8
SVENSKA POSTEN TORSDAGEN DEN 9 JULI 1936
| B.C.-NOTISER
(Forts, från sid. 7)
rande tennislektioner i Denman Tennis Club, där han redan har ett 60-tal elever. Genom speciellt tillmötesgående från klubbens sida har kapten Fick getts tillåtelse att • på klubbens plan ge instruktion även till ieke-medlemmar. Undervisningen ges i klasser och är öppen för män och kvinnor i alla åldrar, med eller utan förkunskap i tennis, såväl som för barn. Kursen omfattar åtta halvtimmar, och avgiften är helt obe-tydjig. Upplysningar lämnas gärna på Svenska Postens kontor, Sey. 3023.
Dans i afton. Till förmån för fon-d?n, som nu hopsamlas, för 'eltagandet med en svensk “float” i den stora paraden den 26 aug., har, son förut nämrts, mr E. A. Alm ställt danssalongen Town Hall på Pender Street West samt orkestermusik till den svenska kommitténs förfogande för tvenne aftnar. Den första dansen hålles i afton. Och det är en "old time dance”, på vilken vi alla kunna ha roligt. Inträdet är 25c, vilket går till nämnda ändamål. Vi mötas pä Town Hall i kväll. Bland andra större nu tecknade donationer märkas: Gustafson Bros. $30, Hon. R. W. Bruhn $10, konsul A. J. Stahl och mr K. A. Stahl $10, Clarence Johnson $10, Charley Swanson $10, Re-gent Hotel $10, C. H. Nilson $5, H. Turnquist $5, J. A. Noréns $5, M. Nordin $5, E. T. Swanson $5, J. E. Anderson $5, E. Clarke $5, G. Mc-Broom $5.
Välbesökta och intressanta “whist drives” hålles varje lördag av de svenska föreningarna gemensamt i Svenska Hallen. Många goda kontanta priser vinnas varje gång. Senaste lördag voro många långväga gäster med på spelet och dansen. Vinnare voro miss G. Wilby, mrs L.
EN CIVILISATIONENS FÖRBANNELSE!
Den kände svenske läkaren, dr. Joh. Belfrage, redogör för vad vetenskapen har sig bekant om kräftsjukdomarna och deras symptom.
upprättande av en fast internationell byrå mot kräftsjukdomar. Knappast några av kulturfolken ha här så stora intressen att bevaka som de nordiska. Ty underligt nog visar just den s. k. nordgermanska rasen större mottaglighet för kräftsjukdomarna än de and.a “raserna”. Om vi bortse från de egentliga ålderssjukdom-arna samt hjärt- och blods jukdomav-na, stå tuberkulosen och kräftan främst bland dödsorsakerna i vårt land”.
Fru Laura sitter i sin utsökta lilla salong vid ett smakfullt dukat kaffebord. Hon väntar på fru Elsa, som levat komma på en förmiddagstår. Det ringer. Fru Laura öppnar och in kommer väninnan.
— Men vad du ser förstörd ut, Elsa lilla! Vad har hänt?
Sedan de två väninnorna sjunkit ned i sin lugna vrå, berättar fru Elsa mellan tårarna, att hon denna förmiddag passat på att rådfråga sin läkare om en sak.
Redan före jul hade hon i sitt ena ! bi öst märkt en förhårdnad, som så । småningom under ett par månader vuxit till närapå en valnöts storlek. Och doktorn hade meddelat, att det var kräfta och att operation vore nödvändig så fort som möjligt.
Här nedan införes en högst intressant och lärorik artikel, författad av den välkände läkaren, dr Joh. Bel-frage, Sverige, som ingen bör för summa att läsa och begrunda.
Det är en sådan där mönstergill, populärvetenskaplig uppsats, som en redaktör är stolt över att kunna publicera, därför at han vet, att den, fastän skriven i lätt kåserande stil, dock väger tungt rent sakligt sett och kan skänka tusenden klarare insikter i ett för oss alla oerhört betydelsefullt nutidsproblem.
— Red.
“På initiativ av dr Justin Godart, hedersordförande vid första internationella kongressen Madrid för bekämpande av kräftsjukdomar, har i dagarna utgått en hemställan tili kulturländernas medicinalstyrelse»-om utseende av ombud till en konferens i Paris, för bildande av en internationell sammanslutning, samt
Svenska Konsulatet
Axel J. Stahl, Konsul
337 Carrall St. - Tel. Trinity 2329 Öppet helgfria dagar 10—1. Arvs-utredaingar, fullmakter och andra handlingar utfärdas och legaliseras.
Pass utfärdas utan dröjsmål på en dag.
DÄR DE SVENSKA ARBETARNA MÖTAS DÄ DE KOMMA IN TILL STADEN FRÅN SKOGEN ÄR
Hotel West
Fred R. Marchese, Manager
444 Carrall Street, Vancouver, B. C. — Telefoner: Seymour 9401, 9402 BEKVÄMLIGHET OCH HEMTREVNAD
JL Bästa platsen...
ATT KÖPA biljetter till
Sverige - Finland - Norge - Danmark är
SCANDINAVIAN-FINNISH STEAMSHIP AGENCY Wm. (Bill) Anderson
141 Hastings Street West	-	Vancouver, B. C.
Svenska Postens kontor - Tel. Sey. 3023
Artig och noggrann betjäning.
Kerr, mrs H. Peterson och miss Gerda Nelson, samt bland herrarna J. Hanson, Nels Wiberg, C. H. Nilson och Sven Rudman. Efter vistspelet spelas fem omgångar “Bingo” i lilla salen.
Dödsfall. Fredagen den 3 juli avled i Vancouver Fride Leanderson Granskog, 644 Hawkes Ave., efter er. kort tids sjukdom. Han var född i Finland år 1908 och har vistats i Canada sedan 1928. Den avlidne sör-jes närmast av föräldrar hemma i Finland och svärmoder, mrs Maria Sandström, East Pender St., Vancouver. Begravningen ägde rum i tisdags å Mount Pleasant begravningsbyrå och förrättades av pastor Benj. A. Sand.
Vigde. Sénaste lördags kväll förrättades vigsel mellan miss Alili Charlotta Sundquist och mr Alfred Johannes Cederberg, vilken ägde rum i mr och mrs John Skutnabbs hem på York St. Vittnen voro miss Maria Holm och mr Wm. Jakobson, med pastor Sand som officiant. Både brud och brudgum äro från Jakob-stad, Finland. Efter vigseln firades högtidligheten med en animerad festlighet.
En högtidlig vigsel och bröllop ägde senaste måndag den 6 juli, då äktenskapligt förbund ingicks mellan miss Gertie Smith och mr Ivan Johnson, båda från Vancouver. Ceremonien hölls i Mount Pleasant Presby-tarian Church. Brudtärna var brudens syster miss May Smith och brudgummens fader mr Axel Johnson var marskalk. En storartad bröllopsfest firades därefter på Svenska Hallen.
Har sålt sitt ångbad. Mr C. Isaac-son, vilken under flera år varit känd som innehavare av den omtyckta badanstalten Crystal Steam Bath, har nyligen försålt denna sin rörelse till ny ägare, som i dagarna tillträder affären.
——
— Ja, snälla lilla Elsa, det var en obehaglig nyhet. Men tur var det väl, att det upptäckta i tid. Du blir nog bra efter operationen. Jag känner en person, som genomgått sådan operation för sex år sedan och hon är fullständigt botad.
— Men — fru Laura ser eftersinnande ut — nu kommer jag att tänka på min far. Han har nu över ett halvt år gått och dragits med ett sår på underläppen, som , ser styggt ut och absolut inte vill läkas. Tänk, om det är ett kräftsår!
— Ja, vet du Laura. Du har all anledning skicka honom till en läkare. Min morfar dog just av läppkräfta. Och det började just på detta sätt. Och inga smärtor hade har Kräftan lär inte vara förenad med smärtor förrän alldeles mot slutet. Aldrig har jag haft några smärtor i mitt bröst.
Vi nödgas nu lämna de tva väninnorna vid deras meditationer. Deras inställning till kräftsjukdomarna är alldeles riktig. Årligen dö i Sverige cirka 700 kvinnor av bröstkräfta och <.etta ofta i sin bästa ålder. Så länge sjukdomen med framgång kan be-handlas ger den inga smärtor och massor av människor ha den olyckliga vanföreställningen, att de farl'-ga sjukdomarna vanligen äro smärtsamma. Detta är sålunda ingen regel. Så är det också med gamlingens sår på läppen. Det smärtar ej. Men det vill ej läkas, ser litet egendomligt ut med sin hårda, vallformiga kant. Och en noggrann iakttagare kan lägga märke till, att det sakta men säkert tillväxer.
Om vi bortse från de egentliga ål-derssjukdomarna samt hjärt- och biosjukdomarna, stå kräftan och tuberkulosen främst bland dödsorsakerna i vårt land.
Lunginflammationen skördar årligen ett stort antal offer, men med den stigande upplysningen hos allmänheten och den invärtes medicinens framsteg har antalet dödsfall per år i denna sjukdom avsevärt sjunkit. Detsamma kan glädjande nog sägas om tuberkulosen. Och i våra dagar uppleva vi det ytterligt intressanta, att kräftans och lungsotens frekvenskurvor skära varandra, d. v. s. att ungefär lika många människor i Sverige årligen dö i kräfta som i lungsot. Om lungsoten blivit allt sällsyntare hos oss, ser det sorgligt nog ut som om kräftan blivit vanligare den sista tiden. Att förstå statistikens uppgifter är dock icke så lätt som den ytlige betraktaren håller före. Statistiken är ju lögn i siffror — för den obevandrade. Vi få icke glömma bort, att kräftan härjar huvudsakligen i de högre levnadsåldrarna och att livslängden hos oss de senare decennierna tilltagit. Samtidigt har allmänhetens vakenhet för sjukdomens tidigaste symptom ökat — dock ej sä kraftigt, som man skulle önska. Och slutligen: läkarnas förmåga att påvisa kräfta i tidigt skede samt att framgångsrikt behandla densamma ha förbättrats avsevärt.
Trots allt få vi böja oss för, att kräftsjukdomarna börja bli vanligare och detta över hela jorden. Det hjälper inte, att korrigera de statistiska siffrorna med hänsyn till nyss antydda felkällor: kräftan är onekligen på frammarsch som mordängel.
Här har antytts, att kräftan vore en civilisationens förbannelse. Även om jag något karikerar det verkliga sammanhanget, så ligger i antydningen en sorglig kärna av sanning. Medan sålunda år 1906 på Madagaskars sjukhus för de färgade infödingarna uppvisades 0,03 % kräftsjuka, utgjorde motsvarande siffra för Sveriges sjukhus 3 % eller jämt 100 gånger så mycket. Lik-nande språk talar statistiken från I Kina i jämförelse med Sverige. Och I hos negrerna i U. S. A. har man funnit lägre dödlighet i kräfta än hos de vita. Indianerna, som i hög-■ stå grad besvärats av tuberkulos, ha
Föreningskungörelser
—_______________■______________
VASALOGEN NORNAN No. 413
Möter första och tredje tisdagen i varje månad, kk 8, i Svenska Hallen, 1320 Hastings St. E., Vancouver. Fin.-Sekr., Arvid Lind, Svenska Hallen.
FÖRENINGEN SVEA
Sammanträder andra fredagen i varje månad i Svenska Hallen. Enda manliga sjuk-hjälpsförening. Fin.-Sekr. Clarence Johnson, 112 - Uth Ave. W. - Fair. 837 R. Ordf, i sjukkom. Adolf Anderson, 767 Georgia St. E. High. 797.
RUNEBERGSORDEN
Möter andra fredagen i varje månad kl. 8 m. i Svenska Hallen, 1320 Hastings St. E. Fin.-Sekr. Oscar Nordman. Fair. 5409 L Ordf, i sjukkom. Otto Sundeil, 2525 Grant Street. Hith. 4741 L.__________________ Svenska Lutherska kyr-
kan i Vancouver, B. C.
Hörnet av Princess och Pender Vancouver, B. C.
C. A. V. LUND
Mount Vernon, Wash., Vice Pastor
Kvinnoföreningen möter 2dra och 4de torsdagen i varje månad.
Brödraförbundet har möte andra måndagen i varje månad.
Möten varje torsdag kl. 8 e. m.
Söndagsskola kl. 10 f. m. varje söndag (engelska.)
Gudstjänst kl. 8 e. m.
Gåvor och medlemsavgifter till församlingen mottagas av församlingens kassör, Mr. John E. Sultan, 856 E. 13th Ave., Vancouver, B. C. - Understör eder egen svenska kyrka!
att uppvisa en ytterligt låg kraft-1 dödlighetsprocent.
Det finns alltså skäl att påstå, att kräftan gär hand i hand med civilisationens framsteg. 1 Amerika bar man kunnat påvisa, att negrerna efter sin frigörelse genom kriget mellan Nord- och Sydstaterna ej endast steg för steg tillägnat sig europeisk civilisation och kultur utan ä-ven allt större kräftfrekvens.
Om man betraktar Europas befolkning, finner man en påfallande o-jämnhet av kräftförekomsten i sam; band med olika rasers fördelning. Medan således sjukdomen över hela världen blivit vanligare från 1901— 05 till 1921—25, har frekvensen i Frankrike sjunkit (!) Ännu en nedslående uppgift har jag i detta sammanhang att komma med:
Det är just den nordgermanska rasen, som visar större mottaglighet för kräftan än de andra raserna.
Då i vårt land Mellansverige kan uppvisa den största nordgermanska rasrenheten, följer därav, att Svealand bör väntas vara mest härjat av kräftsjukan. Statistiken bekräftar också detta med det tillägget, att Västernorrlands län är angripet i en procentuell grad, som bjärt avsticker mot övriga Norrlands kräftfrisk-het.
Ännu ett sorgligt faktum måste jag framlägga: kräftan är hos kvinnor vanligare än hos män. Detta beror på att dg kvinnliga bröstkörtlarna och genitalorganen äro älsk-lingslokalisationer för kräftsvulsterna. Vårt hopp står givetvis til’ kirurgens kniv och radiologens hälsobringande strålar.
Detta ser hemskt ut. Skall civilisationen på detta sätt bita sig självt i stjärten? Är det genom kräftdö-den, som kulturfolken skola gå under? Jag tror inte, att faran i detta hänseende är överhängande. Ty ökningen i kräftfrekvensen gäller åldrarna över 60 år, varemot åldrarna under 60-årsstreeket under de sista decennierna synas kunna uppvisa en minskad kräftdödlighet. Det är sålunda egentligen icke kräftsjukdo-men, som är de civiliserade folkens stora fara, utan den ökade livslängden, som predisponerar för sådan sjukdom. Vi kunna åter andas fritt och i ljus optimism hoppas på att kräftsjukdomarnas väsen snart skall bliva klarlagt och att våra metoder att bekämpa faran skola bli förbättrade.
Kräftsvulstens byggnad
Efter ett par månader träffas åter fruarna Laura och Elsa. Elsa blev opererad för sin bröstkräfta och får anses för all framtid botad. Det är i inte utan, att Elsa fått en viss pondus över sig efter sin framgångsrika strid med kräftspöket. (Naturligtvis var det läkarens förtjänst, men i dagligt tal är man inte så noga.) Laura finner alltså anledning fråga sin erfarna väninna:
■— Säg, vad tror du egentligen att kräfta är för en underlig sjukdom? Inte skall den vara smittsam, inte ärvtlig och doktorn säger, att någon kräftbacill tror han visst inte på.
— Ja, vet du, Laura lilla, där blir jag svarslös.
Och i stort sett står vetenskapen också svarslös. Några viktiga satser, som forskarna efter långvarigt, strävsamt arbete kommit fram till, vill jag dock söka meddela.
Benämningen kräfta på vissa elakartade svulster är mycket gammal. Redan i de gamla Hippokratiska skrifterna från omkring 300 f. Kr. användes uttrycket karkinos. Senare finna vi hos Galenus (omkr. 150 e. Kr.) en utförligare beskrivning på den kräftdjursliknande bild, som kan iakttagas hos personer med långt a-vancerad bröstkörtelkräfta, där ådrorna i bröstregionen stå starkt utspända. Denna figur kallas av Galenus “figuren omnino similem canc-ro”. Efter denna tid kallas de elakartade svulsterna cancer eller kräfta. Så som det svenska språkbruket synes ha utvecklat sig, torde det f. n. vara korrektast att bestämma språkbegreppen på följande vis: “kräfta” innefattar ej endast cancer utan ä-ven sarkomet, en histologiskt artskild likaså elakartad svulstgrupp.
Någon egentlig fart och hyfsning fick icke kräftforskningen förr än man påvisat, att en kräftsvulst är uppbyggd av celler, som utgår från kroppens egna celler. Karaktäristiskt för dessa kroppsegna cellförband är dock, att de äro onyttiga i organismens hushållning, ja, man vore frestad kalla dem parasiter, att de tillväxa utan respekt för jle vanliga organgränserna i kroppen och utan hänsyn till dennas hälsa och liv Svulstcellerna visa ett infiltrerande växtsätt, d. v. s. växa in i de genuina vävnaderna och blanda sig med deras celler.
Cancern — kräfta i inskränkt mening — utgår från epitelceller, sådana beklädnadsceller, som uppbygga t. ex. huden och slemhinnorna. Sar komet däremot framgår ur en stödjevävnad, såsom bindväv, ben eller brosk. Det försiggår hos cellerna i en elakartad svulst en del abnorma processer t. ex. vid celldelningen De underkastas icke den naturliga utveckling och specialisering, som övriga i kroppens naturliga vävnader ■ingående celler. De likna i detta avseende fosterceller. Också en anna.i
egenskap pekar på svulstcellernas fo-sterartade karaktär; de kunna Visa en intensiv vitalitet och växa hastigt som ett litet foster.
En annan karaktäristisk egenskap hos de elakartade svulsterna är de-las förmåga att sätta metastaser. Det vill säga, att lösryckta svulstceller kunna med lymf- ellei- blodströmmen föras till andra ställen i kroppen, där de ogenerat slå sig ned och ge upphov till dottersvulster eller metastaser.
Svulstforskningen har som en o-niedelbar uppgift att söka utreda de för en elakartad svulst säregna biologiska förhållandena, som möjligen kunna ge förklaring på de för organismen farliga egenskaperna hos kräftcellen.
Hypoteser angående kräftans orsaker
Om man än icke sitter inne med hela sanningen om något, så är man dock angelägen att utforma den för tillfället bästa förklaringen. Så förhåller det sig särskilt med lekmannens inställning til sjukdomsbegrep-pen. Hur små anspråken på klarhet stundom kunna vara framgår av att en hel del människor faktiskt nöja sig med ett obegripligt konstord såsom surrogat för en för dem begriplig förklaring. I korthet vill jag uppräkna de vanligaste vardagsföre-ställningarnä om orsakerna till våra sjukdomar.
Tanklöst säger någon: “All sjukdom kommer a,v förkylning”. Vid eftertanke korrigeras detta snart till: “Även yttre våld eller mekanisk, kemisk eller annan åverkan kan ge sjukdomstillstånd”.
Och vidare reserverar man sig nog för svulstsjukdomar, ålderförändringar och bakteriesjukdomar.
Hur skola vi nu orientera oss med hänsyn till kräftan? Förkyler man sig till den, är den en bakteriesjukdom, kan den uppkomma av stötar och slag eller är kräftan en ålders-sjukdom ?
Få saker äro så fängslande att studera som den moderna kräftforskningen. Här kan naturligtvis endast göras några korta antydningar.
Det är ej endast i lekmannens medvetande, bakteriehypotesen levat. Fortfarande finnas forskare, som lägga ned sitt livs arbete på att söka efter kräftbacillen.
Om nu kräftan är en bakteriesjukdom, skall man kunna överföra denna sjukdom från ett djur till ett annat. Rous arbetade som pionjär på detta område. Han hittade en svulst hos höns, som karaktäriserades såsom ett sarkom. Pressades saften ur en sådan sarkomknöl och filtrerades genom sådana filter, att man var säker på att icke få med några svulstceller, så verkade denna saft smittsam på andra höns. Det kunde bevisas, att ett levande väsen fanns i svulstpressaften, fastän man då (1910—1913) icke kunde se några mikroorganismer vid den mikroskopiska undersökningen. Man talade om ett filtrerbart, ultravisibelt virus. I svulstsaften kunde den smittsamma principen vid kultur försök föröka sig. Alltså måste det finnas en mikroorganism, osynligt liten. som avsöndraue sjukdomsgiftet i fråga. Gye och Barnard förunnades det senare att i vftraviolett ljus mikroskopiskt fotografera de små mikroorganismerna.
Men sedan har man invänt, att svulsten i fråga icke var en äkta svulst och att den icke kan förekomma hos människan. Och så stod man där igen med tomma händer.
En av de första, som sysslade med kräftcellsteorier, var Virchow. Hans ideer stå sig i mångt och mycket fortfarande. Den av honom introducerade läran är en motvikt mot bacill läran: det fordras ett yttre, retande moment och ett inre anlag, som genom samverkan låta den elakartade svulsten uppstå.
Det yttre irriterande momentet kan vara av skiftande art: förbränning, tjärpensling, långvarigt och ensidigt tryck på vävnader, en kronisk katarr etc. I brännsår uppstår i-bland kräfta. Bashford anför, att invånarna i Kashmir under kalla dagar bära ett värmekrus på magen under kläderna. Det egendomliga inträffar också, att dessa människor ofta få kräfta i bukhuden, en mycket ovanlig lokalisation. Kokerskor synas ha predisposition för magsår och magsäckskräfta. De smaka ju också av maten kokvarm och tillfö; ra på så sätt magslemshinnan upprepad värmeretning. I Kina är mag-kräftan relativt sällsynt hos kvinnorna. Dessa få äta efter männen, som tack vare de mycket heta risrätterna förhållandevis ofta skaffa sig kräfta i magsäcken. Den kalla mat, som kvinnorna sedan äta, innebär icke samma risk, som yttre sjukdomsväc-kande retning.
Ett annat exempel skall givas på kräfttyper, där en yttre retning är påtaglig såsom det yttre sjukdoms-väckande momentet: läppkräfta hos piprökare. Endast i 2% av manlig läppkräfta sitter svulsten i överläppen, i 98% i underläppen och då gärna på det ställe, där pipskaftet brukat trycka. Hos kvinnorna är 25% procent lokaliserad till överläppen varav man försöksvis kan dra den slutsatsen, att piprökning är mindre \anligt hos damerna.
Vad nu angår det inre anlaget, så (Forts, å sid 11) ,
Hans Skyddsling
FÖRSTA KAPITLET
Sir John Willford — Willford Park — gick otåligt fram och tillbaka i sin salong. Den vackra lilla lägenheten låg vid Jermyn Street och upptog en av de fyra våningar, av vilka huset bestod. Ehuru klockan var över fem, strömmade solen in genom de bägge fönstren — fasader. låg nämligen mot väster — och våren var ett gott stycke på väg mot sommaren. Vid det ena fönstret stod ett elegant tebord dukat för två — duktyget var bländvitt, silvret glänsande, kakorna inbjudande — oet kunde alltså icke vara något härvidlag, som var anledningen till de förargade blickar, som sir John o-upphörligen kastade på det prydliga tebordet.
Det ringde — sir John stannade och lyssnade. Han var lång och smärt, med det mörka håret tillbaka-struket ur den låga pannan över markerade, något mörkare ögonbryn. Ögonen voro ljusa och klara, näsan rak, och munnen — nåja — det var städse munnen, som fick skuld för alla dumheter — den var nämligen vek och obestämd som en kvinnas. Som protest kom hakan — kraftig och manlig. På det hela taget en mycket tilltalande ung man — mycket i ropet och mycket populär —-alltför populär, ansåg hans far — den gamle lord Willford — av Will-ford Park och Ringstone — som hade det tvivelaktiga nöjet att hålla sig någorlunda underrättad om sonens utgifter. Han hade likväl ald-lig varit med om att hans remisso? räckt till, och han suckade tungt vid de förnyade hänvändelserna om ytterligare penningsändningar, men berättade icke för sin hustru om hennes älsklings fÖrsyndelser.
At allt detta offrade emellertid sir John icke en tanke, där han gick och väntade. Om en liten stund knackade det på dörren.
— Stig in, ropade han otåligt.
Hans betjänt, Gibson, öppnade dörren och trädde in.
— Aftontidningen, sir.
Betjänten lade tidningen och gick åter ut.
Sir John återtog sin vandring ännu mer rastlöst. Till sist stannade han framför pendylen på spishyPan.
— Halv sex, utbrast han förargad. Nej — det går verkligen för långt!
Han ringde.
Sekunden därpå stod Gibson vid dörren med en väldresserad tjänares hållning.
— Gibson, vill du vara hygglig och genast ta en bil, fara tili miss Stewart och fråga, om hon har för avsikt att dricka té här eller om hon glömt alltihop?
— Ja, sir.
Då betjänten gått, kastade sig sir John i en länsstol och tände en cigarrett, men släckte den, sedan han dragit ett par bloss. Det hände att den goda damen fann för gott att förbjuda cigarrettrök.
Så vände han sig till fönstret. Att hålla en människa inomhus en sådan vacker dag — och bara låta en vänta och vänta — och så kanske hon hade ändrat sig utan att ens skicka återbud. De evinnerliga fruntimmers-nyckerna!
I detsamma hörde han, hur tamburdörren öppnades, hörde en ljus kvinnostämma.
Sir John steg upp och försökte ta på sig en älskvärd min — han öppnade dörren till den lilla hallen och ställde sig avvaktande.
En lång, blond och mycket vacker dam kom emot honom med framräckta händer.
—• Kära John, att klockan är så mycket! Jag hade ingen aning om att det var så sent — jag satt och läste på min nya roll, och då fly timmarna för mig. Så tråkigt, att du skulle behöva skicka Gibson efter mig — jag mötte honom i trappan.
Hon frigjorde sina händer ur hans grepp och kastade sin stora grå-xerksschal på en stol.
— Var inte ond nu, John — låt oss hellre ta en kopp te till — bordet står ju ändå dukat. Å. — men koppen är ju inte rörd — det var avtalat att jag skulle dricka té här?
Hon vände sig och smålog in-ställsamt.
Men då miste sir John sin tillkämpade tålmodighet.
— Det var det. Men det behagade dig alltså att glömma bort det.
— Snälle John, man kan inte glömma det man inte kommer ihåg. Jag erinrade nlig mycket väl att jag hade lovat komma.
— Men inte till tédags. Jag har väntat en timme.
— Var nu inte tråkig, Jimmie! Jag orkar inte med några scener.
— Men du orkar framkalla dem.
— På dåligt humör alltså! Tänk, att du kan bli hysterisk för en sådan bagatell!
— Bagatell för dig, men inte för mig. Jag vill inte längre finna mig i dina nycker.
Hon såg på honom, såsom man ser på ett barn, som man uppgivit hoppet om att kunna få bukt med. Så stack hon båda sina spetsiga pek-fmgrar i öronen.
—« Jag menar vad jag säger, förklarade sir John uppbragt.
Hon höjde på ögonbrynen, men sade ingenting.
Sir John kunde ju icke gärna be henne gå. Hon var för ögonblicket hans gäst — hon tillhörde det svagare könet, han det starkare. Följaktligen.'sökte han lägga band på sin vrede, satte sig och ansträngde sig att bli lugn. Då tog hon fingrarna ur öronen och gick fram till tébordet.
— Nu ska du få ditt te, sade hon med en tålig suck.
— Tack — jag ska inte ha något té.
Långsamt satte hon koppen ifrån sig och gick fram till honom. Hon blev stående framför honom — då. reste han sig.
— Du är ohövlig, minst sagt, sade hon hårt.
Det kom något liknande hopp i hans ögon — om han blott kunde få henne rasande, få henne att ge honom sitt avsked.
Han svarade ej.
— Jag talade till dig, fortsatte hon högre.
Han bugade sig lätt.
— Svara, skrek hon.
— Jag tyckte att du nämnde ordet hysteri för en stund sedan, mumlade han.
Detta var för mycket för den fä-terade damen. Hennes vackra blå ögon lyste med en farlig glans, och hon knöt händerna, som ville hon siå till.
— Såå, mr Ingenting! Du tror att du har så fast mark under fotterna att du kan tillåta dig först att vara ohövlig och sedan oförskämd. Men jag ska berätta dig en annan historia. Man tar sig inte ostraffat sådana friheter gent emot Vivian Stewart.
Han vågade icke se på henne — så rädd var han att hon skulle se glädjen i hans ögon — han svarade ej.
— Jag kan upplysa dig om att det finns mer än en, som ville ge ganska mycket för att vara i ditt ställe — vad mig beträffar.
Fortfarande intet svar.
— Män, som ha mycket högre rang än du! Och mycket rikare.
Då såg han upp.
— Som till exempel jarlen av Senland, sade han uppmuntrande.
Hon stirrade, som ville hon icke tro sina egna ögon. Så lyfte hon sin högra hand och låt den hårt falla mot hans kind.
— Nu gick det för långt, utropade hon utom sig. Jag sätter aldrig min fot i ditt hus mer.
Därpå ryckte hon till sig sin grå-verksschal och • störtade ut.
Det hade förekommit otaliga scener dem emellan, och hon hade ofta hotat med att icke komma igen, men så våldsam hade han aldrig förr sett henne.
Han stod där helt villrådig och lyssnade efter hennes steg genom hallen, hörde hur tamburdörren slogs igen. Så smög han sig bort till fönstret. Ja — där steg hon mycket riktigt upp i sin bil, som hon alltså måste ha låtit vänta, och åkte bort.
Han drog ett andetag av lättnad. Det skulle väl i alla fall dröja en vecka, innan hon lät höra av sig, och innan dess vore han nog långt härifrån — utom hennes räckvidd för tid och evighet.
— Ä, sade han högt det var verkligen tur, att jag är kvitt henne! Nu ska det då dröja en stund, innan jag på1 något sätt binder en kvinna vid mig. Gibson! Gibson!
Gibson kom in, lugn som vanligt.
Sir John stack händerna i byxfickorna.
— Gibson, sade han förnöjd. Du kan lägga fram min frackkostym och det andra jag behöver! Jag äter middag hos lady Logan i kväll. Och så kan du få ledigt för i kväll!
— Taekar så mycket, sir!
— Och i morgon kan du börja se över mina tillhörigheter. Vi resa nämligen om några dagar. Se efter vad jag behöver!
— Ursäkta — men är det fråga om jakt eller segeltur?
— Jag tror segling. Ja — absolut । segling!
— Gott, sir.
— God afton, Gibson.
— God afton, sir. Och tackar så mycket.
Sir John nickade vänligt. Han kände’ sig välvilligt stämd mot hela världen. Så gick han till telefon och ringde. ,
-— Är det du, tant Conn- Det är Jim. Kan jag få äta middag hos dig i afton? Tack — det var snällt! Klockan halv nio — ja! Det passar förträffligt — då tar jag mig en promenad först i det vackra vädret. Vi ses snart!
Klockan sju stod han på trappan utanför huset. Han tryckte ned sin höga hatt, knäppte sista knappen i der. svarta vårrocken och steg upp i den beställda bilen.
— Kör mig vart som helst, bara det är långt ifrån Piccadilly!
— Gott, sir!
Sir John drog en suck av tillfreds!
(Forts, å sid J0)