T v r* dag en den 12 Januari, 1933
:---■-	— -------- ------sa
svenska pressen
DEN SISTA FEMMAN.
Av Adolf Viksten.
Erik var en typisk norrlänning. Allt det där lugna, ärliga och öppenhjärtliga sättet strålade ut ur hans djupblå ö-$ m. Han var bara 23 år. Men ? tdå hade han varit med på et av varje, vilket nog hans isiktsdrag delvis röjde. Det var någonting säkert och självmedvetet över hela hans person, varje hans rörelse var laddad med handling, han var fri från allt mekaniskt. Men som pojke hade han också börjat brottas med livets svårigheter. Ibland hade det varit svårt, men en utväg hade han alltid funnit. Så småningom hade han blivit en beprövad man med inte så liten erfarenhet att överkomma motigheterna. Men nu hade det börjat bli för många, så många att de nästan tagit gadden av honom. Han blev så slö och inåtvänd, allt var så själsdödande, han kände det som att han gick och ruttnade bort. Det mesta han tänkte på var hur han skulle stilla sin hunger. Mycket av tiden sökte han sova bort. me;i det hjälpte inte mycket, magen ville ända ha mat, den gick det inte att lura, den var obarmhärtig i sina fordringar.
Erik hade en dag fått en hel tia av en kamrat som arbetade. Han hade en hel del
bryderier om hur han använda den. Så köpte han matkort för allt utom en dol lar för vilken han tänkte få sig lite andlig förplägnad. Han valde ett musikkafé. Kafeet var fyllt av folk av de mest skilda slag. Han satt ensam vid ett bord och smuttrade på sitt kaffe, skruvade sig på stolen och när musiken spelade “La Zingana” njöt han obeskrivligt Samma stycke hade hans pappa tyckt om att spela så länge han levde. Kanske ar det därför som han tyckte let lät så vackert. En här av ninnen stormade över honom, och där satt han nu frånvarande för sin omgivning med tankarna långt borta. Men när de sista tonerna av “La Zingama” drunknat i sorlet av gästerna, lyfte han sitt huvud och lät blicken glida fram mellan gästerna, alldeles som han sökte något passande att vila den på. Då rörde en av kyparna honom på axeln och frågad » vänligt om han tillät att två unga damer fick sitta ned vid hans bord. Jo. visst fick dom sitta ned vid hans bord. Han var ju unga pojken med varmt blod i sina ådror, sä inte kunda han förneka sig ett sådant nöje. De kommo och satte sig. Att de voro av det mera försigkomna Eva släktet det kunde han både se och lukta sig till. Sedan de beklagat sig över trängseln och att de måst göra intrång på Eriks bord, plock ide de fram sina pudervippor •oin de dängde mot sina skrov iga ansikten så pudret stod »m ett moln omkring dem. De glodde och grimaserade
KÖP EDRA
SKIDOR
hos FLAA och HAGEN
857 Richards st?
Löp-, terräng-,och hoppskidor samt stavar till lägsta pris.
en av läppsmink nedsölad hand spegel, ömsade till de konstgjor da lockarna och började seran i måla läpparna med blodrött läppsmink. När de äntligen vo-i ro färdiga med toaletten gjor- i dede sin beställning och började skämta på ett sätt som j gärna kunde tydas som en inbjudan till Erik att deltaga i samtalet. Han kände sig generad av att sitta vid samma bord som dessa “fina" damer. | De fnissade och hade roligt medan de då och då sände förföriska blickar mot honom. Erik svarade med kalla mord-: lystna ögonkast, och han satt där och kände hur en känsla av äckel och vämjelse for igenom honom. Han var rådlös för vad han skulle ta sig till. Skulle ta sig till. Skulle han börja prata med flickorna? Han hade ju strängt taget ingen rätt till att vara förnärmad på dem. De voro lik majoriteten av andra kvinnor. De rådde väl kanske inte för att de voro så svaga i sin karaktär att de fallit offer för all världens fåfänga som likt en epidemi, mer eller mindre anfäktar var och en. Men se Erik var en naturlig och o-konstlagd man. han kunde inte hjälpa att han blev förtörnad när onytta och fåneri gjorde intrång på hans omgivning. Men något inom honom sade att tidens anda och jäkt främ-
tvingade dessa utväxter på våra människor, så kanske han ändå inte skulle vara så hård i sitt omdöme. Så skulle han kanske heller inte vara så sentimental. Han var för mycket idealistiskt anlagd. Hans känsliga själ led mycket av det som stred mot det naturliga och ideella. Han hade kommit till världen för tidigt... Ja. det var nog felet det. Han borde kanske börja röka, tugga snus och supa och bli en vanlig människa han med. Då skul le han kunna glädja sig över en större vänskapskrets, bli uppblandad med mera folk och utkomstmöjligheti »nia skulle automatiskt stiga j antal. Man måste anpassa sig efter omständigheterna, praktisk måste man vara nudags. Ja, så sant, skulle han inte bli en dålig människa, en i hopen. .. Men då tänkte han på sin mor. Ja, mor hon var nog en sorts hållhake för porten till det onda. Nej. så länge mor levde så...
Hans kedja av tankar slets med ens av när den ena damens handväska föll till golvet. Han tog genast upp den.. Asken med läppsminket saknades och man började titta sig runt för den. Erik fann den och lade den pä bordet. På fingret fick han litet av den klibbiga färgen, vilket han med en grimas torkade av på servetten. Damen tackade honom för vänligheten, men samtidigt frågade hon om han inte tyckte om läppsmink.
“Läppsmink, varför skulle jag det?
“Oh. Qet var kanske dumt frågat, men jag förstår att ni avskyr sånt där.
Ni har rätt. Jag gör det. En sund tanke ger mej också rätt i det här fallet. Vad tror ni?
“Vill ni veta om jag är sund eller osund? svara mej först på det!
Erik tänkte sig för och visade en kritvit rad av tänder. ; “Förlåt, jag har inte bett att
få veta någonting om er person, men ibland händer det att man kan ha tankar som går stick j stäv med ens handlingar.
“Ni har rätt, svarade damen. Då är ni väl inte så förgrymmad på mej då?
Eriks blick fastnade på kanten av en kaffekopp på vilken en rödmålad läpp satt sin stämpel. Detta verkade som ett rött skynke för en tjur, och svaret kom med en övertygelse i tonen.
“Om ni är ett undantag, varför gynnar ni ideen då.
“Man måste följa med modet, vara lik dom andra!
"Ja, det är typiskt för er kvinnor att' göra vad andra göra, följa med hopen.
Damen som hittills varit tyst kände sig tydligen kränkt, drog ett djupt drag på sin cigarett och sände ett moln av rök tvärs över bordet Hon sa
Qim
mest in
yrs -jii
OLYMPIA
HOTEL GOVERNOR HOTEL OLYMPIAN
WENATCHEE
HOTEL COLUMBIA HOTEL CASCADIAN
ABERDEEN
HOTEL MORCK
CENTRALIA
HOTEL LEWIS-CLARK
EVERETT
HOTEL MONTE CRISTO
PLAN YOUR TRIPS to visit these qro'ving communities of the Pacific Northwest
a &
WESTERN §
HOTEL | 4fOU QO ||
t SUPER1OR I ‘ HOTEL
SERVICE
MOUNT VERNON
HOTEL PRESIDENT
HOTEL GEORGIA (AffiHoted)
BOISE
U IDAHO
MS HOTEL BOISE
SEATTLE
NEW WASHINGTON BENJAMIN FRANKLIN
HOTEL WALDORF CAMBRIDGE APT. HOTEL HOTEL ROOSEVELT HOTEL EDMUND MEANY (Opaned Fall I93l)
BELLINGHAM HOTEL BELLINGHAM
HOTEL LEOPOLD HOTEL HENRY


de, kort och trumpet.
"Ni är en stor egoist!
“Ni har kanske rätt, svarade Erik lite långdraget. Nu för tiden har folk bra svårt att skilja på egoism och idealism. Han sänkte rösten på de sista' orden och såg ledsen ut. Det där hade han fått höra många gånger. Det låg alltid hat och avund i orden. Han hade hört dem f salonger, i sällskap och inte minst på arbetsplatser. Ibland fick han heta idealist. ibland egoist, och j båda orden låg det samma förakt. Nej han borde nog börja och supa han med. bli en vanlig människa. Då kunde han göra som mänga andra, bjuda kamrater och arbetsförmän på sprit och förstöra sina pengar så fort som möjligt, ragla om
Musiken hade tystnat, gasterna började troppa av, kyparna rände av och an. skramlande i porslinet och blevo var-
kring på gatorna nned skökor ma av springet. Erik bröt ock-och förstöra sitt anseende så, så upp. betalade och hade mycket som möjligt, då skulle några cent kvar på fickan, nog hans kamrater och f. d.	Forts, paa sid. 7.
förmän skaffa honom arbete. Ja, så var det nog. Hans tankar sög sig åter fast vid sin gamla mor. Han stördes i sina drömmar när hans bordskamra" ter stego upp.
“Good bye, mister egoist! De svängde iväg mellan borden och hade brått, betalade och försvunno i svängdörren och ut på gatan. Gatan var deras hem. deras uppehälle, utan den kunde de inte leva, ty vägen tillbaka till en varmare omgivning var obarmhärtigt stängd, nien den andra vägen stod öppen, den som gick utför... utför. . .