SiDA 6 fc- SVENSKA PRESSEN Torsdagen den 11 Februari, 1932 BÄRGARLÖN. Kapten Munck, välbeställd befälhavare på lastångaren “Palma” av Odense, var en sjöman av gamla stammen trots att han ännu icke hun nit upnnå de trettio åren på sin ievnadsseglats. Anledningen till detta ovanliga förhållande var att han blivit uppfödd i ett sjömanshem, fadern var själv skeppare, och att han fått följa med denne ut i världen så fort han kunde börja göra nytta för sig. Som man kan förstå var fadern av gamla stammen, en äkta sjöbjörn ■som skulle vågat sin eviga salighet på att pojkar till sjöss bäst bibringas lydnad och handlag med tillhjälp av en bastant tågända. Till den gamla sjömannens heder må det sägas, att han i det fallet visst inte gjorde undantag för siti ‘eget kött och blod: den som vill lära sig befalla måste först lära sig lyda var hans valspråk och utan daggen ingen ordent lig lydnad. Av det redan sagda kan man förstå att kapten ‘"Munk icke hade några överdrivna anlag för sentamentali-tet och pjunk, därtill hade han gått i en allt för hård skola Till stor förvåning för sig ■själv måste han därför trots allt konstatera att han just nu, där han satt ombord i sin lilla salong med ett fotografi en en ung flicka i handen kände sig ganska blöt i tankarna. Som alltid när kärleken får ett fin-g»r med i spelet är allt motstånd omöjligt, så även i detta fall, något som den gode kaptenen var fullt på det kla ra med. Kort och gott. Han var ohjälpligt fången i kärlekens trollgarn, och den som snärjt in honom var flickan, vars fotografi han nu så iv-rigt betraktade. Naturligtvis är det en liten historia förknippad med fotot, det är det ju alltid, och kanske är det så gott att först som1 sist berätta den. För några månader sedan hade “Palma” legat i en medel havshamn, dels för att lasta in sydfrukter och dels för att reparera några skador som ånga ren ådragit sig under resan ge nom engelska kanalen och Bis kayabukten. Ett litet stycke längre bort vid samma kaj låg en landsman, en bark lydande jiamnet Anna-Marie. även den lastande sydfrukter. Anne-Ma-ries kapten hette Svendsen. ä-ven han en man av gamla sko- det oaktat alltid nummer två i den gamle tvärviggens medvetande. Kanske bör dock den na lilla svaghet vara kapten Svendsen ursäktad, när man får höra att han uppkallat sin skuta efter den högt älskade, men ack, så tidigt och menings löst i ungdomsåren av döden bortryckta makan. Det hade gått kapten Svendsen som så mången annan sjöman, han hade överflyttat sin kärlek från makan till skutan, utan en tanke på att han därigenom gjorde sin egen dotter orätt. För resten gick det ingen direkt nöd på unga Karin, hon hade vuxit upp till en söt, naturlig ung dam, som vem sim helst kunde skatta sig lycklig att få till hustru. Hon var lika eftersträvansvärd som fadern var sur och otillgänglig, vilket det måste medges inte alltid är roligt för en ung flicka. Det går trögt att stifta bekantskaper under dylika förhållanden. Just den dag som här åsyftas satt fröken Karin på akterdäcket av Anne-Marie och sysslade med någon sorts sömnad. Sömnad kan vara både bra och nyttig, men det är inte alltid så underhållande och så frestar det ju — på ögonen, varför a med tacksamhet god förstnämnt — a. ånyo se sina duktiga amatöner i aktion. Den 28 februari komma des sa amatörer f. ö. att ge ännu en teaterafton för allmänheten som därför torde reservera d.en dagen för ett besök. Kom ihåg att nya medlemmar alltid hälsas hjärtUgt väl komna vid varje möte. Korr. Sekr. De amerikanska skönhetsför säkrings bolagen ha beslutat att i framtiden endast medde la försäkringar åt ogifta personer. Hälften av alla “förstör da” skönheter förekomma näm ligen i fihnäktenskap, där ma karna hastigt tillgripa vanställande vapen vid trätorna. De stora amerikanska ‘‘ked jeaffärerna” väntas utveckla betydligt under det nya året. Så gott som alla de största firmorna ’ ha nämligen plane rat stora nyanläggningar av filialer på platser, där sådana förut ej finnas och antalet av dessa torde sammanlagt nå river tusentalet.