10 SVENSKA POSTEN TORSDAGEN DEN 16 JULI 1936 OLD TIMES AND NEW By Henning Holmstrom Halmhatten har gått bort, följd av . . . Av HASSE Z. I år har jag sett fem halmhattar på lika många herrhuvuden. Var gång jag möter en halmhatt, få» jag en chock. Jag faller tillbaka till 90-talet och sekelskiftet, då den glada hatten lyste, och ibland, ja, rätt ofta, fladdrade i gummisnodden över stad och land, alltifrån juni cch in i september. Ja, professor Win-roth, som alltid piskade soffan på Du Nord, innan han satte sig, bar sin ända in i november, men det var en panamahatt. Nu är halmhatten bortlagd. 1 England finns en liten stad, som i många år levat på att fabricera den hatten. Nu är den staden död och borta åtminstone i medvetandet. Det hjälper inte, att kung Edward varje vår sätter en av dess hattar på sitt runda huvud. Mycket har han gjort i modeväg, men den hatten och staden räddar han inte. Halmhatten passar inte vår sakliga tid. Den blir förstörd i regn, och har man den Inte fastbunderf med en rem om hakan, så blåser den av. Mest praktiskt är ingen hatt alls, om man har hår, som skyddar stora och lilla hjärnan. Kanske bör man inte vara alltför orolig för dem. Måhända ha de numera så gott om utrymme, att de kunna hålla sig i skuggan. Käppen är också bortlagd. Egentligen är det ju ganska löjligt att gä omkring på stadens gator med en lång pinne i handen. Som stöd kan den försvaras, men som försvarsvapen är den onödig, så allestädes närvarande som poliskåren har blivit, åtminstone så länge solen och bilarna äro uppe. Och numera slåss vi inte om nätterna, åtminstone inte utomhus. — Banna inte käppen, säger en gammal herre. Käppen är liksom pipan mannens vän och kamrat. Hur månget spanskt rör med silverkrycka och inskription från minnesgoda vänner har inte glatt och tjusat en nybliven 50-åring. Och studentens första käpp, den tunna smala, med violbuketten under kryckan! Varje äldre bättre herre har en käppsamling. Jag har en sådan, och jag vill inte bli av med något enda exemplar av den samlingen. De tillhöra mitt liv de sista 40 åren och de ge så många minnen. Den moderna tiden har inte vra-, kat bara halmhatten och käppen. Det är så mycket annat som åkt med i storstädningen. Inte bara lyxsakerna på ateniennen — ateniennen själv har hamnat på sophögen eller i antikhandeln. Om den är gammal nog för den äran. Den moderna kvinnan har offrat mycket på saklighetens altare —eller kanske modets: hår, ögonbryn, figur och massor av besynnerliga kläder och hattar, och ändå är hon skönare än någonsin. Renare och kanske renligare. En elak herre sade en gång: kvinnan badar inte, hon diskar sig. Den kvickheten träffar inte längre. Även om det tog tid att få udden av den. Genom hemmen gar också den stora sopborsten. Nyss hölls en hemutställning i Göteborg. Den hette Bo bättre, vilket ju låter eggande. Där talade en arkitekt. Han sade: — Man skall inte kijpa mera cch dyrare möbler än man behöver och har råd till. Man måste inte ha mat-salsmöbel för att grannar och vänner ha det. Sideboard behövs inte, i.är det finns köksskåp. Skrivbord är o-nödigt, om man inte har skrivarbete hemma. Toalettbord i sängkammaren behövs inte heller. Frun har badrumsspegel med bättre belysning. Kristallkronor kunna avvaras och bokhyllor äro överflödiga, om de fyllas av föga begagnade bevis på, att man har avbetalningskontrakt med r.igra förslag. Arkitekten har rätt. Låt oss inte fångas och ägas av onödiga föremål. Epilouge to Crisis in Culture In justice to the justly inclined on either side the line, and allowing for environment and trend of personal opinion, which latter is in a large de-gree determined by the former and also by inherent traits of character, I wish to say a few words summing up the ideas I have defended and the prevailing social system I have criticized—a system as oid as the oldest community of human beings and founded upon the subjection of the weaker under the dominion of the stror.ger, regardless of whether the stronger be evil or good. The worst ill-use the homeless, the proletariat, so far, had suffered in modern times, especislly when the sufferers were in such great num-bers, occurred in England in the early part of the nineteenth century and came as a direct result of overproduc-tion. At that time the poor were not the only losers; for many previously well-to-do people had invested money in all manner of wild schemes, some of which, as in our own country abcut a century later, were set afoot by downright crooks and others by vi-sionaries, very wise in their own im-agination though the vision was in some cases limited to the length of their noses. Those who lost in this manner, however, were but a hand-ful compared to those who had noth-ing to lose but their daily bread. As has been mentioned before in these artides, England was already at that time chiefly a manufacturing country which could not produce food enough for its inhabitants, but had to import foodstuffs. Here in America we have now for years been suffering from the same identical causes—overproduction and overspeculation, caused by a second industrial revolution inaugurated here after the war chiefly by pro-fiteers, greedy and unwise, who wanted to increase and perpetuete theiF.war incomes, then dwindling. This revolution, which consisted in speeding up and laying off help, has proved more serious in its conse-quences than that which started in Great Britain in the eighteenth century, for while in the latter a few thousand people lost some of their monry, the former wiped out the sav-ings of millions of working people— the savings they by industry and thrift had managed to lay 'by' for their old age. And though it would not be fair to say that all the mis-chicf done was done wilfully, it can, nevertheless, not be gainsaid that the loose business ethics of the business class are chiefly to blame; foi- it was on advice from men of ihat class that the losses referred to were made. It was through the general loose-ness of morals, especially when ap-plied to business matters and through the lack of government control of banking, etc. that even men honestly inclined get their sense of honesty and responsibility blurred. Back of the whole thing there is another matter which can only be hinted in a newspaper article—the matter of religious integrity. or rather the lack of it, and the pait it plays in character building and morals. - It is what you may call “the illiterate way of taking things liter-ally,” of which it seems impossible to purge Protestantism, but which I think would be of inestimable value to the young people now equipping themselves to fill the places from which the older are retiring. Copyright 1936. Rovdjuret människan är farligare än de andra rovdjuren ty hon kan ibland maskera sin rovgirighet, men det kan icke de andra rovdjuren. Egna fel vill man gärna återfinna hos andra. Sina dygder vill man ha för sig själv. SECRETARIAL TRAINING .... offers the best stepping stone to excellent positions in business offices and in the Government Service. + Minimum entrance salaries for Stenographers in Civil Service range from $120 to $135 per month The Private Secretary who is thoroughly qualified and possessing a pleasing personality is praetieally always assured of a good position. Our Free Empioynient Bureau is filling from 100 to 150 positions every month. An exceptionally high-class Secretarial Training School for those who desire something better than the ordinary ♦ SEATTLE SECRETARIAL SCHOOL Westlake Square Building MAin 2844 1520 Westlake Ave. near Pike HANS SKYDDSLING (forts, från sid. 8) litet med henne! Han vände sig till flickan. — Berätta mig nu, Babs, vad du minns från din barndom! — Ja, svarade hon, det är inte mycket. Utan vidare gick hon över golvet cch satte sig på mattan framför honom med ryggen åt lady Conn. Hennes smutsiga, lappade kjol förmådde icke dölja hennes förtjusande lilla gestalt, vilken icke undgick de båda närvarandes uppmärksamhet. — Du tid. sade den gamla damen, vilken frimodighet! — Säg hellre tillit, tant, svarade sir John allvarligt. Berätta nu! — Jag kan inte minnas något hem, begynte Babs. Men vi reste ofta. Jag reste alltid tillsammans med en dam, någon herre var inte med oss, tror jag. Jag tänker att damen var min mor — jag vill gärna tro det — hon är det enda goda minne jag har. När vi kommo till en stad om aftonen, togo vi ett rum, och där blev jag lagd i en säng, medan hon var ute. Fram på natten kom hon hem, och ibland sov jag. Men det hände också att jag låg vaken, så jag märkte att hon aldrig lade sig i sängen bredvid mig. Jag tror att hon ofta grät, slöt hon. Efter en paus fortsatte hon: — Mor var alltid fint klädd. Inte siden eller sådant där, men en hel cch ordentlig klänning — alltid mörk. Så en afton kom hon inte hem, och man skickade mig till ett barnhem . . . Jag såg henne aldrig mer. I barnhemmet var jag i fyra år, då rymde jag en dag, därför att man inte ville tillåta mig dansa där. Så vandrade jag omkring i ett par år, tänker jag det var, dansade och sjöng för folk, fick litet pengar här och litet mat där, och så plötsligt cn dag stod jag utanför där far Bo-nes bodde. Han bodde alldeles ensam, och så tog han mig till sig för att jag skulle hjälpa honom att sköta hemmet — själv kunde han det inte, för han var nästan jämt full. Hon tystnade och såg förväntansfullt upp på sir John, men av ett eller annat skäl höll han blicken sänkt. — Så är det inte mer, sade hon sakta. Då såg han upp och smålog sä vänligt mot henne. — Du är en käck liten flicka, sade han. — ä — menar ni det verkligen? sporde hon strålande. Han nickade. — Det gör jag. — Det är vad man kallar att få beröm, sade hon stolt. Det har jag aldrig fått förr. Hon stod ett ögonblick tyst och smålog — så såg hon åter upp. — Men tror ni inte att den där damen var min mor? Sir John lutade sig fram och betraktade henne allvarligt. — Jo, barn, det tror jag. Då strömmade tårarna plötsligt fram, häftigt och obehärskat, och hon grep om hans hand, som hon överhöljde med kyssar. — Ä, snyftade hon, jag tror att mitt hjärta brister av glädje! Men tårarna försvunno lika fort som de kommit, och hon reste sig spänstigt. — Jag är er egendom, sade hon energiskt. Ni ska bestämma över mig. Lady Logan log. — Jim, Jim, vilken ackvisition! sa-ce hon på franska. Så vände hon sig till Babs. — Vet du, var du är, barn? Vet c!u vad den unge herrn heter? Babs skakade på huvudet. — Han heter sir John Willford och ska en gång bli lord. Babs stod en stund och stirrade på den gamla damen, så lät hon blicken glida över alla de vackra föremål, som funnos i rummet. Och plötsligt böjde hon huvudet och gick tyst bort till dörren, som om hon hade insett att hennes plats var där. Hon sade icke ett ord, hon stod endast alldeles stilla där, som om hon väntade. Det låg något ödmjukt över henne, men samtidigt en frihet, en ledighet i hela hennes ställning, trots den anskrämliga klänningen och trots att strumpan blottade en del av benet. Da öppnades dörren och Jasper anmälde högtidligt, att middagen var serverad. Sir John reste sig och bjöd la-iy Conn armen. I det de gingo förbi Babs, sade han vänligt: — Vi ska nog hitta på något åt dig — följ med Jasper så länge! De fortsatte trappan ned till matsalen. och Babs och Jasper bildade en högtidlig eftertrupp. Vid middagsbordet talades en hel del franska, och resultatet blev att den lilla danserskan skulle skickas till ett hem för att utbildas till barnsköterska. Lady Logan skulle ge henne tak över huvudet över natten, följande dag skulle hon köpa henne litet kläder och sa själv åka med henne till det “hem’’, för vilket en av hennes niecer var beskyddarinna. Resten av aftonen förflöt under åtskilligt småprat, och då sir John klockan tio reste sig för att gå, hade han nästan glömt bort Babs. — God natt, tant Conn, jag kom mer och säger adjö, innan jag ger mig iväg på min segeltur. — Gör det, min gosse, till dess är nog din skyddsling lyckligt och väl installerad, tänker jag. — A — ja — tack för hjälpen! Det blir säkert bra. I afton åker jag direkt hem, det har — det har varit en skön dag! Lady Conn följde honom till dörren och nickade blitt. — Ja, gör det! Min vagn skjutsar dig hem — jag har sagt till om det. Äter var Jasper tillstädes och stängde porten efter sir John, ögonblicket därpå rullade den eleganta automobilen i väg i våraftonens behagliga skymning, och då den stannade utanför huset vid Jermyn st. hoppade den unge mannen ur, lätt cm hjärtat. Han gav chauffören rikliga drickspengar och gick uppför trappan. Men då han kom till sin egen dörr vände han sig ovillkorligen om — han hade nämligen en känsla av att någon följde eftei- honom. Och mycket riktigt — litet längre ned i trappan stod Babs och såg på honom med samma hundlika trohet i blicken som förut på aftonen, men med ett bestämt drag omkring munnen. Han kunde icke låta bli att banna henne. — Men, barn, utbrast han otåligt, hur har du kommit hit? — Satt bakpå bilen, sir, svarade hon rappt. — Törs jag fråga — var du inte inlåst i lady Logans hus, min fröken? — Smet ut, sir. Han stod och såg ned på henne, och åter erfor han denna underliga osäkerhetskänsla, som hemsökt honom ett par gånger förut under aftonens lopp, men denna gång gjorde den honom förargad. -— Vet du av att du bär dig o-skickligt åt? sporde han skarpt. Hon svarade ej. — Tycker du att det är vackert gjort av dig att vara olydig mot mig? Icke heller nu, svarade hon, men munnen mjuknade och ögonen fingo ett uttryck, som kom honom att frukta att hon skulle begynna gråta. — Du får följa med in, sade han litet vänligare, så ska jag telefonera efter en bil och skjutsa dig tillbaka till lady Logan. Hon följde honom in i hallen, men då han fattade mikrofonen, grep hon honom i armen och hejdade honom. — Jag vill vara, där ni är, sir, sade hon sakta. Han lade på luren, slängde hatt och överrock på en stol och gick tillbaka till henne. — Hör nu, Babs, sade han strängt, nu måste du vara förnuftig! Det är mycket snällt av dig att — tycka om mig, men du kan inte få stanna hos mig. Förstår du? Hon skakade på huvudet. — Nej, jag brukar göra vad jag bestämt mig för att göra. — En utmärkt egenskap, men inte alltid möjlig att genomföra. Hon svarade ej — hon bara såg på honom. .— Du förstår väl, Babs att den här gången får du lov att ge dig. Efter ett ögonblicks tystnad återtog hon: — Jag kunde borsta era skor, sir, och — öppna porten, och sådant där — jag kunde vara Jasper. — Jag har en betjänt, en husjungfru och en kock. Det är mer än nog för mig. Jag skulle förresten mista mina vänner, om de finge veta att jag hade en ung flicka boende hos mig. Förstår du nu? (Forts, i nästa nummer) PORTLAND Svenska Föreningar HOME SOCIAL CLUB Möter tredje onsdagen i 'varje månad, såvida icke i speciella fall annorlunda beslutas. SVENSKA SJUKHJÄLPSFÖRENINGEN Möter förste måndagen i varje månad kl. 8 e. m. i Immanuelskyrkan, hörnet av 19th och Irving Sts. O. S. Rydman, ordf. SVENSKA SÄLLSKAPET LINNEA Möter varje onsdag kväll kl. 8 4 Linnea Hall, 2066 N. W> Irving Street. Edward Johnson, fin.-sekr., 1415 S. E. 50th Ave. LOGEN NOBEL No. 184 Vasa Orden av Amerika Möter andra och fjärde torsdagen i månaden kl. 8 e. m. i Red Men Hall, E. 9th och Hawthorne. Oscar Pearson, fin.-sekr., 5733 N. E. 13th Ave. LOGEN HARMONI Vasa Orden av Amerika Möter andra och fjärde fredagen i varje månad kl. 8 e. m. i Norse Hall, 11 N. E. llth Ave. Mrs. Otilia Sundin. fin.-sekr., 1415 S. E. 50th Ave. TAbor 6665. SKANDIA FYLKE No. 68 Ind. Order of Viking Möter andra och fjärde fredagen i månaden kl. 8 e. m. i Linnea Hall, 2066 N. W. Irving St. Gust A. Sterner, fin.-sekr., 6264 N. E. 18th Ave. ROSEN No. 50, I. O. L. V. Möter andra och fjärde torsdagen kl. 8 e. m. i Linnea Hall, 2066 N. W. Irving St. Mrs. Elvira Erickson, sekr., 2214 S. E. 54th Avenue. RUNEBERGSORDEN, Avdelning 125 Möter första lördagen och tredje fredagen i varje månad kl. 8 e. m. i Red Men Hall, East 9th Ave. och Hawthorne. Alex Anderson, fin.-sekr., 2704 S. E. 49th Ave. LOGEN OREGON No. 39, I. O. G. T. Möter sista fredagen i varje månad i 4012 51st SL S. E. John A. Peterson, L. D. PORTLAND ROSE No. 586, V. O. av A. Möter första och tredje torsdagen i varje månad kl. 8 e. m. i Linnea Hall, 21st och Irving SL Alice’ Anderson, fin.-sekr. SVENSKA MANSKÖREN Möter varje måndag kväll kl. 8 i Harmony Hall. 719 S. E. Alder SL Alla röstbegåvade välkomna såsom medlemmar. Mr. Ernest Harold, dirigent. Vic Rangner. ordf.. C. A. Appelgren, 446 Mead Bldg.. ATwater 3594. SKANDINAVISKA ARBETARKLUBBEN Möter första och tredje torsdagen varje månad. Leo Estlund, 4523 N. E. 89th Ave., finanssekreterare. NATURDIKTAREN WALLIN JUBILERAR Då tog kronprinsen mej i hand och tackade och såg så hjärtans belåten ut, och det gjorde di ändra med, fast di fnissa lite smått, men det gjorde inget. — Nåå, sa polisman Karlsson sen jag träffa’n, nog var det väl en upplevelse att få ta kronprinsen i hand? — Joo vars, sa jag, men det var fäll också en upplevelse för kronprinsen att få ta en naturdiktare i hand. Si, jag var ju inte alldeles främmande för kronprinsen, jag hade någ-la år tidigare sänt honom en dikt på 2V' verser, “Den poetiske vandringsmannen”, och för den betalte han 10 kronor. Så herrn hör att jag fått furstliga honorar. Den dikt som slagit an mest? Ja raobiliseringsdikten gick finfint, men det hjälpte mej Priffe te, hund min. Han var så dresserad att han sålde i ena ändan på stan mens jag sålde i den andra. Ibland kom han hem med en 3—4 kronor i väskan som han hade kring halsen. “Från Smålands Ta-berg” gick också fint. Den var så här: Ack, säg mina vänner, kan någon förklara vart de som är stadda på resa bör fara, jo, just till Taberg under jubel och fröjd beskåda dess utsikt där uppå dess höjd Ty där må ni tro i naturen den sköna är härligt en stund slå sig ner i det gröna, beställa sitt kaffe förutan kupong och därtill få bröd under jubel och sång. Besöket i Stockholm för ett 15-tal år sedan står också friskt för Naturdiktare Wallins minne. Genast han kom fram stegade han upp till Namn och nytt, och där träffade han Den blyge, som tog emot i skjortärmarna och bad sin namnkunnige kollega slå sig neder och skalda en stump. Emellertid var Naturdiktaren inte riktigt i form, eftersom han suttit på tåget halva natten, men han ville å andra sidan inte visa sig ogin, så han nedkastade några rader i bunden form om Mälardrottningen. Den blyge läste uppmärksamt igenom dem och så sa han: — Storartat, ska det vara en segar? — Tack, inte för mej, men en pris skulle fäll smaka. Och då ringde Den blyge efter pris, och sen sutto herrarna och pratade naturpoesi, och när Wallin tog avsked fick han ett litet honorar att gå på kondis för. — Den blyge var en trevlig mansperson och ovanligt språksam för te vara skalu. — Vad tycker hr Naturdiktaren om asfaltpoesin? — Jag kan inte med eländet. En dikt ska ha många och fina rim — det är ju rimmena som gör poemet vet ja — och dom ska flyta ledigt och lätt. Men jag tror folk förlorar intresse för diktkonst år för år, jag ser väl bara på min egen rörelse. För en 25, 30 år sen köpte di rubb och stubb, men nu köper di hällre kolorerade sannblad med album te klistra i. Och det hjälper inte ens att jag gör versen te känd melodi, nä, det är klent nu att vara naturdiktare. Just då kommer en känd Jönkö-pingsbo flanerande på Rådhustorget, och då skyndar Natudiktare Wallin honom till mötes och frågar om det estimeras ett exemplar av jubileums-dikten “Vårsång” i elva strofer. Gösta Naeslund. På Västra Storgatan i Jönköping promenerar en herreman i vårsolens glans. Han har stor, blänkande mäs-singsmedalj på bröstet, skinande namnplåt i skärmmössan, en låda poesi under ena armen och en knähund under den andra. Han ser så innerligt belåten ut att vi måste stanna och fråga hur det går med poemandet så här i lövsprickningsti-cen. — Tackar som frågar, det är förtionde vårn för mej nu det här som naturdiktare, kors, vad tiden går, jag tycker det var som i jåns jag mötte landshövding Pettersson just här på gatan, och han stannade, tog mej i näven och frågte om jag hade nån ny vårdikt. — Jo, jag har Björkens blad, sa jag- — Den tar vi allt, sa landshövdingen, och så tog han opp och gav mej en blank riksdaler, och då passa jag på och frågte om landshövdingen tyckte att jag borde fortsätta som versmakare eller bli korgmakare. — Nä, fortsätt, fortsätt, sa landshövdingen, och hr naturdiktaren ska kanske en gång erövra akademin. Och Naturdiktaren gömde Små-landhövdingens ord djupt i sitt hjärta, och därifrån ha de talat uppmuntrande och gott till honom både då småpojkar och andra gjort spektakel av skalden och då han i vinterskymningen fått knoga hem mot Stig-bergsliden efter en lång dags lönlöst mångel på gator och tbrg. Redan efter myndighetsåldern — Naturdiktare Wallin fyller 61 år i år — slog han sig på skaldekonsten, cch den har han hela tiden varit trogen, och i år jubilerar han. Men hur stor kan produktionen vara vid detta laget? — I runt tal en 3,000 ntaurdikter. Utom nu alla beställningar. Bröllops-vers och sorgekväden, hyllningspoe-mer och festkantater, visstumpar och grötrim, sammanlagt så där ett halvt tusental. Och ännu är det inget fel på skaldeådran, nä, tvärtom flödar den villigare än någonsin nu när jag har eget kök med kammare och slipper sitta och skriva i Stadsparken. Så te hösten är det allt jag som smäller te och ger ut Johan Albert Wallins samlade dikter med planscher te. Häromåret tog tändsticksstaden och hedrade sin store bard med att föreviga honom i olja (senapsgul olja), och konstverket hänger nu på väggen i Wallins kammare alldeles ovanför auktionsorgeln. Det flankeras av tre kungliga tackbrev. Naturdiktare Wallin har nämligen två brev från majestätet och ett från kronprinsen, och de sitta inom glas och ram, t. o. m. kuverten äro inramade. I det ena brevet tackar kammarherre von Essen för dikten “Per Brahes” undergång, “som H. M:t med nöje tagit del av”, och i det andra tackar kammarherre von Stedingk “för de vackra verser Ni diktat med anledning av Konungens besök i Jönköping 21 juni 1917, ävensom för de övriga dikterna vilka H. M:t med stort intresse låtit sig föredragas”. Kronprinsen tackar för en elegi. Sammanträffandena med kungen, kronprinsen och — Den blyge räknar Naturdiktare Wallin till sitt livs ljuvaste minnen, näst f. landshövdingen Petterssons aldrig svikande intresse för naturpoesi. När kungen uppvaktades så hällregnade det, varför Wallin lade in sin dikt “Till K. M:t” i ett grått kuvert, som majestätet egenhändigt mottog med orden: — Jaså, detta är Naturdiktare Wallin? — Skulle fäll vara så om jag får ha äran tituleras naturdiktare, sa Wallin och skrapade med foten. — Jo, håll till godo, sa kungen och gav Wallin en uppmuntrande klapp på axeln, och några dagar senare hade Wallin nöjet att få motta två tior och en femma i honorar. — För det köffte jag mej en ny myssa, och den gick på hela 20 kronor, uschiamej. Men se namnplåten var från Stockholm och myssa hade extra vid kulle. Nå, jag hade dock 5 kronor över, och för det bjöd jag några fattighusgubbar på kaffe med dopp, och då var det högtid. — Du har det bra du, Wallin, som kan rimma ihop te bröd och kaffe, sa dom. — Tvivelsutan, sa jag, men nu ska ni lägga i och doppa för det är inte jag som bjuder, utan själva H. M:t Konungen, och då doppa di med andakt. Jag träffade kronprinsen när han skulle resa härifrån