8
STOTSRÅ PÖSTES TöfiSSÅSErt den 11 Juni 1936
Und^r falsk flagg
Av GUNNAR WIDEGREN
(Forts, från förra numret)
— Du har inte varit lika glad i dag som vanligt, Anna.
— Tycker du det, sade jag och snurrade runt för att hon inte skulle se hur jag rodnade under solbrännan.
— Ja, det tycker jag, och det är inte roligt för i dag är det min dag och då vill jag att alla ska’ vara glada.
— Jag är lika glad som da, försäkrade jag samt Jrörjade trava oro-ligt av och an. Jag kunde faktiskt inte hålla mig stilla. Uppriven var jag förut och Hildegards tjat verkade som salt i öppet sår.
— Nej, det är du inte, envisades Hildegard och såg fruktansvärd ut ’ sitt allvar, nu vill jag att det skall ■ ara klart oss emellan och därför trågar jag dig och vill ha ett ärlig1: svar: Går du verkligen och är svartsjuk på mig därför att Artur tog mig och inte dig så säg det, för då flyttar jag på fläcken? Det är just jämnt vad jag gör, det. Jag vill inte gå här och smärta dig!
Jag var mer än tacksam för det inlägget, ty det piggade upp mig betydligt. Jag kom-litet mer i jämn vikt och kunde svara:
— Du kan vara så lugn, Hildegard, jag sörjer inte över Artur för jag har miljoner gånger sagt dig att det aldrig varit något oss emellan, men jag blir i alla fall ledsen när jag tänkte på din förlovning, det kan jag inte hjälpa, för det betyder i alla fall att vi så småningom måste skiljas.
Nåja, det var ju inte förlovningen som skulle skilja oss åt, men det gjorde detsamma.
— Åh, du älskade lilla varelse, sade Hildegard ömt åt mig.
Hon tog mig i famn och dunkade mig i ryggen med ett par skedar, som hon höll på att torka. Hon ha de stora klara tårar i ögonen och var djupt rörd, så att jag nästan kände mig brottslig.
— Ah, du älskade lilla varelse, sade hon, inte ska du sörja för det inte. Artur och jag ska ju inte gifta oss förrän efter den 1 april nästa år och till dess tänker jag stanna här för Artur tycker att jag lär mig så mycket av dig. Men när jag slutar så "ska du försöka få en kamrat, som är lika duktig som jag, för annars blir det för mycket för dig.'
Tänk sä ädelmodigt och omtänksamt! Vår kära Hildegard är sig lik i alla väder men jag höll med henne och så diskuterade vi båda två vem som skulle bli hennes efterträderska Du förstår med vilka känslor jag del tog i debatten, jag som här känne: mig stappla på gravens rand. Mei Hildegards självsäkra kritik av trak tens flickor och deras husliga färdig heter jämförda med hennes egna fö reträden i den vägen var uppfriskan de att höra.
Emellertid fasar jag för skilsmäs sans stund och härom natten föll jag offer för en kapital dumhet. Jag be griper inte att jag kunde vara en så framstående idiot men jag be slöt utan vidare att hux flux rym ma utan att ta adjö av någon människa. Jag kände nämligen på mig att jag inte skulle kunna säga farväl åt hela Skrivaretäpan utan tårar och tragik och mycket sådant som icke bör förekomma då en piga flyttar- efter ett par månaders tjänst.
Men jag sprack gudskelov! Nu har jag beslutat mig för att möta mitt öde som en modig kvinna. Jag hade emellertid planerat allt så fint, så fint. Jag packade ned alltsammans på kvällen tyst och försiktigt, så att ingen hörde ett ljud, och det allra nödvändigaste hade jag lagt ned i en unikabox, som jag skulle ta på cykelns pakethållare och strax före dagningen skulle jag ge mig iväg till järnvägsstationen närmast staden — fyra mils cykling — samt därifrån taga morgontåget hem. Enda riskfen var att vännen Artur just den morgonen skulle åka ut i ottan och vifta omkring med sin bil just på de vägarna. Men jag hoppades att goda makter skulle beskydda mig lenna gång som så många andra denna underbara sommar.
Jag skrev icke utan bittra, salta och ångerfulla tårar ett brev till herrn, där jag avslöjade hela mitt bedrägeri, försäkrade att jag haft en alldeles ofantligt angenäm sommar samt hoppades, att jag trots allt dock skött mina sysslor så pass bra, att det icke skulle bli allt för svårt för honom att ha överseende med mig och mitt dumma tilltag. Med utmärkt högaktning och så vidare.
Lilla, rara Hildegard fick även hon ett brev, som kostade mig ännu meta tårar — denna gång skvalade jag som en takränna — och Artur bad jag med några rader styra om att mitt bagage skickades. hem. Frakten betalade adressaten.
Jag satt hela natten och knåpade med breven, skrev och lipade, lipade och skrev samt kände mig som en förtappad och usel varelse, som Eva då hon utdrevs ur paradiset för att äta i sitt anletes svett. När allt var
— Nej. flicka lilla, skrattade jag, ska vi börja dagen med skoj, så får du hitta på något, som lättare går i mig.
—- Jaså — Hildegard ettrade till — du tror mig inte! Men om du tror Artur bättre, så fråga honom, för han var med . . .
— A-r-t-u-r. sade jag och drog förvånad på målet. Artur, vad gjorde han här så sent på natten ?
— Han . . . vi . . . han och jag . . . vi satt bara och pratade ett litet tag.
— Ett litet tag . . . jo, jag tackar jag! Hela natten till det ljusnade, och du, som skulle gå och lägga dig klockan nio! Vet du Hildegard, det där tycker jag inte är precis passande.
— Det har väl du inte med att göra, sade Hildegard gråtfärdig. Jag kan väl inte hjälpa, att han är kär i mig och inte i dig.
— Har jag inte med den saken att göra ? Tänk om det kommer ut i socknen, att pigorna på Skrivaretäppan sitta med karlar om nätterna på verandan och jag blir utpekad. Du vet väl hur skvallret går här i socknen, du, som håller reda på allt som både har hänt och inte hänt. Nej, tack så mycket! Det där ska jag sätta stopp för! Jag ska tala vid herrn!
Jag knöt demonstrativt av mig köksförklädet.
— Anna, jämrade sig Hildegard, gör mig inte olycklig, jag hade ju inte sett Artur på två dar!
— Nej, sade jag och knöt energiskt förklädesbanden i en dubbelknut, jag ska inte säga någonting! Åtminstone inte nu! Men det blir ett villkor! Och det är att du tiger med, att jag har gått i sömnen, för jag vill inte, att nå’n ska ha reda på den saken. Varken herrn eller någon annan, du är så god och kommer ihåg det! För jag har aldrig gått i sömnen och tänker inte heller göra det någon mera gång.
Det sista kom med i hastigheten, men det märkte gudskelov inte Hildegard.
— Tack, söta, rara, Anna, pep Hildegard, jag skall tiga som muren.
Men detta löfte höll hon inte lång stund, ty litet senare mötte hon herrn utanför köksfönstret och var genast ledo till vittnesbörd. Jag fick stå innanför och höra på.
— Jag borde egentligen inte få tala om’et för herrn, men Anna brukar gå i sömnen. I natt gick hon ner i trädgården och plockade äpplen.
— Jaså, jaha, sade herrn, hur vet Hildegard det? Ligger Hildegard inte och sover om nätterna?
Då snurrade Hildegard runt och kilade sin väg. Ett par Ögonblick efteråt vat hon inne i köket, röd som en pion, och hoppade högt i luften, då hon fick se mig.
— Jaså, sade jag, det är på det viset du håller dina löften. Tack ska du ha, Hildegard!
Hildegard teg, molteg, och dök ner i vedlåren. Jag fortsatte:
— Tänk om herrn nu inte vill ha en sömngångerska i huset och säger upp mig, vad skall jag då ta’ mig till?
— Då flyttar jag också, sade Hildegard beredvilligt. Skall en av oss flytta bort, så följet den andra med. Vi ska hålla ihop, vi två.
— Så att jag skall säga upp mig 1 vår bara för att du flyttar härifrån för att du gifter dig! Nej ser du, det kommer jag då inte att göra.
— Ja men Anna, det är ju en välsignad skillnad . . .
— Hur då då, när du säger att...
— Jo, i ena fallet är det du, som flyttar, och när du flyttar, så flyttar jag, och i det andra fallet är dei jag som flyttar, och när jag flyttar, så flyttar inte du, eftersom jag flyttar av en annan orsak än du. Det är ju så enkelt. Begripet du inte det?
Därmed tog Hildegard vedbäraren och avdunstade, överlämnande åt mig att reda ut det av henne uppställda problemet.
Tja, så stå sakerna nu, men det här lilla äventyret gjorde att mina känslor inför den obönhörliga skilsmässan ha blivit så att säga en “sorg i rosenrött” och det är väl det. Hildegard har sina poänger. Hon är alldeles utmärkt som andlig refräschör.
Hur ska jag nu göra? Ska jag av slöja mig innan jag far eller när jag kommer hem? Skriva brev och be om ursäkt, vara ångerfull och botfärdig, eller ska jag bara dyka iväg och aldrig låtsas om någonting? Giv mig ett gott råd, som jag antagligen inte kommer att följa, men skriv i alla fall omgående. So long!
Din dödsdömda
Anna Andersson.
klart började det ljusna och tiden för rymningen var inne. Jag tassade nedför trappan i strumplästen, tog på mig skorna, lade herms och Hildegards brev på spegelbordet i hallen och log ett litet blekt leende vid tanken på den sensation, som skulle braka lös, när Hildegard läste mitt brev. Vad herrn beträffar var jag djupt övertygad om att han endast skulle säga:
— Jaså, jaha!
Arturs brev skulle jag posta från järnvägsstationen, det låg i min handväska. Jag klappade spegelbordet och ledstången samt kastade en slängkyss åt köket, Hildegards nattliga domän.
Försiktig som en hotellråtta lirkade jag upp låset till verandadörreri samt gled ut över tröskeln, då . . . Därute i det mörkaste hörnet, i der. djupaste skuggan av den täta hund- , rovan skymtade jag Artur och Hildegard. De möttes i en lång kyss, men foro blixtsnabbt isär då jag gjorde min entré. Det blev ingen skräll, ty som vanligt blixtrade en ide genom min hjärna. Med stelt stirrande blick gick jag långsamt över verandan, nedför trappan och ut på trädgårdens gångar, d. v. s. på gräskanten för att gruset ej skulle rassla under fotterna och väcka herrn. Så hörde jag Hildegard viska, d. v. s. väsa som en rallarebas:
— Ho går i sömna!
— Ja, väste Artur tillbaka.
— Vi ska inte väcka henne för då kan hon bli tokig!
— Hur vet du det?
— Det har jag läst i en följetong. — Jaså!
— Du Artur, vi ska smyga efter henne, så att hon inte ramlar i brunnen eller går i sjön eller gör sig något annat illa.
— Jaa, väste Artur.
Älskade båda två, vad de voro rara och omtänksamma.
Jag gick långsamt omkring samt kände på äpplena, som hängde stora och tunga på grenarna — något måste jag ju ta mig till. Jag var noga bevakad av Artur och Hildegard, vilka uppmärksamt följde mig på behörigt avstånd. Jag började se humorn i situationen och började brinna av begär att visa mina dramatiska anlag om inte för någon annan så för mig själv. Jag bröt ett äpple från en gren* och med det i handen gick jag långsamt mot verandan och lagade så att jag svängde förbi de två, vilka med gapande munnar följde sömngångerskans vandring.
— Hon ser alldeles förfärligt hemsk ut, precis som en barnamör-lerska i ett vaxkabinett på mark-ia’n, väste Hildegard.
— Jag tycker, att hon alltid ser >ra ut, väste Artur i sin tur.
— Tycker du, att hon ser bättre rt än jag, frågade Hildegard ängs-igt, och i hennes väsning märktes Jen lilla vibration, som alltid tillkän-rager att någonting börjar koka inom henne.
— I mina ögon är du den vackraste kvinna på jorden, försäkrade Artur.
— Det är du också i mina, jag mejar att du är den stiligaste karl jag har träffat.
Jag hade gått mycket långsamt för att få höra slutet på detta intressanta replikskifte, men så äntrade jag åter verandatrappan samt försvann m genom dörren. Jag låste den noga samt väl i skydd bakom den gjorde jag mig osynlig för min publik, gav min djupaste nigning för paret därute samt bestod det med en intensiv grinas. Jag nappade åt mig breven och tassade åter upp till mig.
När jag sedan på morgonen gick nedför trappan, beslöt jag mig för att taga tjuren vid hornen. Den, som sätter in den första stöten, har den största chansen till seger, heter det. Vid min entré betraktade Hildegard mig med den reserverade respekt, varmed man alltid behandlar en person på vars sinnestillstånd man icke är fullt säker.
— God morgon, Hildegard, sade jag, kan du tänka dig så konstigt! Jag drömde, förstår du, i natt, att jag var nere i trädgården och plockade ett äpple, och du må tro mig eller ej, men i morse låg det ett precis likadant äpple på mitt sybord. Jag har alldeles nyss ätit upp det. så det kan då sannerligen inte ha varit någon synvilla.
— Ja, det var du själv nere och plockade, förklarade Hildegard med dov klang i rösten, så dov att det rent av luktade jordfästning och granris.
— Ah, du pratar, skrattade jag.
— Jo, det är säkert som sex, vidhöll Hildegard, du har gått i söm-ra.
— Häll i mig, fortsatte jag, jag vet väl med mig själv, att jag har sussat i min säng hela natten som en ordentlig och snäll flicka skall göra.
Då rodnade Hildegard men sade: — Nä-ä-rå, jag vet yad jag vet. — Jaså, sade jag, det var intressant att höra. Hur dags skulle det där ha varit då?
— Det var ungefär just som när det började ljusna.
XXL
Käraste hjärteunge.
Du råder mig alltså till att diskret avveckla det hela. Inte gå in på några förklaringar utan snällt och beskedligt säga upp mig och låtsas som om det regnade. Ja, nog regnar det alltid, regnar ur mina ögon, vilka i varje obevakad stund skvala som ystra vattubäckar. Dessemellan mställer sig det s. k. samvetet, höt-ter åt mig med pekfingret samt säger sitt: Vad var det jag sade? Vad hade du här att göra ? Du skulle ha lytt din far och din mor.
Ja, naturligtvis skulle jag ha gjort öet — nej, det var just jämnt vad jag inte skulle ha gjort för att tala
steget till försoning. Jag dunkade alltså Hildegard i ryggen:
— Jag var dum och elak före middagen. Förlåt mig, Hildegard.
— Nej, bet Hildegard tvärt av.
— Man skall aldrig låta solen gå ned över sin vrede, sade jåmnt min mamma, mässade jag.
— För all del, svarade Hildegard med ytterst syrlig älskvärdhet, det är flera timmar till dess.
Tystnad en halvtimme. Djup, pinsam, dyster tystnad. Så kom Hildegard över golvet.
— Anna, pep hon, jag är så rysligt ledsen. Det var egentligen mitt fel, för det var jag som drätte dit såpan. Förlåt mig för att jag inte förlät dig med detsamma nyss.
— Lilla rarunge, sade jag, vi voro dumma båda två.
— Ja, men jag var värst, sade Hildegard ädelmodigt, jag försäkrar dig, Anna, att det var jag.
— Ja, för husfridens skull får du väl vara det då. Annars är du den raraste flicka på hela jorden.
— Det säger Artur också, mumlade Hildegard lycklig.
— Det är en pojke med smak, det är just vad det är det, citerade jag och så var friden återställd.
V i n dragargillets sammankomst präglades av intresse, och herrarna beslöto att försöksvis sätta i gången tillverkning av 20 liter per man.
— Men slår det väl ut, sade herrn, då kör vi med minst 100 liter var nästa år, eller hur, Anna ?
— Jo visst, sade jag, medan miljoner knivar karvade i mitt hjärta.
I däg har jag inte haft det för roligt, ty i morgan slår avgörandets timme. Då skall jag säga upp mig på 14 dagar — det är oåterkalleligen sista gången. Jag tänker bara säga, att min mamma vill ha hem mig i-gen. Då narras jag åtminstone inte, och då slipper Anna Andersson dö med en lögn på läpparna.
Rak som ett ljus skall jag stå inför herrn, utan att blinka kommer jag att avkunna Anna Anderssons dödsdom, modiga som Smålands kvinnor på Blendas tid skola hon och jag bestiga schavotten. Så har jag tänkt mig saken — hur det sedan går i praktiken vet jag inte. Ty, som au kanske sett så har redan nu en ech annah tår satt en plump i protokollet. Men mitt i sorgen och svedan bof smålänningens heta och oresonliga ilska över att om tre veckor en annan piga skall regera i mitt kök — för det är mitt kök och inte Hildegards — och i vinter dalta med mina konserver, mina inläggningar, mina syltburkar och mina saftflaskor. Det har jag sagt dig ett par gånger förut och det säger jag dig en gång til).
Din sorgsna
Anha Andersson. XXII.
Käraste hjärteunge!
Du har väl knappast hunnit läsa mitt senaste brev förrän detta kommer som en blixt från klar himmel. Men nu skiner solen grannare än någonsin förut över Skrivaretäppan, änglar sitta på takåsen och blåsa i silvertrumpeter, lärkor drilla och svalor vissla medan jag skriver till dig. Lycklig, lugn, glad, nöjd och belåten, men på samma gång så grundligt tillplattad en oppnosig människa gärna kan bli.
Anna Andersson har ritualenligt sagt upp sig samt fick flytta ögona-bums, men det rör mig inte i lilltån, ty Alva Rosengren tänker stanna här i stället. Det kommer inte heller något främmande fruntimmer hit och sticker näsan i hennes syltburkar, för nu äro de riktigt hennes. Hon skall nämligen inom en mycket hära framtid ingå äktenskap med herr Karl-Axel Allard, vilken är identisk med den mansperson, som Anna Andersson hela sommaren kallat “herrn”.
Jaha, där fick du, Tål du den knallsehsationen tål du vad som helst. Jag för min del har ännu inte riktigt återkommit till mina sinnens fulla bruk. Men du flammar naturligtvis av nyfikenhet över huruledes allt detta tillgått, och nu skall du få höra på stora snurren. Antagligen blir det en händelserik och påkostande dag. Dessutom kommer det nog att dröja länge innan jag skriver nästa brev till dig, nu sedan jag fått högre intressen. Då börja vi, sade han som visade björn.
Det var alltså med ganska omblandade känslor, som jag steg upp i går morse efter en natt, vilken inte precis var genompyrd av sömn, vila och lugna tankar. Jag skärskådade mitt ansikte i spegeln för att se om den stundande skilsmässans kva! i ryckt sin stämpel på mina drag. Jag trodde mig konstatera, att blicken var något matt samt att jag hade blå skuggor under ögonen. Jag hällde i mig vad som fanns kvar i en flaska nervdroppar, vilken Larua glömt och som jag samvetslöst förskingrade. Därefter repeterade jag 'ännu en gång framför spegeln huru Anna Andersson borde förfara, då hon sade upp sin plats samt ansåg mig och henne mogna för den stora uppgörelsen.
Jag gick långsamt nedför trappan, men då jag kände, att det klumpade sig i halsen, började jag tyst deklamera Tegnérs Svea. Den är en bra avledare, sade du själv under exa-mensfrossan.
med Hildegard. Jag har i alla fall bakom mig en av mina vackraste somrar, veckor som jag aldrig kommer att glömma, men som jag kommer att tänka på med vemod. Det dröjer säkert länge om, innan jag kan berätta om dem i gänget med min vanliga jargong. Varje gång jag sänder en tanke hit till denna tid, kommer det nog att glänsa i ö-gonvrån.
Här sitter jag nu i sena natten och' skriver till dig. Jag försöker gaska upp mig, men det lyckas bara bitvis, och jag har lipat många skvättar. Jag hade bara en enda vän att anförtro mig åt och vid vars bröst jag kunde bikta min sorg. Det var Klatschen. Mot de ordentliga vanorna i detta hus tog jag honom med mig upp på min kammare. Han fick sitta bredvid mig i sängen, och med armarna om hans hals strödde jag sorgens salta tårar i hans päls. Som alla andra karlar såg Klatschen något genant ut, då han konfronterades med en lipande kvinna. Men han hade dock mera vett än alla tvåbenta klavsare, som komma med tröstens dumma ord. Han var en riktig man ser du — han lät mig gråta ut, och när tårekällan till sist sinat, körde han en rar, kall och fuktig nos i mitt öra samt fnös litet diskret, som ville han säga:
— Gaska upp dig, tös.
Ja, det blir inte minst svårt att skiljas från min älskade Klatsch och veta, att han aldrig skall sitta bredvid mig och tigga kel, aldrig lägga upp tassen i knät och se mig djupt in i själen med sina kloka ögon, som be’ så vackert, att jag skall klappa honom och tycka om honom en liten, liten smula.
Jag har varit led och elak de sista dagarna, och stackars Hildegard när hon har talat om sin älskade Artur, här jag bara fräst åt henne, och hon svarade med att jag är olyckligt kär i Artur samt konstaterade detta faktum så fort jag surnade till. Det var inte roligt skall jag säga, och jag skäms för mig själv. Helst skulle jag ha velat falla henne om halsen för länge sedan och talat om, att jag måste ge mig iväg och att jag bara är gräsligt ledsen att lämna henne och hela Skrivaretännan.
I går stormgrälade vi till och med. Hildegard hade tappat en liten klick såpa på golvet, jag halkade och satte mig med en väldig duns.
Jag var på väg till källaren med en skål delikat fruktsoppa, som skulle stå där för att bli sval och ljuvlig. Soppskålen gick i småbitar och den varma soppan rann ut över mina rasben. Det retade mig, för soppskålen var faktiskt det första jag slagit sönder och dgpsutom kan du tänka dig, hur man känner sig när varm fruktsoppa kryper in på skinnet genom ett par konstsilkesstrumpor.
— Hurra, gastade Hildegard, den här gången var det inte jag.
Det retade mig ännu mer och så kom explosionen.
— Tig slamsa, och flina inte, skrek jag, du ser då aldrig upp själv. Handdukar har du trasat sönder och porslin har du krossat och glasen ska vi inte tala om. Och vi ska heller inte tala om alla ägg, som du har spräckt, för det är ju ingenting som håller i dina klappträn till labbar. Och vi ska heller inte tala om pannkakorna, som. du lade i golvet, så att jag fick vispa till ny smet i ett hurrande eller när du försökte baka ut degen med krita i stället för mjöl. Du kunde inte se att det stod kemi-kalieaffär på påsen, ditt blindstyre, men Artur kom ju uppför trädgårdsgången med varor från Svenssons, och då var du vimsigare än annars, ditt nöt . . .
Man torde kunna säga, att jag icke var vidare älskvärd, men det var så ljuvligt att kasta allting över bord samt bara släppa efter och ge luft åt sina känslor. Sedan fick det gå hur som helst. Huvudsaken var att det lättade litet. Tänk, vad karlarna ha det bra, som få svära då och då.
— Jaha, skrek Hildegard mörkröd av ilska, jag kunde just tro, att vi skulle vara där nu. Det är Artur förstås som du missunnar mig. Du är både tokig och hysterix sedan han och jag förlovade oss. Du är så god och låter bli min fästman — nu steg resten till ett rytande, gud ske lov att herrn.inte var hemma — han är alldeles för god för en sådan där mallig stadsjänta som du. Du var för högfärdig att taga Johan på Storhöjden, när han var så dum så han friade till dig, men Artur är du galen i fastän jag är hans trolovade brud och förresten kan du torka upp efter dig och inte sitta hela dagen i förödelse och fruktsoppa, din förtjänade tattareapa. ifall du vill ve-ta’t.
— Apa kan du vara själv, skrek jag. Tig i himmelens namn med d:n Artur och drag så långt vägen räcker med honom. Jag skulle inte vilja ha den långbente flinknoppen i min vedbod en gång, om dom så kastade honom efter mig.
Och för att illustrera detta, sut-tade jag iväg den ena strumpan som jag fått av mig — den såg inte för skön ut. Den träffade Hildegard och av farten lade den sig ett varv runt halsen.
— Bär du hand på mig också, ditt kräk, vrålade Hildegard. Du behöver inte va’ rädd för att få Artur efter
dig så länge han är min, och det blir han så länge han lever och det är en pojke med smak. Men dina kladdsockor till strumpor kan du behålla för dig själv.
Hildegard kastade strumpan med fruktansvärd kraft mitt i ansiktet på mig. Snask, lät det när den träffade. Bom, lät det då Hildegard slängde dörren igen efter sig. Buh, lät det från mig. Jag grinade av ilska, jag var arg på Hildegard, arg på allting, men mest arg på mig själv. Ty jag hade verkligen burit mig ovanligt tarvligt åt.
Jag kröp ur den blöta klänningen och sjönk ned på kökssoffan, hulka-de och grät, endast iförd min kombination. Jag kände mig som en o-vanligt stor dubbelidiot.
— Gå upp och klä på dig, morrade Hildegard, som kommit in igen, och sitt inte där halvnaken och oanständig som en sådan där madonna eller maduska eller vad dom kallas. Fattig är jag och en vanlig torparunge är jag, men inte fasen behövde någon främmande klä’ upp mig när jag tog plats. Ge’ dig iväg, sa’ jag, och tag på dig något ocke det nu är ditt eller domses andras. Försvinn, sa’ jag, för jag lider inte att se dig i mitt kök.
— Ditt kök, stammade jag inför furiens utbrott.
— Ja, just mitt kök, skrek Hildegard och slog näven i köksbordet, för här var det jag som bestämde innan du kom hit och ställde till all möjlig oreda, din jädrans Laura där, så mycket du vet det.
Det var en fruktansvärd urladdning. “Din jädrans Laura”, det var inte litet det. Har du hört på maken? Jag blev verkligen tillplattad, lydde utan vidare och slank upp till mitt.
— Vidbrända ärter är en såk, men kärleksgalna flickor är tie tusen gånger värre, tvi för den sure, var Hildegards mera privata reflexion, som följde mig uppför trappan.
När jag kom ned igen var Hildegard försvunnen, men på köksbordet låg följande bulletin:
“Jag har tatt ledit och rest till
stan för att tala vid Artur eller hans* mamma, för det går inte att ha din eviga svartsjuka i hälarna på mig. Om du inte säger åt herrn, att du har gett mig ledit, så talar jag om soppskålen och strumpan för honom. Jag är arg på dig. Hildegard.”
Ingen kunde veta hur Hildegard skulle framställa den här historien för Artur och hans mamma. Situationen såg allt annat än lovande ut, men den gav mig i alla fall något att tänka på. Jag torkade upp på golvet, ställde allt tillrätta efter Hildegard samt gjorde i ordning ett nytt kok fruktsoppa. Jag gnodde och stod i bara för att tiden och tankarna skulle gå.
Det måste erkännas, att en stor sten föll från mitt bröst, då jag hörde herrns och Hildegards röster ute på trädgårdsgången, herrns lugn och oanfäktad som vanligt. Hildegards med den välkända vibrationen. Han hade mött henne, då hon kom cyklande på vägen.
— Det är verkligen tråkigt, sade herrn, men Hildegard får inte ge sig iväg efter behag, och i kväll komma Bolm och handlarn hit ett slag, så ni få nog att göra båda två. Förresten vill jag ha middag snart.
— Ja, men, herrn, kved Hildegard, det var något förfärligt allvarsamt och viktigt.
— Förresten var det bra tanklöst att flaxa in till staden, fortsatte herrn oberörd av Hildegards tydliga nervositet. Hildegard vet ju inte om fästmannen är hemma eller ej när hon kommer. Tag och försök ringa till honom om det är brått — det är därför som telefonen finns till.
— Det här, sade Hildegard, är sådana saker, som man inte talar om i telefon.
— Jaså, jaha, sade herrn, hur dags har Anna middagen klar?
Jag hade just kommit ut på verandan, och herrn märkte, att det just inte var några vänliga blickar, som växlades mellan mig och Hildegard.
— Ni se så konstiga ut i dag flickor, sade han, vad är det med er?
— Ingenting, svarade vi på samma gång samt marscherade var och en åt sitt håll. Då uttalade herrn den gamla sanningen:
— Ja, se fruntimmer . . .
Middagen intogs under något tryckt stämning, men som herrn antagligen trodde, att Hildegard var purken för att hon inte fick kvista in till staden, fäste han sig inte vid den saken utan språkade som vanligt om allt möjligt. Det var tydligen mitt prat om vintillverkning, som satt rötter i hans själ. Bolm hade skaffat grejor från staden, och 1 kväll skulle man studera ett läss handböcker, som herrn inköpt. Dessutom skulle jag inkallas som sakkun-ng — “Anna är verkligen tusenkonst-när, jaha.”
Större delen av disken förrättades av Hildegard och mig med ryggarna envist vända mot varandra.
Situationen blev emellertid ohållbar men dessutom 4 icke så litet skrattretande, varför- mitt samvete till sist citerade Fritiofs saga och deklamerade: I denna strid är ädlast den, som räcker handen först till frid. Dessutom var det ju strängt taget jag, som öppnat fientligheterna, varför jag också borde taga första
Jord, som mig fostrat har och fäd rens aska gömmer, folk som ärvt hjältars land och derai dygder glömmer.
Jag slängde ned ditt hrev i post väskan och tyckte, ätt jag i sain ma ögonblick ryckte av den först; tråden av de många, som bundo mi( vid detta Smålands, Sveriges och he la världens paradis. Det kändes infe så värst uppmuntrande.
Ur skuggan av min dal jag ägna: dig min sång, dig söver smickrets röst, hör sannin gen en gång.
Sanningen, ja, vad har egentligei varit sanningen denna sommar? Ja( spände mig till en väldig ansats knackade på dörren till “herrns” kon toi och klev in.
En annan sjunger fritt om våra ti ders heder,
cm våra nya ljus och våra mildi seder.
Därinne satt han, som Anna An dersson hela sommaren titulera herrn, medan Alva Rosengren kalla honom karlslok, knöl, vidunder, tjoc kis och morotsperuk.
I yppig vilas famn han fritt förakt må
de hjälteda’r som flytt, den kraft hal kallar rå.
Han satt därinne vid sina räken skaper, förde in och adderade, oel han var klädd i en ovanligt smutsq overall med jord och lersmockor hä och där efter arbetet med dammgräv ringen, som nu upptager huvudparten av hans intresse.
«
För sorglös njutning född, för leka: blott och nöjen
han läspe tidens lov och fire dagen nöjen.
Jag stannade ytterst vördnadsfull r.ere vid dörren.
Envar sitt lynne har. Jag älskar di| ej tid,
som smilar över oss i falsk och ve! lig frid.
— God morgon, Anna, sade ha: utan att titta upp, vad var det om!
Jag klev fram till skrivbordé fingrade på förklädesfollen, neg oel hasplade ur mig:
— God morgon, herrn. Jag skulle b att få säga upp min plats på fjortoi dagar. Så drog jag en djup lätt na dens suck. Nu var det åtminstoni sagt.
— Jaså, jaha, sade herrn, och de var jag beredd på. Men sedan kor storsmockan, ty han fortsatte, lug och oberörd som alltid, fortfarand utan att titta upp:
— Det var tråkigt det, fröken Ro sengren. Men jag förstår att skol köksjobbet skall börja igen.
Jag stirrade vilt framför mig od jag tror bestämt att jag gapade oel så, medan benen veko sig under mi; och jag sjönk ned samt hamnade p ottomanens yttersta kant. Vad skull du förresten ha gjort. ?
Till sist sade jag mycket snillrikt
— Va . . .
Gudskelov att karlen inte tittad upp, ty jag såg antagligen mer ä dubbeldum ut. I stället sade han:
— Det var som sagt tråkigt, me jag hoppas aott det här lilla sommai nöjet inte efterlämnar alltför oangt näma minnen hos fröken Rosengrei då fröken Rosengren nu tänker län na oss.	(forts.)
Casserd The Hatter
Cleans and Blocks
Men’s and Ladies’ Hats as good as new - Quick service, Very reason-able prices
1215 Third Avenue SEneca 9242
Across the Street Northern Life Tower
MAIN 0169	Res. HE. 2650
Oscar A. Sund
AGENT
Specializing in Life Income Insurance Accident and Health.
AETNA LIFE INSURANCE COMPANY 252 Central Bldg.	Seattle, Wash.
PROSTATE, REJUVENATION, SCIENTIFIC ELECTRO WAVE TREATMENT Consultation Free
704 Shafer Building
MAIN 1955
CITY CAB CO.
SE. 2828 Prompt, Courteous Service Union Drivers Meter Rates
LÄMPLIG PRESENT 12 st. vackert uppfodrade porträtt, storlek 3x4 tum $3.00 Neva WiJson Photo Studio 524 Union MA. 2722
LOWEST RATES
All kinds auto financing and loans. Quick, friendly service.
RAY W. SULLIVAN
619 E. Pike	EAst 6060