
— Omöjligt att stå ut med det har
slitet längre, sade han.
— Men ni har ju inte gjort något! Hur kan ni då vara missnöjd ?
— Inte gjort något? utbrast Laban. Här fjr jag stå och hänga alldeles av egen kraft, när dom andra kar en spade att stödja sig mot!
— Javisst har jag blivit yngre! Kan du tänka dig, i går när jag såg migj spegeln stod jag en lång stund och pratade med mig själv. Jaé trodde det var min dotter.
ANEKDOTER OM BISKOP FAHLCRANTZ
Guldet har spelat ut sin roll
Stockholm, 12 juli. Vid ett föredrag i dag i internationella kooperativa sommarskolan, har professor Gustaf Cassel, den kände nationalekonomen. förklarat att guldet spelat ut sin roll som betalningsmedel och värdemätare.
Talaren höll före att myntfoten skulle i framtiden baseras på värdepapper, alltså “pappersfot.”
— I dag var henns majestät inte pusslustig!
En norsk professor, som dog för omkring tre år sedan, var en ivrig fotgängare, och han var inte sä nogräknad med sitt yttre, när han vas ute på sådana turer. En gång, då han hade ätit en stabil middag på en gård i en fjälldal, begärde bondhustrun 25 öre för hela trakteringen.
— Men det är ju alltför litet, min goda fru, sade professorn.
— Vi brukar aldrig ta mer av sådana som ni, svarade hon.
— Men jag är professor vid universitetet i Oslo.
Kvinnan såg en stund på honom och svarade med ett leende:
— A ja, för några dagar sédan var det en annan kropp här som sa att han var kejsar Napoleon. Men det trodde ja’ heller inte ....
TILL PROTOKOLLET
Från Hinke Bergegrens tid som redaktör för Brand berättas följande episod:
Hinke stod instämd för rätten i ett av de många mål, han på den tiden hade att svara i.
— Huru mycket har ni i lön ? frågade domaren.
— Tjugufem kronor i veckan.
— Det är inte möjligt, det kan man inte leva på!
— Jag skall be att få domarens uttalande till protokollet, svarade med ett listigt leende den åtalade.
Försiktigt svar.
En kund skickade nyligen följande telegram till en skotsk ägg-grossör:
“Sänd sextio tjog ägg. Om de äro allright följer check omgående.”
Han fick omedelbart detta svars-telegram:
“Sänd check. Om den är all right följa de sextio tjogen omgående.”
SVERIGE-NYHETER
(Forts, från sid. 9)
slog blixten ned i en lantbrukaren Gottfrid Johansson tillhörig ladugård. Elden upptäcktes av gårdsfolket som släckte den och därefter lämnade brandplatsen. Antagligen hade emellertid antändning uppstått på flera ställen, ty en stund senare stod hela byggnaden i lågor. I ladugården som var nyuppförd förvarades värdefulla redskap som förstördes. Byggnaden var försäkrad för 10.600 kr. och även redskapen voro försäkrade. Detta var tredje gången under fem år som Johanssons gård hemsökts av eld.
Östergötland
Föll från höskullen och dödades. En 25-årig, ogift jordbruksarbetare Sten Johansson på Huvudstads egendom utanför Vadstena föll den 16 juni från höskullen genom en lucka i golvet ner på foderbordet och ådrog sig därvid så svåra skador att han påföljande dag avled på Vadstena lasarett.
Ett blandningsverk för kraftfoder i Östergötland har låtit komma sig vissa oegentligheter till last, och detta har auktualiserat frågan om effektivare och betryggande kontroll över tillverkningen och försäljningen av kraftfoderblandningar. Östergötlands läns hushållningssällskap har därför nu hos lantbruksstyrelsen påkallat övervägande i saken.
En olycka inträffade den 12 juni i Skärblacka, varvid tåget mellan Fin-spong och Kimstad påkörde, cirka 300 meter söder om Skärblacka järnvägsstation, en 8-årig pojke Harald A-dolfsson, son till pappersbruksarbe-taren vid Ljusfors pappersburk Ture Adolsson. Gossen blev svårt skadad.
LÄMPLIG PRESENT 12 st. vackert uppfodrade porträtt, storlek 3x4 tum $3.00 Neva Wilson Photo Studio 524 Union MA. 2722
THE HART STUDIO
Specializing in
Passport and Re-entry Permit Photographs
1328 - 2nd Avenue	Seattle
MAIN 2388
Svensk Rådgivare ”Goda Råd” Fritt
Denna berömda med flera illustrationer försedda läkarbok, som Doktor Leigh skrivit speciellt för svenskar i Amerika, lämnar många värdefulla råd och upplysningar för unga män, omnämner alla för männen säregna sjukdomar, deras följder, förebyggande och huru de kunna botas i hemmet o. s. v. Boken handlar även om Livets Hemligheter och borde läsas av varje ung man. Om ni varit offer för oförstånd i era unga år, eller systemet blivit försvagat genom utsvävningar i senare år, bör ni skriva efter boken. Ni kan bliva återställd till fullkomlig hälsa och styrka genom Dr. Leighs behandling. Boken sändes alldeles gratis och portofritt i förseglat omslag till alla, som insända namn och adress till
Dr. L. K. LEIGH, 179 W. Washington Street, S. 10, Chicago, III.